Stanken, en genomträngande odör av avföring, hänger över London sommaren 1858. Från Themsen som ringlar sig genom miljonstaden stiger kväljande dunster upp och lägger sig som ett täcke över den brittiska huvudstaden.
Floden är en enda stor rännsten där urin, exkrementer och industriavfall skvalpar omkring. Den brunaktiga sörjan utsöndrar en olidlig stank som förpestar luften överallt, till och med i de allra förnämaste kvarteren i London. Gentlemän och fina fröknar tvingas trycka parfymerade näsdukar mot näsan när de vågar sig utomhus.
Lukten vittnar om att världens största stad har vuxit snabbare än vad den primitiva infrastrukturen klarar av. Exempelvis har hungersnöden på Irland nyligen skickat över 100 000 irländare på flykt till London i jakten på levebröd.
Staden är fylld till bristningsgränsen, och i fattigkvarteren kan familjer på åtta-nio personer dela på ett rum på 25 kvadrat. Där ska de sova, laga mat och tvätta sig.
Alla dessa människor producerar varje dag berg av avfall som hamnar i Themsen. Stadens livsnerv har blivit en soppa av smuts, och från floden sprider sig smittsamma sjukdomar som härjar bland folket i metropolen.
Något måste göras om London inte ska kvävas av sin egen tillväxt.
I arbetarstadsdelen Lambeth ökade invånarantalet från 28 000 år 1800 till 300 000
år 1860. Tvåtusen dog i kolera 1848-49.
Koleran dödar tiotusentals
Koleran är den värsta av de sjukdomar som hemsöker det stinkande London. I två omgångar, åren 1832 samt 1848-49, har epidemier härjat i huvudstaden och dödat omkring 20 000 personer. Åren 1853–54 har ”Kung Kolera”, som den fruktade smittan kallas i folkmun, återvänt och ännu en gång krävt tusentals offer.
Människor kan vakna friska på morgonen, men plötsligt drabbas av häftiga diarréer som tömmer kroppen på flera liter vätska och försvagar levern.
Hyn blir gråblå, och redan dagen därpå slutar hjärtat att slå hos omkring hälften av de smittade.
Varje dag rullar likvagnar mot Londons kyrkogårdar, som så småningom blir så överfulla att bara de förmögna får en snabb begravning.
Hos de fattiga ligger de döda ofta och väntar i dagar på att komma i jorden. De som inte är sjuka lägger lökskivor kring de döda för att dämpa stanken när förruttnelsen inträder.
Koleraepidemierna i storstaden är en konsekvens av Themsens föroreningar, det är det ingen som tvivlar på i mitten av 1800-talet. Läkarna menar att stanken i sig framkallar sjukdomen – ingen känner ännu till något om bakterier.
”Kan vi kontrollera stanken kan vi även kontrollera koleran”, deklarerar en hälsokommitté, som anser att smittan sprids genom luften – den så kallade miasma-teorin.
Det är bara några få framsynta läkare som tvivlar på den officiella förklaringen. Några enstaka menar att Londons dricksvatten är det verkliga problemet, men de ignoreras eller hånas av sina äldre kolleger.
Alla är dock eniga om att ansamlingarna av orenheter på ett eller annat sätt bär skulden till dödsfallen.
Bazalgette funderar ut en lösning
Medan läkarna diskuterar är en handlingskraftig man på väg att finna lösningen. Joseph Bazalgette anställs år 1856 som chefsingenjör för det nybildade Metropolitan Board of Works – en kommitté som ska säkra ”det fullständiga utledandet av avloppsvattnet från metropolen.”
Den flitige engelsmannen har tidigare byggt järnvägar, och är van att hantera stora projekt. Bazalgette vet lika lite som läkarna varför Londonborna blir sjuka, men han kan se att stadens avloppsvatten inte försvinner med flodvattnet. Tidvattenkrafterna fungerar som en propp i det stora, naturliga avloppet.
Genom experiment med flöten får Bazalgette bekräftat att slammet visserligen driver 10 km ut mot havet vid ebb, men sedan leder tidvattnet det tillbaka hela 9,5 km igen.
Därför kan det ta upp till 50 dagar för exkrementer att flyta bort från London och ut i havet, där man vill ha smutsen. Spillvattnet samlas i Themsen och stanken kommer aldrig att försvinna så länge storstadens avloppsvatten skickas rakt ut i floden.
Vintern 1856 färdas Bazalgette fram och tillbaka längs floden, och han skyndar fram längs bräddarna med mätutrustning och anteckningsblock. Efter sex veckor har hans uträkningar resulterat i en storslagen plan.
Ingenjören föreställer sig ett helt nytt kloaknät, och det ska ha enorma dimensioner för att hantera allt avfall från världens mest folkrika stad.
Han vill låta fem huvudledningar löpa under Londons gator – tre norr om Themsen och två i söder. De rör som redan finns leder avloppsvattnet snabbaste vägen direkt ned i floden, men Bazalgette vill i stället skicka iväg slammet på en resa ut ur staden.
