Astronauter riskerade livet för vetenskapen
Astronauternas arbete var livsfarligt i rymdfartens barndom då raketerna ofta gick sönder. Till de livsfarliga uppdragen krävdes män som kunde behålla lugnet – samt en förfärlig massa silvertejp.
I år är det 50-årsjubileum för månlandningen, och den är med på listan över historiens häftigaste rymdexpeditioner.
5. Förste rymdvandraren blev uppblåst
- Uppdrag: Voschod 2, l965
- Syfte: Öva på rymdpromenader.
- Astronauter: Aleksej Leonov och Pavel Beljajev.
- Kris: Blodet kunde börja koka.
Den 18 mars 1965 blir den ryske kosmonauten Aleksej Leonov den första människan att göra en promenad i rymden. Senare beskrev han upplevelsen med orden: ”Jorden var liten, ljusblå och så hjärtskärande ensam.”
Sedan de kretsat två varv kring jorden stänger förstepiloten Pavel Beljajev luckan bakom Leonov, som påbörjar sin historiska rymdpromenad. Det enda som håller fast honom vid farkosten är en fem meter lång lina.
I tolv historiska minuter svävar kosmonauten fritt bland stjärnorna. Men snart blir värmen inne i hans rymddräkt olidlig och den utvidgar sig så mycket att handskarna antar groteska former. Fingrarna ser ut som små badbollar.
Som ett överdimensionerat ballongdjur försöker Leonov förgäves tränga sig genom luftslussen tillbaka in i rymdfarkosten. Han har bara syre till 45 minuters vistelse ute i rymden, men värmen hotar att ta livet av ryssen långt innan dess. Han måste försöka sänka trycket i rymddräkten via en liten ventil på magen.
”Om jag släppte ut för mycket luft skulle blodet börja koka, och då var det ute med mig”, berättade Leonov senare.
Sovjetisk TV avbryter sin direktsändning från rymdpromenaden och spelar Mozart-musik i stället, medan Leonov kämpar för sitt liv. Som tur är lyckas han släppa ut precis tillräckligt mycket luft för att kunna pressa sig in i slussen igen. Ombord på Voschod kan han sedan pusta ut.
Rymddräkten blåstes upp så att kosmonauten inte kunde ta sig in i sin farkost igen.
4. Lågorna slår mot rutan
- Uppdrag: Friendship 7, l962
- Syfte: Kretsa kring jorden.
- Astronaut: John Glenn.
- Kris: Risk för kvävning på grund av syrebrist.
Strax före kl. 10 på morgonen den 20 februari 1962 spänner astronauten John Glenn fast sig i rymdkapseln Friendship 7. Ett halvår efter att Sovjetunionen skickat upp den första människan i rymden försöker USA komma ikapp. Glenn är idealisk för att bli första amerikanen att resa i en bana runt jorden: han är en högt dekorerad pilot från andra världskriget och Koreakriget.
”Man går inte ombord – man tar på sig den”, säger Glenn om sin lilla rymdkapsel som ska föra honom in i historieböckerna. Friendship 7 ser snarast ut som en glasstrut med storhetsvansinne, och den lilla metallkonen gör snart livet surt för rymddebutanten.
Under resan får Glenn meddelanden från NASA om att värmeskölden kan ha lossnat, och att han därför inte ska släppa iväg bromsraketerna när han använt dem. De kan hjälpa till att hålla fast värmeskölden under hemresan.
Under nedstigningen ökar värmen i den trånga hytten, och det enda John Glenn kan se framför sig är lågorna från bromsraketerna som slickar upp mot fönstret bara några centimeter från ansiktet på honom.
Glenn genomför emellertid alla de komplicerade stegen i den manuella landningen perfekt och landar planenligt i havet. Hans bedrift belönas sedan med en stor parad på gatorna i New York.
Glenn på väg in i ”glasstruten” som tog honom tre varv runt jordklotet.
3. Kylige Cooper får det hett om öronen
- Uppdrag: Faith 7, l963
- Syfte: Kretsa länge kring jorden.
- Astronaut: Gordon Cooper.
- Kris: Kan brinna upp i rymden.
Tilltron till astronauternas förmågor är inte på topp år 1963. NASA betraktar mest de unga männen som en överflödig last, men Gordon Cooper visar hur avgörande den mänskliga faktorn kan vara.
