Roald Amundsen letar efter Nordvästpassagen

Det är lördag förmiddag den 26 augusti 1905 i det nästan isfria sundet mellan Cape Parry – det amerikanska fastlandets nordligaste spets – och Nelson Head på sydspetsen av Banks Island.

På Gjøa hissas den norska flaggan, och i sin dagbok beskriver kapten Roald Amundsen triumfen med några fåordiga rader: ”Nordvästpassagen är erövrad. Min pojkdröm – detta är det ögonblick då den uppfylldes”.

Polarforskaren fick smyga bort i natten

Roald Amundsens upptäcktsresa började egentligen redan 1889, när den då 17-årige skolpojken läste om landsmannen Fridtjof Nansen, som hade åkt skidor tvärs över Grönland. Färden över inlandsisen var en sensation, och reportaget väckte liv i polarforskaren i unge Roald:

”För första gången hördes det i min själs inners­ta en klar och bävande viskning: Tänk om du kunde hitta Nordvästpassagen!” skrev Amundsen flera år senare. Vägen skulle dock bli lång, för han hade lovat sin far att läsa till läkare – ett yrke som inte lockade honom ett dyft.

Först när föräldrarna dött kunde Amundsen följa sin hemliga dröm: Han gav sig ut och seglade för att få erfarenhet, och sedan mönstrade han på som andrestyrman på Belgica-expeditionen, som övervintrade i Antarktis (1897–99).

Skörbjugg fick färden att utvecklas till en mardröm, och under den långa polarnatten blev två män galna. Amundsen sög emellertid i sig alla erfarenheter, och han blev den förs­te skidåkaren på den kalla kontinenten.

Väl hemma igen började Amundsen förbereda sin egen expedition. Den ambitiöse norrmannen hade insett att det inte räckte att vara den förste som kom fram till ett okänt land; en expedition måste ha vetenskaplig tyngd.

Vid den här tiden var forskare förbryllade av det faktum att de magnetiska polerna tycktes flytta sig, så Amundsen sökte upp den ledande experten på jordmagnetism, professor Georg von Neumayer, i Hamburg för att lära sig mer.

”En exakt bestämning av jordens magnetiska nordpol skulle vara av oskattbart värde för vetenskapen”, sa Neumayer och undervisade Amundsen i magnetismens finesser i mer än en månad.

Amundsen utnyttjade sitt fadersarv för att köpa den gamla fiskekuttern Gjøa och förbereda henne för att segla i isfyllda farvatten. Skeppet var endast 70 fot långt, och det passade Amundsen, som planerade en expedition i liten skala. På Belgica hade de varit 19 man, som skulle sysselsättas och ha mat varje dag. På Gjøa ville han ha med endast sex man.

Arvet räckte inte, så Amundsen var tvungen att låna pengar för att köpa förnödenheter och leja män. Alla långivare försäkrades om att de skulle få tillbaka pengarna när äventyret var över, men tron på projektet avtog efter hand, och de hotade att ta skeppet i pant.

Den 17 juni 1903 – i skydd av nattmörkret – stävade Gjøa ut från Kristiania. Ingen vinkade farväl på kajen, för Amundsen hade inte sagt ett knyst. Expeditionen inleddes som en flykt, och först när Gjøa kom ut på internationellt vatten kände Amundsen sig säker. Han plockade fram en flaska god rom:

”Nu har vi blivit av med långivarna, pojkar. Nu gäller det bara att alla ser till att göra sin plikt. Det är ingen konst. Skål och god tur”.

Amundsens sex erfarna sjömän

Kapten Amundsen höjde glaset och tittade i tur och ordning på sina män: Peder Ristvedt hade varit Amundsens sergeant i armén; Helmer Hanssen var expert på jakt och på att segla i isiga farvatten; Anton Lund hade seglat sedan han var tolv år gammal; och Gustav Juel hade tillbringat sex veckor i Tyskland för att lära sig hur man mäter jordmagnetism.

Skeppskocken Adolf Henrik Lindstrøm hade deltagit i en tidigare norsk expedition och var berömd för sin mat, som kunde muntra upp vilken missmodig polarforskare som helst. Även en dansk deltagare ingick: örlogsofficeren Godfred Hansen tog tjänstledigt från flottan för att bli vice kapten på Gjøa.

Alla var skickliga sjömän och experter inom sitt fält – och det förstod Amundsen att utnyttja med sin ”frivilliga disciplin”: ”Jag hade bestämt mig för att i görligaste mån tillämpa frihetssystemet ombord – låta alla känna att de var självständiga inom sitt eget område”.

