Till en början var det ingen som lade märke till fru Troffea när hon gick ut genom ytterdörren.
Hon rörde sig visserligen underligt och ”hoppande” men år 1518 var Strasbourg en stad med ett myllrande gatuliv. Så småningom började folk emellertid vända sig om.
Den normalt så rediga kvinnan gick inte – hon dansade runt som i trans. Och trots julivärmen fortsatte hon bara, även sedan hennes man försökt få henne att lugna sig.
Timmarna gick och skaran av förundrade åskådare växte. När kvällen kom kunde fru Troffea knappt flytta fötterna. Hon sjönk ihop och somnade.
400 smittade fyllde gatorna
När fru Troffea vaknade nästa morgon steg hon genast upp och fortsatte sin vilda dans trots att hennes fötter var täckta av blåsor och öppna sår.
Till en början var det några som trodde att hon uppförde sig så för att förödmjuka sin man offentligt för någonting han hade gjort.
Men dansen fortsatte och fortsatte, och snart begrep alla att den utmattade och plågade kvinnan inte kunde kontrollera sina egna ben.
Efter några dagar hade ett dussintal invånare låtit sig ryckas med av dansmanin. Staden började likna ett dårhus. Överallt såg man människor som hoppade och skuttade.
Och de dansade inte för nöjes skull – de bad till Gud och helgonen medan de grät av smärta och i klara stunder bad sina åskådare om hjälp.
Hela staden var i uppror. Myndigheterna ville ingripa – men visste inte hur. Läkarna rekommenderade att låta de dansande fortsätta så att de kunde svettas ut ”de onda vätskorna”.
Myndigheterna följde rådet, anlitade musikanter och spärrade av marknadsplatsen. Där samlades de drabbade, och till ljudet av säckpipor och trummor dansade de oavbrutet.
Men det fanns ingenting som tydde på att detta hjälpte – vanvettet fortsatte att breda ut sig.
Minst 400 smittades av dansmanin i Strasbourg, och många dog av utmattning eller hjärtstillestånd.
Tusentals dansade i trans
Utbrottet av dansfeber år 1518 var varken det första eller det största. Från 1100- och 1200-talen finns beskrivningar av liknande ”epidemier”.
Den mest omfattande ägde rum i Rhenlandet 1374 och finns beskriven i en klosterkrönika. Epidemin spreds från Aachen och Gent i norr till Metz och Strasbourg i söder.
Hela sommaren drog grupper av vilt dansande människor från ort till ort och smittade andra med dansfebern.
Krönikan talar om tusentals män och kvinnor som dansade i trans och hoppade runt, samtidigt som de skrek av smärta och bad Gud om nåd.
Utbrottet i Strasbourg år 1518 utmärker sig dock genom att det är det mest väldokumenterade av alla; det inträffade sedan boktryckarkonsten uppfunnits och i en stad med en relativt väl utvecklad förvaltning.
Källorna omfattar läkarjournaler, predikningar, lokala krönikor och protokoll från stadens administration.
Genom århundradena har läkare och historiker presenterat olika teorier om orsaken till dansmanin.
De har gissat på allt ifrån mjöldrygeförgiftning och kätterska ritualer till ett slags smittsam variant av Huntingtons sjukdom eller epilepsi.
I dag är forskarna överens om att orsaken var en masshysteri som utlöstes av synnerligen svåra levnadsvillkor och befolkningens religiösa föreställningsvärld.
Kyrkans press orsakade hysterin
Åren före utbrottet år 1518 hade varit svåra för Strasbourg och landsbygden runt omkring staden.
Renässansen var inte bara en gyllene epok då konst och filosofi blomstrade vid furstehoven. För den stora majoriteten av fattiga människor var det en svår och otrygg tid.
De flesta barn nådde aldrig vuxen ålder, krig och återkommande epidemier skördade många dödsoffer, och missväxt ledde till hungersnöd.
Strasbourgborna led av flera års missväxt och skyhöga priser på spannmål. Kyrkan och klostren utnyttjade situationen och gjorde stora förtjänster på den säd som de hade krävt in från bönderna i form av tionde och andra avgifter.
Framför ögonen på de svältande bönderna rullade vagnslassen med brödsäd iväg till rikare trakter. Tusentals människor dog, och ännu fler var svårt undernärda.
Masshysteri, eller mass psychogenic illness som diagnosen kallas i läkarkretsar, är ett fysiskt uttryck för psykisk stress. Och på 1500-talet var det kyrkan som skapade den pressen.
Allas tankar präglades av religionen och folk uppfattade världen som ett slagfält för det goda och det onda, Gud och Satan.
Helgdagar och högtider definierade året och varje dag innehöll böner och kyrkobesök. Man kunde hoppas på den eviga saligheten efter döden, men helvetets lågor hotade alla.
Mitt i kampen för överlevnad skulle man sona sina synder genom ritualer, fasta och böner.
År 1518 var invånarna i Strasbourg övertygade om att helgonet Sankt Vitus (Sankt Veit) hade sänt en förbannelse i form av dansen för att straffa dem för deras synder.
När hysterin grep dem tog de emot domen så som deras religiösa samvete bjöd: De gav sig hän i en extatisk dans – och varje nytt offer som lät sig ryckas med bekräftade åskådarnas tro på att detta var ett verk av högre makter. Epidemin var ett faktum.
Staden skickade iväg fru Troffea
I dag vet vi ingenting om vad som hände med fru Troffea. Källorna berättar bara att hon efter sex dagars dansande skickades till Sankt Veits kapell.
Myndigheterna hade gett upp försöken att få de drabbade att svettas ut danssjukan och hade i stället börjat sända dem på pilgrimsfärd till kapellet som låg en dryg dagsmarsch utanför staden.
Många tillfrisknade under vandringen och i september 1518 ebbade dansmanin ut.