Skeppsbrutna ville erövra Nya världen

Möte med nakna jättar

När spanjorerna upptäcker små guldkorn i en av byarna i trakten börjar guldfebern sprida sig.

Lokalbefolkningen berättar för dem att guldet kommer långt norrifrån, från en provins som heter Apalachen.

Där kan spanjorerna hitta hur mycket guld som helst. Till fots och på magra hästar som knappt orkar bära sina ryttare ger spanjorerna sig iväg.

Vandringen över floder och genom träskmarker och vidsträckta skogar är emellertid omänsklig.

De tunga rustningarna gnager sig in i köttet på männen, som får öppna, blödande sår. Provianten de bär med sig, ett kilo skeppsskorpor och ett kvarts kilo späck per man, tar snart slut.

När de äntligen kommer fram visar sig ”guldriket” bestå av fyrtio halmtäckta hyddor. Spanjorerna låter sig dock inte nedslås.

”Bara det faktum att vi nu har kommit till den plats vi strävat mot, och där vi blivit lovade att det ska finnas massor med guld, får oss att glömma alla våra strapatser”, berättar Cabeza de Vaca.

I byn finns emellertid inget guld, utan bara majs – och krigiska bybor.

Med sina pilbågar anfaller invånarna spanjorerna och deras hästar. Cabeza de Vaca och hans män blir visserligen rädda, men samtidigt märkbart imponerade av sina motståndare: ”De står där, hotfulla, stora och nakna. På avstånd ser de ut som jättar. De har vackra proportioner, är slanka, vältränade och starka. Deras pilbågar är tjocka som en människas arm och två meter långa. De träffar mitt i prick på tvåhundra stegs avstånd.”

Spanjorerna inser snart att lokalbefolkningens pilar kan tränga igenom allt, till och med deras tjocka rustningar.

Flera av männen svär att de har sett pilarna borra sig igenom tjocka ekar.

Ett par av spanjorerna faller offer för pilarna. Även om några enstaka ur lokalbefolkningen också dödas i striden råder det inga tvivel om vem som har övertaget. Skattjägarna har blivit villebråd.

I ett regn av pilar drar sig spanjorerna skyndsamt bort från Apalachen och söker sig ut mot kusten.

Kvarlämnade i fiendeland

När de är på väg mot Mexikanska golfen bryter en dödlig epidemi ut hos en tredjedel av manskapet. Även de som fortfarande är friska har svårt att hålla sig på benen på grund av svält och utmattning.

Håglösa kommer de så småningom till havet, där de desperat spanar efter fartygen som skulle hämta dem. Förgäves. Av okänd anledning har expeditionens skepp inte kommit fram och situationen är nu desperat.

De som fortfarande har lite krafter kvar stjäl majs från en by. Som en sista utväg bestämmer sig männen för att bygga ett par flottar för att ta sig till Mexiko. Cabeza de Vaca är skeptisk till projektet: ”Uppgiften verkar omöjlig. Ingen av oss vet hur man bygger båtar. Vi har inga verktyg, inget järn, ingen tjära, inget tågvirke, ingenting av allt det som vi behöver. Dessutom håller maten på att ta slut”, klagar han.

Plötsligt kommer någon på att man kan smida om stigbyglar, sporrar och vapen, allt som innehåller järn, till spik, sågar och yxor.

Av skjortor tillverkar männen segel, och hästarna får släppa till först svansar och manar, som männen flätar tågvirke av, och sedan livet, när de utsvultna spanjorerna slaktar de magra djuren i ett desperat försök att hålla svälten borta.

Den 22 september 1528 är flottarna äntligen klara. De tvåhundrafyrtiosju spanjorerna som har överlevt fördelar sig på de fem små farkosterna.

”Vi sitter så tätt att vi inte kan röra oss. Så eländigt har vi det att vi tvingas segla ut på det oroliga havet på detta vis, utan att någon av oss vet det minsta om navigering”, skriver Cabeza de Vaca.

En halv näve majs om dagen

I två månader seglar de misströstande erövrarna längs kusten, frusna, hungriga och törstiga. Hungern dämpar de med en halv handfull rå majs per man och dag, men de har inget att skölja ner den med.

Läderflaskorna som de tillverkat av hästskinn har ruttnat, och efter fem dagar utan vatten är törsten så svår att männen börjar dricka saltvatten. Fem män dricker så glupskt ur havet att de snart dör.

Vid Mississippiflodens mynning förs flottarna ut till havs med strömmen och männen skiljs åt, men den 6 november 1528 spolas två av flottarna i land på en ö (dagens Galveston Island).

De släpar sig krypande i land – och möts av ett hundratal beväpnade personer.

Expeditionen består nu av endast åttio skeppsbrutna. Bland de döda finns expeditionsledaren Narváez.

