Med hjärtat bultande i bröstet och händer som skakade riktade Galileo Galilei sin kikare mot natthimlen.
Flera gånger tvingades han ta en paus för att torka bort fukt från linserna. Han stirrade upp mot en myriad av ljuspunkter och mot månen som plötsligt var alldeles förändrad.
Den runda månskivan såg ut som ett levande landskap med berg och dalar. Det var fascinerande!
”Jag riktar min oändliga tacksamhet till Gud som i sin godhet låtit mig ensam bli den första iakttagaren av de underverk som varit fördolda för alla tidigare århundraden”, skrev en stolt och ödmjuk Galilei.
Månen, stjärnorna och Guds himmel blev sig aldrig lika igen sedan Galilei år 1609 riktat sin kikare mot natthimlen.
Upptäckten av månens kratrar var bara en av hans banbrytande observationer – iakttagelser som skulle komma att göra honom till ovän med samtidens tro och som gjorde honom till en av historiens mest betydelsefulla vetenskapsmän.
Galileo Galilei skolkade från studierna
Sin nyfikenhet hade Galileo Galilei fått med sig hemifrån. Kunskap värderades högt i det hus i Pisa i norra Italien där han föddes den 15 februari 1564.
Hans far Vincenzio var av gammal toskansk adelssläkt och en tidigare släkting hade varit framstående läkare och vetenskapsman på 1400-talet.
Släkten hade en vapensköld men ingen förmögenhet, och för att försörja familjen brukade Galileos musikutbildade far arbeta i sina svärföräldrars klädesbutik.
På sin fritid ägnade sig Vincenzio åt musik, som ansågs vara lika viktig som matematiken, och han invigde gärna sonen i tonernas mysterium.
Förutom att spela luta och orgel hjälpte Galileo även sin far med en mängd praktiska experiment med ljudvågor, svängningar och harmonier.
Vincenzio hoppades innerligt att sonen skulle slippa gå i hans fotspår och i stället skaffa sig ett yrke som han kunde leva av.
Galileo ville helst av allt gå i kloster men det blev det inte tal om. Familjen hade inte råd att låta en son leva i fattigdom.
Fadern ville att sonen skulle bli läkare. Galileo påbörjade sina studier i medicin men struntade snart i föreläsningarna.
Han smög i stället iväg till matematiska institutet och efter fyra år tvingades han lämna universitetet utan examen och slokörad flytta hem till sina föräldrar.
De bodde nu i Florens men där stannade Galileo inte länge. Ryktet om hans talang spred sig snabbt.
”Matematik är det språk som Gud skrivit universum med”. Galileo Galilei
Snart fick han anställning vid universitetet i Padua nära Venedig där hans kunskaper i matematik och fysik kom skeppsbyggarna vid det venetianska varvet till godo.
Samtidigt mötte han den vackra, 22 år gamla, Maria Gamba. Själv hade han fyllt 30. De blev förälskade och fick så småningom tre barn tillsammans.
Kikaren gav ny syn på världen
Även om barnen fick Galileo Galileis efternamn var föräldrarna aldrig gifta.
Dels kom Maria från en enkel familj som inte passade in i den fina släkten Galilei, dels förväntades en vetenskapsman förbli ogift och ägna sin tid åt att undervisa studenter.
Detta blev Galileis smala lycka då han på sommaren 1605 fick en mycket speciell elev: den 17 år gamle Cosimo – son till storhertigen Fernandino de' Medici från Toscana.
Galilei var den förste som riktade en kikare mot himlen och antecknade sina upptäckter. Han ansåg själv att hans största vetenskapliga triumf var upptäckten av Jupiters månar.
Vid den här tiden var Italien ett lapptäcke av stater som styrdes av furstar med stort inflytande i religiösa, politiska och vetenskapliga frågor.
En av de mäktigaste var storhertigen av Toscana som år 1605 skickade sin son till Galilei för att studera. För Galilei blev detta hans livs chans.
Han sökte efter ett sätt att närma sig den förnäma familjen Medici och 1609 dök tillfället upp. Galilei fick höra talas om kikaren.
Den banbrytande uppfinningen som nyligen hade konstruerats av två nederländska optiker kunde få avlägsna föremål att se ut som om de vore nära.
Snart hade Galilei byggt sig en egen kikare och ivrig riktat den mot himlen.
