Spanska kaptener ville överträffa Columbus

Sjövägen till Kina var Columbus egentliga mål, och efter den store sjöfararens död 1506 fortsatte Spanien jakten. Kungen skickade ut åtskilliga expeditioner på livsfarliga resor till Stilla havet.

Sjövägen till Kina var Columbus egentliga mål, och efter den store sjöfararens död 1506 fortsatte Spanien jakten. Kungen skickade ut åtskilliga expeditioner på livsfarliga resor till Stilla havet.

Look and Learn/Bridgeman Images

Christofer Columbus är på väg hem från Amerika den 15 februari 1493. Ombord på fartyget Niña skriver sjöfararen om upptäcktsresan:

”Den 33:e dagen efter min avfärd från Cádiz kom jag till det indiska havet, där jag fann många tätbefolkade öar, som jag utan motstånd tog i besittning i vår strålande kungs namn. Så snart vi anlände till ön vi gav namnet Juana fortsatte jag en bit västerut längs dess kust. Jag fann den så stor och till synes ändlös att jag inte kunde tro att det var en ö, utan pro­vinsen Cathays (Kina, red.) fastland.”

Efter ytterligare tre resor över Atlanten mellan åren 1493 och 1502 stod det emellertid klart att Columbus aldrig skulle hitta den så hett eftertraktade sjövägen till Kina. På pluskontot stod att han hade upptäckt en ny kontinent.

Columbus seglade till Amerika med tre fartyg: Niña, Pinta och Santa Maria – här återskapade för världsutställningen 1912.

© E. Benjamin Andrews/Wikimedia

Några år senare, 1506, dog Columbus, men hans dröm levde vidare. Spanien gav högsta prioritet åt att hitta sjövägen till Kina och Asiens kryddöar, och spans­ka våghalsar ställde sig i kö för att hitta den – med livet som insats.

Jordenruntseglats slutade på ö

Medan spanjorerna i början av 1500-talet fortfarande var upptagna med att kolonisera Amerika sände den spanske kungen ut betrodda män för att fullborda Columbus projekt.

Först ut var portugisen Fernão de Magalhães, som förgäves bett sitt fosterlands kung att låta honom leda en expedition till de mytomspunna Kryddöarna i Fjär­ran Östern.

Spanjorerna var emellertid mer än villiga att låta den kompetente sjöfararen ansvara för fem fartyg. Magalhães hade nämligen tidigare rundat Afrikas sydspets och seglat till Indien.

Fernão de Magalhães (1480–1521) ledde historiens första världsomsegling.

© Shutterstock

Om Magalhães kunde hitta Kryddöarna genom att i stället segla förbi Amerika skulle det ge Spanien tillgång till muskot och nejlika, två kryddor som var värda sin vikt i guld.

Magalhães stävade ut år 1519, och efter flera fruktlösa seglatser in i Sydamerikas stora floddeltan slog han läger i det som i dag är södra Argentina.

Där var vintern så sträng och rädslan för de okända farvattnen så stor att Magalhães blev tvungen att slå ner ett myteri.

När våren kom hittade han ett sund genom Sydamerikas sydligaste arkipelag och seglade ut på ett hav som han gav namnet o mar Pacífico, Stilla havet.

Tursamt nog för Magalhães valde han att följa Chiles kust norrut innan han efter drygt 500 kilometer satte kurs mot nordväst.

Expeditionens deltagare trodde att det skulle ta dem tre dagar att korsa det okända havet, men resan kom att vara i tre månader och tjugo dagar.

”Vi åt bara gamla skeppsskorpor som smulats till ett pulver, fullt av larver.” Fernão de Magalhães skrivare, 1521.

Ute på det enorma havet började provianten fördärvas. Magalhães skrivare, venetianaren Antonio Pigafetta, skrev med avsky i sin loggbok om vilka prövningar det innebar för besättningen:

”Vi åt bara gamla skeppsskorpor som hade smulats till ett pulver som var fullt av larver. Massan stank av råttskit, som djuren lämnat efter sig när de gnagde på skeppsskorporna, och vi drack vatten som var gult och illaluktande.”

Magalhães hade dock tur när han i och med sin nordvästliga kurs undvek att förvilla sig söder om Australien och hamna i Antarktiska oceanens iskalla vatten.

Dessutom träffade han Stilla havets strömmar på exakt rätt plats, samtidigt som gynnsamma passadvindar blåste hans tre övriga fartyg över det allt annat än stilla havet.