Skräckslagna stirrar de nakna, utmärglade spanjorerna på välkomstkommittén, väl medvetna om att deras öde vilar i urbefolkningens händer.

Endast tre av de medtagna männen lyckas resa sig. De har inget att sätta emot – alla deras vapen har blivit spikar och verktyg.

Med hjärtat i halsgropen inväntar spanjorerna lokalbefolkningens nästa drag.

Lättnaden är enorm när värdarna skyndar sig hem för att hämta mat och dryck åt de oväntade gästerna.

Lokalbefolkningen visar sig inte bara vara oerhört gästvänliga, utan insisterar också på att dela spanjorernas smärta och lidande.

Enligt Cabeza de Vaca ”förstår de till fullo omfattningen av vår misär och sätter sig ner hos oss och gråter i en halvtimme så högt och innerligt att det säkert hörs vida omkring”.

Mirakulöst möte i okänt land

Under vintern töms lokalbefolkningens matförråd alltmer och spanjorerna är hänvisade till att äta vad de kan komma över i naturen: spindlar, myrägg, maskar, ormar och ödlor.

Mättnad är en känsla som spanjorerna aldrig upplever. En efter en svälter de ihjäl.

Desperata av hunger börjar de äta av sina döda kamrater, något som väcker förfäran och avsky bland lokalbefolkningen.

Som om allt detta inte vore nog drabbas både spanjorerna och lokalbefolkningen av en svår sjukdom, troligen dysenteri. På våren 1529 har hälften av invånarna på ön dött. Endast femton av spanjorerna lever.

Även de Vaca är svårt medtagen. När hans kamrater väljer att resa västerut längs kusten mot Mexiko stannar han kvar på ön, som han döper till Isla de Malhado, Modlöshetens ö. Han stannar kvar där i ett helt år.

Livet på ön är en ständig kamp för överlevnad och de Vaca förbannar ödet som har placerat honom så långt från civilisationen och i det närmaste gjort honom till slav.

”Mitt liv har blivit outhärdligt. Förutom allt annat arbete måste jag gräva efter rötter i vattnet eller jorden. Mina fingrar blir hudlösa och blöder när jag nuddar ett vasstrå. Uppfläkta vassrör skär in i mitt kött och jag tvingas arbeta utan kläder.”

Det hårda slitet får honom att börja söka andra sätt att överleva. Han får idén att bli kringresande handelsman mellan folken vid kusten och de som bor längre inåt landet.

Det visar sig vara ett bra beslut. Överallt tas han emot med glädje, och han erbjuds både mat och husrum.

Lokalbefolkningen uppskattar hans varor. Särskilt eftertraktade är musslor och snäckskal, som används för att tillverka fruktknivar.

Situationen har visserligen förbättrats, men Cabeza de Vaca är ändå olycklig. Under sina ofta veckolånga vandringar mellan byarna är han, naken som han är, utlämnad åt vädrets nycker.

Även om han har vant sig vid både lokalbefolkningen och naturen saknar han sina landsmän. Efter fyra år som handelsman bryter han upp och sätter kurs mot Mexiko i förhoppning om att hitta de sina.

När han har färdats en tid inträffar miraklet: sommaren år 1533 möter han en grupp människor som berättar att det bor tre spanjorer i en av grannbyarna.

Cabeza de Vaca beger sig så fort han förmår till byn och möts av tre expeditionsmedlemmar: Andres Dorantes, Alonso del Castillo och slaven Estevan.

”När de får syn på mig blir de märkbart chockade, eftersom de länge trott att jag var död”, berättar de Vaca, som snart får klart för sig att han och dessa tre män är expeditionens enda överlevande.

Mitt i sorgen är han djupt tacksam över att få återse sina män, och glädjen är ömsesidig: ”Vi tackar Gud för att vi kan vara tillsammans igen. Denna dag är en av de lyckligaste i våra liv”, jublar han.

Spanjorerna blir halvgudar

Återseendets glädje överskuggas dock snart av det faktum att spanjorerna i praktiken är lokalbefolkningens slavar.

I nästan ett och ett halvt år tvingas de fyra männen arbeta på kustslätterna, men under tiden smider de ständigt flyktplaner. Hösten 1534 lyckas de ta sig därifrån.

Medan de är i färd med att skörda kaktusfikon passar de på att smyga iväg i skydd av mörkret.

Efter att ha vandrat i flera dagar i den ödsliga, okända terrängen kommer de till en liten by i det bergiga området norr om dagens San Antonio i den amerikanska delstaten Texas.

Där tar invånarna emot dem och ger dem hyddor att sova i.

Redan första natten efter ankomsten får spanjorerna besök av folk från trakten som hört ryktas om den vite mannens magi. De beklagar sig över att de har ont i händerna.

De vänder sig till Alonso del Castillo och ber honom bota dem. I samma ögonblick som han gör korstecknet över dem och välsignar dem säger de sig bli fria från smärtan.