Förutom månens skrovliga yta såg Galilei även andra underbara ting. En natt i början av år 1610 observerade han fyra mindre ”planeter” som rörde sig regelbundet kring Jupiter.
”Fyra planeter, aldrig skådade från världens begynnelse till vår tid”, skrev han entusiastiskt.
Han samlade sina anteckningar i en bok som fick titeln Budbäraren från stjärnorna där han kallade planeterna ”de kosmiska planeterna” efter sin förnäme elev.
När Cosimo tackade nej och i stället föreslog att planeterna skulle kallas ”de Medicéiska stjärnorna” efter hans släkt blev Galilei tvungen att korrigera namnet i de drygt 500 exemplar av boken som redan tryckts.
Men han fick lön för mödan. Snart kunde Galilei titulera sig ”övermatematiker vid universitetet i Pisa och hovfilosof och matematiker hos storhertigen”.
Galilei gjorde entré i det förnäma sällskapet med den äran. Under sin första resa till Rom som hovmatematiker diskuterade han sina upptäckter med kyrkans mäktigaste män.
Många av dem hade skaffat sig egna kikare och kunde förtjusta bekräfta Galileis observationer.
Han blev medlem i det prestigefyllda Accademia del Lincei och fick till och med audiens hos påven.
Planeten Jupiter har också månar
De lärda inom katolska kyrkan såg jorden som något unikt och kunde inte acceptera att andra planeter omgavs av månar. Själv betraktade Galilei upptäckten av Jupiters fyra månar som sin största. Utöver de fyra stora månar Galilei fann har Jupiter många andra – mindre – månar.
Den fläckiga solen är inte perfekt
Galileis upptäckt av mörka fläckar på solen stred mot kyrkans bild av solen som en ren, upphöjd och oföränderlig planet. Galilei erkände att han inte visste vad fläckarna var men att de ”bildas och löses upp på ytan och ligger nära den”. Han trodde att fläckarna var moln men i själva verket beror de på magnetfält.
Månens yta är inte slät
Forna tiders astronomer hade beskrivit månen som absolut rund, slät och konturlös. Men genom sin kikare såg Galilei något helt annat. Månen var ”skrovlig och ojämn och liksom jordens yta täckt av enorma utsprång, djupa dalar och sprickor”. Galileis studier av månens yta rubbade därför de antika astronomernas – och därmed kyrkans – världsbild.
Många av kyrkans astronomer accepterade Galileis påstående men några av dem avfärdade det med motiveringen att variationerna på månens yta i stället berodde på skiftande grader av ”täthet”.
Dog på bål för att ha sagt sanningen
Ett godkännande från kyrkan var viktigt. På 1600-talet var astronomi nämligen en mycket kontroversiell vetenskap.
Ur kyrkans synvinkel var det aktningsvärt att utforska jorden och allt vad Gud där skapat. Med himlen var det en helt annan sak.
Himlen tillhörde Gud och han hade skapat den med människornas jord i centrum och alla de andra planeterna kretsande däromkring.
Att reformationen hade sått split inom kyrkan gjorde Vatikanen ännu mer mån om att värna om den gamla världsbilden.
Hundra år tidigare hade kyrkan tystat astronomen Copernicus som påstod att jorden kretsade kring solen, och så sent som år 1600 hade den italienske filosofen Giordano Bruno bränts levande på bål för att ha sagt samma sak.
Galilei gick försiktigt fram när han diskuterade sina iakttagelser med kyrkans män i Rom. Det var inte bara akademiskt givande, det kunde också rädda hans liv och karriär.
”Jag kan inte tro att den gud som gav oss sinnena, förnuftet och intellektet har menat att vi inte skulle använda dessa egenskaper”. Brev till storhertiginnan av Toscana, 1615.
När han 1612 utsattes för kritik dryftade han sina åsikter i Rom. Han höll på att skriva en ny bok om solen, jorden och deras plats i universum och presenterade delar av den för Vatikanen.
Det Galilei såg i sin kikare stämde nämligen inte överens med kyrkans lära.
”De genomför med ett harmoniskt ackord på 12 ett väldigt omlopp kring universums mittpunkt, solen”, skrev han till exempel om Jupiters månar och bekände på så sätt färg.
En präst hade redan stämplat Galilei som ”utövare av djävulska konster” och en ”fiende till sann religion” men i Rom var stämningen mindre hätsk så länge Galilei inte direkt agiterade för den nya världsbilden.
