Epidemierna som dödade miljoner

Epidemier drabbade indianerna med våldsam kraft

Ingen epidemisk katastrof har i storlek och historisk betydelse kunnat mäta sig med den som drabbade Amerika på 1500-talet.

När de spanska conquistadorerna lade under sig aztekernas, inkafolkets och andra indianers territorier skedde det inte med väldiga arméer och exceptionell stridsteknik.

I regel förlitade man sig på gamla beprövade medeltida vapen och jämförelsevis små truppstyrkor.

På längre sikt skulle spanjorerna ha fått mycket svårt att kontrollera sina stora erövringar om de inte haft biologiska allierade i form av sjukdomar som var okända för indianbefolkningen.

Ingen indian hade haft smittkoppor eller mässling.

Dessa och andra smittor – mot vilka många vuxna européer, asiater och afrikaner hade utvecklat immunitet – kastade sig över indianerna med förödande effekt.

Exakt hur många som dog är okänt, bland annat eftersom vi inte känner till hur många som levde i Amerika före katastrofen.

Vissa regioner är dock lättare att analysera än andra. Hit hör Mexiko, som år 1519 torde ha haft en befolkning på mellan 25 och 26 miljoner människor. Redan 1523, efter den spanska erövringen av aztekimperiet, hade antalet sjunkit till 16,8 miljoner.

År 1548 återstod 6,3 miljoner, 1568 2,6 miljoner, 1605 en miljon. Så många människor kan inte en tidigmodern kolonialmakts krigare, plantageägare och gruventreprenörer med värsta vilja piska eller hugga ihjäl själva.

De allra flesta indianer dog eftersom de blev sjuka. I vissa områden försvann bokstavligt talat hela urbefolkningen; hit hörde Kuba, Hispaniola och flertalet övriga öar i Karibiska havet.

Epidemierna i Amerikas 1500- och 1600-tal ledde till att hela Nya världen drogs in i Gamla världens maktsfär. Västeuropéerna tog över indianernas land; språken, klädmodet, de politiska traditionerna trängde ut de inhemska föregångarnas.

På listan över civilisationskatastrofer genom tiderna kommer dessa epidemier med god marginal högst, utan konkurrens från någon annan av oss känd olycka.

Pesten härjade i vågor

Som god tvåa kommer pestpandemierna. Deras kapacitet att döda människor har lett till att ordet ”pest” inte sällan har kommit att syfta på stora epidemier i allmänhet, något som lätt förvirrar en läsare av historisk litteratur.

I själva verket har vi inga belägg för att de verkligt gamla epidemier som brukar kallas ”pester” har något som helst med pestbakterien, Yersinia pestis, att göra.

Helt säkra på att det handlar om pest är vi först i mitten av 500-talet, då en väldokumenterad böldpestepidemi spred sig från Egypten till Konstantinopel och i förlängningen till hela medelhavsområdet.

Eftersom Justinianus I var kejsare i romerska riket vid tiden för pestens ankomst har katastrofen gått till historien som den ”justinianska pesten”.

Enligt vissa historiker var denna epidemi världsomfattande (åtminstone i Gamla världen), det vill säga en pandemi i ordets fulla bemärkelse.

Enligt andra historiker var pesten geografiskt begränsad, framförallt till länderna från Syrien i öster till Syditalien i väster.

Ibland slog den till även utanför detta område, men inte i så stor utsträckning att epidemierna fick några allvarliga konsekvenser på längre sikt. Befolkningens återväxt hämmades inte.

Under påföljande två sekler fortsatte pesten att periodvis drabba länder som Grekland, Egypten och Syrien, men de dåliga kommunikationerna gjorde att långt ifrån alla epidemier spred sig till Västeuropa.
Nordeuropa förefaller ha klarat sig helt undan pesten i denna fas av historien.

Av senare pestepidemier vet vi att dödligheten i sjukdomen kan vara extremt hög. Under digerdöden vid mitten av 1300-talet, då pesten återkom i sin andra pandemiska flodvåg, har vi trovärdiga uppgifter på att mellan sextio och sjuttio procent av invånarna i hårt drabbade byar avled.

