Sökandet efter doktor Livingstone

”Kom in!” svarar en röst inifrån rummet. Stanley öppnar dörren och ser till sin förvåning sin chef liggande raklång på sängen.

”Ah, det är ni, sätt er ned! Jag har angelägna saker att tala med er om”, säger Bennett medan han reser sig från sängen och drar på sig sin morgonrock.

”Var tror ni att Livingstone är?” frågar chefredaktören.

”Det vet jag verkligen inte”, svarar Stanley. Precis som resten av världen känner han väl till den skotske läkaren och missionären David Livingstone, som under årtionden har utforskat Afrikas okända inre delar.

Ingen har hört från David Livingstone på evigheter och mysteriet kring hans försvinnande engagerar för tillfället människor i hela västvärlden. Kan den berömde upptäcktsresanden vara i livet? Har han fallit offer för någon hemsk djungelsjukdom? Eller kan han till och med ha blivit uppäten av Afrikas fruktade rovdjur?

”Jag tror att han lever och går att hitta, och jag tänker skicka er för att göra det”, avslöjar Bennett med blicken fäst på Stanley.

”Va?! Tror ni verkligen att jag kan hitta Livingstone? Vill ni att jag ska resa till Centralafrika?”

”Ja, det är min avsikt. Ni ska ge er av för att hitta honom och söka upp honom var han än råkar befinna sig; kanske behöver den gamle mannen hjälp.”

Stanley förundras över uppdraget: att hitta en person som de flesta tror är död, särskilt eftersom expeditionen knappast blir någon billig historia.

”Jag tror inte att det kommer låta sig göras för under 2 500 pund”, utbrister han.

”Bra, nu ska jag berätta hur ni ska gå tillväga. Spendera 1 000 pund, och när de är slut så spendera 1 000 till, och när även de är slut 1 000 till och så vidare – men hitta Livingstone … och om han är död ska ni föra hem bevis för att så är fallet. Tidningen betalar. Det var allt. God natt, Gud vare med er!” säger chefredaktör Bennett beslutsamt innan han pekar mot dörren och skickar ut Stanley i den mörka Parisnatten igen.

Beslutet är fattat, och nu är det upp till den Wales-födde amerikanen Henry Morton Stanley att lösa gåtan kring Livingstones spårlösa försvinnande. Men det kräver att han når levande fram till sitt mål.

Upptäckter gjorde Livingstone berömd

Tre år innan Stanley fick i uppgift att hitta David Livingstone hade den skotske upptäcktsresanden gett sig ut på sin tredje stora expedition till Afrikas hjärta. Redan då var missionären berömd i hela världen för att ha utforskat Afrikas centrala delar, ett område som tidigare hade varit okänt territorium för västvärlden.

Medan europeiska skepp i århundraden hade lagt till vid Afrikas frodiga och säkra kuster, hade ingen vit människa satt sin fot i kontinentens inre delar, som bara kunde nås genom att korsa öknar, savanner och djungel.

Arabiska sultaner hade redan slagit sig ned i Afrikas inre för att bedriva handel med elfenben och odla den bördiga jorden vid sjöarna och floderna, men kolonisatörerna från Storbritannien, Portugal, Frankrike och Tyskland hade ännu så länge undvikit vildmarken.

Livingstone var den förste vite mannen som vågat sig in i dessa avlägsna områden, där lejonen låg på lur och myggsticken förpestade blodet. Ända sedan sin första expedition till Afrika 1841 hade han ritat kartor och fyllt västvärldens kunskapsluckor om kontinentens geografi. Bedriften gav honom både ära och medaljer och 1866 beslutade den 53-årige äventyraren att han skulle ge sig ut på sin sista expedition.

Med stöd av Royal Geographical Society i England ville Livingstone som en sista trofé hitta Nilens källa och en gång för alla rita in de stora sjöarna och floderna i Afrikas centrala och södra delar på kartan.

Den brittiske upptäcktsresanden John Speke hade visserligen redan pekat ut Victoriasjön som Nilens källa, men frågan om flodens källflöden var inte slutgiltigt besvarad. Speke hade 1862 blivit den första europén som nådde Victoriasjön.

Problemet var att John Speke inte kunde dokumentera sin upptäckt. Han hade bara sett att Nilen flöt ut från Victoriasjön men visste inte säkert om sjön stod i förbindelse med andra sjöar, till exempel Tanganyikasjön, och kunde därför inte ge svar på om sjön var Nilens egentliga källa.

