Imageselect
Robinson Crusoe skrevs mot bakgrund av historien om Alexander Selkirk

Sjömannen Alexander Selkirk var verklighetens Robinson Crusoe

Efter en dispyt med sin kapten sattes sjömannen Alexander Selkirk i land på en öde ö. Han räknade med att bli räddad efter en månad – han misstog sig grundligt.

Männen i roddbåten stirrade på den märkliga varelsen vid strandkanten. Kvällen innan­ hade de sett ett ljus på ön och de rodde nu vaksamt in till Más a Tierra.

De trodde knappt sina ögon. Här på en öde ö i Stilla havet, där de trodde sig vara helt ensamma, stöter de på en människa – barfota, och med kläder och hatt i getskinn.

När båten når stranden rusar han glädjestrålande mot dem. Mannen de möter är den skotske sjömannen Alexander Selkirk. Han har svårt för att tala och umgås med andra människor och det är inte så konstigt.

Selkirk har levt på ön sedan september 1704, och när man hittar honom visar kalendern på den 2 februari 1709. Under de fyra och ett halvt åren har han bott i en koja och bara hoppats på att något skepp skulle komma förbi.

Desto mer överraskande är det därför att han själv valde att bli lämnad på ön.

Selkirk ville sättas av

Före sin tid som eremit var Alexander Selkirk styrman på kaparen Cinque Ports med 16 kanoner, som jagade spanska skepp lastade med guld. Cinque Ports förlorade sin kapten utanför Brasilien, och dess nye kapten blev den blott 21-årige Thomas Stradling.

Alexander Selkirk tjänstgjorde på kaparskepp.

Efter vistelsen på Mas a Tierra plockades Selkirk upp av kaparskeppet Duke, där han stannade i två år.

© Mary Evans Picture Library/Unattributed Engraving/Ritzau Scanpix

Kaparna hade licens att ägna sig åt sjöröveri

Alexander Selkirk, som hade rymt hemifrån som ung eftersom han inte drog jämnt med familjen, var knappast världens lättaste person att ha att göra med, och Selkirk och kapten Stradling råkade snart i gräl.

Efter ett misslyckat angrepp på ett franskt fartyg seglade Cinque Ports till Más a Tierra för att man skulle reparera skadorna. Selkirk ansåg inte att arbetet utfördes tillräckligt noggrant, och efter ett bråk med kapten Stradling bad han att få bli lämnad kvar på ön.

Senare skulle Selkirk få bekräftat att han fattat rätt beslut. En kort tid efter det att han lämnade Cinque Ports förliste nämligen skeppet och besättningen drunknade eller togs till fånga av spanjorerna.

Fristad för sjörövare

Más a Tierra var provianteringsplats för sjörövare och kapare. Sjöfolket kände till den obebodda ön där det fanns tillgång till färskt vatten, frukter och grönsaker som motverkade skörbjugg, samt både fisk och vilt i rikliga mängder.

Ön ligger tillräckligt nära Chiles kust för att utgöra en utmärkt bas för engelska kapare som angrep skepp och städer i det spanska Chile.

Karta över Robinson Crusoe-ön

Alexander Selkirks öde ö, Mas a Tierra, heter i dag Robinson Crusoe Island som en hyllning till Daniel Defoes roman – och för turisternas skull.

© NASA & Shutterstock

Selkirk tog sina egna saker med sig: kläder, instrument och böcker för navigation, en kniv och sin bibel. Från skeppets förråd fick han en machete, ett gevär, lite krut och kulor, elddon, lite mat och en gryta.

Selkirk hade tidigare själv anlupit Más a Tierra och plockat upp sjömän, så han räknade säkerligen med att samma sak skulle hända honom själv inom en månad.

Råttor bet honom i tårna

Till en början fruktade Selkirk att det fanns rovdjur på öns inre, så han höll sig till stranden där han levde av skaldjur och sov i en grotta.

Han spanade oavbrutet mot horisonten, men den befriande anblicken av en fartygssiluett uteblev och efter hand som ensamheten blev påträngande ångrade Selkirk bittert sitt beslut.

Råttor plågade Alexander Selkirk

Den öde ön var full av hungriga råttor, som bet Selkirk, när han försökte sova.

© Shutterstock

Det blev inte bättre när eremiten motvilligt tvingades flytta längre in på ön eftersom flockar av sjölejon intog stranden för att para sig. Men till hans stora lättnad visade det sig att det inte fanns några stora rovdjur på ön.

I gengäld plågades han av råttor som gnagde på hans tår medan han sov. Selkirk fångade därför några katter – avkommor till skeppskatter som lämnats på ön – som kunde hålla de närgångna gnagarna borta.