Eftersom vissa regioner klarade sig bättre än andra brukar vi räkna med att mellan trettio och fyrtio procent av Europas samlade befolkning dog. Uppskattningar på trettio till fyrtio miljoner döda i hela världsdelen är inte ovanliga; vissa forskare har gissat på högre siffror.

Pesten medförde panik och karantänåtgärder

Här rörde det sig alltså om en civilisationskatastrof som påverkade varje aspekt av livet. De ekonomiska systemen vändes upp och ned, jordegendomar förlorade sitt värde, löner sköt i höjden i takt med att hantverkarna dog.

Frenetiskt sökande efter syndabockar resulterade i masspsykotisk panik och pogromer. I stora delar av Västeuropa preventivbrändes de judiska stadsbefolkningarna eftersom man inbillade sig att det var judarna som spred pesten genom att hälla giftpulver i brunnarna.

Myndigheterna besvarade det ständiga hotet från pest på 1400- och 1500-talen med att utveckla karantänsystem och lasarett.

Pesten upphörde av okänd anledning att drabba Europa på 1700-talet, men den återkom i en tredje pandemisk våg i slutet av 1800-talet.

Pandemins ursprung har lokaliserats till Yunnan i södra Kina; 1894 hade den nått till kuststäderna Hongkong och Kanton, varifrån den på kort tid spreds över hela jordklotet med hjälp av ångbåtar och järnvägar.

Liksom tidigare drog sig pesten tillbaka blott för att återkomma något decennium senare med förnyad kraft. Efter att ha varit försvunnen från Indien sedan 1935 återkom den i nya vågor 1948–1949 och 1952; sammanlagt dog över 12,7 miljoner indier mellan 1890-talet och 1950-talet.

Europa kom dock lindrigt undan den tredje pestpandemins attacker. I Paris avled under åren 1918–20 endast ett hundratal människor i pesten.

Pest utgör inte längre något dödligt hot

Att pesten under 1900-talets lopp har upphört att vara en global pandemisk fasa beror på utvecklandet av antibiotika. Om mediciner sätts in i tid är pesten inte längre ett dödligt hot.

Än i våra dagar utbryter relativt ofta småskaliga pestepidemier, men de utvecklas aldrig till pandemier. Dödligheten är jämförelsevis låg.

Jämfört med indiankatastrofen på 1500-talet och våra egna gamla pestepidemier förbleknar de flesta andra pandemier i omfattning och betydelse, undantaget spanska sjukan.

Smittkoppor – 1700-talets mest fruktade epidemiska sjukdom – och kolera – 1800-talets stora farsot – har förvisso dödat många, men inte så många.

Otaliga människor i Gamla världen smittades av syfilis efter det att Columbus folk fört med sig sjukdomen från första besöket på andra sidan Atlanten, men eftersom sjukdomsförloppet var så långsamt och utdraget uppkom aldrig samma masspsykos och panik som under digerdöden.

Syfilis kunde införlivas med den tidigmoderna kulturen; hur potentiellt dödlig den än var lärde man sig att leva med den som en permanent företeelse snarare än som en epidemi.

Något som dock bör påpekas när det gäller dessa inte fullt lika massdräpande pandemier är den stimulerande effekt de kom att få på medicinvetenskapens utveckling. Sjukdomarna frambesvor en intensiv verksamhet hos dåtidens skickligaste läkare och vetenskapsmän.

Att våra myndigheter sedan sent 1700-tal har tagit initiativ till att låta vaccinera oss mot sjukdomar beror således på experiment utförda i kampen mot smittkoppor.

Slumsaneringen och utvecklingen av goda vatten- och avloppssystem under 1800-talet var i många fall ett led i försöken att minska kolerans möjligheter att sprida sig.

Intervjun är gjord av redaktör Jacob Wiberg.
Artikeln av Dick Harrison är ursprungligen från 2006.