Livingstone ville ta reda på hur det förhöll sig och gav sig i april 1866 in i landet i spetsen för en mindre expedition. Därefter förlorade omvärlden kontakten med honom. Människor i Europa och USA bekymrade sig över hans öde.

Stanley kände alltså till Livingstones meriter när han anlände till ön Zanzibar utanför Afrikas östkust i januari 1871. Tidigare hade journalisten tillbringat mer än ett år på fjärran platser såsom Krimhalvön, Suezkanalen och Persien som korrespondent för New York Herald.

Omvärlden hade fortfarande inte hört något livstecken från Livingstone när Stanley steg i land på Zanzibar, så nyhetsvärdet i hans livs viktigaste uppdrag var högt. Förhoppningen var att hitta Livingstone i området nära Tanganyikasjön, där han sades vara på jakt efter Nilens källa.

Zanzibar var en av Indiska oceanens mest prunkande öar och ett sjudande handelsmecka. Där lade i synnerhet arabiska men även europeiska köpmän till med sina skepp för att fylla lastrummen med elfenben, gummi, färgämnen och slavar.

Stanley utnyttjade tiden på platsen för att samla ett följe av lojala män och tolkar som kunde ledsaga honom till Afrikas kust och vidare in till kontinentens hjärta.

Ledaren för den så kallade New York Herald-expeditionen köpte även förnödenheter av köpmännen på Zanzibar. Viktigast av allt var säckarna med pärlor av bästa kvalitet, de stora mängderna tyg och inte minst de otaliga rullarna med koppartråd. Allt detta skulle användas som betalningsmedel i hjärtat av Afrika där pengar saknade värde.

På Zanzibar fick Stanley nämligen veta att pärlor var som kopparpengar och tyg som silverpengar i Afrika, och att koppartråd var som guldpengar.

Utöver dyrbarheterna införskaffade expeditionsledaren även åsnor, kanoter, kokkärl, rep, verktyg, tält, segelduk, gevär, ammunition och medicin. Allt som allt vägde packningen mer än sex ton.

”Hur ska jag någonsin få med mig allt detta genom den vildmark som sträcker sig från havet och ända till de stora sjöarna? Nej, undan tvivel! Varje dag har nog av sina egna bekymmer”, konstaterade Stanley före avresan om sin enorma packning.

Hans farhågor stämde alltför väl. Svårigheterna skulle förvärras allt eftersom försöken att lösa gåtan om Livingstones försvinnande fortskred.

Stanley inledde resan till häst

Januari hade övergått i februari när Stanley och hans följe kom till Bagamoyo i dagens Tanzania. Där fick expeditionsledaren lägga en hel månad på att leja lokala bärare som tillsammans med åsnorna skulle transportera den många ton tunga packningen.

Expeditionen bestod därför av hela 192 man när de gav sig av mot Afrikas inre. Många skulle med största säkerhet duka under av utmattning eller sjukdom eller bli dödade av djur och fiender.

Stanley själv red på en fuxfärgad häst när han som ledare för den femte av totalt sex karavaner lämnade Bagamoyos trygga omgivningar. Även om amerikanen var endast 165 centimeter lång var han bredaxlad och hans uthållighet och envishet fick inte underskattas. Dessutom var han en god skytt och en hårdför och beslutsam ledare.

”Man betraktade mig som den stränge och krävande härskaren, i vars närhet ingen kunde släpa benen efter sig”, skrev Stanley, som redan tidigt på färden delegerade arbetet när följet skulle passera en flod:

”Medan några lastade kanoterna band andra långa rep om dragdjurens halsar för att fösa dem över floden. När jag hade satt i gång arbetet ordentligt, satte jag mig i en kanot och roade mig med att skjuta prick på flodhästarnas huvuden.”

Nöjet förbyttes dock snart i allvar i takt med att Afrika visade sitt sanna jag: ”Det var fruktansvärt ansträngande att tränga igenom den afrikanska djungeln, och mina kläder, mitt ansikte och mina händer blev sönderrivna … Luften var kväljande, svetten rann ur varenda por, och snart var de trasor av flanell som jag fortfarande bar på kroppen som dränkta av en häftig regnskur.”

Efter en veckas färd föll Stanleys häst ner död. Expeditionsledaren hade varnats för att hästar inte kunde överleva i Afrikas inre och nu fick han syn för sägen. Stanley skar upp djurkroppen och såg att ”inälvorna kryllade av långa, vita maskar”.

