Det vita snittet: 50 000 utsattes för sylen

Egas Moniz artikel väcker ett enormt uppseende. I läkarkretsar är man oftast restriktiv med att börja använda helt nya och okända tekniker. Trots det tar andra­ läkare snart efter Egas Moniz behandling.

Hans metod ger hopp om att kunna hjälpa de många psykiskt sjuka som tillbringar sina liv på överfulla mentalsjukhus – och vissa patienter är precis lika oregerliga och aggres­siva som schimpansen på filmen.

Amerikanska läkare övar sig på det vita snittet på lik

Allra störst intryck gör Egas Moniz arti­kel på den amerikanske läkaren Walter Free­man. Från Europa beställer han ett par av de kirurgiska instrument som Egas Moniz tagit fram för ingreppet.

Walter Freeman är inte själv kirurg men allierar sig med sin kollega, neurokirurgen James Watt. Under en vecka övar de sig på lik från ett bårhus, och därefter genomför de sin första operation. James Watt skär och Walter Freeman dirigerar.

Den första patienten är en 63-årig plågad kvinna­ från Kansas. När hon får veta att hennes lockiga hår, hennes stolthet, ska rakas av inför operationen, ångrar hon sig nästan. Men operationen genom­förs och belåtet noterar Freeman att hon inte alls bryr sig om sitt hår efteråt.

De första operationerna görs via tinningarna. James Watt borrar hål i båda tinningarna och genom dem stickar han in en tunn stålpinne med en ståltrådsög­la i hjärnan. Öglan är till för att skära av nervtrådarna.

Snart börjar de två läkarna­ i stället att gå in i hjärnan från huvudsvålen.­ Målet är fortfa­rande att skä­ra av nervernas bansystem mellan pann­loben och resten av patientens hjärna.

Teorin bakom den ”psykiska kirurgin” är mycket vag, men de båda läkarna är helt övertygade om att de genom operationen avskiljer den tänkande delen av hjärnan från den kännande delen av hjärnan – och att detta kan hjälpa många schizofrena, depressiva och mycket oroliga patienter.

Pressen hyllar metoden bakom det vita snittet

I november 1936 offentliggör de en rapport om sina erfarenheter. Resultaten är nästan uteslutande positiva, skriver de – men tillägger dock att ”leukotomi”, som de kallar operationen, bara är avsedd för en liten grupp noga utvalda patienter.

Den reservationen väljer många läkare att förbise, för nu börjar metoden att sprida sig och snart använder man operationen i flera länder. Men operationsmetoden möter även kritik – en läkare säger till exempel: ”Det här är ingen operation, det är lemlästning.”

Även medierna börjar intressera sig för de operationer som Walter Freeman entusiastiskt berättar om, och i den ena stora tidningen efter den andra dyker det upp artiklar om den nya mirakelmetoden. I juni 1937 skriver New York Times om historien på sitt omslag.

Massor av psykiskt sjuka och deras anhöriga söker upp Freeman för att ställa sig i kö till den operationen som enligt en tidning ”inte är värre än att dra ut en tand”.

Stressen får de två läkarna att experi­mentera ytterligare. De kommer bland annat på att operationen kan genomföras snabbare om de nöjer sig med att lokalbedöva­ patienten. Under de följande åren utför de massor med ingrepp.

De två läkarna­ tar 250 dollar för en operation – att jämföras med de 35 000 dollar om året som det kostar att ha en psykiatripatient inlagd. Efter operationen kan många av patienterna skrivas ut och vårdas privat­ efter­som de inte längre är aggressiva utan fogliga och apatiska.

Freeman börjar använda sylen

Utan att berätta det för sin kompanjon James Watt börjar Freeman utveckla en alldeles egen metod – en operation som han själv kan utföra. Han har läst sig till att man lätt kan komma åt hjärnan via tårkanalen, och när han ska beskriva metoden för en annan läkare låter det:

”Jag tar ett slags medicinsk syl, slår den genom benet precis över ögon­globen, trycker upp sylen i hjärnan och rotar runt med den. Och det är allt – patien­ten märker ingenting.”

Efter att i all hemlighet ha opererat nio patienter bjuder Freeman in James Watt att delta under en operation. Men James Watt blir rasande, kallar metoden brutal och vill inte vara med längre. Walter Freeman börjar nu verka på egen hand.

År 1948 köper han en Lincoln stationsvagn som han utrustar med kirurgiska instrument och skåp till journalerna. Han kallar sin variant av operationen för lobotomi och därför döper han sin bil till ”lobotomobil”. I den reser han sedan runt i hela USA och utför ­lobotomier på löpande band. Snart tar en operation bara sex minuter.

Det vita snittet intar Norden

I Europa går utvecklingen lite långsammare men tar fart på allvar när Freeman och Watt 1942 kommer ut med boken Psychosurgery. Den ger den psykiska ­kirurgin ett vetenskapligt skimmer.

Norge är ett av de första länderna i Europa som inför leukotomi. Redan 1941 ger överläkare Ørnulv Ødegård vid Gaustad Asyl tillstånd till den första operationen – den är ett nödvändigt ont i kampen mot psykiska sjukdomar.

Efter 1947 går det fort framåt, såväl i Norge som i Sverige och Danmark.

I Norge utförs runt 2 500 lobotomier, i Sverige 4 400 och i Danmark 4 500.

Även i Finland utför man operationerna och i relation till invånarantalet är det snart i Skandinavien som flest människor utsätts för ingreppet. Norge har många dödsfall. Fram till 1948 dör var tredje patient som opereras på Gaustad Asyl.

I resten av världen dör ”bara” sex av 100 av ingreppet.

Uppfinnaren av det vita snittet får Nobelpriset

År 1949 beslutar den svenska Nobelkommittén att dela ut Nobelpriset i medicin till ingreppets uppfinnare, portugisen Egas Moniz. Det är en triumf för Moniz, som sex år tidigare återigen valts bort efter en rapport som bland annat kritiserade de många dödsfallen.

Men 1949 har kritiken i stort sett tystnat och Moniz reser till Stockholm för att ta emot det prestigefyllda priset. Själv sitter han i rullstol sedan en av hans schizofrena patienter några år tidigare försökt skjuta honom. Kulan träffade hans ryggrad och han är förlamad.

Nobelpriset gör metoden rumsren. Åren efter utmärkelsen tredubblas antalet lobotomier. Samtidigt börjar man att både i USA och resten av världen använda ingreppet på helt nya patientgrupper. Minst 50 000 – kanske ända upp till 80 000 – människor världen över lobotomeras, de flesta är kvinnor.

Men kritikerna får medvind. De pekar­ på den höga dödligheten samt att man aldrig gjort några egentliga uppföljande undersökningar av patienterna. Några av dem är tacksamma men de flesta har fått ett avtrubbat känsloliv och många har blivit barnsliga, dementa eller sitter som apatiska zombier.

Dessutom kommer de första typerna av psykofarmaka kring 1954. Med medicin blir patienterna lugna utan kirurgi och antalet operationer minskar drastiskt.

År 1967 utför Freeman sin sista lobotomi. Han skadar ett stort blodkärl i hjärnan och patienten dör. Efter det blir han fråntagen rätten att operera.