Många skandaler i Nobelprisets historia

År 1888 fick den svenske sprängmedelstillverkaren Alfred Nobel en chock. I tidningen läste han sin egen nekrolog med rubriken ”Dödens köpman är död”.

Tidningen hade gjort ett misstag – det var Alfreds bror Ludvig som dött – men nekrologen fick den stenrike Alfred att inse vilket eftermäle han riskerade att få.

I sitt testamente donerade han därför 94 procent av sin förmögenhet till en fond, som varje år skulle belöna personer som ”gjort mänskligheten den största nytta”.

Till och med en så nobel tanke kan dock emellanåt gå fel.

1. Diktatorer nominerades till fredspris

Få Nobelprisnomineringar har varit så kontroversiella som Adolf Hitlers. På 1930-talet hade Tysklands nazistiske ledare banat väg för judeförföljelser och år 1938 lät han annektera Österrike och Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Döm därför om förvåningen när Führern år 1939 nominerades till Nobels fredspris av den svenske parlamentsledamoten och antifascisten Erik Brandt.

Det visade sig dock att Brandts nominering var en ironisk protest. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain hade nämligen nominerats till samma pris för sin överenskommelse med Hitler om annekteringen av Sudetenland.

I slutändan fick ingen av dem fredspriset, för i september samma år invaderade Hitler Polen och inledde därmed andra världskriget.

Hitler är för övrigt inte den ende diktatorn som har nominerats till fredspriset. Vid två tillfällen nominerades sovjetledaren Josef Stalin, trots att han låtit mörda miljontals av sina egna. Den nomineringen var, till skillnad från Hitlers, inte ironiskt menad.

2. Ledamöterna gav priset till sig själva

År 1974 var de tre stora författarna Graham Greene, Vladimir Nabokov och Saul Bellow allihop nominerade för Nobelpriset i litteratur. De tre författarna, som stod bakom bästsäljare som Lolita (Nabokov), Brighton Rock (Greene) och Augie Marchs äventyr (Bellow), fick dock se sig besegrade.

I stället för en av dessa tre erkända författare, vars verk var översatta till otaliga språk, valde priskommittén att dela ut priset till två författare som var i princip okända utanför sitt hemland, Eyvind Johnson och Harry Martinson.

Förundran var stor i litterära kretsar. Hur kom det sig att de båda svenskarna hade valts framför tre litterära giganter? En anledning kunde vara att både Johnson och Martinson var ledamöter i Svenska Akademien och följaktligen var med och utsåg vinnarna.

Saul Bellow fick upprättelse när han två år senare, 1976, slutligen mottog priset. Greene och Nabokov fick emellertid aldrig äran att göra det.

3. Medicinsk upptäckt var inte ny

År 1945 delade Nobelpriskommittén i medicin ut priset till läkarna Ernst Boris Chain, Howard Florey och Alexander Fleming. De fick priset för ”upptäckten av penicillinet och dess botande verkan vid olika infektionssjukdomar”.

Det väckte en del förvåning bland deras läkarkollegor, eftersom uppfinningen på intet sätt var ny. Flera årtionden innan det gick upp för Fleming att infektionssjukdomar kunde behandlas med extrakt av penselmöglet Penicillium hade andra läkare gjort samma upptäckt.

De var heller inte först med att upptäcka svamparnas medicinska egenskaper. Som Alexander Fleming själv tvingades medge nämns penicillinet redan i Gamla Testamentet, där det står: ”Rena mig med isop från min synd ...”

Isop är just den växt på vilken svamparna som producerar penicillin växer. I årtusenden hade arabiska ryttare känt till att de slapp få infektioner i sina sadelsår om de smorde in sig med en mixtur som innehöll växten – och därmed penicillin från svamparna.

4. Terrorstämplad pristagare

År 1978 delades Nobels fredspris av den egyptiske presidenten Anwar as-Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin, detta för Camp David-avtalen, som säkrade freden efter oktoberkriget år 1973.

Trots att båda två kritiserades var det framför allt valet av Begin som väckte motvilja. Under och efter andra världskriget hade nämligen israelen varit ledare för den militanta gruppen Irgun Zvai Leumi, som bland annat låg bakom sprängdådet mot King David Hotel i Jerusalem, då närmare 100 personer dödades. År 1948 beskylldes gruppen även för en massaker på över 100 civila araber i byn Deir Yassin.

År 1952 hade Begin också förment planerat och delfinansierat ett bombattentat mot den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Attentatet misslyckades eftersom bomben, som låg dold i ett uppslagsverk, upptäcktes i förväg. En bombröjare dog emellertid under desarmeringen.

Begin fick fredspriset, sin blodiga historia till trots.

5. Nominerad 41 gånger

Ingen har blivit nominerad fler gånger än amerikanen Gilbert Lewis. Den skicklige men oturlige kemisten nominerades till Nobelpriset i kemi hela 41 gånger under åren 1922–46.