Kadavret grävdes ned men detta retade upp den lokala hövdingen som klev in i expeditionslägret och krävde mer tyg än den meter som Stanley redan gett honom som ersättning för att karavanen skulle få lov att passera stammens territorium.

”Hur många stridsdugliga män har du?” frågade Stanley ilsket.

”Inga alls” svarade hövdingen.

”Åh! Jag trodde att du kanske hade tusen man med dig eftersom du törs ålägga en stark vit man som har massor av vapen och soldater så stora böter för att begrava en död häst … Jag frågar ingen om lov för att göra det som är rätt.”

Stanley ville sätta sig i respekt, så att ingen vågade bråka med honom. Han visste också att han inte kunde slösa med dyrbarheterna, om han någonsin skulle hitta Livingstone. Hövdingen gav sig och Stanley hade demonstrerat sin viljekraft och sitt mod inför sina lokala bärare och arabiska medhjälpare.

Men han var ständigt tvungen att driva på männen i expeditionen, särskilt på morgnarna då han fick väcka dem genom att slå med en järnkrok på en metallplåt. Ibland väntade även ett rapp med piskan om männen inte lydde order.

April var påfrestande. Den snåriga djungeln reste sig som en mur, och grenar grep hela tiden tag i åsnornas packning och rev ned den.

”Vi nödgades stanna ofta och männen tappade modet”, skrev Stanley som ständigt såg sig nödsakad att lämna kvar döda packdjur i vildmarken eftersom de dukat under av ansträngningen och hettan.

Flera bärare tog till flykten, rädda för att den långa marschen skulle kosta dem livet. Men även om Stanley ”längtade efter länstolen i Madrid” där han bodde, övervägde han inte för en sekund att ge upp. Han drevs av viljan att kasta ljus över mysteriet som omgärdade Livingstone.

Sjukdom sinkade expeditionen

Medan Stanley långsamt trängde allt djupare in i Afrika kretsade hans tankar ständigt kring doktor Livingstone. Hade den till åren komne britten blivit för gammal för den krävande kontinenten?

Den frågan hade många ställt sig, men sanningen var att Livingstone var mer van vid det hårda livet i Afrikas hetta än någon annan europé, trots att han varit 53 år gammal vid avresan 1866.

Han hade tillbringat hälften av sitt liv på kontinenten och överlevt expedition efter expedition och otaliga strapatser, trots att många av hans ledsagare hade dukat under för värmen och umbärandena. Dessutom var Livingstone van vid att handskas med lokala hövdingar och krävande araber som hade slagit sig ned som härskare i Afrikas inre områden.

De största bekymren kring Livingstones öde handlade därför snarare om bristen på förnödenheter. Han kunde snabbt få slut på tyger och pärlor som behövdes som betalning för varor och som tribut.

I Bagamoyo hade Stanley stött på ”Livingstonekaravanen” som den brittiske konsuln på Zanzibar den 1 november 1871 hade skickat iväg med 35 lådor förnödenheter till den försvunne läkaren.

För Stanley var det en gåta att britterna hade väntat så länge med att skicka hjälp. I Bagamoyo fick han även kännedom om att undsättningskaravanen, bestående av sju man varav fyra slavar, knappast skulle hitta doktorn före Stanley, eftersom Livingstonekaravanen hade förspillt 100 dagar i kuststaden utan att ta så mycket som ett steg in i djungeln.

”Vad dessa människor sysslade med annat än att leva i sus och dus under vistelsen i Bagamoyo, har jag aldrig förmått begripa”, yttrade Stanley senare. Han var upprörd över att gruppen inte ”bekymrade sig om konsekvenserna av sin likgiltighet”.

Livingstone kunde ju redan vara död och omöjlig att hitta. Så tidigt som 1868 hade två förlupna bärare nått kusten vid Bagamoyo och berättat att upptäcktsresanden var död.

Men eftersom de båda afrikanerna hade deserterat från Livingstones expedition var påståendet om brittens död nästan den enda giltiga ursäkt de hade att ta till för sitt plötsliga uppdykande i Bagamoyo. Stanley tog inte upplysningen på särskilt stort allvar utan hoppades hitta Livingstone i livet.

Men när Stanley började känna påfrestningarna på sin egen kropp efter månader av strapatser började tvivlet gnaga även på honom. Livet i det inre av Afrika visade sig vara skoningslöst. I maj hade han för första gången drabbats av den fruktade malarian, som försvagade honom i flera dagar även om ett par doser kinin i viss mån hjälpte mot sjukdomen.

Febertopparna kom och gick och gjorde honom sängliggande. Även dysenteri var en trogen följeslagare i den tropiska miljön.

