Grekisk gladiatorläkare revolutionerade medicinen

En av amfiteaterns läkare är den unge greken Claudius Galenos som just har återvänt till staden efter att ha studerat läkarvetenskap hos den tidens största­ medicinska auktoriteter i Alexandria i Egypten.

Efter hemkomsten till Pergamon har han blivit legendarisk bland gladiatorernas ägare. De ser nämligen gärna att deras dyrt inköpta gladia­torer överlever och blir stridsdugliga igen så snart som möjligt.

Galenos är en av de bästa läkarna som någonsin verkat vid amfiteatern. Men för honom är Pergamon bara ett steg på vägen mot något mycket större.

Galenos lärde sig anatomi

Galenos hann arbeta i Pergamons amfiteater i fyra år och enligt hans egna note­ringar dog inte en enda av de gladiatorer som han behandlade.

Genom operationer fick den unge läkaren ett unikt ”fönster in i människokroppen”. Det var annars omöjligt för dåtidens läkare att studera människans inre anatomi.

Inom såväl den grekiska som den romerska kulturen var kroppen helig även när en person var död och det var strängt förbjudet att dissekera människolik.

I Pergamon hann Galenos emellertid operera så många gladiatorer att han kände till i stort sett varje detalj i människokroppen.

Tack vare erfarenheterna från amfi­teatern kunde Galenos så småningom revolutionera läkekonsten i det romerska­ imperiet.

Under perioden före Galenos betraktades läkarna i Rom som simpla hantverkare och hade lägre social status än alla andra hantverkare.

Läkarna var oftast slavar och icke-romare – för det mesta greker som antingen, i likhet med Galenos, själva reste till Rom eller som importerades av förmögna romare.

Många romare såg ner på grekerna som inte desto mindre fick stort inflytande i Rom till många romares stora förtret.

I deras ögon utgjorde de grekiska läkarna ett hot mot den romerska traditionen där det var familjens överhuvud som hade ansvaret för familjemedlemmarnas hälsa.

Om någon blev sjuk skickades den sjuke inte till läkaren utan till exempel till läkeguden Asklepios tempel på Tiberön mitt i Rom.

Romarna menade att sjukdom var gudarnas straff som bara kunde botas med bön.

Om det inte fungerade skickades den sjuke till ett slags hospis där svårt sjuka från hela Rom lades in och isolerades från resten av befolkningen tills de slutligen dog av sin sjukdom.

Alla kunde kalla sig läkare

En annan anledning till motståndet mot läkarkåren var att en stor del av de romerska läkarna, ofta med rätta, hade rykte om sig att vara odugliga eller till och med farliga.

Förutom de mer kunniga­ läkarna fanns nämligen också ett stort antal svindlare som visserligen kallade sig läkare men som i själva verket var kvacksalvare.

Läkarna ansågs vara likställda med folk som arbetade med kläder eller mat och vem som helst kunde kalla sig läkare.

Ett stort antal ”läkare” gick från hus till hus och erbjöd sina tjänster och sin medicin som ofta gjorde mer skada än nytta.

I många fall var läkarna direkt livsfarliga för ­patienten. På grund av detta blev läkarkåren allt som oftast föremål för de romerska satirikernas vassa pennor.

Bland motståndarna fanns också den framträdande politikern och författaren Plinius den äldre som i kraftfulla ordalag varnade mot följderna av en fortsatt invasion av grekiska läkare i Rom.

”Medicin förändras från dag till dag, ständigt förnyad tills vi alla har kvävts av ångan från de kloka grekernas hjärnor. Som om vi inte har klarat oss bra utan läkare i över 600 år”, rasade politikern som levde hundra år före Galenos.

Galenos utnämnd till livläkare

Efter fyra år i Pergamon flyttade Galenos år 161 till Rom där han snart fick anställning vid Romarrikets största amfiteater, Colosseum.

Även här stod läkaren dagligen med blod upp till armbågarna när svårt skadade gladiatorer fördes in från striderna på arenan.

Ryktet om den nye läkaren och hans fantastiska förmåga spreds över hela ­huvudstaden. Galenos bjöds in till hovet av den vetgirige kejsaren Marcus Aurelius.

Kejsaren studerade själv filosofi­ och blev mycket imponerad av den 32-årige Galenos stora talang.

Galenos utnämndes så småningom till livläkare för kejsaren och hans familj.

Marcus Aurelius ville att romarna skulle bli av med sin vidskepliga tro och gav Galenos order om att dela med sig av sin kunskap, både genom skrifter och offentliga operationer och dissekeringar.

Den ambitiöse Galenos kastade sig med stor iver över uppgiften och Galenos berömmelse växte snart till oanade höjder.

Den grekiske läkaren förstod att hans före­läsningar inte bara skulle vara undervisande, de måste vara underhållande också.

Han dissekerade grisar, getter, apor och vid ett tillfälle ett elefanthjärta till ”åskådarnas fasa och beundran”.

Enligt historikerna föredrog Galenos att dissekera hjärnor på levande apor men han var rädd att åskådarna skulle skrämmas av apornas mänskliga reaktioner och använde därför oftast getter och grisar.

Enligt Galenos egna noteringar passade det honom bra, inte minst för att grisarna tjöt högre än aporna.­ På så vis var det ingen av åskådarna som tappade koncentrationen.

Läkarna blev skickligare

Galenos många föreläsningar i kirurgi och medicin gav den romerska läkar­kåren ett välbehövligt lyft.

Även om ­kirurgi i allmänhet sågs som en absolut sista utväg när dieter, åderlåtning och medicin inte längre hjälpte kunde de läkare­ som kom efter Galenos genom­föra mycket komplicerade operationer.

