Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram undersökte 1961 människans medfödda benägenhet att lyda auktoriteter, och fick deltagarna i sina så kallade lydnadsexperiment att begå våldsamma och brutala handlingar.
Psykologen Solomon Asch påvisade 1951 att grupptryck kan få de allra flesta människor att förkasta sunt förnuft och självständigt tänkande.
Vi dyker ner i psykologins nyare historia och tränger långt in i den mänskliga hjärnans skrymslen och vrår med elva upptäckter som du säkert hört talas om och troligen till viss del kan nicka igenkännande till.
Innehållsöversikt
Freuds psykoanalys
Den ständiga konflikten i huvudet
Hjärnan bearbetar inte bara människans tankar. Den sorterar även intrycken och manipulerar vårt medvetande, konstaterade den österrikiske läkaren Sigmund Freud omkring år 1900 efter en lång rad patientsamtal.
Under samtalen låg hans patienter på en brits, medan Freud satt på en stol som stod så att de inte såg varandra. Frånvaron av ögonkontakt och den liggande ställningen skulle få patienten att slappna av och känna sig fri.
Nervläkaren Sigmund Freud tvingades fly från sin praktik i Wien när Nazityskland annekterade Österrike.
Genom samtalen kom Freud fram till att människans personlighet måste bestå av tre delar, som ofta ligger i inbördes konflikt med varandra: det moraliska överjaget, det förnuftiga jag och detet, där ursprungliga instinkter som sexlust och aggression återfinns.När detet och överjaget är i konflikt medlar det medvetna jaget, men om jaget inte erkänner detets drifter, till exempel på grund av den rådande moralen, uppstår neuroser.
De undertryckta känslorna manifesterar sig i drömmar, ett kodspråk som en psykoanalytiker kan tolka.
I dag anser ledande psykologer att Freuds antaganden bara är en spegling av hans samtid snarare än allmängiltiga vetenskapliga sanningar.
I början av 1900-talet var sexuallivet ett tabubelagt ämne i framför allt det högre borgerskap som Freuds patienter tillhörde. Många led av en förvrängd syn på den egna kroppen.
Milgrams test av ondska
Alla kan göra sig skyldiga till grymheter
År 1961 ställdes den nazistiske tjänstemannen Adolf Eichmann inför rätta i Israel anklagad för att ha organiserat folkmordet på Europas judar. Eichmann vidhöll att han inte var skyldig. Han hade bara lytt order.
Svaret förbryllade den judiske Yaleprofessorn Stanley Milgram. Han bestämde sig för att undersöka människans medfödda auktoritetstro.
För det ändamålet anlitade han fyrtio personer som skulle fungera som hans assistenter. De fick i uppgift att ge en elev elektriska stötar om eleven svarade fel.
Syftet med försöket påstods vara att visa om smärta främjar inlärning, men det var inte sant.
Av deltagarna i Milgrams experiment var sextiofem procent beredda att döda ”eleven”.
I själva verket var assistenterna de egentliga försökspersonerna. De uppmanades att ge ”eleven” allt kraftigare stötar, så att ”eleven”, som i själva verket var en skådespelare, skrek av smärta.
Om en ”assistent” tvekade manade försöksledaren på med ord som ”var snäll och fortsätt” eller ”ni har inget annat val än att fortsätta”. Samtliga försökspersoner var beredda att ge ”eleven” stötar på trehundra volt.
”Vanliga människor som helt enkelt gör sitt jobb kan bli redskap i en förfärlig förstörelseprocess”, konstaterade Milgram efter försöket, vars resultat kom som en chock för hela världen.
Pavlovs betingade reflex
Rädslan är inlärd
Den ryske fysiologen Ivan Pavlov fick 1904 en framträdande plats inom beteendepsykologin när han upptäckte den betingade reflexen.
Egentligen höll Pavlov på att kartlägga hundars matspjälkningssystem, men under försöken märkte han att hundarnas salivproduktion ökade så fort de hörde laboratorieassistenten komma uppför trappan med mat.
Pavlov visade att kroppens reflexer, fysiska reaktioner på en sinnesupplevelse, kan vara inlärda.
Fenomenet fick beteckningen ”betingad reflex” och förklarar exempelvis varför vissa människor börjar svettas bara de hör ljudet av en tandläkares borr.
Att dregla är en betingad reflex – det vill säga något som hundens kropp har lärt sig att sätta igång automatiskt, när den registrerar att mat är på väg.
Maslows behovspyramid
Människan behöver mer än bara mat
Naturforskaren Charles Darwin gjorde upp med kyrkans föreställning om människan som en upphöjd skapelse. I och med publiceringen av hans bok Om arternas uppkomst (1859) blev människan en varelse som andra djur.