Det tog mer än en månad för Magelhães att navigera genom myllret av små öar vid Sydamerikas sydspets. Genvägen till Stilla havet fick senare namnet Magellans sund.

© NASA

När Magalhães år 1521 steg i land på den filippinska ön Cebu hade många av männen i besättningen dött, medan de överlevande led av skörbjugg och hade tappat tänderna.

Efter ytterligare 1 500 kilometers segling till Kryddöarna (Moluckerna) återstod endast två fartyg och inte fler än 115 av de från början 270 sjömännen. Magalhães var en av dem som miste livet i strider mot infödda krigare.

Juan Sebastián Elcano, hans näst högs­ta befäl, tog därmed över kommandot. Han lyckades köpa flera ton kryddnejlika av öborna, varefter han seglade söder om Afrika och kom hem till Spanien.

Efter tre år återvände endast ett fartyg och arton man i september 1522, men trots det firades expeditionen som en stor framgång. Magalhães och Elcano hade visat att vägen söder om Amerika ledde till Asiens rikedomar. Spaniens kung kunde knappt bärga sig inför att sända ut en ny expedition.

García Jofre de Loaísa (1490–1526) reste söder om Amerika och var först med att försöka kolonisera Filippinerna.

© Shutterstock

År 1525 stävade sju fartyg ut för att upprepa Magalhãesexpeditionens framgång och kolonisera Kryddöarna.

Veteranen Elcano framstod som det uppenbara valet som expeditionens ledare, men han var bask och Spanien oroade sig redan då för baskernas självständighetsanspråk.

Därför var den första kapten som seglat jorden runt enbart expeditionens näst högsta befäl. I stället betroddes adelsmannen García Jofre de Loaísa med uppgiften som befälhavare.

Allt gick snett för Loaísa

Tack vare Elcanos tidigare erfarenheter fick sjömännen bland annat lov att stiga i land med jämna mellanrum.

På flera afrikanska öar fångade man fisk och plockade färsk frukt för att inte drabbas av skörbjugg. Därefter korsade fartygen Atlanten. Sedan spanade man efter Magellans sund, som skulle föra dem till Stilla havet.

Våldsamma stormar gjorde dock passagen genom sundet mycket besvärlig. Tre av Loaísas fartyg krossades mot klippor, medan resten blev så illa åtgångna att de behövde repareras.

Kinas siden var en eftertraktad vara världen över.

© Print Collector/Getty Images

Kinas rikedomar har alltid lockat

På 1400-talet var kinesiskt siden och porslin eftertraktade varor, för vilka Europas överklass gärna betalade dyrt.

Lyxvarorna fraktades med karavaner längs Sidenvägen genom Centralasien, där först persiska och senare turkiska mellanhänder ­tjänade bra på handeln.

Fartyg från Venedig seglade de kinesiska varorna den sista vägen till Europa, vilket gjorde stadsstaten till kontinentens rikaste. Andra ­länder såg med avund på vene­tianernas välstånd och Spanien ­planerade att bryta monopolet genom att hitta sjövägen till Kina.

År 1488 föregrep rivalen Portugal spanjorerna när Bartolomeu Diaz som första europé rundade Afrika och nådde Indiska oceanen.

Till Kina hann han inte segla, men från och med då köpte portugiserna kryddor i Indien och Indonesien och fraktade dem till Europa.

Därmed slapp portugiserna dela förtjänsten med mellanhänder. Spanien, som ville efterlikna portugiserna, fick leta efter en väg västerut till Fjärran Östern.

I Stilla havet gick ytterligare ett fartyg till botten i en storm, varefter flottan skingrades. Loaísa och Elcano fortsatte färden över den väldiga oceanen på det sista fartyget man hade kvar, flaggskeppet Victoria.

Fartyget läckte så illa att den hopsamlade besättningen om 145 man bara med nöd och näppe lyckades hålla Victoria flytande.

När de så småningom fick fast mark under fötterna på ögruppen Marianerna, 2 500 kilometer öster om Filippinerna, hade trettio man dött av svält och skörbjugg. Bland de omkomna fanns Loaísa och Elcano.

Med hjälp av Magalhães loggböcker styrde expeditionens nya ledare Carquizano Victoria vidare mot Kryddöarna.

Stilla havet är enormt. Från Mexiko till Kryddöarna (inringade) är det strax över 14 000 kilometer. Det är 3 000 kilometer längre än från Nordkap till Afrikas sydspets fågelvägen.