Nu stod de sju på tröskeln till ett äventyr som de gångna 300 åren hade kostat flera hundra män livet.

Skeppet fylls med hundar

Gjøa tog sig över Nordatlanten utan problem och rundade Grönlands sydligaste punkt. Sedan stävade det upp längs Grönlands västkust till samhället Qeqertarsuaq, där Amundsen skulle fylla på förnödenheter och ta ombord slädhundar.

”För hundarna betalade jag 13 kronor styck. Dessutom hundslädar, piskor och metallbeslagna remmar”, noterade Amundsen i sin dagbok den 31 juli.

Gjøa fortsatte till klippön Dalrymple Rock, där skotska valfångare som överenskommet lagt en stor depå. Dimma och drivis försinkade båten, innan 105 lådor proviant med bland annat pemmikan till hundarna kunde lastas, och resan gick vidare västerut mot Lancastersundet – och in i Nordvästpassagen.

Skeppet låg djupt i vattnet, så tungt lastat var det med utrustning och proviant. På däcket stod lådor staplade – och ovanpå dem lekte slädhundarna.

Längs vägen låg Beechey Island med de sorgliga resterna av Franklin-expeditionens första vinterkvarter. Drygt 50 år tidigare hade John Franklin och hans skepp Terror och Erebus övervintrat där, innan de 1846 seglade döden till mötes.

För Amundsen var platsen en helgedom för polarforskningen. Han satt en hel kväll i respektfull meditation på Gjøa:

”Franklin och hans män satte livet till i kam­pen för Nordvästpassagen. Låt oss ge dem ett minne mer varaktigt än någon bautasten: Erkännandet att de var de första upptäckarna av Nordvästpassagen”.

Amundsen var den dittills bäst förberedde upptäcktsresande som gett sig iväg för att hitta passagen, för han förfogade över alla kartor som föregående expeditioner hade ritat.

Bland Franklins kvarlåtenskap på Beechey Island hittade Amundsen järn, sulläder och ett ton kol, som kunde komma till användning under resan. Allt lastades ombord, innan de fortsatte färden.

Dubbla katastrofer

I själva verket hade Amundsen kunnat fortsätta västerut i det nästan isfria vattnet och ha forcerat Nordvästpassagen i mer eller mindre en handvändning, men de vetenskapliga ambitionerna tvingade honom att övervintra. För att hålla sig nära den magnetiska nordpolen seglade han nu söderut – in i de farvatten som hade kostat Franklin livet.

Hittills har allt gått som planerat, skrev Amundsen i sin dagbok den 27 augusti: ”Har smugit vidare söderut, delvis i dimma, delvis i klart väder, delvis med lite bris, delvis med stiltje. Havet är fyllt med små isstycken inte mycket större än en fotboll, vilket inte besvärar oss det minsta. Ska vi verkligen kunna slippa igenom så enkelt?”.

Redan tre dagar senare inträffade den första katastrofen, när Gjøa den 30 augusti seglade på ett rev och fastnade.

”Klockan elva väcktes jag av ett våldsamt hugg och rusade upp på däck. Vi stod på grund en bit från en väldigt låg ö, som vid senare observation visade sig vara en av de små Beaufortöarna”.

Kraften från motorn räckte inte för att dra loss skeppet. I stället gav Amundsen order om att delar av lasten skulle kastas överbord och alla segel hissas, så vinden kunde dra loss skeppet. Beslutet var väldigt djärvt, men masten höll, och seglatsen kunde fortsätta.

Redan dagen därpå inträffade en ny katastrof: ”När jag i går kväll var i färd med att notera dagen i min dagbok, avbröts jag av rop om brand. Jag ilade snabbt upp och såg lågor blandade med tjock, kvävande rök slå upp ur maskinrummet”, berättade Amundsen.

Branden utgjorde en livsfara, för intill maskinen stod tankar med 10000 liter fotogen. Om elden spred sig till bränslet skulle skeppet vara förlorat och männen dödsdömda. Lyckligtvis behöll männen fattningen och öste in stora mängder vatten i maskinrummet, så att lågorna släcktes – och männen fick order om att aldrig använda öppen eld i maskinrummet.

Vinterhamnen vid världens ände

Amundsen räknade med två övervintringar längs vägen. De magnetiska observationerna hade högsta prioritet, men han förväntade sig även att skaffa sig praktiska kunskaper om hur man över­lever i arktiska trakter – kunskaper han skulle behöva på de framtida expeditioner han drömde om att genomföra.

Den 9 september kastade Gjøa ankar i en vik vid King William Island. Ön erbjöd forsar med sötvatten och vilt i form av renar, gäss och ripor. Rester av en inuit­lägerplats vittnade om att det var en gynnsam plats att slå sig ned på.

