Vintern 1930 uppmanar myndigheterna enträget Lübecks invånare att låta vaccinera sina barn mot tuberkulos.
”Gör allt för ert barns hälsa och liv!” står det på de affischer som sitter överallt. På stadens sjukhus berättar läkarna för sina patienter att det äntligen finns goda nyheter om den dödliga lungsjukdomen, som får sina offer att hosta blod.
”Kampen mot tuberkulos kan vinnas”, lovar läkarna, som även försäkrar att det nya franska calmettevaccinet inte har några allvarliga biverkningar.
Föräldrarna till 251 nyfödda går med på att ge sina barn den franske läkaren Albert Calmettes vaccin. Det framstår som ett förnuftigt beslut, för tuberkulos dödar årligen 100 000 tyskar – varav hälften är barn och unga.
Men kort efter vaccinationen börjar barnen i Lübeck dö. Något har gått fasansfullt snett, och det livsviktiga arbetet med att göra européerna immuna mot tuberkulos måste avbrytas.
Albert Calmette (1863–1933) vigde sitt liv åt kampen mot epidemiska sjukdomar.
Tuberkulos har plågat mänskligheten sedan stenåldern, men sjukdomen började härja på allvar under industrialiseringen. När flera miljoner européer övergav det hårda livet på landsbygden och sökte sig till städerna för att arbeta på fabrikerna blev de mer trångbodda.
Städernas industriarbetare fick hålla till godo med små, fuktiga lägenheter, som de dessutom fick dela med andra familjer. För en sjukdom som tuberkulos, som sprids av luftburna bakterier, gav de trånga boendeförhållandena idealiska förutsättningar.
Under 1800-talet låg tuberkulos bakom vart fjärde dödsfall i Europa. Enbart i England och Wales dog fyra miljoner människor av sjukdomen mellan 1851 och 1910.
I folkmun kallades sjukdomen för TBC, lungsot eller tvinsot. Det sistnämnda kom av att patienterna gradvis förtvinade.
Bland konstnärer kallades sjukdomen ibland för ”den vackra döden”, eftersom de smala och bleka patienterna levde upp till dåtidens skönhetsideal. Bland överklassen gav tuberkulos till och med upphov till ett mode – fina damer pudrade ansiktet vitt för att likna patienter med den av konsten förhärligade sjukdomen.
”Frédéric Chopin hostar med ofattbar grace.” George Sand, fransk författare.
Det sades att personer med TBC var särskilt känsliga.
”Frédéric Chopin hostar med ofattbar grace”, skrev författaren George Sand om tonsättaren, som 1849 dog av tuberkulos.
TBC tar Calmettes mor
Läkaren Albert Calmette hyste inga romantiska tankar om smittsamma sjukdomar. Som barn hade han förlorat sin mor till tuberkulos, och medan han gick i skolan tog tyfus livet av tio av hans klasskamrater.
Calmette smittades också och fick bestående men, som gjorde att han fick ge upp sin dröm om en karriär i flottan. I stället valde han att studera medicin.
I unga år forskade Calmette på tropiska sjukdomar i Afrika och Sydostasien. Hans resultat uppmärksammades av det prestigefyllda Pasteurinstitutet, som skickade honom till Saigon, och efter hemkomsten blev han erbjuden en anställning vid institutets avdelning i staden Lille.
Där inledde Calmette 1901 kampen mot tuberkulos. År 1906 upptäckte hans kollega, immunologen Camille Guérin, att resistens mot TBC krävde att det fanns levande tuberkulosbakterier i kroppen.
Upptäckten fick Calmette att genast börja försöka försvaga bakterien så mycket att den gav immunitet mot tuberkulos – utan att orsaka dödlig sjukdom.
Experimenten krävde stor försiktighet. Calmette försökte odla bakterien i en uppsjö kulturer, och av en ren slump upptäckte han att den försvagades om den fick växa i galla från nötkreatur.
Arbetet med att ta udden av bakterien tog flera år. Var tredje vecka flyttade han små mängder tuberkulosbakterie till en ny portion galla, men så bröt första världskriget ut, och det livsviktiga arbetet fick avbrytas.
