Steller kämpar mot skörbjuggen
Fartyget kastas runt i bränningarna medan det närmar sig land.
Det guppar som en kork på vattnet och två gånger slår skrovet mot vassa klippor och rev på havsbotten utanför kusten.
”Det är ute med oss. Åh Gud, vårt skepp!” hörs ett förtvivlat rop.
I panik tippar männen liken efter sina döda kamrater, som de hade tänkt begrava i land, över relingen för att minska fartygets vikt. Två gånger inom 12 minuter kastar besättningen ankar. Båda gångerna brister ankarkättingen.
Fartyget är utom all kontroll men som genom ett under lyfts det igenom på det enda stället där revet är tillräckligt öppet för att ett fartyg ska kunna passera. Besättningen kastar i ett tredje ankare och äntligen lägger sig Sankt Peter till ro ungefär en halv kilometer från kusten.
I månskenet på däck pustar Bering och de 65 andra överlevande ut efter den mardrömslika färden.
Tankarna virvlar runt i befälhavarens huvud: 34 man är så sjuka att de inte förmår utföra någonting, skeppet är svårt medtaget och den nuvarande ankringsplatsen är inte säker om det blir storm igen. Och var har de hamnat? Kan de överleva här?
Steller, som också är mycket bekymrad och osäker på om de verkligen är på Kamtjatka, kliver till sjömännens förvåning plötsligt fram och organiserar en färd in till land. Han vill försöka fastställa deras position, skaffa färskvatten, skjuta något villebråd och hitta några av de örter som han anser kan bota skörbjugg.
Steller söker systematiskt igenom området. Landskapet är kargt, vindpinat och saknar träd.
Männen finner några parallella sanddyner med djupa dalar emellan.
Steller ser att dalarna skulle kunna användas som boplats om man gräver några gropar och spänner ut segeldukar som tak. Här finns lä för vinden och ett vattendrag i närheten kan förse dem med färskt vatten.
Så långt är Steller nöjd men färden på land gör honom ändå mer bekymrad.
Allting säger honom att detta inte är Kamtjatka. Han tror att de är på en ö.
Den 10 november blir Bering buren till Stellers nyss utgrävda läger. Befälhavaren mår bättre men Steller ser att han har märken efter loppbett över hela kroppen och att en svart vätska sipprar ut från hans ändtarm.
Trots detta kan han läsa de rapporter som han får och äta de fjällripor som Steller skjutit och tillagat. Tillsammans skrattar de båda männen åt att flytta in i ”graven”.
De få som ännu är arbetsföra sliter hårt med att gräva gropar och hjälpa de sjuka från skeppet. Inom en vecka har 27 män förts i land. Varken Bering eller någon av de andra har tillfrisknat men den friska luften och de sallader och soppor som Steller serverar bromsar skörbjuggen.
Vitus Bering och Steller hittar varandra
Den förtrolighet som Steller och Bering aldrig fann när de delade kajuta, känner de nu.
Mellan fyra ögon frågar Bering rakt på sak var Steller tror att de befinner sig.
Steller väljer sina ord noga. Han berättar för Bering om de sjökor han sett här men aldrig på Kamtjatka.
Han visar även befälhavaren den rävsax han hittat. Tänderna är inte av järn utan av skal från en mussla som inte finns på Kamtjatka.
För en gångs skull tar sig Bering tid att lyssna på Steller och han förstår budskapet alltför väl.
”Jag tvivlar på att fartyget kan räddas. Må Gud bevara vårt skepp”, säger han.
Vädret försämras snabbt. Vintern kommer. Regn, hagel och snö blåser in över lägret. Waxell och Khitrovo försöker ta skydd i groparna hos de andra men jagas bort av sina egna besättningsmän.
Nu är det uppenbart att de båda officerarna agerade fullständigt inkompetent för att inte säga idiotiskt, när de drev igenom beslutet om att söka sig till land. Skeppet hade fortfarande varit sjödugligt och om de fortsatt på den kurs som Bering hade föreslagit hade de säkert varit hemma vid det här laget.
