Den ceremoni som för 14 000 år sedan utspelade sig mitt i Europa bör ha gått till ungefär så här: En liten grupp jägare lade försiktigt en avliden kvinna i gravens mörker.
Vid den cirka 25 år gamla kvinnans sida lades kvarlevorna av en man i 40-årsåldern. Hans starka ben och muskulösa överkropp vittnade om ett hårt liv, där bara de starkaste hade en chans. Den här begravningen ägde nämligen rum i slutet av den senaste istiden.
På den tiden var Nordeuropa ett tundralandskap som varit täckt av is i årtusenden. På grund av stigande temperaturer hade emellertid dungar av träd nu börjat växa här och där. Jordbruket var dock ännu ett okänt fenomen. De två personerna i graven levde sina korta liv som jägare och samlare.
Slutligen fyllde de anhöriga graven med jord och täckte den med ett lager sten.
När en grupp arkeologer år 1914 hittade graven i ett stenbrott nära byn Oberkassel utanför Bonn i Tyskland, låg skeletten omgivna av gravgåvor, bland annat en älgfigur snidad av hjorthorn och en björns penisben. Intill de två avlidna låg emellertid den allra mest överraskande gåvan: en unghund.
Graven var och är fortfarande världens äldsta där människa och hund delar den sista vilan.
I den 14 000 år gamla graven i Oberkassel låg skelettdelar från två människor och en hund.
Sedan dubbelgraven hittades har forskare arbetat med att försöka kartlägga bakgrunden till historiens mest omaka par: människa och hund.
Hittills har teorin varit att istidsfolk tog vargvalpar som sällskapsdjur och att djuren efter många generationer blev tamhundar.
Senare forskning tyder dock på att den långa, lyckliga samexistensen snarare började som ett känslokallt konvenansparti mellan två arter som drog nytta av varandra.
Med hunden vid vår sida kunde vi besegra alla fiender – och det hela började i Europa.
Oberkasselgraven är det tidigaste beviset på våra förfäders partnerskap med hunden.
Isfälten krävde samarbete
Forskarna tror att människans (Homo sapiens) förfäder utvandrade från Afrika för mellan 60 000 och 90 000 år sedan. De hittills äldsta fynden från människor i Västeuropa är 54 000 år gamla.
I Mellanöstern och längre norrut i Europa stötte utvandrarna på en annan människoart, neandertalmänniskan, som hade vandrat in i Europa hundratusentals år tidigare.
Den robusta, undersätsiga neandertalmänniskan hade haft minst 350 000 år på sig att anpassa sig till det kalla klimatet i norr. Den svåra tillvaron hade gjort dem starka, uthålliga och uppfinningsrika. Av skinnet från nedlagda djur som uroxar och ullhåriga noshörningar tillverkade neandertalmänniskor exempelvis kläder för att hålla sig varma.
Mötet med Europas starka urmänniska och kontinentens stora rovdjur fick en avgörande betydelse för det kommande samarbetet mellan människa och hund, menar den amerikanska professorn i antropologi Pat Shipman.
”Den moderna människans möte med neandertalmänniskan och Europas istidsfauna är den första tråden i historien”, skriver Shipman i sin nya bok Our oldest companions.
För att inte hungra och frysa ihjäl behövde invandrarna snabbt lära sig att bemästra den nya miljön. Jakten på Europas vidsträckta tundra var farlig, för istidsdjuren var större än dem invandrarna var vana vid från Afrika.
Europas mammut var nästan fem meter hög, uroxen två meter och puman nästan en och en halv meter.
Kampen för överlevnad i en av världens mest ogästvänliga regioner gjorde därför att människan ingick en allians med ett annat fruktat rovdjur: vargen.
Hunden blev ett levande vapen
Exakt när samarbetet mellan hunden och människan började är omdiskuterat, men Pat Shipman gör en kvalificerad gissning. Efter det att invandrarna från Afrika kom till Europa blir nämligen de arkeologiska fynden av neandertalmänniskor allt färre, tills de helt försvinner för omkring 28 000 år sedan.
Efter att ha dominerat Europa i över 350 000 år dog den hårdföra urmänniskan ut, utkonkurrerad av Homo sapiens och dess nya kompanjon.
”Jag tror att nyckeln till vår framgång som erövrare var vårt partnerskap med ett svansviftande vapen: tamhunden”, säger professorn.
”Men vem skulle välja ett så våldsamt och formidabelt rovdjur som allierad och följare?” Professor Pat Shipman
Dagens leksjuka, pälsklädda vän liknar emellertid inte alls istidsvargen, från vilken urhunden och den senare tamhunden härstammar. År 2018 hittades ett 40 000 år gammalt varghuvud, komplett med hjärna och päls, i Sibirien. Från hals till nos är huvudet 40 centimeter långt, vilket tyder på att den tidens vargar var en och en halv gånger större än dem som finns i dag.
”Men vem skulle välja ett så våldsamt och formidabelt rovdjur som allierad och följare?” frågar Shipman retoriskt.
