Det händer ibland att jordens grannplanet Venus bjuder på en spektakulär uppvisning. Som en liten, kolsvart prick glider planeten in framför solen och försvinner igen efter några timmar.
Fenomenet kallas för en Venuspassage och sådana uppträder i par med åtta års mellanrum – och därefter går det mer än hundra år innan föreställningen upprepas igen.
År 1639 blir amatörastronomen Jeremiah Horrocks troligen den första människan i världen som observerar och beskriver en Venuspassage, men när fenomenet återkommer år 1761 är åskådarna betydligt fler.
För första gången i historien har flera nationer gått ihop i ett storstilat forskningsprojekt. Astronomer ska skickas ut i världen för att granska den sällsynta företeelsen från fler än hundra platser på jordklotet.
På 1700-talet är storleken på solsystemet en av vetenskapens största frågor, och Venus kan visa vägen till svaret.

När planeten Venus befinner sig precis mellan jorden och solen syns den som en liten prick på solskivan. Fenomenet är väldigt ovanligt och fick på 1700-talet forskare att ge sig ut på farofyllda expeditioner.
Den brittiske astronomen Edmond Halley har insett att observationer av en Venuspassage från olika platser på jorden kan användas för att beräkna avståndet till solen. Till sin stora förtret har han inte själv möjlighet att se det sällsynta fenomenet.
Han föds nästan 17 år för sent för passagen år 1639 och ska komma att dö 19 år innan Venus ännu en gång dansar förbi solen år 1761. Men han tänker på sina efterkommande: I ett brev till den vetenskapliga akademin Royal Society gör han upp en detaljerad plan för hur passagerna bör observeras, och samtidigt uppmanar han ännu ofödda astronomer att resa ”till världens ände” för att få se himlafenomenet.
”Jag vill enträget uppmana vetgiriga astronomer, som kommer att få möjligheten att göra dessa observationer när jag är död, att med mitt råd i åtanke flitigt ägna sig åt dessa observationer. Och jag önskar dem all tänkbar lycka”, skriver Edmond Halley.
Det är just lyckönskningar plus en stor portion mod och tålamod, som ska visa sig vara precis vad Halleys arvtagare behöver när de reser ut i världen inför Venuspassagen år 1761.









Astronomerna hade svåra arbetsförhållanden
På 1700-talet gjorde krig, övertro och många andra hot astronomernas fältstudier ytterst vanskliga.
Attackerad av örlogsfartyg
Charles Mason & Jeremiah Dixon
Utanför Portsmouth, 1761
Hotad till livet
Jean-Baptiste Chappe d'Auteroche
Tobolsk, Sibirien, 1761
Drabbad av oväder
Alexandre Gui Pingré
55 mil öster om Mauritius, 1761
Uppäten av myggor
William Wales
Hudson Bay, 1769
Död i epidemi
Jean-Baptiste Chappe d'Auteroche
San Jose del Cabo, 1769
Fast i orkan
Guillaume le Gentil
Godahoppsudden, 1769
Akut dålig
David Rittenhouse
Philadelphia, 1769
Bestulen av lokalbefolkningen
James Cook
Tahiti, 1769
Frankrike sänder ut 32 observatörer, England 18, och även länder som Sverige, Danmark, Ryssland, Tyskland, Irland och Italien deltar i projektet, som finansieras med huvudsakligen statliga medel.
På släde till Sibirien
De utsändas uppgift är att etablera observationsposter på utvalda platser och därifrån studera Venus vandring över solskivan. Datumet för Venuspassagen är den 6 juni, och de observatörer som ska längst bort måste ge sig iväg månader eller år i förväg.
Krig och oväder ska visa sig vara några av många hinder för observatörerna, och i synnerhet de båda fransmännen Jean-Baptiste Chappe d’Auteroche och Guillaume Le Gentil tvingas inse att vägen till kunskap kantas av motgångar.
Chappes mål är Tobolsk i Sibirien, och han reser i hela fem månader. I en hästdragen släde tar han sig fram genom täta, sibiriska skogar och över den frusna floden Volga, som med Chappes egna ord är ”glashal”.
I synnerhet den sista delen av resan är problematisk; en kombination av tjällossning och kraftiga vårregn har lett till att floderna svämmat över sina bräddar och stäpperna har blivit till en svårforcerad lervälling. Men Chappe kommer fram – bara sex dagar före Venuspassagen.

