Sökandet efter Nilens källa

Året är 1857 och männen är utsända för att försöka hitta det som makthavare, lärda män och äventyrare har sökt efter i över 2.000 år: Nilens källa, av samtiden utpekad som ”den största geografiska gåtan sedan man upptäckte Amerika”.

Burton skulle finna Nilens källa

Omkring mitten av 1800-talet hade större delen av världen utforskats av européerna men Afrikas inre var fortfarande ett fullständigt okänt område och kallades för ”den mörka kontinenten”.

Den största gåtan var varifrån Nilens enorma vattenmassor kom, och såväl äventyrare som vetenskapsmän stod redo att lösa mysteriet.

I täten gick Royal Geographical Society, en exklusiv förening för välbärgade och äventyrslystna britter. Sällskapet hade redan skickat iväg expeditioner till de arktiska områdena och nu hade turen kommit till Afrika.

Ansvaret för just den här resan vilade på Richard F. Burton – en extravagant officer från det brittiska East India Company. Burton talade flera språk flytande och var väl bevandrad i framför allt arabisk kultur och livsstil.

Tidigare hade han, förklädd, genomfört en pilgrimsfärd till Mekka – till sina brittiska kollegers stora fasa. Burton utnyttjade medvetet att han var mörk och odlade sin image som upptäcktsresornas enfant terrible. Tack vare hans stora begåvning valde dock hans överordnade att se mellan fingrarna vad gällde hans excentriska beteende.

Burtons val av reskamrat var högst oväntat. John H. Speke var lika ljus och proper till utseendet som Burton var mörk och mystisk. Speke arbetade hårt, var pålitlig och ”slösade aldrig bort sin tid eller satte sig i skuld”, enligt honom själv – kort sagt en viktoriansk mönstermedborgare.

De båda männen hade redan kamperat ihop en gång; ett par år tidigare hade de deltagit i samma expedition i Somaliland. Här hade de blivit angripna av en krigisk stam och under striden hade Burton – enligt Speke – antytt att han ville fly vilket hade irriterat den hederlige Speke som var rädd om sin heder.

Männen blev snart ovänner

Allt tycktes dock vara frid och fröjd när den ungefär 200 personer stora karavanen år 1857 lämnade ön Zanzibar utanför Afrikas östkust. Den första delen av resan in i landet gick bra – här hade handelskaravaner med slavar och elfenben för länge sedan trampat upp stigar genom det sträva gräset.

Dagsmarscherna var korta och expeditionen hade goda möjligheter att fylla på sina förråd längs vägen genom att byta varor med lokalbefolkningen. Då och då gick Speke på jakt och kom tillbaka med viltkött till kvällsmaten.

Idyllen blev emellertid inte långvarig: de fina tamåsnorna som Speke och Burton hade köpt i Zanzibar dog. Bärarna deserterade en efter en och karavanen blev stående i flera dagar eftersom hövdingarna i området krävde ”kuhonga” – en avgift i form av till exempel boskap eller pärlor – för att låta karavanen passera.

Riktigt illa gick det när stigarna blev till knädjupa lerpölar efter ett kraftigt skyfall, och efter dessa strapatser drabbades både Speke och Burton av malaria. I feberyra såg Burton syner i form av häxor och män med huvuden som växte­ fram ur bröstet.

Även Speke var svårt sjuk och den annars så tillknäppte mannen tappade ofta behärskningen. Rasande gav han för första – men inte sista – gången uttryck för sitt missnöje med Burtons uppförande i Somali­land. Burton skakade av sig anklagelserna. Speke måste ha ”skadat hjärnan”, konstaterade han.

Gammalt groll hade nu stigit upp till ytan och de båda männen började gå varandra på nerverna. Burton retade sig på att Speke inte var tillräckligt intresserad av språk och främmande seder.

Speke klagade över att Burton inte följde med honom ut på jakt. ”Kapten Burton är ingen jägare. Han stannar inte ens för att skjuta”, sa han vasst.

Köpmän berättade om en stor sjö

Efter att ha varit på resande fot i nästan fem månader stapplade männen den 7 november in i staden Kazeh (våra dagars Tabora i Tanzania). De led av både malaria och dysenteri och var mycket sjuka.