Hatet mot Khitrovo och Waxell är så stort att de båda männen under en period tvingas söka skydd på fartyget för att undgå misshandel eller något ännu värre. Ombord på skeppet finns de män som ännu inte kunnat föras i land, men de är för svaga för att skada de båda officerarna.
Förhållandena ombord är förtvivlade för de kvarlämnade.
Med en lanterna i ett rep mellan masterna signalerar de till sina kamrater i land om att de behöver hjälp.
Den 14 november har männen ombord bara en gnutta vatten kvar men havet är så upprört att det är för farligt att försöka undsätta dem med den lilla jollen.
För att spara på det dyrbara vattnet äter de sjuka snö som de skrapat ihop på däcket.
Dagen därpå avtar vinden och några av de friskaste männen ror ut till skeppet för att ge de törstande vatten och försöka föra in fler av dem till land.
Under däck möts räddarna av en motbjudande stank av smuts och sjukdom.
Med sina sista krafter tar sig de sjuka upp ur kojerna, knäpper sina kläder med darrande händer och stapplar upp på däck.
Där tar krafterna slut. Flera av dem sjunker ihop. Tre lägger sig för att dö på däcket och en fjärde dör i båten på väg in mot land.
Rävarna går till angrepp
Även livet på land är en mardröm. På stranden ligger de fyra döda oskyddade och rävarna gnager på deras fingrar och tår.
Det vimlar av utsvultna och aggressiva rävar på ön och de drar sig inte heller för att ge sig på de levande.
De sjuka orkar inte freda sig och rävarna buffar och tuggar på dem.
Djuren smyger sig ända in i hålorna, biter på männens stövlar, äter av den lilla mat som finns och drar till och med strumpor, byxor och handskar av dem som sover eller är medvetslösa.
Hatet mot rävarna blir så stort att männen kastar sig över dem och plågar dem. Djuren får benen knäckta, ögonen utstuckna och pälsen bränd.
Men ingenting avskräcker de ihärdiga rävarna som blinda, halta och med kala fläckar i pälsen fortsätter att tyrannisera de sjuka männen. Under en enda dag dödar Steller och en av de andra männen 60 rävar men beståndet verkar outtömligt.
Samtidigt gråter och jämrar sig de sjuka av hunger och törst.
De som befinner sig i sjukdomens sista fas kan varken äta eller dricka – det svartbruna tandköttet ligger över tänderna och de har fruktansvärt ont. Kölden går genom märg och ben och hoppet för de strandsatta börjar ebbar ut.
Vitus Bering dör
Det ser nästan ut som om det inte kan bli värre. Men det kan det. Under en stormig natt brister ett ankartåg och en hård vind driver Sankt Peter in mot land.
Fartyget plöjer upp i den mjuka sanden och står fast.
Den 28 november lägger sig det olycksdrabbade fartyget trött på sidan. Männen skyndar sig ut för att rädda vad de kan av provianten.
Lite gryn och mjöl lyckas de med nöd och näppe få i land. Efteråt ser de förtvivlat på medan skeppet går under i bränningarna.
Denna sista motgång tycks få Bering att ge upp. Han ligger djupt inne i sin sandgrop, som rasat ihop över hans underkropp, och vill inte ha hjälp med att komma loss.
”Ju djupare jag ligger, desto varmare har jag det”, säger han.
Den 8 december klockan fem på morgonen slutar hans hjärta att slå. Liket begravs i den sandiga jorden på den vindpinade öde ön som i dag bär hans namn.
De skeppsbrutna bygger ett fartyg
Steller har sänt ut ett antal spanare och allas farhågor bekräftas: de är strandsatta på en ö.
Männen lyckas överleva under vintern genom att äta utterkött.
Uttrarna är inte det minsta rädda för människor och därför lätta att fånga.
Männen slår oftast ihjäl dem med en påk. Marken är täckt av snö och det är svårt att hitta ved att elda med.
Därför tvingas de ofta äta utterköttet rått. Det är segt och svårt att tugga när munnen är förstörd av skörbjugg.
Den lilla mängd mjöl och gryn som de lyckats rädda från Sankt Peter blandar de med vatten och steker i olja, ungefär som pannkakor.
