Männen i roddbåten stirrade på den märkliga varelsen vid strandkanten. Kvällen innan hade de sett ett ljus på ön och de rodde nu vaksamt in till Más a Tierra.
De trodde knappt sina ögon. Här på en öde ö i Stilla havet, där de trodde sig vara helt ensamma, stöter de på en människa – barfota, och med kläder och hatt i getskinn.
När båten når stranden rusar han glädjestrålande mot dem. Mannen de möter är den skotske sjömannen Alexander Selkirk. Han har svårt för att tala och umgås med andra människor och det är inte så konstigt.
Selkirk har levt på ön sedan september 1704, och när man hittar honom visar kalendern på den 2 februari 1709. Under de fyra och ett halvt åren har han bott i en koja och bara hoppats på att något skepp skulle komma förbi.
Desto mer överraskande är det därför att han själv valde att bli lämnad på ön.
Selkirk ville sättas av
Före sin tid som eremit var Alexander Selkirk styrman på kaparen Cinque Ports med 16 kanoner, som jagade spanska skepp lastade med guld. Cinque Ports förlorade sin kapten utanför Brasilien, och dess nye kapten blev den blott 21-årige Thomas Stradling.
Efter vistelsen på Mas a Tierra plockades Selkirk upp av kaparskeppet Duke, där han stannade i två år.
Kaparna hade licens att ägna sig åt sjöröveri
Alexander Selkirk var kapare – ett slags statligt auktoriserad sjörövare som hade monarkens tillstånd att angripa fiendens handelsfartyg.
Sjörövare och pirater jagades hårt på 1600- och 1700-talen, och de flesta mötte en våldsam död. Men under ett krig kunde sjöröveri vara ett utmärkt vapen.
Angrepp på handelsfartyg kunde försvaga motståndarens ekonomi och därmed förkorta kriget. Det betydde att de europeiska staterna plundrade varandras handelsfartyg och kuststäder under pågående krig.
Uppgiften lades delvis ut på entreprenad till privata redare och kaptener. De fick ett kaparbrev där det stod att de handlade på uppdrag av staten. Därmed var de principiellt legitima deltagare i kriget och kunde inte avrättas rakt av, som vanliga sjörövare.
Kaparbrevet gjorde det möjligt för kaparna att konfiskera de fartyg de angrep. Även lasten kunde ta över. Alltihop lämnades till en prisrätt där staten beslöt om den skulle köpa skeppet, och inte minst om priset – det vill säga bytet – var lovligt.
Verksamheten var mycket lönsam. Kaparskeppet Duke, som Selkirk seglade med efter sin tid på ön, gav till exempel en av investerarna 2 755 pund – motsvarande 61 årslöner.
Alexander Selkirk, som hade rymt hemifrån som ung eftersom han inte drog jämnt med familjen, var knappast världens lättaste person att ha att göra med, och Selkirk och kapten Stradling råkade snart i gräl.
Efter ett misslyckat angrepp på ett franskt fartyg seglade Cinque Ports till Más a Tierra för att man skulle reparera skadorna. Selkirk ansåg inte att arbetet utfördes tillräckligt noggrant, och efter ett bråk med kapten Stradling bad han att få bli lämnad kvar på ön.
Senare skulle Selkirk få bekräftat att han fattat rätt beslut. En kort tid efter det att han lämnade Cinque Ports förliste nämligen skeppet och besättningen drunknade eller togs till fånga av spanjorerna.
Fristad för sjörövare
Más a Tierra var provianteringsplats för sjörövare och kapare. Sjöfolket kände till den obebodda ön där det fanns tillgång till färskt vatten, frukter och grönsaker som motverkade skörbjugg, samt både fisk och vilt i rikliga mängder.
Ön ligger tillräckligt nära Chiles kust för att utgöra en utmärkt bas för engelska kapare som angrep skepp och städer i det spanska Chile.
Alexander Selkirks öde ö, Mas a Tierra, heter i dag Robinson Crusoe Island som en hyllning till Daniel Defoes roman – och för turisternas skull.