© Shutterstock

Vid ankomsten år 1526 fick han snart problem med portugiserna, som inte ville låta spanjorerna bryta deras monopol på handeln med nejlika och muskot.

Portugal hade byggt ett fort på en av Kryddöarna för att hindra andra från att få fotfäste där. Som motdrag anlade spanjorerna ett fort på grannön, vilket ledde till en våldsam drabbning.

I samband med striderna sjönk Victoria, men spanjorerna lyckades ändå hålla stånd. Under de därpå följande fredsförhandlingarna blev Carquizano förgiftad av portugiserna, varefter Hernando de la Torre tog över kommandot över den lilla spanska styrkan.

Under tiden anlände ett av Loaísaexpeditionens försvunna fartyg till Mexiko efter att ha seglat längs Sydamerikas västkust.

Kaptenen skickade ett meddelande till conquistadoren Hernán Cortés, som nyligen besegrat aztekerna och erövrat stora delar av Centralamerika.

Räddningsinsats gav nya kunskaper

Cortés beslutade att skicka ut en expedition för att undsätta Loaísa, som han antog fortfarande var vid liv och befann sig på Kryddöarna.

Alvaro de Saavedra (?–1529) var först med att segla från Spaniens koloni i Mexiko till Asien.

© Shutterstock

I oktober 1527 gav sig tre fartyg ut på en historisk färd. De hade alla byggts på Mexikos västkust – en enastående bedrift så långt från de ­europeiska varven – och nu stävade de första spanska upptäcktsresandena ut från Amerika i stället för från Spanien.

Álvaro de Saavedra, som hade kommandot, kunde snart visa att även om fartyget seglade ut från Mexiko gick det att hitta samma strömmar som fört Magalhães över Stilla havet.

En våldsam storm sänkte emellertid två av hans fartyg utanför Marianerna. Endast Saavedras eget fartyg nådde fram till Kryddöarna och de strandsatta spanska sjömännen.

Där förslog dock inte fyrtio extra mannar långt i striderna mot portugiserna, så de la Torre bad Saavedra att hämta fler soldater i Mexiko.

Magelhães (med jordglob), Vasco da Gama (längst bak) och Columbus var de tre stora upptäcktsresande som spanska kaptener försökte överträffa.

© GraphicaArtis/Bridgeman Images

Ingen visste dock om det fanns strömmar och vindar som kunde föra fartyg tillbaka över Stilla havet, så Saavedra fick pröva sig fram. Samtidigt gick hans förnödenheter snabbt åt.

Den modige kaptenen dog under strapatserna, varefter hans manskap återvände till de la Torre och togs till fånga av portugiserna.

En kort tid senare gav den spanske kungen upp sina anspråk på Kryddöarna. I utbyte fick han den portugisiske kungens syster som brud.

Den kungliga byteshandeln till trots hade Spanien inte gett upp Columbus dröm om att nå Kina, och målet var nu inom räckhåll. Magalhães och Loaí­sa hade nämligen visat att det längre norrut fanns öar som portugiserna inte var intresserade av.

Saavedra hade också visat att det gick att skicka en expedition till Asien direkt från Mexiko. På så vis slapp man den långa, farofyllda resan över Atlanten och genom Magellans sund.

Framtida upptäcktsresor till Fjärran Östern skulle därmed bli betydligt kortare.

Villalobos mötte hårt motstånd

Nästa expedition leddes av Ruy López de Villalobos. Han fick i uppgift att hitta sjövägen från Mexiko till öarna kring Cebu, som Magalhães upptäckt 21 år tidigare.

Där skulle han upprätta en koloni som kunde bedriva handel med kineserna. År 1542 gav sig Villalobos av från Mexiko med sex fartyg och närmare 400 man.

Olyckligtvis missbedömde han både Stilla havets storlek och behovet av pro­viant, så när spanjorerna sent omsider kom fram var de svaga och utmärglade.

För att hedra den spanske kronprinsen Filip gav Villalobos öarna namnet Las Islas Filipinas, Filippinerna.

När den infödda befolkningen visade sig ovillig att försörja så många främlingar tog de uthungrade och desperata spanjorerna till vapen för att tvinga till sig mat.

Ruy López de Villalobos (1500–1544) försökte upprätta en spansk koloni i Filippinerna.

