USA:s största polarfiasko: Mirakelbilen körde fast i snön

Ingen har lyckats ta sig till Sydpolen sedan Amundsens och Scotts legendariska expeditioner, men år 1939 gör USA ett försök med ett specialtillverkat fordon. Redan före ankomsten till Antarktis hopar sig emellertid problemen.

Ingen har lyckats ta sig till Sydpolen sedan Amundsens och Scotts legendariska expeditioner, men år 1939 gör USA ett försök med ett specialtillverkat fordon. Redan före ankomsten till Antarktis hopar sig emellertid problemen.

AP/Ritzau Scanpix

Polarforskaren Thomas Poulter är stolt när han den 24 oktober 1939 sätter sig bakom ratten i sitt jättelika och futuristiska fordon, Antarctic Snow Cruiser.

Det 37 ton tunga vidundret har utvecklats av honom själv på Armour Institute of Technology i Chicago, där ingenjörerna har gett det smeknamnet ”Pingvinen”. Nu ska det enorma fordonet bara köras till hamnstaden Boston för att delta i en storstilad polarexpedition som snart ska ge sig av.

När Poulter kör ut på Chicagos gator samlas tusentals människor för att beskåda uppfinningen som ska se till att USA kan göra anspråk på en del av Antarktis.

Journalister och fotografer flockas runt det 17 meter långa fordonet, som enligt ingenjörerna kan forcera breda glaciärsprickor. Redan efter åtta timmars körning håller det dock på att gå snett för prestigeprojektet. Strax utanför staden Fort Wayne i delstaten Indiana förlorar Pingvinen väggreppet när det börjar regna.

Enligt en tidning ser Poulter närmast ut som en besatt organist när han försöker rädda situationen genom att febrilt vrida på ratten och slita i handtagen där han sitter i förarhytten.

Polarfordonet skulle ta sig från Chicago till Boston för egen maskin, men både i Fort Wayne i Indiana och i Lima i Ohio är olyckan framme.

© Shutterstock

De första skeptiska rösterna börjar höras: Om Antarctic Snow Cruiser är svår att manövrera på en regnblöt amerikansk asfaltsväg, hur ska då fordonet kunna ta sig till Sydpolen?

Snart uppstår ytterligare problem. Det som skulle bli ett triumftåg för amerikanskt tekniskt kunnande förvandlas till en nationell förödmjukelse. Länder med stolta polartraditioner slår sig på låren av skratt.

Dikeskörning väcker oro

Poulter behöver skynda sig, för det är 164 mil till Boston, men han måste samtidigt vara försiktig. Tillverkningen av Pingvinen har skyndats på så mycket att man inte har haft tid att testköra det gigantiska fordonet i snö. Vid staden Lima i Ohio är olyckan framme igen.

Poulter kör på en bro över motorvägen och kollisionen gör att polarfordonet hamnar i diket, där det sitter fast i tre dagar.

På väg mot Boston testkörs Pingvinen på sanddynerna vid Lake Michigan i Gary i Indiana. En förtvivlad Poulter ser på när de imponerande hjulen gräver sig allt djupare ner i sanden.

© AP/Ritzau Scanpix

Förseningen är problematisk, för Pingvinen ligger redan långt efter färdplanen. Poulter har inte lyckats få upp monstret i de 48 kilometer i timmen som utlovats. Den genomsnittliga hastigheten är 32 kilometer i timmen.

I stället för åtta dagar tar färden till östkusten tre veckor. Vid minsta stigning sjunker hastigheten dramatiskt och utanför miljonstaden Boston orsakar Pingvinen USA:s dittills värsta trafikstockning med 70 000 bilister. Framför dem sniglar sig Poulter fram i 16 kilometer i timmen.

Bara två dagar före avresan når Antarctic Snow Cruiser fram till hamnen och firas ombord på expeditionens fartyg North Star.

För en stund glöms motgångarna bort. Nu är den geniala uppfinningen på väg till sitt rätta element, intalar Poulter sig själv. Han är övertygad om att expeditionen kommer att få stor glädje av den rullande polarbasen i det ogästvänliga Antarktis. Nära Sydpolen kan temperaturen sjunka till minus 80 grader, medan isande vindar blåser i över 80 meter per sekund.

Poulter vet vad han pratar om. Han har deltagit i två tidigare polarexpeditioner och vid ett av tillfällena var det nära att han omkom.

Thomas C. Poulter (till vänster) och polarexpeditionens chef, amiral Richard E. Byrd. Tillsammans genomförde de tre mer eller mindre lyckade expeditioner till Antarktis mellan åren 1928 och 1939.

