Flera tusen personer tågade i mars 1885 genom staden Leicester i mellersta England.
Demonstranterna ropade arga slagord, och som kulmen på protesten högg demonstranterna huvudet av en docka föreställande en mansperson.
Dockan skulle inte föreställa vare sig en tyrannisk härskare eller en landsförrädare.
Den var en avbildning av den berömde engelske läkaren Edward Jenner, som nästan hundra år tidigare hade utvecklat ett vaccin mot den dödliga virussjukdomen smittkoppor.
Demonstrationen i Leicester var bara en av många mot Jenners vaccin i slutet av 1800-talet.
De brittiska myndigheterna hade nämligen lagstiftat om att vaccinet skulle vara obligatoriskt för alla invånare under fjorton år, och det ledde till stora protester.
Tvångsvaccinering var inte bara en inskränkning av den personliga friheten – det var enligt mångas förmenande även livsfarligt.
Vaccinet kom från kor
Jenners vaccin betraktas i dag som en av medicinhistoriens största landvinningar.
Under 1700-talet dödade sjukdomen smittkoppor 400 000 personer runt om i världen årligen.
Flera läkare hade experimenterat med en förebyggande behandling, men genombrottet kom först, när Jenner i maj 1796 skar ett litet sår i armen på åttaårige James Phipp och infekterade honom med var från en ko smittad med kokoppor.
Två månader senare inympade Jenner sin unge försöksperson med var från en person som led av smittkoppor – ett ingrepp som garanterat skulle ha gjort James Phipp sjuk, men Jenner satsade på att den lindriga infektionen med kokoppor hade gjort pojken immun.
Försöket lyckades, och Jenners upptäckt firades i vetenskapliga kretsar. Inom kort hade hans avhandling om smittkoppsbehandling publicerats på sex språk.
Sjukdomen smittkoppor ger huvudvärk, hög feber och blåsor. Dödligheten ligger på 20–60 procent.
Oroliga föräldrar valde fängelse
Politikerna i det brittiska parlamentet bedömde 1853 att vaccination mot smittkoppor var så viktig för folkhälsan att de gjorde den obligatorisk för alla barn under tre månader.
I en lag som godkändes 1867 utvidgades åldersgruppen till fjorton år och samtidigt blev det möjligt att döma föräldrar som vägrade att vaccinera sina barn till fängelse.
Lika entusiastiska som läkarna var till vaccinet, lika stort var motståndet bland befolkningen. Arga föräldrar vällde ut på gatorna för att protestera mot lagen.
Motståndet mot att människan ingrep i en sjukdoms naturliga förlopp var inte nytt.
Redan medan vaccin fortfarande var på experimentstadiet rasade den engelske prästen Edward Massey mot ”det farliga och syndiga i att inympa”.
I en predikan som han höll 1772 slog han fast att sjukdom skickats av försynen som ett straff för människans synder, och att alla försök att förhindra sjukdomar var ”en djävulsk handling”.
För 1800-talets vaccinmotståndare fanns det emellertid mer jordnära skäl att protestera: De litade inte på den nya behandlingsmetoden. I stället förlitade de sig på åderlåtning och varma omslag, som i århundraden hade varit allmänt accepterade kurer mot i stort sett alla åkommor.
För föräldrarna framstod avancerade ingrepp som att låta läkare inympa sjukdom i deras barn som livsfarligt och vansinnigt, och många ansåg att behandlingen bara var en slug bluff för att läkarna skulle tjäna pengar.
En dåtida satirteckning visade ett väntrum fullt med patienter som fått utväxter efter inympningen – och utväxterna utvecklades till kalvhuvuden!
En annan teckning föreställde poliser som med höjda batonger jagar barn för ”att förgifta deras blod och skaffa läkarna arvoden”, som texten påstod.
”Hellre en fängelsecell än ett förgiftat barn”, förkunnade en banderoll.
Vaccination kan medföra svaga sjukdomssymptom, som oroar föräldrar.
Vaccinrädslan får ny näring
Autismspektrumsjukdomar och kroniska smärtor – gång efter annan möts vaccin med skepsis och motstånd. Läkarnas argument hjälper inte alltid.
Leicester, vaccinmotståndets huvudstad
De rättegångar som följde gav vaccinationsmotståndet stor uppmärksamhet, och antalet dömda vaccinvägrare ökade från endast två år 1869 till 1 154 år 1881 och omkring 3 000 år 1884.
Ingenstans var motståndet så hårt som i Leicester i mellersta England.
Där fungerade fängslandet av vaccinvägrare som en uppmaning till nya protester, kunde lokaltidningen Leicester Mercury rapportera i juni 1884:
”Omkring klockan 07.30 hade många vaccinationsmotståndare samlats. Med en banderoll i spetsen ledsagade de en ung kvinna och två män, som alla hade beslutat sig för att anmäla sig själva hos polisen och låta sig fängslas hellre än att låta vaccinera sina barn. De närvarande gav uttryck för sin sympati för den unga kvinnan, som var märkbart gripen av situationen, men som med huvudet högt var fast besluten att hellre gå i fängelse än att överlåta sitt barn till vaccinationsläkarens nåd och barmhärtighet”, berättade tidningen.
Motståndet mot vaccin nådde sin kulmen i Leicester. Endast 707 av de 2 281 barn som föddes i staden under andra halvan av 1883 blev vaccinerade.
Stadens ledning fick avbryta vaccinationerna för att uppnå immunitet bland invånarna. I stället infördes det omfattande karantänåtgärder, så att de smittade inte förde sjukdomen vidare.
På så sätt lyckades man begränsa spridningen, och de goda resultaten fick i oktober 1884 stadens ledning att uppmana hälsovårdsmyndigheterna i London att sluta att åtala vaccinmotståndare.
Svaret blev ett blankt nej – ett beslut som ledde till nya massdemonstrationer, och det var under en av dessa som Edward Jenner-dockan halshöggs.
Nästa epidemi slog hårt
Befolkningens rasande protester oroade läkarna, som fruktade att en ny epidemi skulle drabba Leicester.
År 1893 gick det precis så illa. Sjukhusen fylldes med flera hundra smittade, och dödssjuka smittkoppspatienter fick skickas hem på grund av överbeläggning.
Leicester kunde notera ett tragiskt rekord: staden hade landets högsta andel fall – mer än två barn av tre var smittade.
Men vaccinmotståndarna vacklade inte, och 1898 blev parlamentet tvunget att ändra lagen, så att föräldrar fick lov att tacka nej av samvetsskäl.
År 1907 gav britterna upp tvångsvaccineringen helt. Vid det laget hade behandlingens goda resultat i kombination med upplysningskampanjer övertygat de flesta om att de borde låta sig vaccineras.
Till slut – nästan 200 år efter Edward Jenners upptäckt – kunde Världshälsoorganisationen, WHO, år 1978 förkunna att den fruktade sjukdomen var utrotad.