© Shutterstock

Plundringstågen mötte bittert motstånd. Bara under ett enda anfall miste femtio spanjorer livet. Efter två år gav Villalobos upp sina försök att erövra Filippinerna på tom mage.

I januari 1544 seglade han mot Kryddöarna för att försöka proviantera hos de välvilliga furstar som tidigare hade stöttat spanjorerna i kampen mot portugiserna.

Återseendet med öarna blev dock kortvarigt, för snart slöt portugiserna man­starkt upp och krävde att Villalobos skulle lämna området.

Den spanske befälhavaren hade skickat iväg ett fartyg för att skaffa hjälp i Mexiko, men motströmmar och kraftiga passadvindar tvingade fartyget att vända om.

Portugal kontrollerade Afrika och Indiska oceanen. I Sydamerika skulle landet enligt fördraget bara få en liten del av kusten, men lade beslag på hela Brasilien.

© Shutterstock

Två stora sjöfartsnationer delade världen mellan sig

Kunskaperna om sjövägen till avlägsna områden gjorde Spanien och Portugal till stormakter. För att undvika krig ingick de avtal – som ingen av dem höll.

Tordesillasfördraget undertecknades av Spanien och Portugal 1494. Det delade upp världen utanför Europa i en portugisisk och en spansk intressesfär.

Endast den västra gränsen mellan de båda sjömakterna fastslogs, eftersom ingen av dem ännu hade utforskat Orienten. Det förändrades 1511, då portugiserna erövrade den viktiga handelsstaden Malacka i Indonesien.

Därmed fick man tillgång till Kryddöarna längre österut, och för att skydda sitt monopol på muskot och nejlika ingick Portugal 1529 det så kallade Zaragozaavtalet med Spanien.

I avtalet fastslog man att världen var portugisisk till 17 grader öster om Kryddöarna. Spanien bröt dock avtalet genom att göra Filippinerna till sin bas för handel med Kina.

Portugiserna såg genom fingrarna med överträdelsen, eftersom det inte fanns några värdefulla kryddor på Filippinerna. Som kompensation tog de en större del av Sydamerika än vad Tordesillasfördraget angav.

Den 18 februari 1546 blev Villalobos därför tvungen att kapitulera. Motvilligt överlämnade han sina fartyg till portugiserna och tvingades segla under arrest mot Indien.

Så långt kom han dock aldrig. I april samma år dog Villalobos av malaria på kryddön Ambon.

Historikerna vet i dag inte hur många av Villalobos 400 besättningsmän som kom hem till Spanien ombord på de portugisiska fartygen, men i de spanska källorna är endast tjugo namngivna.

Spanien gav aldrig upp

Spanjorerna avskräcktes dock inte av motgången. För det var den förväntade vinsten av att få fotfäste på öarna utanför Kina alltför stor.

Miguel López de Legazpi (1502–1572) koloniserade de filippinska öarna och ­utforskade flera av dem.

© Shutterstock

År 1556 ärvde Filip den spanska tronen och gav som Filip II order om en ny expedition våghalsar.

Tack vare erfarenheterna från Magalhães, Loaísas, Saavedras och Villalobos expeditioner visste spanjorerna betydligt mer om Stilla havet och öarna bortom den väldiga oceanen. Det definitiva genombrottet var därmed inte långt borta.

Expeditionsledaren Miguel López de Legazpi var en omsorgsfull man som noggrant studerat sina föregångares loggböcker och misstag.

Den 21 november 1564 stävade hans fem fartyg ut från den mexikanska staden Navidad.

Iført deres karakteristiske morion-hjelme grundlagde spanske conquistadorer et imperium, der strakte sig fra Spanien til Filippinerne.

© CarlosVdeHabsburgo

Under sig hade Legazpi 350 man, bland dem munken Andrés de Urdaneta, som skulle visa sig bli expeditionens viktigaste medlem.

Tjugo år tidigare hade Urdaneta varit skrivare på Loaísas resa, vilket slutat med att han tillbringat åtta år som portugisernas fånge på Kryddöarna.

Urdaneta hade lockats med av Legazpi under falska förespeglingar. Expeditionsledaren sa att flottan skulle till ön Nya Guinea, som Saavedra beskrivit.

Där väntade tusentals infödingar på att konvertera till kristendomen, lovade Legazpi.

Först långt ute på havet avslöjades bedrägeriet när Legazpi läste upp sina kungliga order.

