Tanken att handtvätt kan förhindra sjukdomar uppkom vid 1800-talets mitt.
En av de första som pekade på ett samband mellan handtvätt och hygien var den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis, som arbetade på ett sjukhus i Wien i Österrike.
År 1847 upptäckte han att antalet dödsfall i barnsängsfeber minskade kraftigt om läkarna tvättade händerna innan de bistod vid en förlossning.
Semmelweis teori vållade dock upprördhet och förkastades av hans kollegor, av vilka många kände att deras yrkesheder ifrågasattes.
Ignaz Semmelweis införde obligatorisk handtvätt på sitt sjukhus.
Handtvätten
på Semmelweis förlossningsavdelning skedde med klorkalklösning, som var desinficerande.
Semmelweis
kallades för ”mödrarnas frälsare”, eftersom han räddade livet på så många kvinnor. När han införde handtvätt på en förlossningsavdelning minskade dödsfallen från sexton till tre procent.
På 1800-talet
tillhörde läkarna överklassen, som förknippade smuts med fattig underklass. De ville inte kännas vid Semmelweis teori om handtvätt, eftersom den antydde att läkarna var orena.
Dessutom kunde Semmelweis inte presentera någon vetenskaplig förklaring till varför handtvätt skulle förhindra dödsfall.
Den förklaringen kom under de följande årtiondena, då vetenskapen gjorde flera genombrott i forskningen på bakterier.
Man upptäckte att sjukdomar som kolera, tyfus och difteri orsakas av osynliga bakterier, som kunde bekämpas med något så enkelt som tvål.
Vid övergången till 1900-talet började handtvätt bli allmänt utbredd, och informationskampanjer uppmuntrade till handtvätt för att undvika bland annat tuberkulos.
Det var dock först på 1980-talet som handtvätt formellt började ingå i hälsomyndigheters rekommendationer, då USA utfärdade riktlinjer för handhygien.