Först 20 km öster om centrum ska de nya ledningarna mynna ut i Themsen. Här ska stora anläggningar sedan släppa ut spillvattnet när det är lågvatten ute vid Nordsjökusten, två gånger om dagen, och då det blir mer strömt i floden.
Bazalgette presenterar sina kartor och ritningar för makthavarna sommaren 1856. Hans förslag på hur man ska rädda London från sjukdom och stank är dock varken billigt eller snabbt genomförbart och avvisas därför direkt.
Bazalgette blir frustrerad och hela fem gånger försöker han modifiera sina skisser men får nya avslag varje gång.
Efter två år av hårda prövningar är Bazalgette nära att ge upp. Men så kommer naturen till undsättning.
På 1860-talet började läkarna misstänka att Londonborna fick sin kolera vid vattenpumparna.
”Den stora stanken” drabbar London
Sommaren 1858 gassar solen över London och svetten rinner på de hantverkare som sliter på byggnadsställningarna runt Big Ben – det nya klocktorn som håller på att uppföras intill parlamentet i Westminster.
Men det är inte svetten som plågar arbetarna mest, utan stanken från Themsen. Efter veckor med temperaturer på nästan 30 grader – den varmaste sommaren som registrerats i huvudstaden – är odören från floden mer kväljande än någonsin.
Även inne i parlamentet plågas de folkvalda i sommarhettan, som tidningen The Times just har döpt till The Great Stink, den stora stanken. Inomhus sprayas gardinerna med en kalklösning som ska neutralisera dunsterna, men det har ingen effekt.
”Jag kan inte längre garantera hälsosituationen i byggnaden”, deklarerar arkitekten bakom parlamentsbyggnadens ventilationssystem, som nu fungerar alldeles för bra. Stinkande luft sugs in i lokalerna närmast floden.
”Vissa parlamentariker, fast beslutna att gå till botten med saken, gick in i biblioteket men drevs ögonblickligen på flykten, var och en med en näsduk för näsan”, rapporterar The Times.
De snåla parlamentarikerna har länge ignorerat alla krav på handling från media och stadsbor. Dagstidningen hävdar nu att stanken i maktens egna lokaler till slut kommer att tvinga dem till nödvändiga åtgärder för att rädda London från ”den stora stanken”.
Profetian går i uppfyllelse när Metropolitan Board of Works får tillstånd att bygga stadens nya kloaksystem.
Joseph Bazalgette tilldelas en budget på 3 miljoner pund, motsvarande flera hundra miljoner i dag, för att omsätta sin ambitiösa plan i handling och få bort den dödliga plågan från huvudstaden.
London blir till byggarbetsplats
När den värsta vinterkölden släpper sitt grepp år 1859, sätts hundratals spadar i jorden. Gator och parker i London fylls av ett oväsen som kommer hålla i sig i många år.
Nu ska 22 000 män bygga sammanlagt 13,2 mil huvudkloaker och omkring 160 mil gatukloaker, utan moderna maskiner.
För 5 shilling och 6 pence om dagen kämpar sig arbetarna nedåt, meter för meter, medan jorden forslas bort i hinkar och skottkärror. När schakten är tillräckligt djupa, upp till sju meter, stagar snickarna upp dem med bjälkar.
Sedan kan murarna till slut mura de underjordiska rörledningar som Londons avloppsvatten framöver ska transporteras igenom. Arbetarna sliter i tio timmar om dagen innan de stupar i säng på kvällen i något av de provisoriska barackläger som dykt upp överallt i staden.
”Spadar, skovlar och hackor har äntligen tagit över efter pennor, bläck och debatt”, skriver tidningen The Illustrated London News entusiastiskt. Andra tidningar oroar sig dock över huruvida Metropolitan Board of Works överhuvudtaget har kompetensen att leda ett sådant gigantiskt projekt.
Som högste projektledare skyndar Bazalgette från byggarbetsplats till byggarbetsplats för att kontrollera att allt fortlöper exakt efter planer och ritningar. Hustrun och de nio barnen är som bortglömda när chefsingenjören undersöker allt ända ned till enskilda bultar, vars form och storlek han själv formgivit.
Bazalgette är extra petig när hans arbetare blandar till cementen. Tegelstenarna i botten av hans kloakledningar ska nämligen muras med portlandcement, som inte kommer att erodera av det framströmmande vattnet.
En blandning som inte är exakt rätt, eller som hettats upp för mycket, kan i stället göra cementen porös. Därför inför Bazalgette en helt ny rutin för sitt anläggningsprojekt: Förmännen på varje enskild byggarbetsplats måste testa cementblandningen innan den börjar användas.
Även utformningen av de underjordiska rörledningarna är ytterst noga uttänkta av ingenjören. Bazalgette har valt en form som påminner om ett ägg med toppen nedåt.
Det rundade taket garanterar att kloakerna inte kommer att störta in under vikten av jord och byggnader ovanför. Botten är avsmalnad så att vattnet kan strömma så snabbt som möjligt, få mig sig slam och rensa röret.
Förnuftiga och enkla lösningar bidrar till att skapa ett genialt kloaksystem, som växer meter för meter varje dag och ger positiva reaktioner redan innan det börjat användas.