Värst var situationen dock för många av bärarna, som inte fick lov att sitta på åsneryggen utan var tvungna att arbeta med feber och sjukdom i kroppen. Afrikanerna var särskilt drabbade av smittkoppor och när de inte orkade fortsätta lämnades de åt sitt öde i vildmarken.

”Karavanen måste vidare, och stackars den som kom på efterkälken, för han skulle omkomma av svält och törst”, konstaterade Stanley känslokallt om de sjuka. Även de arabiska köpmännen höll på att reta gallfeber på expeditionsledaren. Araberna hade slagit sig ned i Afrikas centrala delar för att bedriva handel med elfenben och slavar.

De krävde enorma mängder tyg i tribut och deras priser för förnödenheter var alltid skyhöga. Stanley tvingades till hårda förhandlingar för att inte länsas på de värdeföremål som skulle föra honom till den försvunne Livingstone.

År 1871 kom expeditionen fram till Unyanyembe nästan 100 mil väster om Bagamoyo. Regionen i dagens Tanzania var ett välkommet stopp för resenärer som liksom Livingstone och Stanley sökte sig in mot Afrikas innersta delar.

I Unyanyembe fick Stanley både goda och dåliga nyheter. De goda nyheterna kom från en arab som tre år tidigare hade träffat Livingstone, som ”var på väg från Nyasasjön till Tanganyika just vid samma tid som man trodde att han hade blivit mördad”. Det betydde att Livingstone kunde vara i livet och kanske som förväntat befann sig på en plats nära Tanganyikasjön.

Den dåliga nyheten var att vägen mot Tanganyika 50 mil väster om Unyanyembe var ytterst farlig att färdas längs, eftersom det hade brutit ut krig mellan en lokal hövding och en arabisk sultan på ruttens första del. Araberna varnade Stanley för att fortsätta, men den 20 september hade han väntat länge nog.

Trots att Stanley nyligen genomlidit ännu ett feberanfall ville han vidare: ”Jag har svurit att inte ge upp mitt sökande efter Livingstone förrän jag hittar honom eller hans döda kropp. Endast döden kan hindra mig från detta … Och en röst i mitt inre, som kanske är överdrivet självsäker och kan kallas outsläckligt hopp, säger mig att jag kommer hitta honom. HITTA HONOM!” skrev Stanley i sin dagbok kvällen innan han drog vidare in mot Afrikas hjärta.

Stanleys karavan som den 20 september 1871 begav sig mot Tanganyika bestod av 54 män, förutom journalisten själv. Åsnorna bar på 3 650 meter tyg, sex säckar med pärlor, stora mängder ammunition, ett tält, en säng, en medicinlåda, en sextant samt böcker, te, kaffe, socker, mjöl, köksredskap – och Stanleys badkar.

En gammal, vit man hade siktats

Under den första delen av rutten måste följet smyga sig fram för att inte dra till sig uppmärksamhet från de afrikanska krigarna, och mirakulöst nog lyckades de undvika en konfrontation med krigarfolket. Men Stanley drabbades hårt av malarian i slutet av september, vilket gav honom frossa, hallucinationer och smärta i hela kroppen.

”Vilket lidande utsätts inte den som färdas genom Afrika för! Det finns ingen lindring!” skrev Stanley, som dock repade sig från anfallet.

Men expeditionen drog ut i oframkomlig terräng som nu även bjöd på hisnande raviner och kala klippor. Hövdingarna i området tog dessutom ut orimligt hög tribut och en dag när bärarna och de andra expeditionsmedlemmarna var ovanligt ”tystlåtna och molokna” eftersom ”tyglagret hade reducerats avsevärt”, noterade Stanley i sin dagbok att ”Livingstone stundtals kändes längre bort än någonsin”.

Den 3 november blev Stanley dock på mycket bättre humör när Heraldexpeditionens nu endast cirka 25 deltagare stötte på ett följe med cirka 80 waguhha, ett stamfolk från Tanganyikas sydvästra sida.

De infödda kom från Ujiji och berättade en uppseendeväckande nyhet: De hade nyligen sett en vit man i byn på Tanganyikasjöns nordöstra strand.

”En vit man? Hur var han klädd?” frågade Stanleys tolk nyfiket.

”Precis som herrn där” svarade de och pekade på Stanley och hans kläder.

”Är han ung eller gammal?”

”Gammal. Han har vitt skägg och är sjuk.”

”Är det sant? Och han är i Ujiji nu?”