Nya Guinea låg öster om den skiljelinje som delade världen i en portugisisk och en spansk intressesfär, vilket innebar att Urdaneta inte skulle bryta mot några överenskommelser.

Först långt ute på havet avslöjades bedrägeriet när Legazpi läste upp sina kungliga order. Enligt dem skulle han segla direkt till Filippinerna, där det emellertid också bodde många hedningar som Urdaneta kunde omvända.

Efter 93 dagars seglats, präglad av omsorgsfull kartläsning och mätningar av solens höjd, ankrade Legazpis flotta utanför Marianerna för att proviantera.

De vita männens ankomst ledde till strider mot den infödda befolkningen och spanjorerna brände ner ett stort antal byar.

Den 13 februari 1565 kom spanjorerna till den filippinska ön Samar, och till samtidens stora förvåning hade inga av Legazpis män vare sig svultit ihjäl eller dött av skörbjugg.

De filippinska öarna erbjöd rika möjligheter att alliera sig med en lokal furste för att besegra en annan, och på så vis kunde Legazpi skaffa sig många allierade.

På ön Cebu grundade han en koloni och utforskade därifrån det örike som han enligt Spaniens kung skulle styra över som guvernör.

Kolonierna gjorde den spanske kungen till ­Europas rikaste monark.

© UniversalImagesGroup/Getty Images

Asien gjorde Spanien stenrikt

Hamnstaden Manila i Filippinerna blev snabbt Fjärran Österns handelscentrum. Där möttes Asien och Europa för att göra affärer.

Kinesiska köpmän seglade varor från hela Asien till Manila, bland annat ­kinesiskt siden och krut, indonesiska kryddor, indiska mattor och ­japanskt porslin.

Handeln fick pengarna att flöda in i den spanska statskassan. I Manila betalade spanjorerna med silver från Sydamerikas gruvor.

Kineserna var emellertid också intresserade av spanska varor som tobak och kakao, som odlades på stora ­plantager i Sydamerika.

När handeln var klar seglade spanska galeoner lyxvarorna till Mexiko och vidare till Europa, där de såldes med enorma förtjänster.

Expeditionens första del var följaktligen en framgång. Nu väntade den minst lika farliga andra delen: att hitta sjövägen tillbaka över Stilla havet.

Munk hittade tillbaka

Legazpi sände ut sin skickligaste navigatör, munken Urdaneta, för att hitta och beskriva en farbar väg österut.

Portugisiska sjömän hade länge känt till att Atlantens strömmar för fartyg i en stor cirkel ner längs Sydamerikas östkust, över Atlanten, upp längs Afrikas västkust och tillbaka till Portugal. Urdaneta tänkte att det såg likadant ut i Stilla havet.

Långt norrut fann munken Andrés de Urdaneta havsströmmar som kunde föra spanska fartyg tillbaka till Mexiko.

© US Army

Havsströmmarna österut var dock svåra att hitta. Urdaneta seglade norrut i flera veckor innan han hittade dem utanför Japans kust, 3 000 kilometer från Filippinerna.

Medan förråden började sina sicksackade sig fartyget förbi de värsta stormarna och nådde Nordamerikas stillahavskust utanför norra Kalifornien.

Längs vägen dog ett stort antal sjömän av svält och skörbjugg. Väl framme i Mexiko var de övriga så svaga att Urdaneta själv fick kasta ankar. Då hade han färdats 14 000 kilometer på 130 da­gar.

Under resan hade munken flera gånger om dagen mätt avståndet till kända himlakroppar med sitt astrolabium, sextantens föregångare.

Varje mätning skrevs upp i fartygets loggbok, vilket innebar att Urdanetas färdväg var noga beskriven.

På 1600-talet var vackra kinesiska vaser eftertraktade lyxvaror i Europa.

© World Imaging

Därmed hade det sista steget i erövringen av Stilla havet tagits. Sjuttiotre år efter Columbus seglats till Amerika kunde hans dröm om att bedriva handel med Kina förverkligas.

De följande 250 åren följde spanska fartyg Urdanetas väg hem från Filippinerna. Varor köpta från kinesiska köpmän seglades till Mexikos västkust, fraktades med karavaner till hamnar i Västindien och därifrån vidare till Europa.

Någon egentlig koloni i Kina fick Spanien aldrig, huvudsakligen för att det helt enkelt inte behövdes. Filippinerna visade sig vara en idealisk plats för att komma åt Asiens rikedomar.