Efter bröderna Deanes genombrott började andra vrakletare kopiera deras utrustning för att kunna konkurrera om förtjänsterna. 

© Bridgeman

Världens första vrakdykare riskerade livet för att hitta skatter

Havsbottnen har alltid varit i stort sett omöjlig att utforska. Men i början av 1800-talet uppfinner två fattiga bröder dykarhjälmen. Därigenom öppnas en dold värld, full med skeppsvrak och enorma skatter.

18 september 2017 av Natasja Broström

Dykaren John Deane står som fastfrusen på havsbottnen i Sevastopols hamn. Det är på våren 1856 och några meter ifrån honom, mellan fiskstim och vajande sjögräs, tornar ett groteskt hästskelett upp sig. 

På hästen sitter en död ryttare. Hans stövlar är fortfarande kvar i stigbyglarna. Det är bara de multnande resterna av hans ryska uniform som håller samman kavalleristens skelett.

Genom glaset i sin dykarhjälm ser John Deane skelett, trasiga vagnar och kanoner överallt. När han har hämtat sig från den makabra synen vandrar den brittiske dykaren försiktigt vidare över massgraven på havsbotten. 

Ett halvår tidigare hade brittiska och franska trupper intagit den ryska hamnstaden Sevastopol på Krim i Svarta havet. 

Skeletten på havsbotten är från Krimkrigets sista dagar då ryssarna försökte ta med sig kanonerna från Sevastopol på en pontonbro. Men bron klarade inte tyngden och vagnarna drog soldater och dragdjur med sig i djupet.

John Deane är Storbritanniens mest rutinerade vrakdykare. 

Därför har han anlitats av brittiska flottan för att bärga allting av värde från de ryska skeppsvrak som ligger i havet utanför Sevastopol; ankare, ångpannor och kanoner. 

Och det britterna inte kan ta med sig ska förstöras för att förhindra att hamnstaden blir ett hot i framtiden. Den 55-årige dykaren har ägnat det senaste halvåret åt att spränga Sevastopols enorma kajanläggningar i luften.

Enligt korrespondenten William Russell är dånen från explosionerna kraftigare än något annat han upplevt. 

Hela landskapet omkring hamnstaden skälver varje gång Deane utlöser sina sprängladdningar. I sina artiklar ger Russell därför Deane ett namn som kommer att följa honom resten av livet: helvetesdykaren.

På bottnen i Sevastopols hamn såg dykaren John Deane- skelettet av en rysk soldat på sin häst.

© Siebe, Gorman & co Ltd.

Dykarhjälm föddes i elden

Ett kvartssekel innan Krimkriget var slut hade John Deane och hans bror Charles revolutionerat dykindustrin i Storbritannien. Med den dykarhjälm som bröderna tillsammans hade uppfunnit kunde man gå omkring på havsbotten nästan hur länge som helst. 

Men de hade utkämpat en hård kamp för att få ett erkännande av hjälmen och den potential den hade – kampen var så tuff att den till sist knäckte den ene brodern.

Bröderna kom från ett fattigt hem i Deptford i södra London. John gick till sjöss i unga år och tog hyra på ett fartyg som seglade till Orienten. Senare började han arbeta med att bärga vrakgods med hjälp av dykarklocka.

Charles var inte lika äventyrslysten som John utan stannade i hemstaden och arbetade på Edward Barnards skeppsvarv. Hans arbetsuppgift var att banka in tjärat tågvirke mellan skeppsplankorna. 

Men arbetet var livsfarligt. För att tjäran skulle hållas flytande hettades den upp i pannor som välte alltför ofta. När det hände, började tjäran brinna och brandröken var så giftig att det var omöjligt att släcka elden. Varken skepp eller byggnader gick då att rädda.

Charles grubblade över en lösning på problemet i flera månader, och år 1823 kom han på det: en rökdräkt. Den bestod av en kopparhjälm med små glasfönster samt en skinnjacka som var fastnitad vid hjälmens nedre kant. 

Rökdykaren behövde även en assistent som pumpade in luft i hjälmen med hjälp av en blåsbälg och en lång slang.

Principen var enkel och genialisk. Varvsägaren Barnard köpte genast patentet för 417 pund – en väldig summa, motsvarande cirka 330 000 kronor i dag. 