”Ja, vi träffade honom där för åtta dagar sedan”, blev waguhhas svar.

Stanley kunde nästan inte bärga sig. Han var nu närmare än någonsin att lösa gåtan om Livingstones försvinnande.

”Det är 236 dagar sedan vi lämnade Bagamoyo och 51 dagar sedan Unyanyembe. Vi är på väg mot Ujiji. Sydvästlig riktning. Sex timmars gångmarsch”, antecknade Stanley på morgonen den 10 november 1871 och tillade: ”Det är en underbar morgon.”

Förväntans glädje fyllde expeditionsledaren och han kände sig ännu lyckligare när man efter några timmar fick syn på Tanganyikasjöns vatten ”som blänkte som silver mellan träden” i fjärran.

”Höj fanan och ladda gevären! Ett, två, tre, fyr!” beordrade Stanley när karavanen tidigt på eftermiddagen nådde utkanten av Ujiji och tillkännagav sin ankomst med en salva av nästan 50 skott.

Afrikanerna ropade ”välkomna” på sitt språk medan de nyfiket flockades runt följet.

”God morgon, sir!” sade plötsligt en svart man på engelska när Stanley och hans grupp befann sig endast några hundra meter från byn.

”Vem sjutton är du?” frågade amerikanen den turbanklädde främlingen.

”Jag är Susi, doktor Livingstones betjänt.”

”Är doktor Livingstone här? I byn?”

”Ja, sir. Jag kommer just från honom”, svarade betjänten och skyndade iväg för att underrätta sin herre.

Stanleys hjärta bultade kraftigt när en av hans arabiska medhjälpare strax därefter ropade att han kunde se ”en gammal man”. Stanley ville helst springa fram och ge upptäcktsresanden en stor kram, men eftersom Livingstone var britt var Stanley rädd att han inte skulle uppskatta en omfamning.

Amerikanen hade av den brittiske konsuln i Zanzibar fått veta att doktorn var något av en särling som antagligen inte ville bli uppsökt.

Enligt myten yttrades nu repliken som gått till historien: ”Doktor Livingstone, förmodar jag?” Troligen är den uppdiktad. I Stanleys dagbok fortsatte mötet med orden: ”Doktorn, jag tackar Gud att jag äntligen får lov att se er.” Stanley bugade sedan hövligt och lyfte på tropikhjälmen.

”Jag är tacksam över att vara här för att hälsa er välkommen”, svarade den 58-årige britten tillmötesgående och bjöd upp sin gäst på verandan på framsidan av sin lilla hydda i byn. Livingstone var allt annat än reserverad.

”Hela världen tror att ni är död”, sade Stanley, som hänförd överlämnade en säck med brev från familj och bekanta till Livingstone. Han hade också tagit med sig en flaska champagne som hälldes upp i två silverbägare.

”Skål!” sade de, och den skummande champagnen gled nedför männens strupar under det att Stanley betraktade den återfunne Livingstone:

”Vartenda hårstrå på hans huvud och i hans skägg, hans fårade och trötta ansikte gav mig upplysningar – kunskap som jag längtat efter alltsedan jag hörde orden: ’Gör vad ni vill, men hitta Livingstone!’”

Stanley hade kämpat sig hela vägen in i Afrikas hjärta och hittat det viktigaste svaret på frågan alla ställde sig. David Livingstone levde.

Livingstone på gravens rand

Medan resten av världen hade oroat sig för den försvunne upptäcktsresanden hade huvudpersonen själv inte varit medveten om att han varit försvunnen. Han hade rest in i Afrika 1866 med 30 man, som redan tidigt börjat prygla packdjuren till döds i hopp om att det skulle få Livingstone att vända om eftersom de själva inte tordes tränga längre in på kontinenten.

Manskapets ovilja stoppade dock inte Livingstone, som orubbligt strävade vidare mot Tanganyikasjön, trots att flera bärare avvek längs vägen – ett par av dem olyckligtvis med expeditionens medicinförråd.

Vid Tanganyikas östkust etablerade Livingstone i april 1867 ett läger varifrån han kunde göra exkursioner till de platser där han förmodade att Nilens källa skulle kunna finnas.

Fram till våren 1869 upptäckte äventyraren bland annat att Nilen var längre än man tidigare trott. Det betydde att den afrikanska floden var längre än Mississippifloden, som experterna dittills betraktat som längst.

Nilen var alltså världens längsta flod, dokumenterade Livingstone. Däremot kunde han inte hitta flodens källflöden, och från 1869 drabbades han av svårigheter. Under nästan ett halvår kunde han knappt gå på grund av infekterade skavsår.