Pricken flyttar sig. Från olika positioner på jorden ser Venuspassagen olika ut. Det gör det möjligt att beräkna avståndet till solen.
Venus glider in framför solen
På 1700-talet visste vetenskapen att observationer av planeten Venus kunde vara nyckeln till svaret på en av astronomins stora frågor: Hur stort är avståndet från jorden till solen?
När planeten Venus passerar in mellan jorden och solen uppstår en Venuspassage. Venus har sin bana närmast innanför jordens, och därför skulle man kunna tro att fenomenet äger rum varje gång Venus gjort ett varv kring solen. Men de båda planeternas banor är inte fullständigt parallella. Avstånden inom solsystemet är enorma i förhållande till planeternas storlek. Därför syns Venus oftast ovanför eller under solen.
Astronomer har räknat ut att Venuspassager förekommer i grupper med 105½, 8, 121½ och 8 år mellan varje passage. Nästa passage sker inte förrän 2117.
I dag har Venuspassagerna inte något enormt värde rent vetenskapligt, men på 1700-talet presenterade astronomen Edmond Halley en teori om att fenomenet kunde användas till att beräkna avstånden i solsystemet. De relativa avstånden kände man till – om jorden är 1 från solen, är Venus 0,72 från solen – men avståndet i kilometer var okänt.
Halley föreslog följande: Från en mängd spridda punkter på jorden skulle observatörer mäta hur lång tid det tog för Venus att förflytta sig över solskivan. Utifrån de små variationerna i tid skulle man sedan kunna beräkna avståndet till solen.
På 1700-talet försvårades observationer av bland annat primitiva instrument och den så kallade svarta droppen – det ser ut som om Venus klistrats fast vid solskivans kant – men resultatet blev förvånansvärt exakt. År 1771 fick matematikerna avståndet till drygt 150 miljoner kilometer – nära de 149 597 871 kilometer som är medelavståndet.
Befolkningen bortom Uralbergen är inte precis vänligt sinnad gentemot den oväntade besökaren. De misstänker att han är en trollkarl som med sina besynnerliga instrument drar till sig onda makter.
När fransmannen riktar sina instrument mot himlen lägger han sig i solens förehavanden, och alltså är det han som orsakat de katastrofala översvämningarna i området, hävdar de ilskna kosackerna. En vänlig själ från trakten säger till Chappe att han bör vara på sin vakt gentemot den uppretade folkmassan.
Chappe tar tacksamt emot rådet och anlitar beväpnade vakter som ska skydda honom och hans instrument dygnet runt.
Trots det är han orolig och sover knappt alls nätterna före Venuspassagen.
”Folk är så arga att de kan ta sig till vad som helst”, antecknar han nervöst. Chappe oroar sig också för vädret. Om regnmolnen förblir hängande som gardiner framför solen är hela hans resa förgäves.

Fransmannen Chappe reser djupt in i det oländiga Sibirien för att iaktta Venuspassagen år 1761. Vakter skyddar honom medan han utför sina observationer.
Men när han vaknar den 6 juni blir han oerhört lättad: solen skiner från en klarblå himmel och inte minsta moln syns till. Vädret är perfekt för observationerna, och Chappe nästan skakar av förväntan när silhuetten av Venus blir synlig.
Djupt koncentrerad – och omgiven av sina vakter – genomför han sina mätningar från en noga utvald kulle, och när passagen är över skriver han:
”Jag gläder mig åt tanken på att mina observationer kommer att visa sig användbara, även för eftervärlden när jag lämnat det här livet.”
Chappe kommer helskinnad hem från Tobolsk, och hans motgångar verkar ynkliga jämfört med de lidanden som hans landsman Guillaume Le Gentil fått utstå. Le Gentils destination var den franska kolonin Pondicherry på Indiens östkust, men så snart expeditionen seglat iväg från Frankrike den 26 mars 1760 börjar problemen.
Monsunvindar tvingar skeppet ur kurs, oväder rasar över havet under flera veckor i sträck, och när Le Gentil efter en farofylld seglats äntligen närmar sig Indien får han veta att engelsmännen har erövrat Pondicherry.