Inför kardinalen Roberto Bellarmino, som också hade studerat astronomi, lovade Galilei att hålla en låg profil och bara presentera sina tankar som en teori bland många andra – inte som ett faktum.
För att tysta sina kritiker fick han Bellarmino att författa ett uttalande.
Här konstaterades det uttryckligen att Galilei inte var anklagad för någonting alls men att han bara hade fått ett vänligt påpekande om att hans teorier stod i strid mot de heliga skrifterna.
Galilei reste hem i tron att han fått en garanti mot framtida förföljelser.
Det sägs att Galilei testade en av sina hypoteser genom att släppa klot från ett torn.
Klot och lyktor skulle bevisa teorier
Filosofen Aristoteles hade lagt märke till att lätta föremål som en fjäder föll långsammare än sten och bly och drog slutsatsen att tunga föremål faller fortare än lätta. Galilei höll inte med utan ansåg att skillnaden i hastighet bara berodde på luftmotståndet.
Han utförde ett experiment. Empiriska försök är i dag en självklar del av vetenskapen men Galilei var en av de första som använde denna metod.
Galilei sägs ha bevisat sin teori genom att släppa två klot med olika tyngd från det lutande tornet i Pisa. Trots viktskillnaden landade kloten nästan samtidigt.
Galilei trodde inte heller på Aristoteles teori att ljusets hastighet är oändligt hög, så han genomförde ett nytt försök. Två personer med var sin lykta ställdes på olika avstånd från varandra. När den ena personen släckte sin lykta skulle den andra göra detsamma.
Galilei antog att ju längre ifrån varandra de stod, desto längre tid skulle det ta innan person nummer två reagerade. Ljusets hastighet är dock för hög för att Aristoteles teori skulle kunna avfärdas på detta sätt.
Vatikanen godkände Galileo Galileis bok
Under åren som följde nöjde sig Galilei med att diskutera med sina vänner.
På sommaren 1623 valdes emellertid en ny påve och det bådade gott för Galilei.
Maffeo Barberini, nu påve Urban VIII, var en av Galileis vetenskapsintresserade vänner och de båda hade ofta stöttat varandras synpunkter.
Påvens första uttalanden innebar löften om stöd åt konst och vetenskap och när Galilei kom till Rom för att lyckönska sin gamle vän fick han bara goda ord med sig på vägen.
”Denne store man, vars rykte strålar på himlarna och breder ut sig vitt och brett över jorden, omfattar vi med faderlig kärlek”, skrev Urban VIII.
Uppmuntrad skrev Galilei vidare på boken Dialog om de två världssystemen där nästintill varenda frågeställning inom naturvetenskapen stöttes och blöttes.
Som ett berättartekniskt grepp – och för att helgardera sig gentemot kritiker – skrevs boken som ett skådespel där tre män argumenterar för de båda teorierna om solsystemet.
På så vis fick båda synsätten komma till tals, menade Galilei. För att vara helt säker på att inte avvika från den rätta läran reste han till Rom för att inhämta det formella tillstånd från Vatikanen som krävdes innan boken fick gå i tryck.
”Inom vetenskapen är auktoriteten hos tusen inte värt någonting mot en individs resonemang”. Brev till vetenskapsmannen Marcus Welser, 1612.
Tillståndet kom inom några veckor. Men då slog pesten till.
Den spred sig över Italien och i ett desperat försök att skydda sig införde Rom karantänsregler.
Detta försvårade censuren av Galileis manuskript. I en kompromiss med Vatikanen godkändes en del av boken lokalt medan de mer kontroversiella avsnitten skickades till Rom.
När boken till sist kom ut i februari 1632 lovordades den. ”Jag har den ständigt hos mig (...) och jag läser den högt för mina vänner”, skrev påve Urbans främste matematiker.
Själv hade påven inte tid att läsa boken för hans ämbetstid hade snabbt slutat i kaos. De religiösa stridigheter som följde i kölvattnet på reformationen hade lett till trettioåriga kriget och ett hav av relaterade konflikter.
Urbans inblandning i kriget hade stått Vatikanen dyrt och flera kardinaler var upprörda över vad de ansåg vara en alltför mjuk linje gentemot de tyska protestanterna.