I tre dagar hyllar byns invånare sina gäster. Ryktet sprids som en löpeld: de märkliga männen har en sådan makt över naturen att de kan bota de sjuka.

Från alla håll kommer nu sjuka och skadade människor till byn. Bland patienterna finns fem män som är febersjuka och oförmögna att röra sig.

Efter att ha fått gåvor som pilbågar och pilar gör Alonso del Castillo korstecknet över deras kroppar och ber en bön.

Behandlingen fungerar uppenbarligen, för morgonen därpå är alla fem på benen igen – pigga och glada och väldigt tacksamma.

”I hela landet talas det inte om något annat än de underverk som Gud, vår Herre, låter ske genom oss”, skriver Cabeza de Vaca.

Han betonar att spanjorerna gång på gång försöker förklara för lokalbefolkningen att de inte är medicinmän eller äger några övernaturliga krafter, men ingen verkar vilja lyssna på dem.

Av rädsla för att hans tidigare synder ska stå i vägen för Guds nåd och därmed för hans framgångar som medicinman vägrar Alonso del Castillo vid ett tillfälle att bota fler människor.

De sjuka och oroliga vänder sig då i stället till Cabeza de Vaca. Märkvärdigt nog visar det sig att även han har förmågan att bota endast genom att andas på de sjuka och be Ave Maria och Fader vår.

En man som legat för döden reser sig till exempel från sjukbädden omedelbart efter det att de Vaca varit på besök.

Spanjorernas insatser som medicinmän är nu en sådan succé att lokalbefolkningen betraktar dem som skickade av gudarna. Den allmänna uppfattningen är att eftersom de råder över liv och död så måste de vara solens barn.

”Det är Hans vilja att våra patienter genast skulle sprida nyheten om att de har återfått hälsan”, skriver Cabeza de Vaca. Som tack för besväret får han stora gåvor och möter idel välvilja.

”Indianerna avstår själva mat för att kunna ge till oss. De ger oss skinn och andra tecken på sin tacksamhet”, skriver de Vaca och gör vad han kan för att leva upp till lokalbefolkningens förväntningar.

Oförtrutet andas han på de sjuka, välsignar dem, gör korstecknet över dem och läser Fader vår och Ave Maria.

Kirurgi ger hög status

I åtta månader, hela vintern, stannar de fyra expeditionsmedlemmarna kvar i området kring San Antonio. På våren 1535 återupptar de sin vandring mot civilisationen.

Under de första veckorna är vandringen svår, och ännu en gång är spanjorerna nära svältdöden.

Ibland får de bara tag i några omogna frukter. Till slut är männen så desperata av hunger att de byter till sig ett par hundar som de äter upp.

Till männens stora lycka har ryktet om deras förmåga att bota sjuka föregått dem, så snart är spanjorerna tillbaka i rollen som hjältar.

Vart de än kommer tas de emot med öppna armar och festligheter.

Människor överöser dem med mat och gåvor. Somliga insisterar till och med på att få följa med undergörarna på deras fortsatta resa.

Spanjorernas anseende växer ytterligare när de Vaca utför en lyckad operation på en man som har blivit genomborrad av en pil alldeles intill hjärtat.

Med en kniv skär de Vaca upp mannens bröst och tar ut pilspetsen, varefter han syr ihop såret med två stygn.

Efter ingreppet blir mannen snart pigg igen och fri från sina smärtor. Som ett vittnesbörd om spanjorernas gudomliga förmågor skickas pilspetsen som plockats ut ur mannen från hand till hand och från trakt till trakt.

Efter att de Vaca axlat rollen som kirurg finns det nästan ingen gräns för lokalbefolkningens välvilja.

Spanjorerna har snart sällskap av mellan tretusen och fyratusen personer.

Detta faktum uppskattas dock inte helt av de fyra männen, som tycker att berömmelsen har antagit orimliga proportioner.

Åtta döda avgör saken

”Det är tröttsamt att behöva andas på eller göra korstecknet över varenda liten bit mat de äter. Kvinnorna kommer bärande på kaktusfikon, spindlar, maskar och vad de nu kan tänkas ha hittat. De skulle hellre svälta ihjäl än att äta någonting som vi inte har tagit i våra händer”, berättar de Vaca.

Trots att han tycker att det är en belastning att ha så många människor i släptåg inser han att det finns stora fördelar med att betraktas som halvgud.

Vid ett tillfälle uppstår ett gräl när blir spanjorerna och lokalbefolkningen är oense om vilken väg de ska gå.

Senare samma dag blir flera personer sjuka och åtta av dem dör, varefter de Vaca går iväg för att tillbringa natten ensam i skogen.

Han hoppas att lokalbefolkningen ska tro att han har dragit sig undan för att i lugn och ro kunna kommunicera med de högre makterna.

