Vasco da Gama – så hittade han sjövägen till Indien

Land rakt föröver!

Ett rop från utkiken uppe i masten utlöser en febril aktivitet på den portugisiska karacken São Gabriel: ”Land rakt föröver!”

Ombord på Vasco da Gamas 25 meter långa flaggskepp släpper alla vad de har för händer och spanar intensivt mot den flimrande horisonten framför fartyget.

Snart anar de en kustlinje i fjärran. Sjömännen tänker precis samma sak som Christofer Columbus gjorde när han upptäckte land vid horisonten sex år tidigare: Indien!

Ingen vet det än, men Columbus hade fel. Han hade råkat snubbla över en dittills okänd världsdel. Vasco da Gamas portugisiska flotta har emellertid det verkliga Indien i sikte.

Efter en rekordseglats på drygt 24 000 km runt Afrikas sydspets har de nått sitt efterlängtade mål. Snart ska de få njuta av de över dådiga indiska marknaderna.

Det är den 20 maj 1498. En lång och farofylld resa med skörbjugg, förstörd proviant och ovisshet är över.

På São Gabriels däck bryter jublet ut. Portugiserna ser framför sig hur de nu ska fylla lastrummen med fantastiska varor och återvända hem till ära och rikedom.

Ännu så länge har de ingen aning om hur svårt det kommer att bli att få tag på österlandets eftertraktade dyrbarheter.

Portugiserna hade varit på väg åt rätt håll länge. Tio år tidigare, 1488, hade sjöfararen Bartolomeu Diaz rundat Afrikas sydspets och följt kusten en kort sträcka – i riktning mot Indien, hoppades han.

Kursen var korrekt men Diaz tvingades vända hemåt i förtid. Hans män var nämligen nära att göra myteri:

”Helt utmattade och mycket rädda för de mäktiga hav de korsat började de alla gemensamt att protestera, och de krävde att fartyget skulle vända om”, skrev den portugisiske historikern João de Barros.

Påven delade världen på mitten

Men även om Diaz inte nådde fram till Indien kunde han komma hem med en fantastisk nyhet: det finns en sjöväg söder om Afrika.

En ny expedition kunde emellertid inte sändas ut omedelbart, eftersom ett hotande krig med grannlandet Spanien band alla Portugals resurser.

Krisen var inte över förrän år 1494 då påven ingrep som medlare. I Tordesillasfördraget delade de båda sjöfararnationerna upp jordklotet sinsemellan.

En imaginär linje drogs upp genom Atlanten cirka 1 900 km väster om Kap Verde-öarna. Världen väster om linjen skulle tillhöra Spanien, Portugal fick ensamrätt att segla österut.

Sedan fördraget undertecknats och krigshotet avvärjts kunde portugiserna äntligen skicka ut en ny expedition söder om Afrika.

Platsen som befälhavare var eftertraktad; förutom äran kunde han räkna med stora pengar och fina ämbeten där hemma. De européer som seglade ut för att utforska världen omkring år 1500 visste vad de ville.

De uthärdade inte strapatser eller riskerade en för tidig död i vetenskapens namn, utan för att snabbt bli rika.

Portugals kung utsåg en skicklig ung sjöofficer, Vasco da Gama, till befälhavare över fartygen. Om han lyckades finna Indien kunde han återvända med Orientens eftertraktade kryddor i lasten.

Sådana kryddor var värda en förmögenhet på den europeiska marknaden.

Den 8 juli 1497 lämnade fyra fartyg Lissabon och påbörjade historiens längsta resa över havet.

Vasco da Gamas eskader bestod av de tremastade São Gabriel och São Rafael med vardera 20 kanoner, det något mindre fartyget Berrio samt ett lastfartyg vars namn är okänt.

Uppgifterna om antalet besättningsmän har också gått förlorade men det rörde sig troligen om 170 man. Endast omkring 55 av dem återvände till Portugal.

Inget land i sikte

Kursen söderut togs ut av världens skickligaste navigatörer. Första delen av resan följde Afrikas västkust med stopp på Kap Verde-öarna.