Galileis geniala prylar
Den italienske vetenskapsmannen nöjde sig inte med att utveckla de teleskop som ledde till astronomiska upptäckter och en förändrad världsbild. Med stor fingerfärdighet konstruerade Galilei flera andra praktiska instrument.
1593
Termometer
Sedan första århundradet före Kristus har naturvetenskapen känt till att vatten utvidgas i värme. Galilei var en av de första som cirka år 1593 utnyttjade denna kunskap för att konstruera en enkel termometer.
Instrumentet bestod av en kolv försedd med ett rör vari vattnet kunde stiga i takt med att det blev varmare. Sedan försåg han termometern med en skala så att värmen kunde avläsas i siffror.
Senare fastställde Daniel Gabriel Fahrenheit (1686–1736) och Anders Celsius (1701–44) skalor som blev allmänt vedertagna.
1594
Pump och bevattningsapparat
Venedigs arsenal, där de stora fartygen utrustades, var en ständig inspirationskälla för Galilei. Här fick han idén till många uppfinningar – bland annat en hästdragen pump.
Pumpen kunde även användas för konstbevattning av åkrar. Varken ritning eller modell av pumpen finns bevarade men den beskrivs i stora drag i det brev som år 1594 gav Galilei patent på uppfinningen.
1597-99
Den geometriska och militära passaren
Detta praktiska mätinstrument bestod av två sammanfogade linjaler och en båge med gradering. Även på linjalerna fanns siffror och indelningar, och passaren fungerade som en mycket avancerad tabell eller en typ av räknesticka.
Med passaren kunde man bland annat räkna ut ränta på ränta, växlingskurser, laddningar till kanoner och skalenliga modeller till fartygsskrov. Totalt 32 olika ”operationer”, som Galilei kallade det, kunde utföras med instrumentet.
Passaren uppfanns år 1597 och fick sin slutgiltiga form två år senare. Efter att själv ha tillverkat passaren under en tid anställde Galilei en vapenmakare som flyttade in hos honom. Med passaren följde en utförlig manual författad av Galilei själv.
1624
Mikroskop
Sedan Vatikanen hade förmanat Galilei att vara försiktig med vad han skrev om himlen vände han blicken mot närmare ting. Genom att bygga om sitt teleskop en aning upptäckte han att det kunde användas till att förstora saker avsevärt.
”Jag har med stort nöje iakttagit mångfaldiga små djur”, skrev han. Galilei uppfann inte mikroskopet men var en av de första som använde det vetenskapligt.
Ca. 1640
Pendelur
Enligt Vincenzio Viviani – Galileis assistent och förste levnadstecknare – uppfann Galilei ett enkelt pendelur. På Galileis tid var klockor väldigt opålitliga och enligt Viviani fick Galilei idén till uret när han en dag såg ljuskronorna svänga av och an i katedralen i Pisa.
Han upptäckte att den tid lamporna svängde hade att göra med hur stor svängningen var och det gav honom idén att pendelns regelbundna rörelse borde kunna användas för att mäta tiden.
Galileis fiender var mycket angelägna om att viska förtroligheter i påvens öra: Boken var ett hån och en förolämpning mot kyrkan, sade de, och det fanns ett korn av sanning i dessa rykten.
Boken var inte någon vetenskaplig rapport i modern mening utan utformad som ett samtal mellan tre män.
Och i stället för att framställa synpunkterna som likvärdiga lade Galilei försvaret för solen som centrum i munnen på två högutbildade män medan kyrkans ståndpunkt om jorden som mittpunkt framfördes av en man vid namn Simplicio.
Påven blev ursinnig.
Galilei beordrades inställa sig inför inkvisitionen – den katolska kyrkans fruktade domstol.
Skakad skrev den 68-årige Galilei sitt testamente innan han ännu en gång begav sig till Rom.
Protokoll förvrängde Galileis samtal med Bellarmino
Den 12 april 1633 gick Galilei in genom dörren till Inkvisitionspalatset. Förhöret som följde kom att handla om Galileis samtal med kardinalen Bellarmino.
”Vilket beslut träffades?” frågade storinkvisitorn strävt.
Galilei återberättade samtalet som han mindes det, och resultatet: Att han fick tala om det solcentrerade universum som en hypotes.
Han hade även med sig brevet från Bellarmino. Storinkvisitorn visade honom då protokollen från mötet och de var formulerade i skarpa ordalag.