Ändå fortsatte han sina utforskningar och upptäckte nya flodsystem och sjöar som han kartlade. Men under en expedition väster om Tanganyika blev strapatserna till slut övermäktiga. Livingstones medhjälpare hade fått nog och vägrade att gå så mycket som en meter till.

”De skulle ha lämnat mig och jag skulle ha blivit dödad”, berättade Livingstone för Stanley. Även om Livingstone inte hade känt sig övergiven i Afrikas inre medgav han för Stanley att denne ”kommit i rättan tid”. Livingstone var tacksam för att Stanley hittat honom och för att chefredaktör Bennett tagit initiativ till räddningsexpeditionen.

När Livingstone återvände till Ujiji i oktober 1871 var hans förråd av tyger och pärlor nämligen försvunnet, stulet av hans arabiska assistenter. Utan värdeföremål att betala tribut och förnödenheter med skulle det vara närmast omöjligt att återvända till civilisationen med livet i behåll.

Stanley hade med sin ankomst löst mysteriet kring Livingstones försvinnande, och hade sannolikt även räddat hans liv. Männen blev nära vänner och när Livingstone hade tillfrisknat utforskade de tillsammans den norra delen av Tanganyika och Ruzizifloden, dock utan att hitta Nilens källa.

När de tillbringat fyra månader tillsammans var Stanley tvungen att bege sig hem för att avslöja Livingstones öde för världen. Själv kunde upptäcktsresanden inte följa med tillbaka.

”Jag vill mycket gärna hem och se mina barn en gång till, men jag kan inte förmå mig själv att lämna det arbete som jag har påbörjat när det är så nära att bli färdigt”, sade Livingstone, som trodde att han var ”sex eller sju månader från att finna den sanna källan”.

I mars 1872 tog vännerna avsked av varandra i Unyanyembe, där Livingstone med Stanleys hjälp hade köpt nya förnödenheter till resten av sin expedition.

”Jag måste säga att endast ett fåtal skulle kunna göra det som ni har utfört – långt mycket bättre än flera berömda äventyrare jag känner”, löd Livingstones sista ord till Stanley.

Stanley var tvungen att ”slita sig loss” innan han ”övermannades” av känslor. ”Den myt som jag reste genom vildmarken för att finna visade sig vara verklighet”, skrev han senare.

När Stanley återkom till Bagamoyo bara 53 dagar efter avskedet från Livingstone kunde han meddela James Gordon Bennett den yngre att uppdraget var slutfört. Chefredaktören var eld och lågor:

”Efter att ha upptäckt upptäckaren är du lika berömd som Livingstone. Ta emot mitt och hela världens tack”, skrev Bennett i ett telegram.

Bland den brittiska eliten var entusiasmen inte lika stor. Drottning Victoria bjöd visserligen in Stanley till audiens och tackade honom efter hemkomsten till Europa, men inom Royal Geographical Society var man ovillig att erkänna att en amerikan hade löst gåtan om Livingstones försvinnande.

Efter att Stanley hade skrivit en bok om jakten på Livingstone ställde sig britterna även frågande till att denne ”bullrige och fräcke jänkare” verkligen skulle ha tagit sig fram genom djungeln och lyckats med en bedrift som ingen annan klarat.

Livingstone kom aldrig att själv berätta om mötet med Stanley. Den 1 maj 1873 avled han i Afrikas inre, 60 år gammal och svag av sjukdom. Assistenterna Susi och Chumah skar ut hjärtat och inälvorna och lät kroppen torka i solen innan de bar den genom vildmarken och ut till kusten så att upptäcktsresanden kunde föras hem till Storbritannien.

Livingstone hittade aldrig svaret på var Nilens källa var belägen. Det gjorde å andra sidan Stanley, som hade fått sådan smak på Afrika att han tillbringade en stor del av resten av sitt 63 år långa liv i världsdelen, som han kallade ”den mörka kontinenten”.

Efter att ha utforskat både Tanganyika och Victoriasjön kom Stanley i mitten av 1870-talet fram till att upptäcktsresanden John Speke hade haft rätt när han 1862 hävdat att Nilen hade sin källa i Victoriasjön.

Denna kunskap om Afrika nådde Livingstone aldrig fram till, trots att han offrade sitt liv för att finna den. Men tack vare Stanley serverades hela världen historien om alla hans andra upptäckter. Ett av historiens mest omtalade försvinnanden hade slutligen nått sin lösning.