I Kazeh, som då var huvudsäte för de arabiska köpmännen i området, blev de dock väl omhändertagna. De serverades getkött, ris, grönsaker och kryddiga kakor och kaffe av bästa kvalitet. Så småningom började Burton trivas som fisken i vattnet och han njöt av vistelsen.

Köpmännen berättade om en enorm sjö söder om staden – den påstods vara Nilens källa. De berättade även om höga berg med snö på som de kallade ”Månbergen”.

Speke började omedelbart fantisera om att utforska området men när Burton, som var expeditionsledaren, vägrade att överge den fastställda rutten fortsatte de i stället västerut, precis som planerat.

Efter ett par månader kom Burton och Speke som de första vita fram till den stora, smaragdgröna Tanganyikasjön. Båda blev rörda av åsynen och Burton menade att man borde kunna hitta Nilens källa här.

Efter mer än tre månaders grundligt sökande tvingades de dock ge upp utan att ha funnit någon flod som rann norrut från sjön. Det fuktiga och kalla vädret hade börjat tära på deras hälsa och modfällda vände de tillbaka till Kazeh.

Medan Burton njöt av att åter vara hos de arabiska köpmännen blev Speke rastlös – han ville resa norrut för att leta efter den stora sjö som köpmännen berättat om.

Men Burton ville inte lämna Kazeh – enligt Spekes reseskildring var han för sjuk för att resa, men Burton själv hävdade att han hade annat att göra. Hur som helst gav sig Speke av på egen hand.

Sjön utforskades inte

Efter ännu en utmattande resa kom Speke den 3 augusti 1858 fram till den väldiga sjö han hade hört talas om.

Den syn som mötte honom var som en uppenbarelse. ”Jag tvivlade inte längre på att sjön vid mina fötter måste vara upprinnelsen till den flod vars källa så många har spekulerat kring och letat efter”, skrev Speke och döpte vattnet till Victoriasjön efter den engelska drottningen.

Speke var så säker på sin sak att han inte tog sig tid att undersöka området närmare. Han stannade bara vid sjön i tre dagar innan han reste tillbaka.

Månbergen stod i vägen

En tidig morgon i september kom han tillbaka till Kazeh och under frukosten berättade han för Burton att han ”kände sig övertygad om” att han hade funnit Nilens källa. Burton blev upprörd och började protestera.

Han anklagade Speke för att uttala sig på lösa grunder – men skrev ändå senare ner kompanjonens observationer i sin dagbok. Samtidigt såg han till att rita in ”månberg” – som Burton bara hört talas om av de arabiska köpmännen – precis norr om Victoriasjön.

Detta irriterade Speke som själv an­klagats för att handskas vårdslöst med fakta. Sjudande av återhållen ilska skrev han i sin dagbok: ”Och han såg givetvis till att skära av min sjö från Nilen med sina månberg.”

Sammanbitna begav sig de båda männen mot kusten för att ta sig hem till England och berätta om sin resa. Snart blev förhållandet så spänt att de kom överens om att inte nämna Nilen under hela resan.

De hade inte heller mycket krafter över till gräl för båda var så utmattade av värmen och sjukdomar att de måste bäras större delen av vägen. Resan slutade i Aden (i våra dagars Yemen) och här skildes deras vägar i mer än ett avseende.

När de skildes åt försäkrade Speke enligt några vittnen högtidligt att han inte skulle presentera expeditionens fynd för Royal Geographical Society i London utan Burton.

Men ingen vet om Speke någonsin avgav ett så entydigt löfte. Klart är emellertid att Speke landade på engelsk mark den 8 maj 1859 och att han genast gick till Royal Geographic ­Society för att berätta att han hade funnit Nilens källa.

Hela London sjöd av förtjusning och enligt Speke hade föreningens ord­förande tittat uppskattande på honom och sagt: ”Speke, vi måste skicka iväg er igen.” Man började genast planera en ny expedition – den här gången med Speke som ledare.

Fjorton dagar senare dök Burton upp – ursinnig över att Speke hade stulit föreställningen. Inte ens den guldmedalj som Royal Geographic Society förärade honom några dagar efter hemkomsten kunde blidka Burton.