Arkeo­loger har bland annat hittat över 150 olika kirurgiska instrument i ett hus i den norditalienska staden Rimini där en romersk läkare verkade under senare hälften av hundratalet efter Kristus.

Till skillnad från sina bespottade föregångare som sålde sina tjänster på gatan var denne läkare mycket avancerad.

Bland annat hade han väntrum och en mottagning med både skriv- och operationsbord.

Under utgrävningarna fann arkeologerna inte några gynekologiska instrument, däremot instrument som användes vid sticksår och huvudskador.

Bland instrumenten finns bland annat en särskild tång som bara användes för att dra ut pilar ur soldaternas kroppar.

Arkeologerna har aldrig tidigare hittat en sådan tång och både detta och andra fynd tyder på att läkaren hade en militär karriär bakom sig.

I armén var läkarna i allmänhet mer professionella eftersom de skaffade sig stor erfarenhet när de opererade skadade soldater.

Mejsel tyder på hjärnkirurgi

Bland Rimini-läkarens instrument finns också skalpeller som har använts för att avlägsna främmande föremål ur ögat, och nålar som troligen använts vid operationer av grå starr.

Dessutom har arkeo­logerna hittat en mängd krukor med inskriptioner som visar att de har innehållit diverse läkande örter och vät­skor.

Enligt arkeologerna är det mest spännande fyndet en liten mejsel som läkaren använde för att öppna upp skallbenet efter att ha skurit upp en skåra i kraniet med ett annat instrument.

Teorin om vad mejseln har använts till bekräftas av fynd från såväl England som Frankrike och Grekland.

Fynden visar att romarna inte drog sig för att operera­ i hjärnan för att till exempel försöka avlägsna benfragment eller stoppa blödningar efter kraftiga slag mot huvudet.

Även i ”kirurgens hus” i Pompeji har arkeologer hittat läkarinstrument som måste ha använts inom särskilda områden.

Verktygen är från slutet av första århundradet efter Kristus – cirka 70 år innan Galenos påbörjade sin karriär i Pergamon.

Så professionellt utrustade läkare hörde dock till sällsyntheterna före Galenos tid.

Läkaren – en auktoritet

Efter kejsar Marcus Aurelius död år 180 efter Kristus arbetade Galenos för hans efterträdare Commodus och Septimius Severus.

Samtidigt hann han skriva inte mindre än 350 verk och kortare skrifter om anatomi, kirurgi och medicin innan han dog omkring år 200.

Verken baserades till stor del på hans dissekering av djur och han uppmanade ständigt andra läkare att dissekera, dels för att göra nya upptäckter, dels för att bli skickligare kirurger.

På så sätt blev Galenos upphovsman till den experimentella metoden inom medicinska under­sökningar.

En del av Galenos anatomiska och fysio­logiska observationer var helt korrekta. Bland annat bevisade han att urin bildas i njurarna och inte i blåsan, som de flesta annars trodde.

Han upptäckte också hjärtats fyra kamrar och identifierade sju av de tolv hjärnnerverna – de enda nerver som har direktförbindelse med hjärnan och inte går via ryggraden.

Dessutom slog den outtröttlige läkaren fast att tuberkulos var en smittsam sjukdom.

Galenos viktigaste upptäckt var dock att artärerna transporterar blod och inte syre i kroppen. Tack vare Galenos stora insats blev de läkare i romarriket som kom efter honom mycket professionella.

De respekterades och uppskattades – till skillnad från de kvacksalvare som verkat tidigare.

Läkaren blev en ansedd auktoritet och inte bara en handelsman som kanske, eller kanske inte, kunde ”leverera den utlovade varan”.

Under åren efter Galenos död hade många av romarrikets läkare uppnått en standard som inte kom att överträffas på flera tusen år. Galenos kallades ”läkarkonstens furste”.

På 300-talet försökte romarna bygga upp ett offentligt system som skulle kontrollera och vägleda läkarna­ i det alltmer krympande riket.

Systemet hann dock inte praktiseras särskilt länge förrän Romarriket kastades omkull av barbarerna från norr och ­öster.

Galenos stod sig i 1500 år

Romarrikets sammanbrott i slutet av 400-talet ledde till att en stor del av den kunskap som de romerska läkarna hade samlat genom flera hundra år gick förlorad.

Av en lycklig tillfällighet räddades tjugo av Galenos verk tack vare att de föll i arabernas händer när Mellanöstern erövrades på 600-talet.

De arabiska läkarna insåg genast vilket värde verken hade, och Galenos tankar översattes i stor skala till arabiska.

Därifrån spreds verken några hundra år senare vidare till Västeuropa, där Galenos blev obligatorisk läsning för medeltidens läkare.

I 1500 år var Galenos en obestridd auktoritet inom läkekonsten.

Detta trots att hans beskrivning av den mänskliga anatomin var ofullständig och full av fel, eftersom de flesta av hans studier hade utförts på djur.

Galenos studier nämnde till exempel flera organ som inte fanns, och enligt Galenos var artärer, vener och nerver tre olika system som inte var inbördes förbundna med varandra.

Den katolska kyrkan höll dock i flera hundra år fast vid sitt förbud mot att dissekera människor eftersom man ansåg att det var syndigt, och det fanns därför inte någon som kunde avslöja Galenos misstag.

Först år 1543 gav den flamländske renässanskirurgen Andreas Vesalius ut boken ”Om människokroppens byggnad”, i vilken han pekade ut över 200 fel i Galenos lära om människans anatomi.

En enda av Galenos metoder överlevde renässansens svidande kritik: pulstagningen, en teknik som används än i dag.