”Jag bestämde att detta skulle vara vår vinterhamn. Om man hade suttit hemma och tänkt sig en vinterhamn, hade man inte kunnat komma på en bättre”, sammanfattade Amundsen.

Viken fick namnet Gjøahavn (Gjøahamn), och i takt med att temperaturen de följande veckorna sjönk till långt under fryspunkten etablerades stugor, depåer och det astronomiska observato­riet Uranienborg snabbt. Samtidigt ut­ökades matförrådet.

Under oktober sköt männen 90 renar. Det stora antalet var nödvändigt, eftersom djuren varje år vandrar söderut i takt med att deras föda täcks av is och snö. Att bygga förråd var dock en sak, att lära sig hur man överlever i arktiska trakter en annan.

Dagboken den 12 oktober: ”Sköt i dag nio renar, varav två praktfulla bockar, som nu flåtts. Vi har även i dag använt hundar för att transportera köttet, men finner det väldigt besvärligt – ovana som vi ännu är”.

Amundsen stiftade snart bekantskap med polarlivets verkliga experter, när fem inuiter kom på besök. Besättningen kände sig osäker; Amundsen gick dem till mötes – följd av resten av männen, beväpnade med gevär.

”Utan tecken på rädsla närmade de sig. De hälsade vänskapligt genom att stryka oss på bröstet och säga ’Minaktumi’. Vi gjorde likadant, och var vänner”.

Nya vänner och nya kläder

Inuiterna bjöds ombord på lite renkött, och besöket följdes av flera, då inuiterna bytte hemmagjorda redskap som pilbågar och knivar samt kläder och andra föremål mot bland annat norska synålar av stål. Ett par veckor senare blev Amundsen inbjuden till inuiternas boplats, där han för första gången övernattade i en igloo. Som gäst hade han tagit med sig kakaopulver, som han bjöd på:

”Det verkade emellertid inte tilltala dem. De skakade bara på huvudet och mumlade ’ita’ (renkött).”

Den 1 december såg männen solen för sista gången, och dagsljuset ersattes av ett par timmars skymning mitt på dagen. Å andra sidan varslade det böljande norrskenet om den annalkande högtiden. Amundsen visste att firandet av julafton var viktigt för moralen hos en besättning som var långt hemifrån.

Sjömännen pyntade skeppet med flaggor och efter att ha tvättat sig i Gjøas ångbad tog de plats runt bordet. Först serverade skeppskocken Lindstrøm risgrynsgröt, därefter renstek och rödvin, och till dessert vankades det rompudding med likör och cigarrer. Det följdes av julklappar, skålar och tal, och julpsalmer ackompanjerade av ett munspel.

”Det klingar bra, när vi alla sju ropar hurra med en röst. Jag är säker på att vi alla har roat oss kungligt”, noterade Amundsen efter den minnesvärda julaftonen vid världens ände.

Konsten att bygga en igloo

Det nya året, 1904, inleddes med träning i slädhundskörning – övervakad av inuiterna. Sedan inleddes expeditionerna för att bestämma den magnetiska nordpolens exakta placering. Mätningarna visade att den magnetiska nordpolen hade flyttat sig i förhållande till den plats som polarforskaren James Clark Ross hade kommit fram till 73 år tidigare.

Hemma vid Gjøa kunde männen återgälda lokalbefolkningens hjälp med läkemedel, när en av inuiterna blev sjuk:

”Teraiu låg till kojs i dag med huvudvärk, magont och kräkningar. Jag gav honom drivande piller i amerikansk olja. Ett förträffligt laxermedel”, skrev Amundsen i sin dagbok. Lektionerna i att bygga snöhyddor tog fart på allvar.

På ett par veckor lärde Amundsen sig bygga en igloo för fyra personer på mindre än två timmar. Det var imponerande – men inuiterna klarade det på en halvtimme.

Med tiden hade Amundsen bytt till sig en komplett inuitgarderob, och efter fem månader i Arktis bytte polarforskaren klädsel helt och hållet:

”Jag började förra onsdagen gå klädd fullständigt som en eskimå. Såväl ytter- som inneranorak hänger lös utanpå ­byxorna, och luften flödar fritt uppför kroppen. Inner- och ytterbyxorna är fästa runt livet med ett snöre och hänger ned över knäna över kamikerna, så att luften även där passerar fritt”.

