Från örtbrygd till full narkos
Människor har opererat varandra sedan stenåldern.
För att försöka lindra de kraftiga smärtorna vid kirurgiska ingrepp, tandutdragningar och förlossningar har alla möjliga medel använts – en del har varit direkt livsfarliga.
Stenåldern: Bolmört
Avkok på bladen användes mot smärta och oro av stenåldersfolk. Röken från brinnande bolmört gav hallucinationer.
Cirka 3400 f.Kr.: Opium
Sumererna använde opium som ett avslappnande medel – 3 000 år senare föredrog grekerna att utnyttja drogens bedövande effekt.
400 f.Kr.: Pilbark
Den grekiske läkaren Hippokrates gav pulvriserad pilbark mot feber och smärtor. Dagens aspirin innehåller ett liknande aktivt ämne.
50 e.Kr.: Alruna
Roten från den narkotikaklassade växten kokades i vin. En grekisk läkare, Dioskorides Pedanius, förordade avkoket mot smärtor.
Cirka 1400: Kokablad
Sydamerikas indianer bedövade patienterna med ett koncentrat av kokablad. Att tugga kokablad var dessutom lokalbedövande.
1804: Morfin
Morfin utvanns ur opium av en tysk farmaceut. Senare – under det amerikanska inbördeskriget – blev soldaterna beroende.
1845: Lustgas
Lustgas går också under namnen dikväveoxid eller kväveoxidul (N²O). Det är en färglös gas som vid inandning ger en lätt bedövning följd av eufori.
1846: Eter
Eter, eller dietyleter, är en antändlig färglös vätska som kan ge hallucinationer och i motsats till lustgas göra patienten medvetslös.
1847: Kloroform
En skotsk läkare introducerade kloroform för lindring av förlossningssmärtor. Det visade sig dock vara dödligt för vissa patienter.
1937: Metadon
Brist på morfin fick tyska kemister att uppfinna ämnet Hoechst 10820: metadon.
1972: Narkos
Patienter kunde nu inhalera narkosmedlen enfluran och isofluran. Det gav för första gången en total och säker bedövning.