”Ej heller må han hädanefter på något vis utbreda, lära ut eller försvara sin hypotes i ord eller skrift”, löd nu det illavarslande referatet av Bellarminos ord.
Nu insåg Galilei att hans samtal med kardinal Bellarmino hade fått en betydligt barskare ton i det officiella referatet än det vänliga påpekande han själv ansåg sig ha fått.
Utläggningen försatte Galilei i en knipa – det såg onekligen ut som om han hade försökt föra påven bakom ljuset genom att få honom att godkänna boken.
Dessutom kunde alla som läste Dialog se var Galilei hade sina sympatier.
Inkvisitionens egna teologer slog fast att ”det är höjt över varje tvivel att Galilei skriftligen för fram läran om jordens rörelse”. Galilei skrev dessutom på italienska och inte på latin, vilket bara förvärrade saken.
”Han skriver på italienska – inte för att sträcka ut en hand till utlänningar eller lärda män utan för att locka vanligt folk att tro på denna lära”, lät en annan kritisk kommentar.
År 1633 ställdes Galilei inför den fruktade inkvisitionen som tvingade honom att förneka sina upptäckter.
Påven hotade Galileo Galilei med tortyr
Som tur var hade Galilei fortfarande vänner i Vatikanen. Många av de lärda hyste stor respekt för Galilei och var bedrövade över vad som nu hade skett.
Dessutom kunde det hela snart bli pinsamt – kyrkan hade ju uttryckligen själv gett tillstånd till att trycka boken.
I ett försök att förhindra att båda parterna tappade ansiktet ville inkvisitorn ”tala förstånd med Galilei”. Samtalet ledde till att en trött, sliten och värkbruten Galilei ångrade sina synder.
”Då jag inte hade sett boken på så lång tid framstod den för mig som ett nytt dokument skrivet av en annan författare. Mitt fel har således varit – och det medger jag – fåfäng ambition, ren okunskap och fåkunnighet”, förklarade han saktmodigt.
Inkvisitionen förbarmade sig över honom men saken var inte avslutad med det.
Påven hade fortfarande sista ordet och Urban hade rent politiskt inte råd att visa mildhet.
Dessutom kände han sig lurad av sin gamle vän. Urban blev allt mer rasande på Galilei och hotade med att låta tortera honom.
Så långt gick det aldrig men påven såg till att Galileis karriär som astronom var över för gott. I juni 1633 fördes han till klostret vid kyrkan Maria Sopra Minerva i Rom.
Där fick han sin dom som ”allvarligt misstänkt för kätteri”. Klädd i botgöringsdräkt tvingades han svära på att han förstod att han dömts för att ha ”ansett och trott att solen är världens centrum och orörlig, och att jorden inte är världens centrum och rör sig”.
Dyrt och heligt lovade han att han: ”med ett ärligt och oförställt hjärta förbannar och avskyr de nämnda felen och kätterierna. Och jag svär att jag i framtiden aldrig mer ska säga eller förfäkta någonting sådant”.
Enligt legenden avslutade Galilei sin ed med att viska orden ”E pur si muove!” – och ändock rör hon sig. Historien torde knappast vara sann för med ett sådant uttalande skulle han förmodligen förts raka vägen till kättarbålet.
De lärda i världen besökte Galileo Galilei
Vetenskapsmannen var nu hänvisad till att tillbringa resten av sitt liv i husarrest i Florens.
Hans dagar som astronom var över men Galilei kastade sig över olika arbeten inom andra vetenskapliga områden.
Trots att han rent formellt var förbjuden att umgås med andra vetenskapsmän vallfärdade prominenta gäster till Galileis hus. Under sina sista år var han sjuklig och helt blind.
”Detta universum som jag med mina observationer och demonstrationer har förstorat tusenfalt, har nu förminskats och reducerats och skrumpnat till min kropps usla fängelse”, skrev han år 1638.
Fyra år senare somnade den store vetenskapsmannen in, omgiven av två assistenter och sonen Vincenzio.
Galilei blev 78 år. Lucas Holste, bibliotekarie i Vatikanen, skrev en minnesruna som i dag har en näst intill profetisk klang:
”I dag kom nyheten om förlusten av Galilei, som berör inte bara Florens utan hela världen. Nu när avunden får ett slut kommer detta intellekts överlägsenhet att bli känd och för all framtid tjäna dem som söker sanningen.”