Charles och hans arbetsgivare var övertygade om dräktens möjligheter, och de fick en ingenjör från trakten – Augustus Siebe – att tillverka en ny hjälm med proffsigare utseende utifrån prototypen.

År 1825 skrev Charles till den brittiska flottan och bad om tillstånd att få demonstrera sin uppfinning. Hans begäran kom i retur med kommentaren: ”Herrskapet önskar inte vara till ytterligare besvär.” 

Med andra ord: ”Inte intresserad.” Brandväsendet gav samma svar.  

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Blyloden visade sig vara livsfarliga

Charles var förkrossad. Samtidigt hade John återvänt hem från sitt arbete till sjöss och när han sett Charles uppfinning fick han en idé: Varför inte använda hjälmen under vatten? 

Med en hjälm på sig skulle en dykare kunna arbeta fritt i stället för att vara bunden till en jättetung dykarklocka. Vrakdykning skulle bli mycket enklare med hjälmen.

Under protest accepterade Charles att hans rökhjälm skulle förvandlas till dykarhjälm. De första dykningarna gjorde bröderna i kanalen hemmavid. 

John blev den förste som steg in i en ny och totalt okänd värld. Förundrad hörde han sin röst och sina andetag inuti hjälmen.

John upptäckte snabbt att överskottsluften inne i hjälmen och läderjackan måste kunna släppas ut någonstans så att han inte flöt upp till ytan. När han kommit upp på land borrade han hål i den nedersta delen av hjälmen så att luften kunde sippra ut. 

Och för att ytterligare motverka flytkraften beslöt bröderna att binda fyra påsar med 30 kilo bly över axlarna på Charles när han testade utrustningen. 

Tack vare blyet stod han kvar på kanalens botten. Han kände hur vattnet steg inuti hjälmen, upp till halsen – men inte högre, tack vare lufttrycket.

Idén med bly på axlarna visade sig dock vara livsfarlig. 

När Charles snubblade över en ojämnhet på botten strömmade luften ut ur hjälmen och ersattes med vatten. Plötsligt var han betydligt tyngre kring huvudet än vid fötterna.

John, som skötte blåsbälgen uppe på land, såg plötsligt två sprattlande ben sticka upp ur vattnet. Han slet och drog i livlinan och lyckades till sist få upp sin medvetslöse bror på land. 

Sedan Charles fått upp kanalvattnet konstaterade han: ”Mer vikt. Vi måste ha mer vikt.” I början av 1829 gjorde John flera dykningar med brödernas förbättrade version av utrustningen. 

Den här gången hade de även lagt bly i ett par skor. Viktfördelningen gav betydligt bättre balans. För att släppa ut utandningsluften hade de dessutom skruvat fast en utandningsslang med en ventil på hjälmen.

Utrustningen fungerade så perfekt att John glömde bort tiden. Charles hann därför bli riktigt rädd innan John äntligen kom upp till ytan. 

John slet av sig hjälmen och ropade förtjust till sin bror med ett brett leende: ”Det fungerar!”

Till skillnad från senare dykardräkter var Deanes dräkt inte sluten. Hjälmen var öppen och fylldes med vatten upp till dykarens hals. Om han lutade sig framåt steg vattenytan upp över näsa och mun. 

© Per O. Jørgensen

Miljonlast blev genombrottet

Nästa steg blev att visa hur bra hjälmen var. Bröderna Deane försökte förgäves få den brittiska flottan att fatta intresse för uppfinningen, men de hade större framgångar inom den privata affärsvärlden. 

John var välkänd och omtyckt bland sjömän i Kent, särskilt på fiskeläget Whit-stable där försäkringsbolag ofta anlitade traktens fiskare för att hämta upp gods från fartygsvrak.

Bröderna fick snart sin stora chans. 

Den 5 juli 1829 hade fartyget Carn Brea Castle gått på grund utanför Portsmouth. Lasten av dyra koppartackor var försäkrad hos Lloyds och försäkringsbolaget ville mycket gärna bärga lasten innan vraket togs upp ur havet. 

Charles och John gjorde flera dykningar ned i fartygets vattenfyllda lastrum medan medhjälpare på däck höll blåsbälgarna igång. Hjälmen var en stor succé. Bröderna bärgade det mesta av kopparen, som hade ett värde på motsvarande drygt 78 miljoner kronor i dag.

Men trots brödernas framgångar tog det brittiska amiralitetet inte till sig hjälmen. Bröderna Deane demonstrerade den för representanter från flottan vid ett flertal tillfällen – men nej.