Enbart år 1929 nominerades han åtta gånger. Ändå fick Lewis aldrig priset, trots att han låg bakom viktiga upptäckter som kovalent bindning och elektronprickmodellen.

Dessvärre hade Lewis tidigare samarbetat med sin kollega Walther Nernst. I samband med deras forskning hade de två blivit väldigt osams – så till den grad att Walther Nernst fick sin vän Wilhelm Palmær, som var medlem i Nobelpriskommittén, att motarbeta alla försök att ge Lewis det prestigefyllda priset.

Palmær gick så långt som att själv nominera Lewis till priset tre år i rad – med en lömsk baktanke. Han nominerade nämligen Lewis för ett av amerikanens mindre viktiga arbeten, varefter han skrev negativa rapporter om forskningsresultaten för att försämra Lewis chanser.

6. Vinnarens uppfinningar dödade tusentals människor

År 1918 fick den tyske professorn Fritz Haber Nobelpriset i kemi för sitt bidrag till utvecklingen av Haber-Bosch-metoden, som gör det möjligt att producera syntetisk ammoniak och därmed även konstgödning i stor mängd. Gödningen kunde användas för att förse världens snabbt växande befolkning med mat.

De flesta var eniga om att Habers uppfinning var värd ett pris och förtjänade att hyllas. Olyckligtvis hade samma uppfinning även varit avgörande för Tysklands produktion av sprängmedel under det nyligen avslutade första världskriget.

Ännu värre var det faktum att den skicklige kemisten även låg bakom utvecklingen av giftgaser som under första världskriget dödade tusentals soldater och gav Haber tillnamnet ”gaskrigets fader”.

Kritiker av Habers Nobelpris påpekade det groteska i att Alfred Nobel hade instiftat priset för att bli av med sitt dåliga rykte som ”dödens köpman” och att det nu var en kemist med tusentals människoliv på sitt samvete som fick priset.

7. Pristagare talade illa om kollega

Forskarna Camillo Golgi och Santiago Ramón y Cajal hade olika föreställningar om nervsystemets funktion. Faktum är att deras teorier var så motstridiga att de var helt oförenliga.

Därför kom det som något av en chock för dem båda när de år 1906 fick dela på Nobelpriset i medicin för sitt arbete. I sitt tacktal gick Golgi till frontalangrepp mot Cajals teori om att nervsystemet består av miljontals enskilda celler (som i dag kallas nervceller).

Golgi, som ansåg att det rörde sig om ett sammanhängande nätverk av celler, rasade i sitt tal och avslutade med att påpeka att Cajal inte förtjänade något pris. Hans teori var ju uppenbart felaktig!

Det var dock Cajal som fick sista skrattet. I och med utvecklingen av elektronmikroskopet på 1950-talet bevisades hans teori en gång för alla. Själv sa Cajal om priset som han fick dela med sin främsta vetenskapliga rival: ”Vilket ironiskt öde, förenade vid axlarna likt siamesiska tvillingar.”

8. Nazisterna förbjöd Nobelpriset

År 1936 valde Nobelpriskommittén att tilldela den tyske journalisten Carl von Ossietzky Nobels fredspris för sin kritiska bevakning av Tysklands upprustning. Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels rasade och kallade tilldelningen av priset åt en ”notorisk landsförrädare” för en direkt förolämpning av det nya Tyskland.

Ossietzkys brott bestod i att han år 1931 hade avslöjat Tysklands hemliga återuppbyggnad av sitt flygvapen. Journalisten hade bara använt sig av offentligt tillgängligt material, men dömdes ändå samma år för landsförräderi och spionage och fick som straff ett och ett halvt års fängelse.

Efter tilldelningen av Nobelpriset förbjöd nazisterna Ossietzky att ta emot det och instiftade i protest ett eget pris för konst och vetenskap.

Carl von Ossietzky fick därför aldrig sitt Nobelpris. En kort tid senare skickades han till ett koncentrationsläger och dog år 1938 av tuberkulos, som han ådrog sig under fångenskapen.

9. Pristagaren älskade de fattigas lidande

År 1979 fick den katolska nunnan Moder Teresa Nobels fredspris för sitt arbete med att hjälpa fattiga människor i bland annat Indien. Det var dock inte alla som var anhängare av nunnans arbete i slumkvarteren.

Moder Teresa hade nämligen en syn på sjukhusdrift som inte alltid var inriktad på att bota patienter. Hon var övertygad om att det var bra för de fattiga att lida.

”Det är något vackert med att se de fattiga acceptera sin lott att lida, liksom Kristus”, sa hon.

Därför var läkarhjälpen på hennes mottagningar skral. Av andra läkare kritiserades den för att förlita sig mer på bön och religion än på egentlig medicinsk behandling.

Av samma anledning var dödligheten på nunnans sjukhus högre än på andra sjukhus i samma områden. Tiotusentals människor som hade kunnat överleva sin sjukdom dog på Moder Teresas sjukhus, eftersom hon ansåg att lidande skulle föra dem närmare Gud.