Skillnad i banans lutning orsakar fenomenet
Alla planeter i solsystemet kretsar åt samma håll kring solen, men deras banor är inte helt parallella. Därför uppstår Venuspassager inte vid varje varv, utan bara när Venus bana korsar jordens.
Jordens lutning 7,25°
Venus lutning 3,86°
Fransmannen tvingas vända om, och när dagen för Venuspassagen gryr befinner han sig på sämsta tänkbara ställe – mitt ute i Indiska oceanen på ett gungande fartygsdäck. Det är helt omöjligt att göra några exakta mätningar därifrån.
Frustrerad blickar Le Gentil upp mot den blå himlen där Venus så vackert glider in framför solskivan. Han har sett fram emot den här stunden i flera år, och när dagen äntligen kommer kan han bara stå och titta på.
Britter når knappt ut ur hamnen
Precis som Le Gentil har den brittiske astronomen och lantmätaren Charles Mason sina motgångar.
Tillsammans med sin kollega Jeremiah Dixon ska han segla till Sumatra för att observera passagen därifrån, men deras fartyg, HMS Seahorse, hinner knappt lämna hamnstaden Portsmouth förrän hon blir angripen av en fransk fregatt.
I den häftiga eldstrid som följer dödas 11 brittiska sjömän och 37 såras. Med ett fartyg som knappt flyter tvingas britterna vända tillbaka till Portsmouth.

Trots den olyckliga inledningen på resan och skrapan från Royal Society fick Mason och Dixon framstående vetenskapliga karriärer. Mellan 1763 och 1767 mätte de till exempel upp gränsen mellan kolonierna Pennsylvania och Maryland i Nordamerika.
Skakad informerar Mason Royal Society om att expeditionen är alltför riskabel och omedelbart bör avlysas, och att han och Jeremiah Dixon ”inte tänker fortsätta, oavsett vilka konsekvenser detta kommer att få”.
Reaktionen från den kungliga akademin kommer direkt:
”Om Ni vägrar att genomföra denna resa kommer det att dra skam över inte bara hela nationen, och i synnerhet Royal Society, utan även och i än högre grad över Er själva.”
Inför hotet om både ett skamfilat rykte för all framtid och ett rättsligt efterspel, har Mason och Dixon inget annat val än att åter ge sig ut till havs. I stället för att sätta kurs mot Sumatra nöjer de sig emellertid med att, med militär eskort, segla till Godahoppsudden vid Afrikas sydspets. Därifrån iakttar de sedan Venuspassagen under perfekta väderförhållanden.

Alexandre Guy Pingré (1711–1796) var astronomiprofessor vid kungliga akademin i Rouen. Utöver dålig hälsa led han av ett – för en astronom – särskilt allvarligt handikapp: dålig syn.
Fransmannen Alexandre Guy Pingré har inte alls samma tur.
Han har skickats ut på en svår sjöresa till den ensligt belägna ön Rodrigues cirka 550 kilometer öster om Mauritius i Indiska oceanen. Före avresan i november 1760 har han tagit farväl av släkt och vänner – han är övertygad om att han inte kommer att överleva expeditionen. Men han når slutligen sitt mål, sjösjuk och plågad av gikt.
Själva dagen för Venuspassagen hänger ett tjockt, mörkgrått molntäcke över ön. Molnen lättar en kort stund, men Pingré missar det mesta av föreställningen.
Som för att strö salt i såren blir de få mätningar han trots allt lyckas genomföra oanvändbara eftersom häftiga vindstötar rubbar hans känsliga instrument.
På väg hem från sin misslyckade expedition förlorar Pingré sitt fartyg till britterna, tas som krigsfånge och lämpas av i Lissabon. Under resans gång tar han sin tillflykt till skeppets spritförråd, för som han skriver: ”Alkohol ger oss den nödvändiga styrkan att bestämma avståndet från jorden till solen.”
Mätningarna är ett fiasko
Med tanke på de strapatser som Pingré och de övriga utsända har tvingats utstå är resultaten bedrövligt dåliga.

