Forskare var själva försökskaniner

När riskerna blev för stora – eller ingen trodde på deras teorier – fick forskarna själva spela rollen som försöksdjur. VÄRLDENS HISTORIA har plockat ut åtta galna exempel.

När riskerna blev för stora – eller ingen trodde på deras teorier – fick forskarna själva spela rollen som försöksdjur. VÄRLDENS HISTORIA har plockat ut åtta galna exempel.

Creative Commons

När ingen trodde på deras teorier tog dessa åtta forskare saken i egna händer – och tystade sina kritiker. Deras landvinningar har räddat liv och skapat en större förståelse för vår omvärld. Här får du åtta av de galnaste exemplen på tillfällen då forskarna själva fått vara försökskaniner.

Drack kräk från sina patienter

För att bevisa att gula febern inte är smittsam tog den amerikanske läkaren Stubbins Ffirth till ovanliga metoder i början av 1800-talet.

Han skar små skåror i sin arm och hällde färskt, svart kräk från patienter med gula febern i såren. När läkaren inte blev sjuk tog han nästa steg och droppade kräk i sina ögon.

Svarta kräkningar tyder på gula febern.

© Jean Charlot/The Metropolitan Museum of Art

Sporrad av sina framgångar tog Ffirth till alltmer drastiska medel – han drack ett helt glas kräk och avrundade så småningom experimentet genom att smörja in sin kropp i saliv, svett, blod och urin från personer med gula febern.

Efteråt var Stubbins Ffirth lika kärnfrisk som alltid – ett tydligt bevis på att han haft rätt, konstaterade Ffirth. Det skulle senare visa sig att han misstog sig: Gula febern är extremt smittsam och införs i blodomloppet via myggbett.

Det kom han fram till:

Ffirth konstaterade att gula febern inte smittar. Dessvärre hade han fel – smittan överförs via myggor.

Opererade sin egen mage

Kan en patient klara sig med lokalbedövning under en operation, undrade en kirurg. I stället för att utsätta andra för testet lade han sig själv under kniven.

I februari 1921 bestämde sig den rutinerade kirurgen Evan O’Neill Kane för att bli sin egen patient. Han skulle avlägsna blindtarmen på sig själv och samtidigt testa om lokalbedövning var tillräckligt under ingreppet.

Med ett berg av kuddar bakom ryggen och med en spegel till hjälp satte sig den 60-årige Kane till rätta på operationsbordet, gav sig själv en lokalbedövande injektion och skar hål i bukhuden in till blindtarmen.

Sjuksköterskorna visste inte hur de skulle behandla Kane medan han opererade på sig själv.

© Creative Commons

En halvtimme senare var operationen avklarad – Kane var en blindtarm fattigare och en viktig erfarenhet rikare: Lokalbedövningen hade eliminerat smärtorna under operationen.

Kane återhämtade sig snabbt efter ingreppet och sporrad av framgången opererade han elva år senare på sig själv igen – denna gång för ljumskbråck. Efter två timmar var det betydligt mer komplicerade ingreppet färdigt och även det framgångsrikt.

Det kom han fram till:

Det är fullt möjligt att operera en patient som är vid medvetande med lokalbedövning – en mycket skonsammare metod än full narkos.

Passage från armveck till hjärta

I hjärtkirurgins barndom diskuterade läkare huruvida en patient skulle kunna överleva en undersökning av hjärtat med en kateter som förts in genom en ven.

De flesta antog att ett sådant ingrepp skulle vara förenat med döden, men inte den 25-årige tyske läkaren Werner Forssmann, som arbetade på ett sjukhus i Eberswalde nära Berlin.

Under en middagspaus en sommardag 1929 beslöt han sig för att experimentera med ingreppet på sig själv. Han förde in en 65 centimeter lång, tunn kateter i ett blodkärl på sin arm och vidare in till hjärtats högra förmak.

På sjukhusets röntgenavdelning kunde han följa kateterns färd till sitt mål och den stora triumfen: Han hade visat att ingreppet var möjligt och att han hade överlevt sitt experiment.

© Bettmann, Corbis, All Over & Allan Højen

Hjärtat pumpade fram katetern

Werner Forssmann stack in katetern genom en ven i armvecket.

Med hjälp av en fluorescensskärm på sjukhusets röntgenavdelning kunde han följa hur katetern fördes med blodet mot hjärtat, och hur katetern hamnade i höger kammare i hans hjärta.

Kort efter ingreppet publicerade Forssmann en avhandling om hjärtkateterisering, men utan att få något som helst erkännande. Kollegerna fördömde tekniken, eftersom den enligt deras uppfattning var alltför riskabel.

På 1940-talet lyckades Forssmann till slut övertyga den medicinska världen om hjärtkateterns förträfflighet, och i dag är Forssmanns teknik vanligt förekommande på sjukhus världen över.

Efter andra världskriget ägnade sig Forssmann åt urinvägar och urologi.

© Bettmann, Corbis, All Over & Allan Højen

Det kom han fram till:

Forssmanns teknik gör det bland annat möjligt att göra tryckmätningar i hjärtat. År 1956 fick han dela på Nobelpriset i medicin för uppfinnandet av tekniken.

Hängde sig själv gång på gång

Den rumänske rättsläkaren Nicolae Minovici gav sig i början av 1900-talet i kast med en lång rad halsbrytande försök, för att förstå mer om hur det kändes att bli hängd.