Han kände på sig att de flesta i föreningen tyckte att hans utförliga rapporter om Tanganyikasjön var omåttligt tråkiga. Det var svårt att smälta för den ärelystne Burton och han började genast motarbeta sin forne reskamrat.

Burton: Vi letade inte efter Nilen

Burtons bok The Lake Regions of Central Africa som gavs ut året därpå är både en utförlig reseskildring och ett dråpslag mot Spekes person. Han omtalas konsekvent som ”my companion” – ett uttryck som har en nedlåtande klang – och endast i förordet och en enda gång i slutet av boken nämns Speke i mer neutrala ordalag.

I resten av boken framställs han som löjlig, inkompetent och ibland nästintill sinnessjuk; han ramlar av sin åsna, trampar på mätinstrumenten och förstår inte infödingarna.

Mest av allt är han en ynklig stackare och Burton hakar framför allt upp sig på att Speke får en ögonåkomma så att han inte kan ”observera korrekt”. De som läser boken förstår genast att Speke är helt oförmögen att finna Nilens källa.

Och, säger en bitter Burton för att helgardera sig: Att hitta Nilens källa var inte alls målet med expeditionen. ”Varenda upptäcktsresande nu för tiden sägs ju ha gett sig iväg för att söka Nilens källor och när han kommer hem utan att ha funnit dem betraktas hans expedition, oavsett resultatet, som ett fiasko.”

Speke återvände till Afrika

Innan Speke hann ge sig ut på sin andra expeditionsresa till Victoriasjön trappades konflikten med Burton upp. Kostnaderna för Afrikaresan hade blivit högre än beräknat och de båda männen var oense om hur de skulle dela på utgifterna.

Strax före sin avresa skrev Speke ett försoningsbrev men Burton var styvnackad och svarade att allt annat än kylig artighet dem emellan vore ”osmakligt”. Efter att ha blivit avvisad gav sig Speke ut på en ny Afrikaresa, den här gången med en skotsk kapten vid namn James­ Grant som följeslagare.

Den anonyme och underdånige Grant passade bättre ihop med Spekes lynne och så vitt man vet uppstod inga inbördes konflikter under resan.

Den 21 juli 1862 återsåg Speke äntligen den plats som under flera år hade upptagit det mesta av hans vakna tid. ”Äntligen stod jag vid Nilens strand; ett vackrare sceneri kan man inte tänka sig”, skrev han i dagboken.

På väg uppför Nilen kunde han äntligen telegrafera till London: ”Allt väl, vi befinner oss på 14 grader 30 minuter nordlig bredd, på Nilen; och Nilen är kartlagd.”

Burton gick till angrepp

Han hade inte kartlagt ett dugg, hävdade Burton som genast satte in ett frontalangrepp mot sin gamle partner. Speke hade inte tagit sig tid att undersöka området ordentligt och hans observationer saknade vetenskaplig relevans, menade Burton som dessutom tog till ännu fulare grepp.

I tidningen The Morning Advertiser inledde en av hans anhängare ett angrepp på Speke där han ivrigt påhejad av Burton förlöjligade Spekes undersökningar.

Den vetenskapliga världen var kluven. British Association for the Advancement of Science – en annan av tidens stora vetenskapsorganisationer – beslöt sig för att reda ut frågan en gång för alla genom att låta Burton och Speke mötas och debattera sina teorier.

Mötet skulle äga rum den 16 september 1864 och de båda träffades dagen innan på den scen där debatten skulle äga rum. Enligt en beskrivning av Burtons hustru hade Speke sett på dem med ett sorgset och förvirrat uttryck i ögonen, varefter hans ansikte blev som förstenat.

Sedan utbrast han: ”Jag står inte ut längre”, och rusade ut. Nästa dag fick de veta att han hade dött av ett vådaskott under en jakt.

Envisa rykten påstod att Speke hade tagit sitt liv eftersom han var rädd för duellen mot sin vältalige och skärpte motståndare. Den bittra striden mot Burton och det mystiska dödsfallet kastade länge en mörk skugga över Spekes bedrifter.

Inte förrän långt senare – efter att Henry Morton Stanley omsorgsfullt utforskat både Victoriasjön och Tanganyikasjön – var de vetenskapliga kretsarna beredda att erkänna att John H. Speke faktiskt hade haft rätt; Nilens källa fanns vid Victoriasjön.