Jagade getter till fots

Inne på ön var utbudet av föda större och Selkirk kunde dryga ut kosten med vilda rovor, kål och peppar att krydda maten med. Och framför allt upptäckte han en stor mängd vilda getter.

Kulor och krut tog snart slut och Selkirk fick jaga getterna på annat vis. Lösningen blev att springa ikapp dem och skära halsen av dem med en kniv. När Selkirk demonstrerade sin underliga jaktteknik för sjömännen som räddade honom, hade de inte en chans att hålla jämna steg med honom.

Det Selkirks oroade sig mest för var att han skulle bli sjuk eller att skeppen skulle segla förbi utan att plocka upp honom. Därför måste han alltid hålla sig nära den naturliga hamnen Cumberland Bay, där han sattes i land.

Robinson Crusoe-ön kan hysa en guldskatt.

I omkring 300 år har skattletare vallfärdat till ön. Här har en grupp gått i land i Cumberlandbukten.

© Library of Congress

Vild skattjakt på Selkirks öde ö

Och han vågade inte gå på upptäcktsfärd bland höjderna inne på ön av rädsla för skador. Vid ett tillfälle sprang han efter en get som föll ned i en skreva, och Selkirk följde efter.

Efter att ha legat medvetslös i ett dygn vaknade han upp ovanpå geten, som lyckligtvis hade dämpat hans fall. Han kröp mer än en kilometer hem och det tog tio dagar för honom att hämta sig.

Selkirk saknade salt att konservera getköttet med så han fick lufttorka eller röka köttet så att det skulle hålla sig. Han lyckades också fånga några getkid som han bröt ett ben på så att de inte sprang ifrån honom. På så sätt hade han mat i närheten ifall han drabbades av sjukdom eller dåligt väder.

Efter flera år på ön var hans fotsulor så härdade att han utan problem kunde gå barfota

Så småningom insåg Selkirk att räddningen kunde dröja, och han byggde därför två kojor av virke från pepparträdet. De trasiga kläderna ersatte han med nya av getskinn – som tur var hade han hantverket i blodet eftersom hans far var skomakare och skinngarvare.

Hans slitna kniv ersattes med en ny, tillverkad av gamla tunnband som han hittade på stranden. Skor behövde han dock inga, efter flera år på ön var hans fotsulor så härdade att han utan problem kunde gå barfota.

Äntligen räddad

När ett skepp äntligen dök upp var det spanskt. Som brittisk kapare hade Selkirk plundrat massor med spanska skepp och befarade ett öde värre än döden om manskapet hittade honom och därför gömde han sig. Det gjorde han även när nästa spanska skepp kom.

Men den 2 februari 1709 lade äntligen de engelska skeppen Duke och Duchess till vid ön. De hade haft en hård seglats runt Kap Horn och sökte sig till Más a Tierra för att proviantera.

Daniel Defoe skrev Robinson Crusoe

Selkirks historia inspirerade sannolikt Daniel Defoe till att 1719 skriva romanen om Robinson Crusoe.

© Album/Coll. Jonas/Kharbine-Tapabor/Imageselect

Av en slump fanns en av hans tidigare reskamrater ombord. Selkirk blev igenkänd och erbjöds att segla med Duke på kapningsfärd som styrman.

Kort efter hemkomsten publicerade både sekonden Edward Cooke på Duchess och kapten Woodes Rogers på Duke böcker om resan och räddningen av Selkirk.

Och 1713 publicerades i tidningen The Englishman en artikel om Alexander Selkirk, sjömannen som hade blivit en känd figur.

Crusoe blev en framgång

Historien om Selkirk kunde ha slutat här om det inte vore för att Daniel Defoe år 1719 skrev en av de första engelska romanerna: Robinson Crusoe, vars fullständiga engelska titel är The Life and Strange Surprizing Amazing Adventures of Robinson Crusoe. Boken blev genast en succé.

Daniel Defoe hamnade i skamstocken

Daniel Defoes giftiga penna gjorde bland annat att han hamnade i skamstocken.

© Getty images

Crusoes far levde ett äventyrligt liv

Romanen följer inte Selkirks upplevelser slaviskt, bland annat utspelar den sig i Karibien och inte i Stilla havet. Crusoe lever också ensam i hela 28 år och till skillnad från Selkirk möter han andra människor.

Crusoe-karaktären är säkert sammansatt av flera berättelser från strandade sjömän, men den stackars Selkirk var med all säkerhet en viktig inspirationskälla för Defoe.

Selkirk kunde ha dragit sig tillbaka som en rik man efter resan med Duke. Men han blev förmodligen rastlös och några år senare skrev han in sig vid engelska flottan, där han dog i tjänsten 1721.