Bedövningens historia: Från bolmört till opium

Avkok på bladen användes mot smärta och oro av stenåldersfolk. Röken från brinnande bolmört gav hallucinationer.

Sumererna använde opium som ett avslappnande medel – 3 000 år senare föredrog grekerna att utnyttja drogens bedövande effekt.

Den grekiske läkaren Hippokrates gav pulv­rise­rad pilbark mot feber och smärtor. Dagens aspirin innehåller ett liknande aktivt ämne.

Roten från den narkotikaklassade växten kokades i vin. En grekisk läkare, Dioskorides Pedanius, förordade avkoket mot smärtor.

Sydamerikas indianer bedövade patienterna med ett koncentrat av kokablad. Att tugga kokablad var dessutom lokalbedövande.

Morfin utvanns ur opium av en tysk farmaceut. Senare – under det amerikanska inbördeskriget – blev soldaterna beroende.

Lustgas går också under namnen dikväveoxid eller kväveoxidul (N²O). Det är en färglös gas som vid inandning ger en lätt bedövning följd av eufori.

Eter, eller dietyleter, är en antändlig färglös vätska som kan ge hallucinationer och i motsats till lustgas göra patienten medvetslös.

En skotsk läkare introducerade kloroform för lindring av förlossningssmärtor. Det visade sig dock vara dödligt för vissa patienter.

Brist på morfin fick tyska kemister att uppfinna ämnet Hoechst 10820: metadon.

Patienter kunde nu inhalera narkosmedlen enfluran och isofluran. Det gav för första gången en total och säker bedövning.