Det kunde psykologen Abraham Maslow från USA inte acceptera. Vi har ju till exempel även ambitioner och skaparlust.
År 1943 formulerade Maslow en prioriterad lista över människans behov, känd som Maslows behovspyramid. När de basala behoven av exempelvis mat och trygghet är uppfyllda börjar människan sträva efter mer.
Maslows teori om att människan måste uppfylla både biologiska och känslomässiga behov innan hon kan bli sig själv utgör grundvalen för nästan all modern psykologisk analys och behandling.
Sperrys syn på halvhjärnan
Hjärnans halvor har olika uppgifter
På 1950-talet kapades hjärnbalken (corpus callosum) hos ett antal patienter med epilepsi.
Ingreppet hjälpte, men patienterna fick också oförklarliga biverkningar. En patient upplevde till sin förvåning hur hans ena hand knappt hann lägga en vara i korgen i matbutiken innan hans andra hand plockade bort varan.
Händelser som denna gjorde att den amerikanske neuropsykologen Roger Sperry kom på att de båda hjärnhalvorna, förutom att de styr vissa specifika funktioner, kontrollerar lemmarna i var sin kroppshalva.
Vänster hjärnhalva
Utöver att hjärnhalvan styr rörelser i höger sida av kroppen ansvarar den för språket och för att uppfatta detaljer i omvärlden.
Höger hjärnhalva
Vänster kroppshalva styrs av höger hjärnhalva, som även styr helhetsuppfattningen och orienteringsförmågan.
Darleys och Latanés åskådareffekt
”Någon måste göra något!”
Ju större en grupp åskådare är, desto mindre förpliktigad känner sig den enskilde att ingripa eller hjälpa till om någon är i fara.
Det har inträffat en svår trafikolycka och många tittar på, men ingen lyfter ett finger för att hjälpa till. Situationer som denna intresserade psykologerna John Darley och Bibb Latané.
År 1968 undersökte de hur människor reagerar på olyckor. Forskarna placerade ett antal försökspersoner i var sitt rum och lät dem kommunicera via snabbtelefon.
Deltagarna kunde inte se varandra, men fick veta hur många som deltog i samtalet. Vissa konverserade med endast en person, medan andra talade med två, tre eller fyra.
En trafikolycka i New York 1938 lockade många nyfikna. Någon hjälp fick emellertid mannen inte.
Försökspersonerna var alla studenter och samtalen handlade om vardagens och studielivets utmaningar. När samtalet hade kommit i gång ordentligt låtsades en av deltagarna, som i själva verket var forskarnas assistent, att hen blev dålig.
Darley och Latané observerade hur många som reagerade och jämförde resultatet med gruppens storlek.
Resultatet var anmärkningsvärt. I de grupper där försökspersonerna trodde att de var den enda som pratade med den sjuke lämnade åttiofem procent rummet för att hjälpa till.
I grupper med två personer utöver den sjuke erbjöd sextiofyra procent hjälp. För grupper med fem deltagare var andelen endast trettioen procent.
Forskarna konstaterade att ju fler som bevittnar en nödsituation, desto färre är det som reagerar.
Fenomenet kallas åskådareffekten, eller Genovesesyndromet, efter barflickan Kitty Genovese, som dödades i New York utan att någon ingrep. Brottet bevittnades av trettiosju personer.
Beechers placeboeffekt
Verkningslösa kalktabletter kan ge lika mycket lindring som en huvudvärkstablett.
Under andra världskriget satte den amerikanske narkosläkaren Henry K. Beecher karriären på paus. Han lämnade ansedda Harvard University för att tjänstgöra som fältläkare i Nordafrika och Italien.
Det var där han gjorde en förbluffande iakttagelse: svårt sårade soldater avböjde morfin och påstod sig ha betydligt mindre smärta än deras skador tydde på.
Åtta soldater av tio med djupa sår i bröstkorgen tackade till exempel nej till smärtstillande medicin.
Beecher antog att soldaternas uppfattning av smärtan påverkades av situationen. På sjukhuset kände de sårade sig säkra, och förväntan om att klara sig räckte för att förbättra patientens tillstånd.
Under arbetet på ett fältsjukhus fick Henry K. Beecher upp ögonen för placeboeffekten.
Efter kriget studerade Beecher drygt tusen patienter som han delade in i två grupper. Den ena gruppen skulle ta medicin med en dokumenterad effekt, medan den andra fick ett verkningslöst preparat.