Hans plan fungerar som det var tänkt. När de Vaca kommer tillbaka till lägret vädjar människorna till honom att inte ta några fler liv. De går med på att följa honom på vilken väg han än väljer.

Slavjägare på jaktstigen

Under vandringen söderut blir de spanska mirakelmakarna själva en handelsvara.

Under pompa och ståt leder olika grupper av följeslagare dem in i nya byar, och sällskapet går inte därifrån förrän de har fått fina gåvor som belöning för att de fört de vita till just denna stam.

Spanjorerna tar alla tillfällen i akt att sprida den kristna tron och berättar för lokalbefolkningen att det i himlen finns en man som de kallar Gud och att det är han som skapat himmel och jord.

De berättar ”att vi gör som han befaller och att allt gott kommer ur hans hand. Vi låter dem förstå att om de gör det samma kommer de att bli mycket lyckliga.”

Snart erfar de Vaca att inte allt som spanjorerna uträttar i Guds namn är positivt.

När de fyra männen våren 1536 når stillahavskusten i nordvästra Mexiko möts de av en chockerande syn.

Spanska slavjägare har härjat i trakten och skrämt iväg alla invånare.

”Det fyller våra hjärtan med sorg när vi ser att ett land så vackert och frodigt, så fullt av bäckar och floder, har övergivits och bränts ner.

Indianerna vågar inte stanna någonstans. De dör hellre än att ännu en gång utsättas för spanjorernas ondska.

De berättar för oss att spanjorerna har tagit hälften av alla män, kvinnor och barn till fånga”, berättar en ursinnig de Vaca.

Några veckor senare stöter spanjorerna på fyra spanska slavjägare. Det efterlängtade återseendet med andra kristna blir emellertid inte så glädjefullt som de Vaca hoppats.

Slavjägarna insisterar på att de sexhundra personerna i de Vacas följe ska bli slavar. Cabeza de Vaca protesterar och försöker förmå följeslagarna att återvända till sina hembyar, men förgäves.

Han skriver: ”De tänker inte göra någonting innan de överlämnat oss i händerna på andra indianer, så som deras sed föreskriver.

De är rädda att de kommer att dö om de återvänder utan att ha fullföljt sina åtaganden.”

Slavjägarna, som fortfarande hoppas på ett lätt byte, försöker ställa sig in hos indianerna och förklarar att de är av samma ras som de vilsna vandringsmännen, men det tror indianerna inte på.

Enligt de Vaca blir deras svar: ”De kristna ljuger. Vi (Cabeza de Vaca och de tre andra, reds. anm.) har kommit från soluppgången, de (slavjägarna, reds.anm.) från solnedgången. Vi har botat de sjuka, medan de har dödat de friska. Vi kom nakna och barfota, medan de hade kläder, hästar och lansar. Vi begärde ingenting, utan tog vad som blev oss givet, medan de plundrade alla som de mötte och inte gav någonting till någon.”

Så småningom lyckades de Vaca övertala de infödda att återvända hem genom att lova att de kristna i fortsättningen ska låta dem vara i fred.

Längre söderut fick han till sin fasa veta att hans löfte redan hade brutits. Slavjägarna hade tagit de sexhundra människorna till fånga omedelbart efter avskedet från de fyra överlevande.

Sängarna är för mjuka

I juli 1536 kommer de fyra spanjorerna slutligen fram till Mexico City, där de får ett storslaget mottagande vid den spanske vicekungen Mendozas hov.

Efter åtta långa år är den cirka niohundra mil långa odyssén genom okänt land och bland fientliga stammar äntligen över.

Mötet med civilisationen blir inte helt oproblematiskt för de Vaca och hans ressällskap.

De fyra männen får dyrbara kläder av vicekungen, men det tar lite tid innan de vänjer sig vid att ha kläder på kroppen.

De mjuka sängarna de tilldelas lämnas orörda: ”Under flera dagar kunde vi inte sova någon annanstans än på golvet”, berättar de Vaca.

Han var dock inte mer främmande för de spanska traditionerna än att han redan dagen efter ankomsten till Mexico City tog plats på åskådarläktaren på stadens tjurfäktningsarena.

Vägrade återvända

Vicekungen i Mexico City försökte övertala de Vaca och de övriga överlevande att genomföra ännu en expedition norrut.

Cabeza de Vaca och hans landsmän Castillo och Dorantes tackade dock nej. De hade fått nog.

Endast den siste överlevande, den marockanske slaven Estevan, gick med på att visa vägen åt en ny expedition.

Cabeza de Vaca reste hem till Spanien. År 1541 utnämndes han till guvernör för regionen La Plata i Argentina, men två år senare föll han offer för en kupp och skickades tillbaka till Spanien i bojor.

Sjuk och ensam avled han i Sevilla år 1557.