Efter att ha legat på en brits och dragit åt en snara om sin egen hals utvecklades försöken till att han dinglade två meter över marken i en snara.

Minovici led av sväljsvårigheter under två månader efter sin sista hängning.

© The Minovici Foundation

Obehaget var våldsamt för Minovici, som trots det fortsatte oförtrutet med sina experiment och beskrev dem i ett tvåhundra sidor långt verk.

Det kom han fram till:

Han beskrev i detalj hur det är att utsättas för en hängning.

Lät sig bitas av svart änka

På 1930-talet var forskare djupt oeniga om huruvida den svarta änkans bett är giftigt för människor. Den 32-årige medicinprofessorn Allan Walker Blair bestämde sig för att ta saken i egna händer och lät sig bitas av en spindelhona.

Blair fick kramper i musklerna, drabbades av andnöd och vred sig i smärtor, samtidigt som han svettades ymnigt och blodtrycket störtdök.

Professorn fördes omgående till sjukhus och efter flera dygns plågor konstaterade en läkare att han aldrig sett en patient lida så mycket.

Det är nervgiftet latrotoxin som gör svarta änkor farliga för människor.

© Stephan Hoerold & Getty Images

Blair återhämtade sig först en vecka senare, efter att upprepade gånger ha tackat ja till morfin.

Under ett par månader efteråt hade han klåda över hela kroppen och det kändes som om huden på både händer och fötter brann. Blair konstaterade att ”ett bett från honan är dödligt giftigt för en människa”.

Det kom han fram till:

Han övertygade dåtidens skeptiker om att den svarta änkans bett är potentiellt livsfarligt för människor.

Levde på bröd, kål och potatis

Under andra världskriget satte Elsie Widdowson ihop en testdiet bestående av bröd, potatis och kål; livsmedel som i stort sett alltid fanns att tillgå i Storbritannien.

I tre månader levde Widdowson på denna smalkost. Kilona rasade av henne, men för att bevisa att dieten var tillräckligt näringsrik begav hon sig till nationalparken Lake District, där hon under en dag förbrände 4700 kilokalorier genom att vandra 58 kilometer och klättra två kilometer upp i bergen.

Widdowson genomförde också ett försök att inta mineraler och vitaminer intravenöst.

© British Nutrition Foundation & Creative Commons

Widdowson klarade kraftansträngningen och drog slutsatsen att dieten täckte kroppens behov under förutsättning att kalk tillsattes.

Det kom hon fram till:

Hennes forskning utgjorde grunden för den brittiska regeringens ransoneringspolitik under andra världskriget.

Åkte släde i 1000 km/tim.

En pilot som katapulteras ut ur ett stridsflygplan utsätts för enorma krafter. John Stapp undersökte om det går att överleva den extrema påfrestningen.

Det sista John Stapp hann säga innan raketsläden Sonic Wind 1 accelererade var: ”Jag kan lova er att jag inte ser fram emot det som kommer att hända.”

Stapp var läkare i amerikanska flygvapnet, och i hopp om att ta reda på om stridspiloter kunde överleva en utskjutning ur ett överljudsplan med katapultstol anmälde Stapp sig som försökskanin. Upprepade gånger lät han sig spännas fast i en raketsläde som for iväg längs en räls.

Stapp upplevde outhärdliga smärtor och enorm g-påverkan under de hårda inbromsningarna. Efter försöken var han ofta så medtagen att han fick hjälpas upp ur släden.

© NASA/SPL & Ccanpix

En decemberdag 1954 var det dags för den 29:de åkturen, den värsta dittills, då Stapp med hjälp av slädens nio raketer skulle komma upp i en hastighet nära ljudets. Under tidigare experiment hade Stapp fått svanskotan krossad, brutit flera revben och fått blödningar i ögonen – så han var fullt medveten om att han satte sitt liv på spel.

Inte heller denna gång klarade han sig helskinnad. Inbromsningen var så häftig att blodkärlen i Stapps ögon brast och ögonen trängde ut ur ögonhålorna.

© Allan Højen

Den blixtsnabba släden – Sonic Wind 1

Stapp förlorade temporärt synen, men kunde glädjas åt att han inte bara var världens snabbaste man på marken utan dessutom hade bevisat att stridspiloter kan överleva krafterna under extrem acceleration och våldsam inbromsning.

Det kom han fram till:

Piloter kan överleva­g-påverkan, när de skjuts ut med katapult ur överljudsplan.

Drack en ”kall kycklingsoppa”

I början av 1980-talet föresatte sig den unge australiske forskaren Barry J. Marshall och hans kollega J. Robin Warren att bevisa att magsår orsakas av Helicobacter-bakterien – inte stress eller starkt kaffe som dittills antagits.

När läkare och forskare över hela världen hånade dem och kallade dem kvacksalvare tog Marshall till drastiska medel för att bevisa att han hade rätt.

Han drack en rejäl klunk Helicobacter-bakterier, som med hans egna ord ”smakade som kall kycklingsoppa”. Ett magsår bröt ut och det myllrade av bakterierna i det infekterade området. Skeptikerna kröp till korset och medgav att forskarna hade rätt.

Barry J. Marshall (till vänster) och J. Robin Warren mottog 2005 Nobelpriset för sina upptäckter.

© Reuters/Scanpix

Det kom de fram till:

Deras forskning lade grunden som gjorde det möjligt att behandla magsår med en relativt enkel antibiotikakur.