En strandad val skärs i små tärningar och steks och blir en festmåltid för de skeppsbrutna.
Framåt jul är de flesta av dem så pass friska att de kan hålla en liten ceremoni för att fira högtiden.
Men i mörkret och kylan är drömmen om att komma bort från ön ständigt närvarande.
Sankt Peter kommer aldrig att segla igen, men kanske kan de hugga upp vraket och använda virket till en ny båt?
Till en början fanns det tre skeppssnickare i besättningen men de har alla dött av skörbjugg.
Som tur är har en av de överlevande erfarenhet av att bygga båtar. Han erbjuder sig att göra ett försök.
Några av delarna från Sankt Peter kan återanvändas genast, andra får en helt ny funktion.
Stormasten sågas till och används som köl. Männen arbetar så hårt de någonsin kan och i juli – bara tre månader efter att idén föddes – har de uppnått ett otroligt resultat; en drygt tio meter lång och fullt sjövärdig båt.
Den 13 augusti 1742 sätter det nya skeppet kurs mot Kamtjatka.
Cirka fyra dygn senare, klockan två på natten, anlöper de 46 överlevande hamnen i Petropavlovsk.
Lokalbefolkningen tror nästan att de ser spöken.
Bering och hans män är avskrivna för länge sedan. De ogiftas ägodelar har som brukligt sålts på auktion där överskottet gått till välgörande ändamål. Tekniskt sett är de överlevande döda, men det bekymrar dem inte ett dugg. Invånarna i Petropavlovsk ger dem mat och rena kläder. Och bäst av allt: de utmattade sjömännen får lägga sig att sova i mjuka sängar – för första gången på nästan 15 månader.
De odugliga officerarna befordrades
Steller, den mångsidigt begåvade naturvetenskapsmannen, överlevde expeditionen men fick ändå ett tragiskt öde.
Han stannade kvar i Kamtjatka och skrev flitigt om landet och folket.
Han startade även en skola för både ryssar och ursprungsbefolkning. Men när han vid ett tillfälle lyckades befria några urinvånare som misstänktes vilja göra uppror mot ryssarna, blev regeringen i Sankt Petersburg uppretad och Georg Steller arresterades.
Senare ändrade sig ryssarna men innan frigivningsordern nått fram till den utpost i Sibirien där Steller befann sig hade han dött av sjukdom. Steller var den förste europé som haft tillfälle att studera växt- och djurlivet i nordvästra Amerika och han hann förmedla den nya kunskapen.
Hans banbrytande verk om områdets havslevande djur, De Bestiis Marinis, var en milstolpe inom zoologisk litteratur och beskrev många dittills okända arter.
För Sven Waxell, uppvuxen i Stockholm och Berings närmaste man, ledde den expedition han bidragit till att förstöra ett lyft för karriären. Waxells bok om expeditionen, Reise von Kamtschatka nach Amerika (Den Stora Expeditionen), blev genast en klassiker inom historieundervisningen.
År 1938 ”återupptäcktes” boken och gavs sedan ut på danska, ryska, svenska och engelska.
Waxell slutade som kapten av första rang inom den ryska flottan.
Officeren Safron Khitrovo gjorde också karriär. År 1749 blev han kapten av första rang och år 1753 viceamiral.
Trots Berings stora bedrifter betraktades han aldrig som någon riktig hjälte eftersom misstron på utlänningar i Rysslands politiska och militära kretsar var så stark. Tvärtom beskrev vissa ryska historiker Bering som svag, sjuklig, fetlagd, omoralisk och oförmögen att behålla kommandot på ett skepp.
Den blandade bilden av Bering levde kvar till 1991 då ett dansk-ryskt forskarlag öppnade hans grav. Skelettet avlöjade att Vitus Bering knappast varit svag och fetlagd utan snarare muskulös och atletisk.
Efter en noggrann undersökning begravdes skelettet ännu en gång under full militär hedersbetygelse. Därmed fick Vitus Bering till sist upprättelse för sin roll i uppbyggandet av det ryska imperiet och utforskningen av det norra Stillahavs-området.
