Hjärnans historia: Från kraniefyllning till elektriska impulser

Rationella handlingar och förmågan att tänka har i årtusenden varit ett mysterium för forskare och filosofer.

De gamla egyptierna trodde att hjärtat hyste tankarna och logiken, medan hjärnan bara fyllde ut kraniet. Trots att redan antikens greker kartlade hjärnan är det först från 1700-talet och framåt som hjärnans funktioner bevisats vetenskapligt.

Av en slump upptäckte italienaren Galvani att elektriska signaler från hjärnan styr musklerna, medan en olycka avslöjade var vår personlighet sitter.

Hjärnsubstansen är bara fyllning

2500 f.Kr.

Egyptierna tror att hjärnsubstansen bara är utfyllnad och till skillnad från andra inre organ kasseras den under balsameringen.

Omkring år 1600 f.Kr. skriver en okänd egyptisk läkare för första gången om hjärnan och kraniets anatomi.

I den så kallade Edwin Smith-papyrusen omnämns kranieplattornas placering, hjärnans membran och hjärnvätskan. Läkaren beskriver också 26 olika huvudskador
– och hur man behandlar dem.

Trepanation botar huvudvärk

2000 f.Kr.

I ett försök att läka sjukdomar skrapade sten­åldersmänniskorna, med hjälp av vassa knivar av flinta, hål i huden och kraniet och kom in till hjärnan.

Arkeologer tror att ingreppet, som kallas trepanation, hade ett religiöst syfte eller skulle bota huvudvärk, till exempel migrän.

Fynd av kranier från Europa, Asien och Amerika visar att trepanation var vanligt över hela världen.

Ett av de kranier man hittat hade rundade kanter kring hålet – ett tecken på att patienten överlevde ingreppet och att kraniet sedan delvis växt ihop igen.

Metoden att blotta hjärnan användes in på medeltiden, då läkare använde en särskild ­kranieborr för att öppna upp skallen.

Greker kartlägger hjärnan

550 f.Kr**.**

Efter undersökningar av sinnesapparaten drar den grekiske filosofen och läkaren Alkmaion slutsatsen att människor, till skillnad från djur, kan tänka logiskt och att hjärnan och inte hjärtat är känslornas och tankarnas hemvist.

Drygt 300 år senare undersöker de två grekiska läkarna Herofilos och Erasistratos lik från människor.

Tillsammans kartlägger de hjärnan och hjärtat och upptäcker nerv­systemet. Samtidigt drar grekerna slutsatsen att människohjärnan främst skiljer sig från djurens ­genom att den är markant större.

Hjärnkirurgin föds

900

Läkarvetenskapen upp­lever sitt nästa avgörande steg på 900-talet då den arabiske läkaren Albucasis utvecklar de instrument för hjärnkirurgi som används än i dag, bl.a. sax, kateter och en kirurgisk krok som kan öppna kraniet.

I sin bok at-Tasrif beskriver och ritar han av sina nya redskap.

Mikroskopet kan avslöja hjärnans hemligheter

1600

År 1664 kan den engelske läkaren Thomas Willis med hjälp av en skalpell, stulna lik och sin nya uppfinning mikroskopet beskriva hjärnans inre detaljer.

Han offentliggör sina upptäckter i boken Cerebri Anatome, där han lägger fram teorin om att olika områden i hjärnan styr olika delar av intellektet.

Han upptäcker också en stor krans av blodbanor på undersidan av hjärnan – den kallas än i dag Willis cirkel.

Hjärnan styrs med elektricitet

1783

Kort efter ett experiment med statisk elektricitet dissekerar den italienske vetenskapsmannen Luigi Galvani en groda på sitt bord.

Under experimentet har skalpellen laddats med elektricitet, och när han ska skära i grodans ben, spritter det till.

Galvani har upptäckt att hjärnan styr musklerna genom att sända ut elektriska impulser.

Olycka avslöjar frontalloben

1848

Vid en olycka får järnvägsarbetaren Phineas Gage en järnstång genom frontalloben i främre delen av hjärnan.

Efter olyckan blir Gage aggressiv och lider av vanföreställningar. Läkarna drar slutsatsen att en stor del av personligheten sitter i frontalloben.

Upptäckten leder till att patienter med avvikande personlighet får det vita snittet, lobotomi, ett ingrepp som förstör förbindelsen med frontalloben.

Råttor utan hjärna

1950

Den amerikanske hjärnforskaren Karl S. Lashley upptäcker att ju mer hjärna han tar bort på laboratorieråttor, desto sämre blir deras minne.

Lashley drar slutsatsen att minnet inte har sitt eget centrum, utan att minnet är integrerat med en mängd olika system i hjärnan.