Selkirk tog sina egna saker med sig: kläder, instrument och böcker för navigation, en kniv och sin bibel. Från skeppets förråd fick han en machete, ett gevär, lite krut och kulor, elddon, lite mat och en gryta.
Selkirk hade tidigare själv anlupit Más a Tierra och plockat upp sjömän, så han räknade säkerligen med att samma sak skulle hända honom själv inom en månad.
Råttor bet honom i tårna
Till en början fruktade Selkirk att det fanns rovdjur på öns inre, så han höll sig till stranden där han levde av skaldjur och sov i en grotta.
Han spanade oavbrutet mot horisonten, men den befriande anblicken av en fartygssiluett uteblev och efter hand som ensamheten blev påträngande ångrade Selkirk bittert sitt beslut.
Den öde ön var full av hungriga råttor, som bet Selkirk, när han försökte sova.
Det blev inte bättre när eremiten motvilligt tvingades flytta längre in på ön eftersom flockar av sjölejon intog stranden för att para sig. Men till hans stora lättnad visade det sig att det inte fanns några stora rovdjur på ön.
I gengäld plågades han av råttor som gnagde på hans tår medan han sov. Selkirk fångade därför några katter – avkommor till skeppskatter som lämnats på ön – som kunde hålla de närgångna gnagarna borta.
Jagade getter till fots
Inne på ön var utbudet av föda större och Selkirk kunde dryga ut kosten med vilda rovor, kål och peppar att krydda maten med. Och framför allt upptäckte han en stor mängd vilda getter.
Kulor och krut tog snart slut och Selkirk fick jaga getterna på annat vis. Lösningen blev att springa ikapp dem och skära halsen av dem med en kniv. När Selkirk demonstrerade sin underliga jaktteknik för sjömännen som räddade honom, hade de inte en chans att hålla jämna steg med honom.
Det Selkirks oroade sig mest för var att han skulle bli sjuk eller att skeppen skulle segla förbi utan att plocka upp honom. Därför måste han alltid hålla sig nära den naturliga hamnen Cumberland Bay, där han sattes i land.
I omkring 300 år har skattletare vallfärdat till ön. Här har en grupp gått i land i Cumberlandbukten.
Vild skattjakt på Selkirks öde ö
Några år efter att Selkirk hämtats upp fick ön en annan gäst – en spansk kapten som grävde ned en enorm skatt på ön. Sägs det.
Det berättas att en stor skatt ligger nedgrävd på Mas a Tierra, som i dag kallas för Robinson Crusoe-ön. År 1715 – kort efter det spanska tronföljdskriget – ska den spanske amiralen Juan Esteban Ubilla y Echeverria ha deltagit i en komplott mot den spanska tronen.
I samband med oroligheterna ska han enligt legenden ha stulit en gigantisk skatt. En del källor uppger att den bestod av guld och juveler från den kungliga spanska skattkammaren, andra hävdar att det var guld som stulits från inkafolket. Det sägs att skatten grävdes ner på ön.
Enligt ryktet hittade den engelske kaptenen Cornelius Webb skatten år 1761. Han lastade ombord den på sitt fartyg Enhörningen, och seglade mot England. Men en storm tvingade honom att vända om och gräva ner skatten igen.
Sedan dess har skattletare vallfärdat till ön och grävt ut den på längden och tvären. Senast har en tysk-amerikansk miljonär ansökt om tillstånd att gräva nära Puerto Ingles, som ligger i närheten av de grottor som Alexander Selkirk bodde i
Än så länge har ingen hittat skatten.
Och han vågade inte gå på upptäcktsfärd bland höjderna inne på ön av rädsla för skador. Vid ett tillfälle sprang han efter en get som föll ned i en skreva, och Selkirk följde efter.
Efter att ha legat medvetslös i ett dygn vaknade han upp ovanpå geten, som lyckligtvis hade dämpat hans fall. Han kröp mer än en kilometer hem och det tog tio dagar för honom att hämta sig.