Efter 18 lyckade varv runt jorden försvinner plötsligt strömmen i farkosten, klimatanläggningen dör och halten giftig koldioxid i luften ombord stiger. Cooper tvingas stänga av autopiloten och överta styrningen för att ha en chans att återvända till jorden med livet i behåll.
Medan temperaturen ombord når 40 grader lyckas Cooper hålla huvudet kallt. Han använder sig av sitt armbandsur och ser mot stjärnorna för att bedöma exakt var han befinner sig.
På fönstret skriver han en komplicerad beräkning av hur brant inflygningsvinkel han måste ha för att komma tillbaka till jorden och inte bara studsa på atmosfären tillbaka ut i rymden.
Om han låter raketerna vara i gång för länge riskerar farkosten å andra sidan att få så hög fart att den kan bli överhettad av friktionen mot jordatmosfären och börja brinna. Vid exakt rätt tidpunkt startar han raketerna en kort stund, och inte långt därefter landar han i Stilla havet.
Gemini 5.
2. ”Houston, vi har ett problem!”
- Uppdrag: Apollo l3, l970
- Syfte: Hämta stenar på månen.
- Astronauter: James Lovell, Fred Haise och John Swigert.
- Kris: Hela besättningen riskerar att dö av koldioxidförgiftning.
En syretank exploderar med en knall ombord på Apollo 13 den 13 april 1970 då farkosten befinner sig 300 000 km från jorden. Med de berömda orden ”Houston, vi har ett problem!” informerar astronauten John Swigert genast NASA:s kontrollcenter på jorden, och besättningen flyttar därefter över i rymdfarkostens lilla månlandare.
Efter explosionen har farkostens nödbatterier bara ström till 10 timmar, och trion tvingas spara på strömmen för att ha kraft kvar till den kommande landningen. På jorden arbetar NASA febrilt med att räkna ut när astronauterna ska avfyra månlandarens raketer för att flyga in i månens gravitationsfält.
Raketerna är inte konstruerade för detta, och astronauterna får bara en enda chans. Genom komplicerade matematiska beräkningar fastställer NASA tidpunkten för när raketerna ska startas.
Astronauterna håller andan, och när farkosten befinner sig i rätt läge startar de landningsraketen. Manövern lyckas och de slungas in i månens gravitationsfält och vidare mot jorden. Nu är de på väg hem igen, men riskerar att kvävas av koldioxiden i sin egen utandningsluft innan de hinner hem. Den lilla kabinen i månlandaren är bara anpassad för två man i 48 timmar, men nu måste tre man vistas där i fyra dagar.
Månlandarens kemiska filter, som ska rena luften från giftig koldioxid, är nästan uttjänt och de filter som finns i servicemodulen passar inte i månlandaren.
Med hjälp från NASA:s tekniker nere på jorden lyckas astronauterna bygga ett provisoriskt filter, och den 17 april 1970 landar de i Stilla havet.
Tekniker på jorden byggde ett provisoriskt filter och berättade för astronauterna hur de skulle göra.
1. Dödsrotation slungar Armstrong mot intet
- Uppdrag: Gemini 8, l966
- Syfte: Att öva sig på att docka två rymdfarkoster.
- Astronauter: Neil Armstrong och David Scott.
- Kris: Gemini 8 skenar och börjar rotera kring sin egen axel.
Neil Armstrong har precis lyckats styra in den koniska fören på sin farkost i öppningen på övningsraketen Agena. Plötsligt börjar båda farkosterna rotera. Armstrong avbryter dockningen men i samma sekund går allt snett.
En defekt styrraket på Gemini 8 får hans farkost att rotera med 70 varv i minuten kring sin egen axel. Rotationen pressar ned de båda astronauterna i sätena och det blir nästan omöjligt för dem att röra sig.
De börjar se suddigt och snart kommer de att svimma eftersom blodet centrifugeras bort från hjärnan. Armstrong agerar snabbt. Med en enorm kraftansträngning lyfter han armen, hittar rätt handtag och startar en bromsraket. Dödsrullningen avbryts och så småningom kan Gemini 8 nödlanda i havet utanför Japans kust.
35-årige Neil Armstrong hade nerver av stål när hans rymdfarkost började skena. Armstrong genomförde den första dockningen i rymden.