Utanför nuvarande Sierra Leones kust gjorde flottan en skarp kursändring. I stället för att fortsätta längs kusten seglade fartygen i en vid båge ut i Sydatlanten.

Tio år tidigare hade Bartolomeu Diaz upptäckt att havsströmmarna här snabbt kunde föra skeppen till Afrikas sydspets. da Gamas navigatör tog ut kursen över den vida oceanen med stor precision.

När den afrikanska kusten åter blev synlig vid horisonten den 4 november befann sig portugiserna strax norr om Godahoppsudden.

De hade då seglat i 93 dygn och tillryggalagt cirka 6 000 km utan att ha sett land en enda gång. Det var en bedrift som vida överträffade Christofer Columbus resa till Amerika fem år tidigare.

Vasco Da Gama lämnade proviantskeppet

Under den långa resan hade det börjat växa sjögräs under vattenlinjen på fartygen, och detta bromsade farten. da Gama seglade in i den sydafrikanska bukt som i dag heter St. Helena Bay och ställde fartygen på grund vid högvatten. Därefter kunde sjömännen skura skroven rena när tidvattnet drog sig tillbaka.

Medan arbetet pågick fick portugiserna kontakt med folket i trakten, några små, brunhyade människor från khoisanfolket, som nederländska kolonisatörer senare kallade ”hottentotter”.

Portugiserna skänkte dem små klockor och tennarmband, men afrikanerna förblev misstänksamma.

Några dagar senare utkämpades strider mellan de båda grupperna. Vasco da Gama sårades av ett spjut innan portugiserna med sina överlägsna vapen jagade khoisankrigarna på flykten.

Eskadern var klar för avresa den 16 november, och trots hårt väder rundade alla fyra fartygen Afrikas sydspets.

På andra sidan om det fruktade farvattnet tömde da Gama lastfartyget och gav order om att bränna det. Beslutet tyder på att han redan då hade för få friska besättningsmän för att bemanna alla fyra skeppen. Många led troligen av skörbjugg efter den långa tiden ute till havs.

Samtidigt mötte portugiserna åter nyfikna infödda. De skänkte européerna en oxe, som slaktades och åts under en gemensam fest.

Men festen fick ett abrupt slut då da Gama började misstänka att det hela var en fälla. Han lät avfyra ett par lösa skott från skeppskanonerna, och värdarna flydde i panik in i bushen.

Bombardemanget av Moçambique

Den 10 december passerade portugiserna den plats på Afrikas östkust där Diaz tvingats vända om tio år tidigare.

Nu befann de sig i farvatten där inga européer färdats förut. Samtidigt var de på väg in i Orienten.

På den tiden var östra Afrika ett lapptäcke av små muslimska sultanat som bedrev handel med arabiska köpmän. Arabernas fartyg knöt samman Afrika med Mellanöstern och Indien, och konkurrenter från Europa var knappast välkomna.

Det första mötet med muslimerna ägde rum i handelsstaden Moçambique som da Gama anlöpte för att skaffa lotsar. Ett par av hans besättningsmän talade lite arabiska, och med dem som tolkar förhandlade han direkt med stadens sultan. Portugisen erbjöd guld och sidenplagg som betalning för två man som kände till farvattnen i området.

Sultanen accepterade erbjudandet men portugiserna mötte väpnat motstånd när de skulle hämta den ene lotsen. da Gama blev ursinnig över det brutna avtalet och tog mannen och flera andra personer som gisslan. Därefter besköt han staden med sina kanoner.

Nya förhandlingar ledde ingenvart. Sultanen vägrade låta portugiserna hämta dricksvatten i land, och som hämnd bombarderade fartygen Moçambique ännu en gång innan de fortsatte norrut.

Portugiserna förde bort afrikaner

Trots att besöket blivit kort hade portugiserna hunnit ana vilka rikedomar som fanns hos stadens köpmän. I loggboken, den så kallade Roteiro, skrev en av da Gamas officerare förundrad:

”Fyra skepp låg i hamn, lastade med guld, silver, textilier, peppar, ingefära, förutom mängder av pärlor och juveler. Vi fick höra, att dit vi ska finns ett sådant överflöd av dyrbara stenar, pärlor och kryddor att man inte behöver köpa dem. Man kan bara samla ihop dem i korgar.”

