Polarfarare lämnade avskedsbrev på isen

Det första brevet är naturligtvis till dig – du, som mina tankar kretsar kring, både när jag sover och när jag är vaken.

Hoppas du finner tröst i det faktum att jag inte lider.

Jag lämnar världen fri från min börda, medan jag fortfarande är vid god hälsa och vid god vigör. Hur det slutar kommer att vara givet på förhand, när förråden tar slut, och vi blir tvungna att stanna, trots att vi är nära en depå.

Du får därför inte föreställa dig någon stor tragedi. Vi är givetvis nervösa, och det har vi varit i några veckor.

Vår fysiska form är emellertid förträfflig, och vår goda aptit kompenserar för allt obehag.

Kölden är bitande, men den varma maten gör oss verkligen gott. Maten driver kölden på flykten på ett sätt som vi knappast kan undvara.

Sedan mitt förra brev har det gått utför med oss.

Stackars Titus Oates är borta.* Han var i ett miserabelt skick.

Vi andra fortsätter. Vi försöker intala oss att vi har en chans att ta oss igenom detta, men det kalla vädret håller i sig.

Avståndet till nästa depå är endast omkring trettio kilometer, men vi har redan ont om mat och bränsle.

Min kära älskade, jag önskar att du ska ta allt detta på ett förnuftigt sätt, och det är jag säker på att du kommer att göra. Vår gosse* kommer att vara din tröst.

Jag hade sett fram emot att hjälpa dig att uppfostra honom, men det är en glädje och en tillfredsställelse att veta att han kommer att vara trygg i din omsorg. Både han och du kommer att bli väl omhändertagna av vårt land.

Vi har trots allt gett våra liv för det – och dessutom gjort det i en anda som utgör ett föredöme för andra.

Jag skriver några brev, som jag fogar in i boken efter detta. Skulle du vilja se till att de kommer fram till sina mottagare?

Jag måste skriva ett kort brev till min gosse, om tiden tillåter det. Det kan han läsa, när han blir lite äldre.

Min älskade, jag vet att du inte har lust att lyssna till något sentimentalt trams om huruvida du tänker gifta om dig eller inte. När den rätte kommer, förtjänar du att bli ditt glada jag igen.

Jag hoppas att jag kommer att bli ett bra minne. Avslutningen av mitt liv behöver du i alla fall inte skämmas för.

Och jag tycker om tanken på att pojken i framtiden kommer att kunna vara stolt över sina föräldrar.

Kylan gör det svårt att skriva nu, min skatt. Temperaturen är 56 minusgrader, och tältet är vårt enda skydd.

Du vet att jag har älskat dig. Du vet att mina tankar ständigt har varit hos dig, och du vet säkert också att det svåraste med hela denna situation är tanken på att jag aldrig kommer att få se dig igen.

Men vi måste se det oundvikliga i ögonen. Du uppmuntrade mig att säga ja till att leda denna expedition, trots att jag vet att du kände att det skulle bli farligt.

Jag har alltid till fullo fyllt den plats som jag har placerats på, eller hur? Gud välsigne dig, min kära älskade.

Jag ska försöka skriva lite mer senare. Jag fortsätter på de sista sidorna i boken.

Sedan jag skrev senast har vi nått så långt att det bara är arton kilometer till nästa depå.

Vi har fått varm mat en dag och kall mat i två dagar. Vi skulle ha klarat det, om vi inte uppehållits i fyra dagar av en fruktansvärd storm. Nu fruktar jag att vi missat vår bästa chans.

Vi har beslutat oss för att inte begå självmord. Vi ska kämpa in i det sista för att nå fram till depån. Kampen slutar utan smärta, så du behöver inte oroa dig.

Jag har skrivit brev här och där på si­dorna i denna bok – vill du se till att de skickas?

Du förstår, jag oroar mig för din och pojkens framtid. Se till att få honom intresserad av naturhistoria, om det är möjligt. Det är bättre än att ägna sig åt sport.

Jag vet att du kommer att se till att han kommer att uppskatta friluftslivet. Försök även få honom att tro på Gud. Det ger tröst.

Min älskade, om du visste vilka drömmar jag har haft om hans framtid. Och ändå vet jag att du, min kära flicka, kommer att möta allt detta med stoiskt lugn.

Bilden av dig och bilden av vår pojke bevarar jag i mitt hjärta och i den lilla, röda ask av marockanskt läder som Lady Baxter en gång i tiden gav mig.

I min ryggsäck har jag en bit av den flagga jag satte på Sydpolen. Ge ett stycke av flaggan till kungen, och ge drottning Alexandra ett litet stycke också*. Behåll resten själv som ett sorgligt minne.

Vilka historier du kommer att kunna berätta för vår pojke! Men vilket pris att behöva betala, att jag aldrig mer ska få se ditt ljuva ansikte.

Jag vet att du kommer att behandla min gamla mor väl. Jag tänker skriva ett par rader även till henne i denna bok.

Du kommer att vara stark utåt, det vet jag. Men var för gossens skull inte för stolt för att ta emot hjälp. Han bör kunna få en fin karriär och åstadkomma något.

Jag har inte tid att skriva till Sir Clements*, men säg till honom att jag alltid satt honom högt och aldrig ångrade att han bad mig att leda denna expedition.

Epilog

En brittisk undsättningsstyrka fann den 12 november 1912 Scott, Wilson och Bowers döda. Männen begravdes på platsen där de hittades.

Scott hyllades som nationalhjälte, men har senare kritiserats för bristande ledarskap.

Historiker diskuterar fortfarande orsaken till tragedin.