Med hjälp av ett primitivt teleskop projicerade Jeremiah Horrocks Venuspassagen på ett stycke papper.
Präst fick bråttom efter gudstjänsten
Venuspassager har ägt rum i miljontals år men det var inte förränpå 1600-talet som en ivrig amatörastronom iakttog fenomenet.
Astronomen Johannes Kepler räknade ut planeternas rörelser på 1600-talet och var den förste som förutsåg Venuspassager. Han hade räknat ut att en passage skulle ske år 1631, men han dog året innan och därför gick den Venuspassagen troligen obemärkt förbi.
Vid passagen åtta år senare var den 21-årige engelsmannen Jeremiah Horrocks emellertid beredd och tänkte följa händelsen från sitt hem i en by i Lancashire.
Men passagen inföll på en söndag, när prästen Horrocks skulle hålla två predikningar. Han skyndade sig dock hem och hann följa passagen och se Venus, ”föremålet för mina mest optimistiska förhoppningar, som just fullt kommit in på solskivan”.
Horrocks hade tipsat sin vän William Crabtree om händelsen, men förutom de båda engelsmännen var det troligen ingen som såg passagen.
På 1700-talet var Venuspassagen ett stort samtalsämne, eftersom vetenskapsmannen Edmond Halley hade presenterat idén att man kunde räkna ut avståndet mellan jorden och solen med hjälp av mätningar från Venuspassagen. Som en direkt följd av Halleys idé inledde flera nationer ett stort vetenskapligt samarbete och fler än hundra forskningsexpeditioner skickades ut i världen.
När astronomer och matematiker analyserar observationerna från år 1761 inser de till sin besvikelse att mätningarna inte bara är inbördes motstridiga. I många fall är de rentav oanvändbara.
Resultatet av uträkningarna blir att avståndet mellan jorden och solen är mellan 123 miljoner och 157 miljoner kilometer. Därmed är osäkerheten faktiskt större än före de omständliga observationerna av Venuspassagen.
Men fiaskot tycks inte dämpa forskarnas entusiasm. I stället ser de ivrigt fram emot att kunna rätta till alla fel och brister den 4 juni 1769 när Venus ännu en gång ska passera framför solen. Venuspassagen år 1761 var bara ett genrep. Den riktiga föreställningen äger rum 1769, tröstar de sig med.
Bland de 151 officiella observatörer som skickas ut den här gången är fransmannen Guillaume Le Gentil troligen den bäst förberedde. Efter misslyckandet 1761 bestämde han sig för att stanna kvar i Indien och utnyttja väntetiden fram till nästa passage åt att bygga ett förstklassigt observatorium i Indien. Gång på gång har han testat sina instrument och skött dem med största omsorg.

Edmond Halley (1656–1742) var son till en tvålmakare, men blev en världsberömd astronom. Från sitt observatorium på Sankt Helena i Sydatlanten observerade han planeten Merkurius passage framför solen. Han förutspådde att en liknande passage av Venus skulle kunna få stor vetenskaplig betydelse
Den här gången ser allt ut att bli perfekt: Hela maj månad är himlen molnfri, juni börjar också med strålande solsken och när dagen gryr den 4 juni vaknar Le Gentil till ännu en vacker dag.
Men i samma stund som Venus ska glida in framför solen hopas molnen. Det enda Le Gentil kan se i sitt teleskop är med hans egna ord ”en lysande vithet på himlen som antyder solens position”.
Först när passagen är över efter 3 timmar, 14 minuter och 7 sekunder kan Le Gentil åter se solskivan. Fransmannen kan knappt förstå hur han kan ha en sådan otur. Han är djupt nedstämd i flera veckor.
”Jag orkar nästan inte lyfta pennan för att skriva i min journal, och flera gånger faller pennan ur handen när jag ska rapportera till Frankrike om mina observationers öde”, skriver han sorgset.
Motgångarna fortsätter för Le Gentil; en kort tid därefter insjuknar han i dysenteri och blir sängliggande i nio månader.