”Herrskapet önskar inte vara till ytterligare besvär,” blev svaret igen.

Allmänheten var däremot imponerad varje gång bröderna demonstrerade utrustningen offentligt. 

Efter en uppvisning år 1831 skrev en tidning entusiastiskt om hur John Deane promenerat omkring under vattnet lika oberörd som om han hade gått uppe på land: ”Det råder inget tvivel om att bärgning av materiel från ansenliga djup kommer att bli möjligt”, skrev tidningen.

Men framgångarna hade också en baksida; många började kopiera uppfinningen. Bland annat skickade en intresserad advokat, John Bethell, industrispioner till ingenjören Augustus Siebes verkstad för att tillverka sin egen variant av utrustningen. 

Charles arbetsgivare Edward Barnard, som ägde patentet till rökhjälmen, blev rasande och drog advokaten inför domstol, men förlorade eftersom patentet inte omfattade användning av hjälmen under vatten. 

Charles tog illa vid sig av processen och blev alltmer bitter över motgångarna. Men snart skulle bröderna få uppleva det stora genombrottet.  

Krigsfartyg blev det ultimata testet

År 1782 hade krigsfartyget Royal George kantrat medan det låg för ankar utanför Portsmouth. Drygt 900 personer miste livet i katastrofen. 

Det mer än 2 000 ton tunga skeppet hade varit brittiska flottans stolthet och hade 108 kanoner ombord. Royal George låg på 30 meters djup – det blev en rejäl utmaning för bröderna Deane som aldrig testat sin utrustning på sådana djup.

Bröderna var emellertid inte rädda för att använda sig av ny teknik. De lät tillverka en dykardräkt av två lager tyg som klistrats ihop med en särskild gummiblandning, vilket gjorde dräkten vattentät. 

De fick även tag på en rotationspump som kunde pressa ned betydligt mer luft i slangen. Det var särskilt viktigt vid djupa dykningar då trycket på slangen ökade dramatiskt.

Både pumpar och dräkt fanns på plats när de första dykningarna genomfördes från däcket på fartyget Albion. Medan fyra män slet vid pumpen klättrade Charles långsamt ned för en nästan 20 meter lång, hopfällbar stege som de hade haft med sig.

Ju djupare Charles kom, desto högre blev vattentrycket och desto hårdare måste männen pumpa. 

Längst ned på stegen stod Charles i mörker. Efter ett par minuter kunde han urskilja däcket på Royal George. Han började försiktigt gå över det murkna däcket. Ingen människa hade satt sin fot på det på 52 år.

Efter en halvtimme stack Charles åter upp huvudet över havsytan och överöstes genast med frågor från sin nyfikne bror. 

Trots att Charles beskrev en tyst och dyster värld var John mycket ivrig att få pröva, och snart var han den mest entusiastiske dykaren av dem. 

På sin fritid letade många fiskare efter bl.a. värdefulla metallankare som stora fartyg hade tappat. 

© Scanpix/Mary Evans & Whitstable Museum

John Deane hittade Mary Rose

Under arbetet vid Royal George bärgade bröderna fem av krigsfartygets kanoner. Varje kanon vägde nästan tre ton och gav en förtjänst på 330 000 kr omräknat i dagens penningvärde. Till och med flottans ingenjörer var imponerade.

Arbetet i djupet vid Royal George hade emellertid skrämt Charles, som tappat lusten att dyka ned i den kalla, ogästvänliga världen. 

Men John kunde inte få nog; när han var ledig från arbetet vid Royal George dök han kring flera andra vrak. Och medan han bärgade metalldelar från Royal George fick John nys om att det cirka en kilometer från vraket låg ”något tungt på havsbotten”. Något som under många år hade förstört fiskenäten.

John undersökte området och fann resterna av en kanon. 

När den rengjorts visade sig kanonen ha mycket ovanliga handtag, utformade som delfiner, och en inskription på latin: ”HENRICVS. VIII”. John hade hittat Henrik VIII:s berömda krigsfartyg Mary Rose, som gått till botten 300 år tidigare.

Vid vraket hittade John bland annat 20 kanoner av järn, en del av stormasten, fem kranier, ett lårben och ett fingerben. 

Under bärgningsarbetet använde han sig av sprängmedel för att öppna vraket. Förutom att vara bärgningsdykare var John dessutom på god väg att bli expert på sprängning under vatten.