© United States Antarctic Service

Utmaningarna på planetens sydligaste kontinent är så enorma att endast den legendariske Roald Amundsen har lyckats ta sig tillbaka från Sydpolen med livet i behåll.

Lyxfordonet Pingvinen ska skriva in amerikanerna i historieböckerna och upprepa norrmannens bedrift. Samtidigt ska Antarctic Snow Cruiser fungera som ett mobilt laboratorium och ett varmt och tryggt hem för fem forskare.

Ombord finns proviant och bränsle för ett år, vilket enligt beräkningarna ska räcka för att föra dem till Sydpolen och tillbaka igen.

Medan North Star seglar genom Panamakanalen och korsar Stilla havet återvänder optimismen. Pingvinens utvändiga högtalare visar sig vara ett utmärkt tidsfördriv.

”I kväll hade vi en av våra särskilda önskekonserter. Jag önskade två sånger och båda två spelades”, skriver en av expeditionens deltagare, geologen Charles F. Passel, i sin dagbok.

Landgången knäcks

Passel skriver regelbundet om Pingvinen i sin dagbok. Enligt honom ser alla fram emot att komma i land – men det är då de verkliga problemen uppstår.

VIDEO: Giganten var byggd för att imponera

När fartyget kommer fram till Valbukten 2 000 kilometer söder om Nya Zeeland riktas allas blickar mot Pingvinen. Poulter tar plats bakom ratten, medan polarexpeditionens ledare amiral Byrd tronar på taket.

Manskapet har byggt en improviserad ramp av kraftiga träbalkar som vilar på två långa telefonstolpar.

När Poulter rullar nedför rampen knakar timret under fordonets enorma vikt. Några bråkdelar av en sekund senare bryts telefonstolparna under vänster framhjul likt tändstickor.

Pingvinen kränger till på ett oroväckande vis. För ett kort ögonblick är några oljefat under rampen det enda som hindrar prestigefordonet från att störta ner på isen. Med sina 37 ton hade Pingvinen troligen gått rakt igenom och sjunkit till det kalla havets botten.

”Det var nära att amiralen fick sig en flygtur”, minns Charles F. Passel.

Poulter gör ett desperat försök att rädda situationen genom att trampa gaspedalen i botten och köra nedför rampen.

”Medan träet fortsatte att spricka under henne fick den ökade hastigheten henne framåt. När hon nådde snön fortsatte hon ungefär en och en halv kilometer”, skriver Passel.

Antarctic Snow Cruiser rullade i land på den del av kartan som inte är färgmarkerad. USA hoppades kunna göra området amerikanskt.

© Shutterstock

USA ville ha en del av Antarktis

År 1939 ligger USA efter i kapplöpningen om Antarktis, där man räknar med att kunna hitta värdefulla råämnen som kol och olja. En lyckad utforskning av kontinentens västra stillahavskust är tänkt att göra området amerikanskt.

Stormakter som Frankrike och Storbritannien gör jämte Australien, Nya Zeeland och Norge redan anspråk på stora delar av Antarktis, och sedan 1938 har Nazityskland varit i färd med att utforska ett område i norr.

Därför skickar amerikanerna ut United States Antarctic Service Expedition med amiral Byrd i spetsen för 125 man. Tanken är att man ska upprätta två permanenta baser i ett outforskat område, vars kust sträcker sig längs Stilla havet från ett område söder om Nya Zeeland till Sydamerikas sydspets.

Planen att erövra en del av ismassorna lyckas dock inte. År 1961 förbjuder nämligen en internationell traktat allt utnyttjande av Antarktis i militärt syfte samt för utvinning av råämnen. Traktaten slår även fast att ingen kan göra anspråk på någon del av kontinenten.

Efter den allt annat än graciösa landstigningen prövar Antarctic Snow Cruiser för första gången sina krafter mot isen och snön.

Beslutet att göra fordonet till en viktig del av amiral Byrds tredje antarktiska expedition fattades så sent att det fick byggas i all hast under sommaren. Inga tester i snö har därför hunnits med.

Olyckorna på de amerikanska landsvägarna till trots hoppas Poulter att Pingvinen ska leva upp till sitt smeknamn. Liksom de välanpassade djuren är hans fordon byggt för att ta sig över alla tänkbara hinder.

Fordonet påstås kunna forcera djupa glaciärsprickor, men amerikanerna inser snart att Antarctic Snow Cruiser är ungefär lika bra på att köra i snö som pingviner är på att flyga.

Däcken visar sig utgöra en väsentlig del av problemet. De är enorma, men saknar mönstring.