Munken Maximilian Hell anlitades 1769 av den danske kung Kristian VII för att observera Venus från Nordnorge.
Jesuitmunk misstänktes för fusk
En Venusobservatör dröjde så länge med att publicera sina data om passagen att han misstänktes för att fiffla med resultaten.
År 1761 hade den ungerske jesuitmunken Maximilian Hell observerat Venuspassagen från Wien, och 1769 reste han – på inbjudan av Kristian VII, kung av Danmark och Norge – till den nordnorska ön Vardøya för att studera fenomenet.
Hell registrerade tidpunkten för Venuspassagen med stor precision, men av någon anledning dröjde han med att offentliggöra sina uppgifter. Astronomkollegor krävde förgäves att få se Hells resultat, och snart började de misstänka att Hell undanhöll sina data för att han ville jämföra sina siffror med andras innan han publicerade dem.
Även efter att danska Videnskabernes Selskab hade tryckt Hells observationer i 120 exemplar misstänktes han för att ha fifflat med sina anteckningar. När Karl Ludvig Littrow, chef för observatoriet i Wien, analyserade Hells originalpapper år 1836 upptäckte han en mängd raderingar och rättelser, som sades ha gjorts med en annan färg på bläcket.
Hells eftermäle var svärtat, men år 1883 tog den amerikanske astronomen Simon Newcomb upp saken igen. Han granskade de gamla anteckningarna och upptäckte att Hell visserligen hade gjort ändringar i sina papper, men att det skett innan bläcket från de första anteckningarna hade torkat – och dessutom med samma penna. Hell hade anklagats för fusk men visade sig alltså vara helt oskyldig.
Problemet var ett helt annat, konstaterade Newcomb. Littrow var färgblind. Han hade felaktigt trott att Hells anteckningar skrivits med två olika färger på bläcket – inte bara två nyanser av samma bläck, vilket var fallet.
När han senare är på väg hem till Frankrike krossas hans fartyg i en orkan. Efter 11 år, 6 månader och 13 dagar sätter han äntligen fötterna på fransk mark – och upptäcker att hans släktingar för länge sedan dödförklarat honom.
Hans hus i Paris är tömt och alla hans ägodelar fördelade mellan arvingar och långivare.
Epidemi sprider död
Le Gentils kollega Jean-Baptiste Chappe d’Auteroche, som varit i Sibirien åtta år tidigare, har den här gången rest till Kaliforniska halvön.
Där visar sig vädret från sin bästa sida på dagen för Venuspassagen, och efteråt kan Chappe konstatera att han fått möjligheten att ”genomföra de mest kompletta observationer”.
Mer hinner han inte skriva. Bara två dagar senare drabbas hans expedition av en dödlig epidemi, och bara en av de nästan 70 deltagarna överlever. Chappe dör den 1 augusti 1769, men den ende överlevande tar plikttroget med sig hans observationsdata hem till Paris.
”Vintern är kanske den mest behagliga årstiden ändå.” William Wales, myggplågad astronom, 1769
Fransmännen drabbas av sjukdomar och död, men britten William Wales har lite mer tur.
Wales har anlänt till Hudson Bay i Kanada i augusti 1768, i god tid före Venuspassagen, men redan i september kommer vintern till området – som kallas ”America's ice-box” (Amerikas kylskåp, red.).
I januari 1769 är det så infernaliskt kallt i luften att en halvlitersflaska med brännvin enligt Wales anteckningar fryser till is på fem minuter – ”efter bara två minuter ute i kylan är den redan tjock som sirap”, skriver han i sin anteckningsbok.
När den arktiska vintern äntligen släpper sitt isande grepp och maskrosor börjar sticka upp ur marken, förvandlas ödemarken till en grönskande idyll. Men lyckan blir kortvarig. Varje årstid har sina plågor, inser Wales. I stället för snö och is är det nu svärmar av mygg och flugor som gör tillvaron outhärdlig.
”Vintern är kanske den mest behagliga årstiden ändå”, skriver han efterklokt.