Tidningen City Press prisar Metropolitan Board of Works för att ”ha uträttat mirakel”, och The Observer beskriver Bazalgettes kloaksystem som ”det mest omfattande och vidunderliga byggnadsverket i modern tid”.
Paris, städernas stad, hade halkat efter redan i början av 1700-talet. Omkring år 1820 bodde det till och med fler människor i London än i Beijing, och staden hade blivit störst i världen.
Kloakerna börjar användas
Den 4 april 1865 är en stor dag för Joseph Bazalgette. Sex år efter projektets första spadtag står nu Storbritanniens kronprins redo med ett stort följe för att inviga pumpstationen i Crossness.
Bazalgette har gett kloakledningarna en anpassad lutning så att tyngdkraften kan föra ut spillvattnet från områdena i södra London ut till stationen som ligger vid Themsen cirka två mil öster om centrum. Här mynnar rören ut sex meter under jord.
Det är därför Bazalgette har byggt pumpstationen. Den ska pumpa upp kloakinnehållet till en gigantisk reservoar, och därifrån ska det vid rätt tillfälle slussas ut i Themsen och driva med tidvattnet ut i Engelska kanalen.
”Gratulationer till den eminente och skicklige ingenjören Mr. Bazalgette som så framgångsrikt har genomfört detta storslagna verk”, säger prins Edward under ceremonin i Crossness.
Champagneglasen klirrar och de 240 ton tunga pumparna sätts i gång. Det är de största ångmaskiner som världen dittills har skådat, och utan problem, men under ett fruktansvärt oväsen, börjar de pumpa upp avloppsvatten i reservoaren, som rymmer 120 000 m³.
Tre år senare kommer en motsvarande anläggning att stå klar även på Themsens norra strand. Prins Edward lovar sina åskådare en sjukdomsfri framtid: ”London blir en av de sundaste städerna i Europa”, förutspår den 24-årige tronföljaren. Men först ska staden behöva genomlida ännu en koleraepidemi.
År 1866, året efter invigningen av pumpstationen i Crossness, dör ännu en gång mängder med människor i den fruktansvärda sjukdomen. Stadens läkare är förbryllade.
Det omfattande kloaknätet är visserligen inte helt färdigt, och obehagliga dunster kan fortfarande anas intill floden varma sommardagar, men stanken borde inte längre vara dödlig. Enligt miasma-teorin borde den renare luften stoppat koleran i London.
En epidemiolog vid namn William Farr, som helt och fullt tror på teorin, börjar föra statistik över den nya vågen av dödsfall och ett tydligt mönster framträder: Koleran dödar endast i den del av Londons East End där man ännu inte är ansluten till Bazalgettes kloaksystem.
När områdets invånare spolar i sina toaletter leds innehållet fortfarande ut i en av Themsens bifloder, där det lokala vattenbolaget även hämtar dricksvattnet. Trots försäkringar om motsatsen visar det sig dessutom att bolaget inte gör någonting för att filtrera vattnet.
Det går upp för William Farr att han och alla andra anhängare av miasma-teorin har haft fel. Det är inte luften som sprider kolerasmittan, utan de dödliga dropparna av förorenat dricksvatten. Upptäckten blir en milstolpe i forskningen kring bakterier.
Kloakkungen adlas
Bazalgettes stora kloaksystem får stor betydelse för folkhälsan i London – även om det nu inte var ångorna från floden som dödade.
När den norra pumpstationen Abbey Mills öppnar år 1868, rinner inte längre något spillvatten ut i Themsen från stadskärnan. Rörledningarna för med sig allt tills det kan släppas ut i floden på behörigt avstånd.
Ännu renas dock inte avloppsvattnet innan det släpps tillbaka ut i naturen. De biologiska processer som avlägsnar de livsfarliga bakterierna väntar på att utforskas, och vattenreningsanläggningar ska dröja mer än 30 år. Innan dess kommer vädret att sätta Bazalgettes livsverk på prov.
År 1869 drabbas London av häftiga skyfall, som under en enda blöt natt vräker ned lika mycket regn som staden annars får på två månader.
Men i stället för att tvingas kliva ut på översvämmade gator och ned i vattenfyllda källare, möts stadsborna endast av små pölar nästa morgon. Kloakerna har redan forslat bort vattnet ur staden.
Först år 1875 är Bazalgettes projekt helt klart när det sista diket längs Themsen är färdiggrävt. Tidigare var flodbräddarna med sina ansamlingar av slam platser som alla försökte undvika. N
u promenerar Londonborna på de nyanlagda strandpromenaderna, där luften är frisk och vattnet rinner förbi utan minsta spår av avfall som flyter omkring.
Samma år får Londons kloakkung sin belöning. Chefsingenjören vid Metropolitan Board of Works adlas av drottning Victoria.
Med överblick, känsla för de små detaljerna och ändlöst tålamod med politikerna, har sir Joseph Bazalgette genomfört en av 1800-talets största ingenjörsbedrifter.
Bazalgette dör år 1891, 72 år gammal, och hans livsverk har hjälpt generationer av Londonbor. De murade rören löper fortfarande genom marken under stadens livliga gator.