Enligt henne var det den hårda konkurrensen om födan som tvingade samman de båda arterna. Professorns teori är att kringvandrande vargar med tiden lärde sig att vistas nära människors boplatser, där de åt matrester.
Till skillnad från de flesta andra rovdjur levde och jagade vargen i flock, precis som människan. En varg som stöttes ut ur flocken hade liten chans att överleva ensam. Om den vågade sig in på andra vargars territorium jagades den antingen bort eller dödades.
Enligt Shipman var det kanske fredlösa vargar av det här slaget som fann en ny gemenskap hos människan, och med tiden började de båda arterna samarbeta.
I Sibiriens permafrost hittade en forskargrupp år 2018 ett 40 000 år gammalt varghuvud.
Den tidiga hunden, varghunden, som varken var varg eller tamhund utan befann sig någonstans mittemellan, hade ett väl utvecklat luktsinne och var både snabb och uthållig. Därför kunde den spåra och springa ifatt alla typer av bytesdjur.
Även för stora vargflockar kunde ett byte som en mammut eller en jättehjort med fyra meter breda horn vara livsfarligt. För att avsluta jakten behövde därför varghunden människan, som från säkert håll kunde nedlägga bytet med spjut och pilar.
Samarbetet var både praktiskt och effektivt. Tack vare detta partnerskap lyckades Homo sapiens besegra sina konkurrenter, tror Pat Shipman.
Bitskt rovdjur blev allierad
Det biologiska släktskapet mellan hunden och vargen debatteras intensivt i forskarkretsar, för hur förvandlades vargen från bitskt rovdjur till trogen partner? Senare dna-analyser ger en del överraskande svar.
År 2015 undersökte paleontologer vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm 35 000 år gamla vargben som hittats i Sibirien. Med istidsvargens dna och dess sekvens av mutationer räknade forskarna ut att vargen och hunden delades upp i två olika arter för mellan 27 000 och 40 000 år sedan, minst 10 000 år tidigare än man hittills trott.
Urhunden, en blandning av varg och hund, var troligen till förväxling lik vår tids varg.
Hundens supersinnen gjorde människan oövervinnelig
Samarbetet med urhunden gav människan stora fördelar. I stället för att själv behöva utveckla sina sinnen lärde sig människan att dra nytta av hundens överlägsna jaktegenskaper.
Nosen hittar bytet om och om igen
Hundens luktsinne är 100 till 10 000 gånger bättre än människans. Om ett bytesdjur lyckades fly kunde jägarna spåra det med hjälp av en hund. Då spelade det ingen roll att bytesdjuret var snabbare än människan.
Hörsel som en radar
Hunden hör frekvenser upp till 80 000 hertz, fyra gånger högre än människan. Det gör att den med mycket hög precision kan avgöra varifrån ett ljud kommer. Under en jakt hör hunden minsta prassel från ett bytesdjur. Samtidigt hör den fiender på långt håll.
Snabb rusch fångar bytet
Människan svettas ut överskottsvärme genom huden och är mycket uthållig. Längre sträckor springer vi emellertid bara i cirka tio kilometer i timmen, medan en schäfer kan sprinta i 48 kilometer i timmen. Tillsammans kunde kompanjonerna göra alla bytesdjur utmattade.
Tänder försvarar flocken
Vargar lever i en hierarki, jagar tillsammans och försvarar flocken mot rivaliserande vargar. Urhunden förde vidare dessa instinkter, vilket gjorde att människan fick en respektingivande försvarare som var beredd att offra sitt liv för sin husse.
Det svenska resultatet stämmer med belgiska studier av benfossil från vargar som hittats nära den så kallade gravettienkulturens boplatser, bland annat i Östeuropa. De visar att vissa vargben faktiskt kommer från varghundar och att de är cirka 36 000 år gamla.
På samma platser har forskarna hittat ovanligt stora mängder ben från bland annat mammutar. Pat Shipmans teori är att mammutarna nedlades i ett samarbete mellan kulturens jägare och varghundar.
Under årtusendenas lopp utvecklades varghunden till tamhunden, som knöts betydligt närmare människan. Jämförelser av varg- och hundkranier från istiden visar att hunden med tiden fick kortare nos och käke och färre tänder än vargarna. När hunden började leva tillsammans med människan behövde den inte längre några kraftiga käkar att själv nedlägga bytesdjur med.
Hunden är en europeisk uppfinning
Hittills har de flesta forskare trott att tamhunden uppstod i antingen Afrika eller Asien, men professor Shipman tror att istidens européer var först med att göra hunden till en jaktkamrat.
Professorn påpekar att Afrikas urfolk huvudsakligen livnärde sig på fisk, bär och rötter och därför inte behövde någon snabbfotad jaktkamrat. Forskarna har inte heller hittat några gravar med urhund och människa i Afrika.