När våren närmade sig greps Amundsens män av hemlängtan. De var redo att fortsätta färden, men Amundsen sa nej, för det vetenskapliga arbetet hade ännu inte fullföljts. Kaptenens besked gav upphov till en viss missämja ombord, och humöret blev inte bättre av att han inskärpte sitt förbud mot att söka inuitkvinnornas sällskap.

Amundsen slog fast att könsdriften inte hörde hemma på en expedition – och dessutom hade han konstaterat att några av inuiterna led av könssjukdomen syfilis.

Umgänget med inuiterna var inte helt friktionsfritt, för expeditionens stora lager av mat och utrustning frestade inuiterna, som aldrig sett sådant överflöd.

”I förmiddags kom Ugpik och Angudju. De berättade att fem eskimåer varit här i går natt och gjort inbrott i provianttältet och stulit bröd, pemmikan och en smörlåda”, skrev Amundsen den 13 februari 1905 full av förundran:

”Det märkligaste är att det bland dessa fem tjuvar finns personer som vi har gett den bästa behandling av alla – nämligen Teraiu och Nanurlo. Den förste levde hos oss hela förra vintern, och den andre – en pojke på cirka 16 år – har alldeles nyligen behandlats för syfilis.”

Ugpik fick en bra yxa som tack, och så skulle han hemma i lägret berätta att om tjuvarna visade sig igen, ”skulle de utan pardon skjutas”.

Klar för avfärd

Efter ännu en vin­ter var polmätningarna klara. Gjøas vattentankar fylldes och motorn servades. Den 13 augusti 1905 var allting klart för avfärd:

”Avgick i morse klockan tre. Våra vänner – eskimåerna – var nere vid strandkanten och vinkade till oss. Några jordvallar efter husen och en del eskimåtältringar är det enda som vittnar om vår tvååriga vistelse i Ogochjogtu (Gjøahavn, red.)”, skrev Amundsen osentimentalt om avskedet med sitt arktiska hem.

På bara två veckor nådde expeditionen ut i trafikerade farvatten. Söder om Banks Island mötte de den amerikanska valfångaren Charles Hansson. En seglivad norsk myt berättar om den amerikanske kaptenens förbluffade rop, när han fick syn på Gjøa: ”Antingen är ni norrmän, eller så är ni galna!”

Amerikanen bjöd in Amundsen och de andra till en god middag, och sedan fortsatte de västerut. Vintern satte emellertid in, och vid Kings Point, nära Herschel Island, hejdade isen dem. De var tvungna att övervintra ännu en gång – tolv andra fartyg låg redan fångade i isen.

En sista färd med släden

Amundsen ansåg att nyheten att Gjøa tagit sig genom Nordvästpassagen skulle publiceras snabbt. Han beslutade sig för att köra till närmaste telegrafstation tillsammans med kaptenen från den havererade valfångaren Bonanza.

Två slädar och tolv hundar skulle ta dem till Fort Yukon drygt 60 mil söderut. Resan blev emellertid mycket längre än förväntat. På skidor – och med hjälp av inuiten Jimmi och hans fru Kappa kom han fram till Fort Yukon efter en månad. Där visade det sig att det inte alls fanns någon telegraf. I stället fick de åka vidare till Eagle City, 16 mil längre åt sydost.

Den 5 december kunde Amundsen till slut skriva i sin dagbok:

”Kom till Eagle City klockan tolv på förmiddagen. Vi gick direkt till den militära stationen och togs emot vänligt av den befälhavande officeren. Han följde oss till telegrafstationen, och vi fick iväg våra telegram”.

Amundsen hade inte ett öre på fickan, men telegrafisten insåg hur viktigt hans ärende var och hjälpte gärna till. Han skickade telegrammen gratis till mottagarna i Norge, men han kunde inte låta bli att även skicka texten till de amerikanska tidningarna, som därmed blev de första som fick den sensationella nyheten om att Nordvästpassagen besegrats.

De norska dagstidningarna, som blev blåsta på sitt scoop, brast trots det ut i ett unisont jubelrop: ”Var skulle man kunna hitta en man, som på en och samma gång klarar av att tampas med polarisen i världens mest ökända farvatten och hantera de mest delikata instrument? Det är norrmannen Roald Amundsen”, skrev tidningen Aftenposten.

Rent ekonomiskt hade Amundsen med sin bedrift försäkrat sig om långivarnas förlåtelse. Tre år tidigare hade han gett sig iväg utan så mycket som ett ord, nu skrev Fridtjof Nansen:

”Efter att jag erhöll Ert telegram, har jag talat med statsminister Michelsen, som håller med mig om att de nödvändiga pengarna till er hemresa skaffas fram, oavsett om det blir från regering, Stortinget eller privat”.