Orädd fattiglapp utforskade Arabien

Columbus var den stora idolen

Upptäcktsresornas tidsålder var i full blom i början av 1500-talet, när reslusten började dra i Ludovico. Vasco da Gama hade nyss funnit sjövägen till Indien, och Christofer Columbus hade gått iland i Centralamerika. Europas våghalsar seglade ut för att kartlägga världen, och många återvände som hjältar.

Ludovico drömde om att själv ge sig iväg och utforska okända världsdelar:

”Berättelsen från ett ögonvittne är mer värd än tio ryktesspridare”, ansåg han.

Vad Ludovico hade för bakgrund vet man i dag inte. Historikerna vet inte mycket mer än att han kom från den norditalienska staden Bologna, hade fru och barn och nog var soldat till yrket.

Utan kontakter med furstar och kungliga, som kunde ge honom fartyg och soldater liksom Columbus, fick Ludovico ge sig ut i världen på egen hand.

Det fick honom dock inte att tveka. Sent på året 1502 lämnade han Venedig som passagerare på ett handelsfartyg.

”Vi hissade seglen för en gynnsam vind, och efter att vi alla hade läst våra böner gav vi oss av till sjöss”, skriver Ludovico i sin dagbok.

Kursen var satt mot Egypten, och därifrån tänkte italienaren fortsätta mot Sy­rien, som var porten till den muslimska världen.

Där började Sidenvägen, som knöt samman Medelhavsländerna med Arabien, Persien, Indien och till och med det avlägsna Kina.

Damaskus kvinnor våldtogs

Ludovico anlände till Beirut, och där lade han havet bakom sig. De följande månaderna skulle hans resa fortsätta över land, och första må­let var Damaskus.

”Ord kan inte beskriva det vackra och storslagna Da­ma­s­kus, där jag bodde några månader för att lära mig morernas språk, för denna stad bebos uteslutande av morer, mamluker och en del grekiska kristna”, berättade Ludovico.

I synnerhet stadens skräckinjagande mamlukkrigare intresserade honom. De var slavsoldater, som hade gett upp sin kristna tro för att lära sig att strida och nå en hög status i samhället.

Mamlukerna var förmögna, och de hade tilldelat sig själva åtskilliga privilegier i Damaskus. En av dem var rätten att hejda förnäma kvinnor på gatan, släpa in dem i ett härbärge och våldta dem.

Ingen vågade sätta sig upp mot dessa övergrepp, men som en liten eftergift till offrets heder fick hon lov att behålla sin slöja på och bevara sin anonymitet. Denna motbjudande sedvänja ledde emellertid till oavsiktliga misstag, hävdar Ludovico:

”Ibland tror mamlukerna att de tar dottern till en mäktig herre, men det är i stället deras egna hustrur”. Mamlukerna hade nämligen råd att klä sina kvinnor som adelsfruar.

Det var bland dessa elitkrigare som Ludovico skaffade sig en hemlig identitet och en möjlighet att komma vidare på sin resa.

Han mutade en officer som skulle leda en karavan till Arabien, och strax därefter hade italienaren tagits upp i styrkan som mamluk utrustad med vapen och en häst.

”Året 1503, den åttonde dagen i april, gjorde karavanen sig klar att ge sig av mot Mekka”, skrev italienaren i sin berättelse.

Hans stora äventyr in i okända trakter kunde börja på allvar. Omgiven av 60 mamluker reste Ludovico söder­ut i 40 dagar, och längs vägen upptäckte han vilken livsfarlig förklädnad han hade valt.

Karavanen attackerades flera gånger av arabiska stammar, som ville råna de resande. Varje gång lyckades emellertid eskorten jaga rövarna på flykten, för det var ingen som överträffade mamlukernas skicklighet med båge och sabel.

Gud hade förbannat Mekka

Pilgrimsrutten gick genom Heliga landet och Jerusalem, som många eu­ro­pe­iska kristna vallfärdade till. Ludovico var emellertid ett barn av renässansen, och för honom betydde det mer att han snart skulle se Mekka.

Muslimernas heliga stad var stängd för kristna, och i Europa kände man endast till den från rykten. Under resans sista etapp passerade karavanen genom Medina, där Muhammeds grav stod.

Där kunde Ludovico med egna ögon konstatera att den döde profetens lik inte svävade i luften, som det påstods i kristna skrönor.

Till slut nådde karavanen Mekka, som imponerade på Ludovico med sina stora och påkostade hus. Snart fick han dock syn på stadens brister.

”Enligt min mening är staden förbannad av Gud, för i det omgivande landet gror inget gräs, inga träd eller något som helst”, skrev Ludovico.

”Invånarna lider stort av bristen på vatten”. De plågades dessutom av många tusen duvor, som slog sig ned på marknadsplatser, där de åt upp gryn, ris och grönsaker.

Invånarna var inte tillåtna att döda dem, eftersom fåglarna härstammade från en duva som enligt traditionen hade talat till Muhammed.

Ludovico deserterade

Efter att ha utforskat Mekka var Ludovico redo att resa vidare mot ännu avlägsnare trakter. Först var han dock tvungen att komma ur sitt mamlukförband, som gjorde sig klart att resa tillbaka till Damaskus med en ny karavan.

Då kom mötet med den skeptiske arabiske köpmannen mycket lägligt. Mannen lät sig övertygas om att Ludovico var en god muslim trots sin italienska bakgrund, och den lögnen ledde till flera.

”Jag sade åt honom att jag var världens skickligaste gjutare av stora kanoner”, skröt Ludovico i sin berättelse.

