Några av de populäraste programmen på tv i dag är naturfilmer. Om människor på 1950-talet ville uppleva exotiska djur i sina naturliga omgivningar fick de gå på bio.
Filmbolaget Disney kunde 1958 presentera en sensation: Filmen White Wilderness hade spelats in under tre år i den kanadensiska vildmarken, och filmarna hade lyckats föreviga fantastiska scener i Technicolor. Filmaffischerna utlovade brölande isbjörnar, brunstiga renar och smygande vargar.
Det som fascinerade biobesökarna mest var emellertid när en stor skara lämlar rusade fram genom det arktiska landskapet.
”Framför det lilla djuret ligger den arktiska kusten, och ändå rusar det framåt. Deras okontrollerade beteende får dem att tumla nedför klippan”, förkunnade filmens berättarröst. Musiken var dramatisk, och ett efter ett plumsade de små djuren ner i havet.
Disneyfilmen ”White Wilderness” var så fantastisk att den belönades med en Oscar.
”De kastar sig ut i luften. Alla ser ut att överleva, nu börjar de simma – inte mot land, märkligt nog, utan mot den avlägsna horisonten. Gradvis tar deras krafter slut. Beslutsamheten ebbar ut, och snart är ishavet prickigt av små kroppar.”
Disney fick en Oscar för bästa dokumentärfilm. Ända sedan dess har lämlar varit en metafor för viljelösa människor, som i flock marscherar mot katastrofen. Men stämmer det att djuren samlas på det sättet för att begå kollektivt självmord?
”White Wilderness” fick 1959 en Oscar för bästa dokumentär. Årets stora vinnare blev den romantiska musikalkomedin ”Gigi”, som kammade hem nio statyetter.
FÖR och EMOT: Olika förklaringar
Lämlar uppvisar från ett år till ett annat stora variationer i populationen. Under stora lämmelår blir det ont om mat och djuren är tvungna att vandra. Stora flockar sätter sig i rörelse.
I gamla uppslagsverk står det att vissa norska fjordar under lämmelår är fyllda med döda djur. Det står även att det inte är föda djuren söker, utan att de samlas för att begå självmord.
Disneyfilmen visar hur lämlarna medvetet söker sig mot kusten och kastar sig ut från en hög klippa, men i stället för att simma in till land simmar de rakt ut i havet. Det är dömt att misslyckas, så de simmar mot sin död.
Filmen spelades in i Alberta i Kanada, där lämlar inte lever naturligt. Filmteamet hade köpt djuren av en ung inuit och tagit med dem till inspelningen.
Fler knep följde. En del scener spelades in på ett vridbart bord, så att kameravinkeln enkelt kunde ändras. När alla scener var tagna jagade filmteamet ner de små djuren för en slänt – tittar man noga kan man se hur de försöker ta sig upp, men slänten är för brant.
Till slut skrämdes djuren av hundar, så att de hoppade i havet. Sensationen var ett faktum. Resten var upp till den myndiga berättarrösten, som förklarar lämlarnas – påhittade – beteende.
VIDEO: Se det kontroversielle filmklip
Omkring 50 sekunder in i scenen blir det tydligt att lämlarna försöker kämpa mot sitt öde. De kravlar febrilt uppåt, men slänten är för brant, och de får inget fotfäste i den lösa jorden.
SLUTSATS: Disney konstruerade falska bevis för myten
Myten om lämlars kollektiva självmord är betydligt äldre än Disneyfilmen ”White Wilderness”, men filmteamet skapade bevis för djurens påstådda beteende genom att döda dem.
Att lämlar blint följer varandra för att begå självmord har tillbakavisats av biologer. Trots det lever myten vidare som en illustration av vad som sker, när människor slutar tänka självständigt och viljelöst går åt samma håll.
De riktiga lämlarna på väg ut över kanten ...
Den så kallade lämmeleffekten uppträder i artiklar och böcker. ”Beter sig investerarna som lämlar?” frågade en finanstidskrift. I en beskrivning av black friday-hysterin stod det:
”En skock lämlar stormar köpcentrum för att komma över en billig platt-tv”. Men så dumt skulle lämlar aldrig bete sig.
MYTKROSSARNAS DOM:
Låt lämlarna vara i fred.