Färden gick vidare, och det visade sig snart att de båda lotsarna från Moçambique inte alls var samarbetsvilliga. Som straff lät da Gama piska dem, men när flottan kastade ankar utanför Mombasa i våra dagars Kenya lyckades båda lotsarna rymma.

Med en brutalitet som skulle komma att prägla da Gamas fortsatta framfart i Orienten lät han sin ilska gå ut över de andra fångarna han tagit i Moçambique; han hällde kokande olja över deras nakna kroppar. Trots att de hade händerna bundna kastade sig offren över bord för att komma undan smärtan – och försvann i havet.

För att ersätta lotsarna kapade da Gama två lokala båtar och tvingade besättningarna att hjälpa hans navigatörer. Vid staden Malindi längre upp på kusten fann portugiserna en bättre lösning.

Stadens sultan var vänligt inställd till de främmande sjöfararna och gav dem en man som kände till vägen till Indien.

Lotsen från Malindi blev en ovärderlig hjälp för expeditionen. Tack vare hans kunskaper om monsunvindens cykel tog resten av portugisernas resa mindre än en månad.

De tre fartygen lämnade Malindi den 24 april 1498 och redan den 20 maj dök först en kustlinje och sedan konturerna av en stad upp vid horisonten.

Vasco da Gama hade äntligen funnit sjövägen till Indien.

Portugiserna kastade ankar utanför Calicut och skickade i land en man för att ta kontakt med stadens härskare. Han återvände tillsammans med en nordafrikansk muslim som talade flera sydeuropeiska språk – även portugisiska. Vasco da Gama och hans män blev mycket förvånade.

”Vi hade aldrig drömt om att höra vårt eget språk talas så långt ifrån Portugal”, står det i loggboken.

Där står även vad nordafrikanen sade till de nyanlända:

”Vilken lycka! Massor av rubiner, massor av smaragder! Ni är skyldiga Gud ett stort tack för att han fört er till ett så rikt land!”

Den lokala hinduiske härskaren, zamorinen, befann sig utanför staden men portugiserna behövde bara vänta i ett par dagar på att han skulle anlända. När nyheten om de främmande i hamnen nådde honom tog han sig dit i ilfart.

Zamorinen tog emot dem med en storslagen ceremoni. En välkomstparad med drygt 3 000 beväpnade krigare anordnades till gästernas ära, men den goda stämningen försvann mycket tvärt när portugiserna överlämnade sina gåvor till värden.

Indisk furste blev inte imponerad

Enligt traktens seder förväntade sig zamorinen att gästerna skulle skänka honom guld, men i stället fick han ett litet urval av europeiska handelsvaror av ringa kvalitet.

År 1498 var portugiserna vana vid att utbya gåvor med västafrikaner som nöjde sig med mässingsbjällror och glaspärlor. Men för en indisk furste var portugisernas gåvor en ren förolämpning som skulle stå dem dyrt.

Före avresan från Lissabon hade da Gama fått order om att knyta handelsavtal med indierna. Men zamorinen var allt annat än tillmötesgående när frågan kom på tal.

Hans rådgivare ansåg att portugiserna måste vara utfattiga eftersom de kom med så usla gåvor. Arabiska köpmän i Calicut hävdade rentav att da Gama inte var utsänd av kungen, utan bara en usel pirat. De ville inte ha några europeiska konkurrenter i Indien.

Zamorinen lät meddela sin gäst att om portugiserna ville göra affärer måste de betala tull precis som alla andra, och det var uteslutet att upprätta någon permanent portugisisk handelsstation i staden.

Under det korta samtalet övergick da Gamas triumf till ett fiasko. Ursinnig lämnade han palatset.

Ingen ville handla med portugiserna

Portugisernas anteckningar om sin korta vistelse i Indien vittnar om en total brist på respekt för den lokala kulturen.