Beechers studier visade att femton till femtioåtta procent – beroende på vilken åkomma det rörde sig om – mådde bättre av den verkningslösa medicinen. Han kallade fenomenet placeboeffekten efter det latinska ordet placebo, som betyder ”jag ska behaga”.
Pillrets färg påverkar
Uppiggande piller fungerar bättre om de är röda.
Lugnande medel är effektivast om de är blå, har forskarna kommit fram till.
Sedan dess har forskare funnit att effekten beror på att hjärnan inför utsikten till bättring ökar sin produktion av endorfiner, smärtstillande ämnen, samt dopamin, som befrämjar lyckokänslor.
Aschs flockmentalitet
Den egna viljan går förlorad
Till skillnad från djuren tänker människan självständigt och bildar sin egen uppfattning. Så ser vi gärna på oss själva, men det stämmer inte.
Det bevisade den polsk-amerikanske psykologen Solomon Asch när han år 1951 gav sina försökspersoner en enkel uppgift.
De fick veta att de medverkade i ett syntest. Asch delade in dem i grupper om vardera sju–nio personer. I själva verket var emellertid endast en person i varje grupp en försöksperson.
De övriga skulle hjälpa Asch, som med försöket ville se om grupptryck kunde få försökspersonen att gå emot sitt förnuft och följa gruppen.
Försöket visade att enskilda individer förlorar omdömesförmåga och självständighet i större grupper.
Grupperna fick se två bilder. På den ena syntes en lodrät linje, på den andra tre linjer av olika längd.
Grupperna skulle peka ut den linje på bild nummer två som var lika lång som linjen på bild nummer ett.
Assistenterna svarade konsekvent fel och försökte även övertala försökspersonerna att svara likadant. Det lyckades i oroväckande hög grad. Sjuttiofem procent av försökspersonerna följde gruppen.
Harlows test av moderskärlek
Kroppskontakt lika viktig som mat
Spädbarnet knyter an till sin mamma för att hon har maten. På så vis förklarade vetenskapen 1950-talet ett barns kärlek till sin mamma. Den amerikanske psykologen Harry Harlow trodde inte att det var så enkelt.
För sitt försök konstruerade han två ”surrogatmödrar”. Den ena var byggd av ett trästativ klätt med mjuk frotté, medan den andra var gjord av hönsnät och även försågs med en nappflaska fylld med mjölk.
Därefter lade Harlow ner en liten apunge till de båda ”mödrarna”. De betedde sig på väldigt olika sätt: ungen med den mjuka mamman gick förnöjsamt runt och utforskade buren.
Om ungen blev skrämd sökte den trygghet hos ”mamma”.
De små apungarna presenterades för två surrogatmödrar, en gjord av hönsnät och en med frottépäls.
Ungen som fick mamman av hönsnät utforskade inte sin bur. Den blev alldeles stel om den blev skrämd och verkade på det hela taget konfys.
Om apungarna själva fick välja föredrog alla frottémamman, trots att hon inte hade någon mat.
Harry Harlow kunde konstatera att kroppskontakt och välmående är minst lika viktiga behov som mat.
Hoggs tes om den perfekta ledaren
Ledaren ska inte vara alltför smart
När vi väljer en ledare pekar vi på den mest kompetenta personen, säger logikens lagar. Så är det emellertid inte, säger den amerikanske psykologen Michael Hogg.
Efter att ha undersökt flera försöksgrupper kunde han på 1990-talet konstatera att människor väljer en ledare som liknar dem själva.
Trump lanserade sig som en outsider och blev de förbiseddas talesman.
Det betyder ofta att ledaren är som genomsnittet, för väljarna vill ha en gemensam identitetsuppfattning.
Omvänt kan ledaren stärka samhörigheten genom att exempelvis klä sig som sina väljare. En statschef kan skapa gemenskap genom att framhäva betydelsen av till exempel nationalitet och etnicitet.
Ericssons 10 000-timmarsregel
Att bli ett geni tar tiotusen timmar
Wolfgang Amadeus Mozart var bara fem år när han komponerade sitt första musikstycke. En kort tid senare började han ge konserter för Europas furstar. På 1700-talet ansåg vetenskapen att en pojke som Wolfgang måste ha fötts med en väldigt speciell talang.
Som pojke övade Mozart i timmar varje dag.
Det stämmer emellertid inte, säger den svenske psykologiprofessorn K. Anders Ericsson. Alla kan nå anmärkningsvärda resultat om de bara övar – i minst tiotusen timmar.
Ericsson kom fram till det genom att studera musiker. De som övade minst tjugofem timmar i veckan blev betydligt bättre än musiker som övade endast tio timmar.
År 2016 gav han ut boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt: sanningen bakom 10 000-timmarsregeln.