Venuspassagen fortsatte att vara föremål för stort intresse. År 1874 samlades ett stort antal astronomer i Naval Observatory i Washington för att observera fenomenet.
Wales belöning för nästan ett år i helvetet är ett strålande väder på dagen för passagen. Han kan utföra sina mätningar och är i det avseendet lyckligare lottad än amerikanen David Rittenhouse som ska utföra sina mätningar i Philadelphia.
I mer än ett år har Rittenhouse förberett sig för att iaktta Venuspassagen, och på observationsplatsen har han omsorgsfullt iordningställt allting inför den stora händelsen. Men i exakt samma sekund som planeten smyger in framför solskivan, blir Rittenhouse akut dålig och faller avsvimmad till marken.
När han återfår medvetandet har det avgörande ögonblicket för länge sedan passerat och Venus har försvunnit ur Rittenhouse liv.
James Cook är i paradiset
Den med tiden så berömde upptäcktsresanden James Cook befinner sig nästan i paradiset när Venuspassagen infaller.
Med en delegation av forskare har han seglat mot Tahiti i Stilla havet för att observera Venus. När han i april 1769 kastar ankar vid Tahiti visar det sig att den tropiska ön uppfyller alla hans förväntningar om ett paradis.

Under sin första stora upptäcktsresa gjorde Cook 1769 ett uppehåll på Tahiti för att iaktta Venus passera över solskivan.
Britterna får ett hjärtligt mottagande av öborna som kommer väl överens med besättningen och det knyts relationer som med Cooks ord ”inte är av platonisk natur”.
Britterna upptäcker snart att tahitierna älskar metall. Kvinnorna byter gärna sexuella tjänster mot en spik eller två. Cook förbjuder sina män att handla med metall – han befarar att de ska dra ut så många spikar ur fartyget att det faller sönder. Samtidigt vakar han som en hök över mätinstrumenten.
Venusobservationen ska utföras från ett litet fort på stranden, men knappt har de hunnit ställa upp kvadranten – ett oumbärligt instrument för att mäta himlakropparnas höjd över horisonten – förrän den försvinner spårlöst.
Den vanligtvis så godmodige astronomen Charles Green blir vansinnig när han upptäcker vad som hänt, och rusar runt med en pistol i högsta hugg för att hitta instrumentet. Green lyckas få fram kvadranten. På häpnadsväckande kort tid har den plockats sönder i smådelar, men allt finns kvar. På dagen för Venuspassagen kan kvadranten användas igen.

Royal Society lät tillverka ett antal identiska instrument till expeditionerna – bland annat denna kvadrant.
Cook och Green har idealiska väderförhållanden under passagen. Deras mätningar är lyckade, och alla data som Cooks expedition och de 150 andra officiella Venusobservatörerna samlar in från 77 olika platser på jordklotet visar sig vara betydligt mer tillförlitliga än resultaten från år 1761.
Visserligen finns det fortfarande stora variationer och ren otur har satt stopp för observationerna i flera länder, men sedan den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande räknat igenom alla siffrorna kommer han år 1771 fram till att medelavståndet mellan jorden och solen är drygt 150 miljoner kilometer.
Jorden har äntligen fått sin plats i solsystemet och astronomerna har till slut belönats för sina outtröttliga insatser. Man har nått en historisk milstolpe, och den brittiske astronomen Thomas Hornsby uppmanar sina kolleger att klappa sig själva och varandra på axeln:
”Dagens lärda kan gratulera sig själva till att ha uppnått en så exakt bestämning av avståndet till solen, som det förmodligen över huvud taget är möjligt att göra”, konstaterar han.