De hade aldrig hört talas om hinduismen utan ansåg att alla icke-muslimer var ättlingar till en gammal kristen befolkning som enligt europeiska myter skulle ha existerat i Indien sedan det första århundradet e.Kr.

Inte ens efter besök i hinduiska tempel ändrade portugiserna uppfattning, även om de skrev om sina märkliga upplevelser i loggboken. Som goda katoliker tyckte de inte om att se ”helgon” avbildade med långa huggtänder och fyra armar.

da Gama började göra affärer med Calicuts köpmän för att få åtminstone lite vinst efter sin långa resa. Han ville komma hem med lasten full av orientaliska kryddor och tjäna en förmögenhet i Europa.

Men hans parti av billigt krimskrams var totalt ointressant på marknaden och de arabiska köpmännen gjorde allt för att sabotera hans affärer.

När portugiserna äntligen blivit av med sina varor hade de bara fått några få juveler och en liten mängd kryddor. da Gama insåg att det inte fanns mer att hämta i Calicut.

Innan hans skepp lättade ankar fick han ett brev från zamorinen, adresserat till Portugals kung:

”Mitt land är rikt på kanel, kryddnejlika, ingefära, peppar och ädelstenar. Det jag vill ha i utbyte är guld, silver, koraller och scharlakansrött tyg.” Den indiske furstens budskap kunde inte misstolkas: Ta med pengar nästa gång!

Portugisernas tre skepp lämnade Calicut den 29 augusti 1498. Först satte de kurs norrut och gjorde ett ­uppehåll i Goa. Några år senare blev staden centrum för Portugals växande imperium i Orienten. Härifrån seglade da Gama västerut mot Afrika.

Om da Gamas skulle ha skjutit upp sin resa några månader, som de arabiska sjöfararna i Indien gjorde, hade han fått hjälp av monsunen.

Men han struntade i alla goda råd och fick därför kämpa sig fram i motvind. Resan över Indiska oceanen tog tre förfärliga månader innan han fick Afrika inom synhåll.

Eskadern kom till slut till Malindi i Afrika den 7 januari 1499. Den var i ett uselt skick. Hälften av portugiserna hade dött och många av de överlevande var så sjuka av skörbjugg att de inte kunde arbeta – eller ens stå på benen.

I det läget såg da Gama ingen annan utväg än att bränna São Rafael och samla sina män på de båda kvarvarande fartygen.

Resan fortsatte ned längs Afrikas kust och de rundade Godahoppsudden den 20 mars. Därefter är hemresans förlopp nästan okänt – portugiserna var mycket svaga och skrev sällan i loggboken.

Anteckningarna upphör helt den 25 april, då fartygen befann sig utanför den västafrikanska kusten.

Historikerna har försök rekonstruera resten av resan genom att jämföra med uppgifter ur andra källor, men de sista månaderna är fortfarande osäkra.

Man vet emellertid att Berrio kom fram till Lissabon den 10 juli 1499, och att Vasco da Gama på São Gabriel inte återvände till Portugal förrän i september. Han hade gjort ett uppehåll på Azorerna i ett resultatlöst försök att rädda sin brors liv.

Paulo da Gama hade varit befälhavare på São Rafael, men varken han eller hans fartyg kom tillbaka till Portugal.

Vid hemkomsten hyllades da Gama som en hjälte, trots att resan på många sätt blivit ett fiasko – han hade varken kryddor eller handelsavtal med sig hem.

Portugals kung insåg dock att själva sjövägen till Indien var en ovärderlig skatt.

Under decennierna därefter strömmade portugisiska fartyg till österlandet. Och i stället för det guld som zamorinen i Calicut bett om, hade de med sig kanoner.

Med vapnen byggde det lilla fattiga Portugal upp ett imperium av kolonier och handelsstationer i Orienten och blev till en europeisk stormakt.

Vasco da Gama deltog också. Han skulle göra ytterligare två sjöresor till Indien, innan han dog där år 1524.

Läs även: Marco Polos upptäcktsresor i Orienten