Faktum var att han var så bra att de kristna jagade honom, och han var inte säker ens i Mekka. Han ville vidare till Indien, så att han kunde hjälpa muslimska furstar mot portugisiska flottor, som plundrade dem.

Köpmannen svalde historien med hull och hår och gömde Ludovico i sitt hem, tills mamlukerna rest sin väg. Därefter kunde italienaren bege sig till Röda havet, som till hans förvåning inte var rött, och där gick han åter till sjöss.

Ludovico fick dock ta många omvägar, innan han nådde Indien. Han hade inga pengar att resa för, så hans rutt avgjordes av vilken hjälp han kunde prata sig till.

På det sättet utforskade italienaren Arabiska halvön, varpå han besökte Somalia. Han iakttog lokalbefolkningen, satte sig in i hur de levde och studerade vilka varor de producerade och handlade med.

Från Arabien fortsatte Ludovico till Persien, och där hade han turen att stöta på en besläktad själ.

Året var 1504, och Ludovico hade varit bortrest i två år, när han mötte köpmannen Cazazioner i den persiska staden Shiraz. Han blev genast igenkänd:

”Vad gör du här? Är inte du samma person som för en tid sedan besökte Mekka?” frågade persern.

De både hade mycket riktigt träffats i muslimernas heliga stad.

Liksom Ludovico var Cazazioner alltid på väg mot nya mål och nya affärsmöjligheter.

”Du ska veta att jag inte reser runt i världen för att jag behöver pengar. Jag reser iväg för nöjes skull och för att se och lära mig”, förklarade persern, som erbjöd Ludovico att följa med.

Italienaren grep genast chansen, och tillsammans reste de ut i världen. De bevittnade änkebränningar i Indien, mötte kristna i Burma och beundrade asiatiska furstars enorma rikedomar.

Reskamraterna förflyttade sig allt längre österut, tills de nådde den mytomspunna ön Stora Banda, en av Kryddöarna.

Blev besviken på öparadis

Kryddöarna i dagens Indonesien var det stora samtalsämnet vid alla Europas hov i början av 1500-tallet.

På Moluckerna, som de kallas i dag, växte den sällsynta muskotnöten och kryddnejlikor, som var värda sin vikt i guld. Detta jordiska paradis skulle snart bli målet för en intensiv kapplöpning mellan dåtidens båda växande imperiemakter, Spanien och Portugal. Ludovico var dock först.

Tillsammans med Cazazioner gick han iland på Stora Banda 1505, vilket var sju år innan portugisiska fartyg kom dit. På ön växte muskot överallt, men trots det blev besöket en antiklimax för de förväntansfulla männen.

Ludovico beskrev Stora Banda som en ful och dyster plats befolkad av apatiska infödda endast marginellt mer utvecklade än djur.

”Här behövs ingen rättsskipning. Folk är så dumma att även om de ville utföra onda handlingar skulle de inte veta hur man gör”, skrev Ludovico med förakt.

Efter bara två dagar hade han och Cazazioner fått nog och seglade vidare. Besvikelsen övergick i fasa, när de båda upptäcktsresande för första gången stötte på kannibaler på en ö i Indiska oceanen, där de infödda enligt Ludovico åt gamla och sjuka människor, som var oförmögna att bidra till samhället.

Familjerna hade så mycket mänsklighet att de inte åt sina egna anhöriga. I stället såldes de improduktiva stackarna. Lokala köpmän förundrades över de båda resenärernas avsmak.

”Varför överlåter ni perser så härligt kött till maskarna?” frågade de. Efter den upplevelsen beslutade Cazazioner och Ludovico att det var dags att resa tillbaka västerut mot mer civiliserade trakter.

Ludovico hade varit på resande fot i tre år, och hittills hade varje äventyr bara ökat hans aptit på världen.

Efter att han kommit tillbaka till Indien kände han emellertid hur ny­fikenheten falnade, och när han mötte två italienare i staden Calicut (i dag: Ko­zhikode) på Indiens västkust greps han av svår hemlängtan.

Mötet med italienarna övertygade Ludovico om att det var dags att resa hem. Det ryktades att en flotta från Portugal närmade sig Indien, och han tänkte försöka följa med, när den seglade tillbaka till Europa.

Snart siktades portugisiska fartyg vid kuststaden Cannanore (i dag: Kannur), och han skyndade dit.

Där var portugiser i färd med att bygga ett fort, när den orientaliskt klädde Ludovico anlände, föll på knä framför en adelsman och till dennes förvåning utbrast:

”Min herre, jag bönfaller dig att rädda mig, för jag är kristen”.

Vägen hem blev ännu längre

Ludovico kom inte hem med det samma, utan fick hjälpa portugiserna att kolonisera Indien. Det första han kunde berätta var att indiska furstar höll på att samla en stor armada söder om Cannanore för att kasta ut portugiserna.

Detaljerna om flottans 200 fartyg var av stort intresse för de portugisiska örlogskaptenerna och banade vägen för den portugisiska segern i slaget om Cannanore i mars 1506.

Trots segern till havs belägrades portugisernas fort vid Cannanore i sex månader av indiska styrkor.

Ludovico stred med de övriga försvararna och utmärkte sig så mycket i strid att han 1507 dubbades till riddare som tack.

Samma år gick han ombord på ett portugisiskt fartyg, som förde honom hela vägen söder om Afrika och hem till Europa igen. År 1508 återvände han till slut till sin hemstad Bologna.