Calmette och Guérin behövde ständiga leveranser av nötgalla, men mobiliseringen av franska styrkor innebar att boskap endast fick säljas till konservfabriker, så att köttet kunde bli mat till soldater i fält.
För forskarna var det tur i oturen att Lille ligger nära gränsen till Belgien. När området ockuperades av tyskarna var fiendens veterinärer välvilligt inställda till Calmette och Guérin och försåg dem med den galla de behövde.
Trots Calmettes 122 år gamla uppfinning dör omkring 100 000 människor per år av ormbett – framför allt för att de inte får motgift snabbt nog.
Giftorm bet Calmette
Innan Calmette kastade sig över tuberkulos intresserade han sig för tropiska sjukdomar och ormar. Just ormarna höll på att kosta honom livet.
Som ung medicinstuderande forskade Albert Calmette på inälvsmask i Hongkong. Efter det kastade han sig över malaria och sömnsjuka i de franska kolonierna Gabon och Kongo.
Pasteurinstitutet skickade honom 1891 till Saigon i Franska Indokina för att öppna en avdelning som skulle ansvara för ett omfattande vaccinationsprogram mot smittkoppor och rabies. Parallellt började han studera giftormar – i hopp om att kunna ta fram motgift, som skulle kunna rädda hundratusentals människoliv.
När Calmette återvände till Frankrike följde ormarna med. Han var skicklig på att hantera dem, med vid ett tillfälle 1901 gick det illa. En orm satte gifttänderna i Calmettes pekfinger – en dödsdom för de flesta.
Lyckligtvis hade Calmette kommit långt i sina försök med motgift, och han skyndade sig att ge sig själv en injektion med det experimentella preparatet.
Calmette klarade livhanken och förlorade endast yttersta leden av sitt pekfinger. Världens första bredspektrummotgift mot ormbett hade visat att det fungerade.
När kriget tog slut hade bakterierna försvagats mer än 200 gånger, och Calmette testade dem på kaniner, hästar och kor – utan att djuren blev sjuka.
Vaccinet når Lübeck
År 1921 var vaccinet äntligen klart att använda på människor, och de första nyfödda franska barnen fick sina injektioner på Hôpital de la Charité i Paris. Mellan 1924 och 1928 fick 114 000 barn vaccinet – inget av dem visade några tecken på svåra biverkningar. BCG-vaccinet (efter bakteriestammen Bacille Calmette-Guérin, uppkallad efter upphovsmännen), eller calmettevaccinet, som det ofta kallades, blev känt även utanför Frankrikes gränser, och 1930 nådde det Lübeck i norra Tyskland.
Calmette skickade vaccinet till staden, där ett lokalt laboratorium skulle odla den försvagade bakterien. Den 17 april 1930 avled emellertid det första vaccinerade barnet i Lübeck.
”Den 16 juli har vår älskade lille Günther dött vid 16 veckors ålder efter åtta veckors svår sjukdom på grund av calmettevaccinet”. Dödsannons, juli 1930, Lübeck.
Ingen visste varför, men de sörjande föräldrarna var säkra på vad som låg bakom: ”Den 16 juli har vår älskade lille Günther dött vid 16 veckors ålder efter åtta veckors svår sjukdom på grund av calmettevaccinet”.
Under de följande nio dagarna dog 72 barn. Ytterligare 135 blev sjuka, men överlevde – många av dem med bestående men. I större delen av Europa och Nordamerika avbröts vaccinationer med BCG-vaccinet.
Året därpå kom tyska myndigheter fram till att Albert Calmette var oskyldig. Laboratoriet i Lübeck hade slarvat och av misstag tillfört icke försvagade tuberkulosbakterier till vaccinet. De båda ansvariga läkarna dömdes för dråp.
Men skadan var skedd. Calmettes anseende i vetenskapliga kretsar hade skadats, forskarkollegor vände honom ryggen, och Albert Calmette dog sjuk och nedbruten 1933.
Först efter andra världskriget tog världen till sig BCG-vaccinet igen, och sedan dess har det räddat flera miljoner människoliv. Fram till 1975 vaccinerades alla nyfödda svenska barn med BCG-vaccin.
På 1940-talet röntgades lungorna på personer med tuberkulossymptom.