VIDEO: Glaciärsprickor var inget problem – i teorin

Trots att traktorer med grovmönstrade däck är en gammal uppfinning och används i alla slags väder i USA har Antarctic Snow Cruiser försetts med släta sommardäck.

Tanken är att det ska göra att det inte samlas några isklumpar på däcken. Det gör det visserligen inte, men de fyra hjulen får inte heller något fäste, så de måste förses med snökedjor.

Ingen vidare stark jätte

De släta däcken är emellertid bara en anledning till att Pingvinen knappt kan röra sig ur fläcken på Antarktis. Fordonet är en hybrid som använder diesel för att driva fyra elmotorer. Dessa driver i sin tur var sitt hjul. Denna tekniska lösning innebär att jätten inte behöver vare sig växellåda eller drivaxel, som är utrymmeskrävande. Uppfinningsrikedomen har dock sitt pris: Elmotorerna är alldeles för svaga.

Pingvinen förfogar inte över mer än åtta hästkrafter per ton. I jämförelse hade en T-Ford från 1930-talet cirka 30, medan en av dagens Smartbilar har 75 hästkrafter per ton.

Amerikanerna har med andra ord skickat en koloss med mindre styrka än en veteranbil till en av planetens mest extrema miljöer.

Poulter försöker desperat komma på en lösning. Med den inbyggda kranen lyfts reservhjulen ut ur bagageutrymmet och monteras som dubbla hjul framtill, men det hjälper inte.

Giganten är tyngst baktill, så när i stället bakhjulen får de båda reservhjulen monterade och föraren backar, lyckas man omsider få Pingvinen att ta sig fram på isen.

Att stanna fordonet visar sig dock snart vara en dålig idé. Dess enorma vikt pressar nämligen samman snön under däcken, så att det bildas små fördjupningar som Poulter endast med nöd och näppe lyckas ta sig ur.

Endast genom att välja de absolut plattaste områdena att köra på lyckas Pingvinen backa cirka 15 mil i en båge runt amerikanernas kustbas. Även expeditionens största optimister inser nu att de 120 milen till Sydpolen är en omöjlig uppgift för Antarctic Snow Cruiser.

Underverket är spårlöst försvunnet

Drömmen om ett mobilt polarlaboratorium har förvandlats till en pinsam mardröm.

Även med dubbla hjul hade Pingvinen svårt att komma loss.

© United States Antarctic Service

Det stora åbäket, som mest av allt påminner om någonting Oppfinnar-Jocke i Kalle Anka hade kunnat bygga, måste slutligen parkeras vid kustbasen. Där får fordonet nöja sig med att fungera som musikanläggning åt expeditionsdeltagarna.

Det smärtar amerikanerna, men snart överskuggar andra världskrigets utbrott fadäsen. När Japan börjar hota amerikanska intressen i Stilla havet hämtas de 125 männen hem från Antarktis. Pingvinen lämnas emellertid kvar.

Den lilla Fergusontraktorn överträffade amerikanernas gigantiska polarfordon.

© Cliff Dickey, electronics technician, U.S. Navy

Fattigmanstraktor överträffade giganten

År 1958 lider amerikanerna den ultimata förödmjukelsen när Antarctic Snow Cruiser får se sig besegrad av en vanlig traktor.

En polarexpedition med deltagande av flera av Brittiska samväldets länder tar sig till Sydpolen för första gången sedan Amundsen år 1911 och Scott år 1912.

Den legendariske sir Edmund Hillary, mannen som var först att bestiga Mount Everest, sitter i en av de tre ombyggda Fergusontraktorerna, som används av den så kallade Commonwealth Trans-Antarctic Expedition.

På 1950-talet är ”Little Grey Fergie”, som många kallar Ferguson TE20, praktiskt taget en familjemedlem för hundratusentals jordbrukare runtom i världen. Den outslitliga traktorn visar sig kunna forcera de flesta hinder och fungerar oklanderligt även i sträng kyla.

Traktorexpeditionens deltagare lyckas inte bara ta sig till Sydpolen. På 99 dagar blir de först med att korsa Antarktis, en iskall, 347 mil lång färd över kontinenten.

Året efter andra världskrigets slut återvänder en ny amerikansk expedition till Antarktis och hittar Pingvinen. Forskarna låter dock klokt nog fordonet stå kvar.

År 1958 hittar ännu en expedition jättefordonet, men sedan dess har ingen sett till det. Antingen ligger Antarctic Snow Cruiser i dag begravd under snö och is eller så flöt den iväg på ett smältande isflak och ligger nu och rostar på havets botten.