”Arrangerade begravningar brukar användas som bevis för tamdjur”, säger hon och hänvisar till världens äldsta grav, den 14 000 år gamla dubbelgraven i tyska Oberkassel, där en kvinna och en man begravdes tillsammans med en hund.
”Att peka ut platsen där hunden först uppstod har visat sig vara svårt.” Bioarkeologen Greger Larson vid Oxford University
Långt ifrån alla är dock eniga. ”Det är svårt att utläsa beteenden utifrån arkeologiska eller genetiska fynd”, lyder kritiken från exempelvis bioarkeologen Greger Larson vid Oxford University.
”Vargar har förekommit över hela Eurasien och Nordamerika i tiotusentals år, så att peka ut platsen där hunden först uppstod har visat sig vara svårt.”
Enligt Pat Shipman har dock bara ett fåtal gemensamma gravar från istiden hittats utanför Europa. Världens näst äldsta grav med en hund och en människa hittades i Israel i närheten av en 12 000 år gammal boplats.
Den graven är med andra ord 2 000 år yngre än dubbelgraven i Oberkassel.
Australier jagade ensamma
Om samarbetet med istidens urhundar nu var så framgångsrikt, varför spreds det då inte till hela världen, undrar vissa forskare. Det har sin förklaring, menar Pat Shipman. I Europa och Sibirien gjorde det kalla klimatet och konkurrensen från andra urmänniskor och den tidens jättedjur, den så kallade megafaunan, att alliansen behövdes.
Den del av Afrikas utvandrare som begav sig österut mötte inte samma utmaningar. Klimatet i Sydostasien var varmt och konkurrensen var begränsad. När utvandrarna kom till Australien och Tasmanien för mellan 70 000 och 55 000 år sedan hade de inte någon urhund vid sin sida.
Varken i Australien eller på Tasmanien har man hittat några gemensamma gravar eller hundben från urtiden. I stället nedlade invandrarna kontinentens bytesdjur med spjut och nät. De enda större rovdjur, och därmed konkurrenter, som fanns där var pungvargen och punglejonet.
För cirka 5 000 år sedan förändrades dock naturen i Australien för alltid när polynesiska fiskare kom till kusten. Med sig hade de en primitiv tamhund: dingon. Troligen passade några av dem på att smita när fiskarna steg i land.
Dingon är lätt att domesticera, men de ursprungliga australierna hade aldrig något behov av att göra det.
Inom loppet av några tusen år spreds dingon och konkurrerade ut bland annat pungvargen. De ursprungliga australierna tycks dock aldrig ha tämjt dingon, trots att djuret var högt aktat. Enligt Shipman beror det på att australierna inte behövde någon jaktpartner.
Forskarna vet att dingon tillhör familjen hunddjur. Dna-analyser visar att dingon delar ursprung med Asiens cirka 5 000–10 000 år gamla tamhundar.
År 2020 visade dna-prover från upp till 11 000 år gamla hundben som hittats runtom i världen att tamhunden har kusiner över hela planeten. Hunden har med andra ord trofast följt oss från Europa till Sibirien och över den historiska landbryggan till Nordamerika.
Hunden följde människan världen runt
Nya benfynd och dna-analyser ger forskarna ökade kunskaper. Arkeologiska utgrävningar har gjort det möjligt för experterna att bit för bit kartlägga människans och hundens gemensamma vandring.
Samarbetet börjar
För cirka 50 000 år sedan inledde människan och vargen ett pragmatiskt partnerskap i Europa. Under loppet av tusentals år uppstod tamhunden, som följde med människan på den iskalla kontinenten.
Vandring österut
När den moderna människans förfäder vandrade mot nordost följde hunden med. I Sibiriens bergskedja Altaj har 33 000 år gamla hundben hittats i en grotta.
Ny kontinent erövras
För cirka 15 000 år sedan intog våra förfäder och deras hundar sannolikt Nordamerika via Sibirien. På den tiden hade de två kontinenterna nämligen en landförbindelse.
Hunden utgjorde nödproviant
För omkring 9 000 år sedan användes hundar i Asien som allsidiga husdjur. För bland andra kineserna var hunden såväl jaktkamrat och vaktpost som levande proviant.
Under de första civilisationerna, för cirka 5 500 år sedan, blev förhållandet närmare. Framavlade raser uppstod, bland annat knähundar och vallhundar.
Noggranna studier av hundbenen i den 14 000 år gamla Oberkasselgraven i Tyskland visar att människan och hunden hade utvecklat en nära relation redan på istiden. Den endast 28 veckor gamla valpen hade nämligen före sin död smittats av ett dödligt virus. Enligt forskarna kan valpen bara ha överlevt sjukdomen med människors hjälp.
Upptäckten visar att Oberkasselhunden var mer än bara ett redskap.
Vad som började som en praktisk, känslokall allians mellan urhund och människa blev med tiden världens äldsta obrytbara vänskap.
Hunden har följt oss i årtusenden. Här visas jakthundar på en assyrisk stenrelief från omkring år 645 före Kristus.