Jag tänker mycket sällan i ord över huvud taget. En tanke dyker upp; kanske försöker jag formulera den i ord senare.
När jag frågar mig, varför jag formulerade relativitetsteorin tycks det bero på följande omständigheter. En normal vuxen bryr aldrig sin hjärna med problem som rör tid och rum. Det är saker han tänkt på som barn. Men jag utvecklades så långsamt att jag inte började fundera över tid och rum förrän jag redan blivit vuxen. Alltså dök jag djupare ned i problemet än ett normalt barn skulle göra.
Jag upptäckte att naturen är konstruerad på ett underbart sätt, och att det är vår uppgift att hitta den matematiska strukturen i naturen. Det är ett slags tro, som hjälpt mig genom hela livet.
Mozarts musik är så vacker att jag uppfattar den som sinnebilden av själva universums inre skönhet. Som all stor skönhet var hans musik naturligtvis ren enkelhet.
Sedan matematikerna satt klorna i relativitetsteorin förstår jag den inte längre själv.
Min religiositet består i en ödmjuk beundran för den högtstående ande som avslöjar sig själv i det lilla vi kan förstå om den fysiska världen.
Jag ser ett mönster, men jag kan inte föreställa mig vem som har format mönstret. Jag ser en klocka, men jag kan inte göra mig en bild av urmakaren.
Den vackraste känsla vi kan uppleva är den mystiska – den grundläggande känsla som står vid vaggan för all sann konst och vetenskap, förnimmelsen av att det bakom allt som kan upplevas ligger något som våra tankar inte kan fatta om. I det avseendet, och endast i det avseendet, är jag en innerligt religiös människa.
Vi är i samma sits som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek fullt med böcker på många språk. Barnet vet att någon måste ha skrivit dessa böcker. Det vet inte hur. Det förstår inte de språk de är skrivna på. Barnet har en vag aning om i vilken mystisk ordning böckerna står, men känner inte till den. Jag tänker mig att den intelligenta människa har samma inställning inför Gud.
Vad är meningen med livet? För att veta svaret på den frågan måste man vara religiös. Men är det någon mening med att ställa frågan? Jag anser att den människa som upplever sitt eget liv som meningslöst inte bara är olycklig, hon är inte heller redo för livet.
Rök som en skorsten, arbeta som en häst, ät utan att tänka och ta promenader endast i verkligt trevligt sällskap.
Om vi vill stå emot de krafter som hotar att trycka ned intellektuell frihet, måste vi göra klart för oss vad som står på spel. Utan sådan frihet hade det inte funnits någon Shakespeare, ingen Goethe, ingen Newton.
De stora och rena personligheterna är de enda exempel som kan leda oss mot ädla tankar och gärningar. Pengar vädjar enbart till egoism och inbjuder till ständigt missbruk. Kan någon exempelvis föreställa sig Moses, Jesus eller Gandhi med en säck pengar?
I stället för männen borde kvinnorna sändas till fronten i nästa krig. Det vore åtminstone något nytt. Dessutom kan jag inte se varför närvaron av det täcka könet inte skulle mynna ut i ett mera bildskönt resultat än ett angrepp mot försvarslösa civila
Jag är inte bara pacifist. Jag är en militant pacifist.
Även om bara två procent av dem som väljs ut att göra militärtjänst hade vägrat att strida, skulle regeringarna stå maktlösa. De skulle inte våga sätta så många människor i fängelse.
En dåraktig tro på auktoriteter är sanningens värsta fiende. För att straffa mig för mitt förakt för auktoriteterna har ödet gjort mig själv till en auktoritet.
Den som bara läser, tidningar och böcker av samtida författare är som en extremt närsynt person, som vägrar att använda glasögon. Han är helt beroende av tidens fördomar och skiftande nycker, då han aldrig ser eller hör någonting annat. Vad en person tänker på egen hand, är i bästa fall obetydligt och monotont.
Med berömmelsen blev jag allt dummare, vilket naturligtvis är ett mycket vanligt fenomen.
Min hund är väldigt klok. Han tycker synd om mig för att jag får så många brev. Det är därför han försöker bita brevbäraren.
Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste man fortsätta framåt.