Dykare drabbades av mystisk sjuka

John hade stora framgångar, men det gick betydligt sämre för Charles som ständigt brottades med dålig ekonomi. Samtidigt påstod han att han hade uppfunnit dykarhjälmen helt på egen hand. 

John blev mycket besviken, bröt med sin bror och började arbeta på egen hand som bärgningsdykare.

Charles hade rättigheterna till att bärga värdeföremål från Royal George och han hoppades kunna anställa dykare för att fortsätta arbetet. 

Men han blev utmanövrerad av den intrigante översten Pasley vid de brittiska ingenjörstrupperna. Översten hade blivit förtjust i att dyka med hjälm och med hjälp av inflytelserika vänner inom amiralitetet roffade Pasley åt sig bärgningsrättigheterna för Royal George från Charles. 

Alla motgångar ledde till att den redan psykiskt instabile Charles Deane blev sinnessjuk, och år 1839 lades han in på ett mentalsjukhus där han senare begick självmord.

Samtidigt fortsatte Pasley och hans dykare att arbeta vid Royal George. Vid det laget hade bröderna Deanes konkurrenter vidareutvecklat hjälmen så att den var sammanfogad med dräkten och därmed helt tät. Pasley anlitade ett antal dykare som skulle använda den nya dräkten i arbetet på Royal George.

Under bärgningsarbetet lade Pasley märke till att hans dykare ofta föll ihop på däcket, oförmögna att resa sig när de kommit upp ur djupet. Pasley ansåg att det var ”övertrötthet”. 

Inte förr-än omkring 20 år senare insåg läkarna att det berodde på små gasbubblor som bildas i dykarens blod vid alltför snabb uppstigning från stora djup – dykarsjuka.

Under arbetet hade Pasley blivit ovän med John Deane och hindrade honom gång på gång från att få större kontrakt med flottan. 

I stället tvingades John fortsätta med vrakbärgning för egen räkning – ända tills en dag år 1855 då flottan själv kom och bad honom om hjälp.  

Under Krimkriget sänkte ryssarna sin flotta i Sevastopols hamn. John Deane fick i uppdrag att spränga bort vraken.

© Scanpix/Mary Evans

Krimkriget blev triumf för Deane

Två år tidigare hade Frankrike och Storbritannien förklarat krig mot Ryssland och skickat stora flottor till Svarta havet för att erövra ryssarnas viktigaste hamn, Sevastopol. 

Ryssarna var övertygade om att de skulle förlora en strid mot brittiska fartyg, och beslöt därför att sänka tre rader med fartyg i hamninloppet. Strax därefter sänkte de alla sina 106 krigsfartyg inne i hamnen för att britterna inte skulle kunna erövra dem. Ryssarna tänkte bärga dem igen efter kriget.

Den brittiska flottan bildade därför en grupp av dykare som skulle spränga fartygen. När fartyget som transporterade dykarna och deras utrustning sjönk under en storm på väg till Krim, var flottan tvungen att ge upp. 

Äntligen fick John visa vad han kunde.

År 1854 kom John Deane till Krim, byggde upp en ny dykargrupp och började spränga ryssarnas fartyg. 

En nöjd amiral Lyons skrev hem: ”Mr. Deane har gjort enorm nytta och har med undervattensexplosioner förstört sju av de ångare som utgjorde den ryska flottan.”

Deane arbetade outtröttligt och imponerade i synnerhet när han ensam spräng-de Sevastopols kajer i luften. Kapten- A. Wilmot lovordade Deane: ”Er ihärdighet i att utföra de plikter Ni åtagit Er kan inte nog uppskattas och förtjänar den största tacksamhet från Ert land.”

Tack vare John Deane hade Rysslands chanser att dominera på Svarta havet eliminerats. John fick äran och pengar, och efter kriget drog han sig tillbaka som en rik man. Storbritanniens ”helvetesdykare” avled omgiven av familjen 1884.

Läs mer

John Bevan: The First Treasure Divers, AquaPress Ltd., 2010. John Bevan: The Infernal Diver, Submex, 1996. John Bevan: Another Whitstable Trade, Submex, 2009. Torrance Parker: 20,000 Jobs Under the Sea: A History of Diving and Underwater Engineering, Sub-Sea Archives, 1997.

Divinghelmet.nl

Kanske är du intresserad av...