Selkirk saknade salt att konservera getköttet med så han fick lufttorka eller röka köttet så att det skulle hålla sig. Han lyckades också fånga några getkid som han bröt ett ben på så att de inte sprang ifrån honom. På så sätt hade han mat i närheten ifall han drabbades av sjukdom eller dåligt väder.
Efter flera år på ön var hans fotsulor så härdade att han utan problem kunde gå barfota
Så småningom insåg Selkirk att räddningen kunde dröja, och han byggde därför två kojor av virke från pepparträdet. De trasiga kläderna ersatte han med nya av getskinn – som tur var hade han hantverket i blodet eftersom hans far var skomakare och skinngarvare.
Hans slitna kniv ersattes med en ny, tillverkad av gamla tunnband som han hittade på stranden. Skor behövde han dock inga, efter flera år på ön var hans fotsulor så härdade att han utan problem kunde gå barfota.
Äntligen räddad
När ett skepp äntligen dök upp var det spanskt. Som brittisk kapare hade Selkirk plundrat massor med spanska skepp och befarade ett öde värre än döden om manskapet hittade honom och därför gömde han sig. Det gjorde han även när nästa spanska skepp kom.
Men den 2 februari 1709 lade äntligen de engelska skeppen Duke och Duchess till vid ön. De hade haft en hård seglats runt Kap Horn och sökte sig till Más a Tierra för att proviantera.
Selkirks historia inspirerade sannolikt Daniel Defoe till att 1719 skriva romanen om Robinson Crusoe.
Av en slump fanns en av hans tidigare reskamrater ombord. Selkirk blev igenkänd och erbjöds att segla med Duke på kapningsfärd som styrman.
Kort efter hemkomsten publicerade både sekonden Edward Cooke på Duchess och kapten Woodes Rogers på Duke böcker om resan och räddningen av Selkirk.
Och 1713 publicerades i tidningen The Englishman en artikel om Alexander Selkirk, sjömannen som hade blivit en känd figur.
Crusoe blev en framgång
Historien om Selkirk kunde ha slutat här om det inte vore för att Daniel Defoe år 1719 skrev en av de första engelska romanerna: Robinson Crusoe, vars fullständiga engelska titel är The Life and Strange Surprizing Amazing Adventures of Robinson Crusoe. Boken blev genast en succé.
Daniel Defoes giftiga penna gjorde bland annat att han hamnade i skamstocken.
Crusoes far levde ett äventyrligt liv
Daniel Delfoe var en misslyckad handelsman men en framgångsrik skribent. Han provade på att både sitta i fängelse och att vara politisk spion.
Daniel Defoe (1660–1731) levde ett liv som kunde blivit ett ämne för en av hans egna romaner. Han var son till en handelsman och prövade själv på mängder med olika näringar, men gick i konkurs lika många gånger.
Defoe var enormt driftig och från slutet av 1600-talet och de följande drygt 30 åren skrev han mer än 2 000 artiklar och böcker. På sitt CV kunde Defoe bland annat skriva spion för whigs – ett politiskt parti – och journalist.
Han hade en vass penna, som gav honom en del inkomster – och fiender. År 1702 gav han ut en satir, i vilken han gjorde narr av en präst som krävde att frikyrkliga personer skulle straffet. För sin text hamnade Defoe i skamstocken och fängelse.
Han gömde sig ibland bakom fantasifulla pseudonymer som Heliostrapolis, sekreterare hos kejsaren av månen.
Romanen följer inte Selkirks upplevelser slaviskt, bland annat utspelar den sig i Karibien och inte i Stilla havet. Crusoe lever också ensam i hela 28 år och till skillnad från Selkirk möter han andra människor.
Crusoe-karaktären är säkert sammansatt av flera berättelser från strandade sjömän, men den stackars Selkirk var med all säkerhet en viktig inspirationskälla för Defoe.
Selkirk kunde ha dragit sig tillbaka som en rik man efter resan med Duke. Men han blev förmodligen rastlös och några år senare skrev han in sig vid engelska flottan, där han dog i tjänsten 1721.