Till kapten Blighs förtret blev flera sjömän kära i öns kvinnor och kort efter avresan från ön bröt konflikten ut ombord.

© National Maritime Museum

Myteriet på Bounty: Kvinnor raserade idyllen

När Bounty stävar ut med kurs mot Stilla havet är förväntningarna höga ombord. Kapten Bligh och hans besättning kommer bra överens men idyllen brister under resans gång. De växande motsättningarna exploderar till sist i en uppgörelse mellan kaptenen och besättningen.

4 juli 2018 av Stine Overbye

En halvblind violinist. En fet och försupen läkare. En hjulbent andrestyrman med svettiga händer. Och en skock matroser med koppärriga ansikten, märken efter knivhugg och tandlösa leenden.

Sjömännen på manskapslistan på den brittiska fullriggaren Bounty är en brokig skara. 

Men den 33-årige kaptenen William Bligh har själv valt ut sina män och trots deras något udda framtoning har han höga förväntningar på dem. 

Ingen anar att just kaptenens handplockade män ska komma att förråda honom och begå historiens mest berömda myteri.

Fartyget är byggt som ett drivhus

Kaptenen är särskilt glad för den hjulbente understyrmannen Fletcher Christian. Christian är inte bara en god och trogen vän. Trots att han bara är 23 år är han dessutom en skicklig sjöman som imponerat på Bligh med sina kunskaper under två tidigare resor. 

Den unge mörkhårige mannen lider förvisso av en väldig handsvett – enligt Blighs anteckningar ”kladdar han ned allt han rör vid med sina svettiga händer” – men han är flitig och samarbetsvillig. En tillgång för vilken expedition som helst.

Bligh är en garvad sjöman. Han har ett förflutet som sjökapten hos James Cook, en av historiens främsta upptäcktsresande, och har seglat på de sju världshaven. 

När Bounty stävar ut från Storbritannien den 23 december 1787 med kurs mot ön Tahiti i Stilla havet är kaptenen medveten om att en hård resa väntar, men samtidigt är han optimistisk å expeditionens vägnar: Han känner Stilla havet, han var varit på Tahiti och han är mycket nöjd med det nyrenoverade Bounty, som han kärleksfullt kallar ”mitt lilla skepp”.

Bountys uppdrag är att hämta brödfruktsträd på Tahiti och segla träden till Västindien där brittiska slavägare ska använda de enorma frukterna som billig mat åt sina slavar. 

Det 28 meter långa och 7 meter breda lastfartyget bär en tydlig prägel av uppdraget: Hela akterhytten, som kaptenen i vanliga fall använder som matsal, har byggts om till ett växthus med 800 blomkrukor, spadar, ett antal botaniska uppslagsverk och en kakelugn som ska ge värme åt växterna under den långa sjöresan.

Även i vanliga fall är det ont om plats på fartygen men på Bounty är det särskilt trångt. Bligh får nöja sig med en liten mörk hytt där han knappt har plats att veckla ut sjökorten.

Alldeles innanför – bara skilt från kaptenens krypin med ett draperi – bor officerarna. De vanliga sjömännen bor under nästan klaustrofobiskt trånga förhållanden: de är sammanstuvade i kojer under däck på en 7 gånger 11 meter stor yta utan dagsljus, frisk luft eller tillstymmelse till privatliv.   

Det 28 meter långa skeppet Bounty var köpt och ombyggt speciellt för transport av brödfruktsträd från Stilla havet.

© Scanpix/Granger Collection

Överallt på fartyget har förnödenheter och utrustning till den 18 månader långa resan bunkrats upp. 

Till och med på däck måste besättningen snirkla sig fram mellan högar av gods och tre jollar. Men humöret är på topp trots platsbristen och männen på fartyget kommer alldeles utmärkt överens.

”Vi förstår varandra, och så kommer det att vara under hela resan. Jag har all anledning att tro på framgång”, skriver William Bligh strax efter att Bounty stävat ut från hamnen. 

För att hålla moralen uppe när de seglar genom bitande kyla och hög sjö delar kaptenen generöst ut ransoner ur fartygets förråd av rom och tobak. 

Men från sina tidigare resor vet Bligh att det krävs sträng disciplin. Kaptenens ord är lag och han tolererar inte minsta brott mot reglerna. Alla vet vad straffet blir – det är detsamma på alla fartyg i brittiska flottan: Syndaren binds fast vid ett galler på däck och piskas.

Resan har just börjat då Bligh kallar ­alle man på däck för att berätta om de regler som ska få vardagen ombord att löpa smidigt. 

Kojer och hytter ska hållas kliniskt rena, kläderna ska vara fläckfria, naglarna ska vara kortklippta och kommer att inspekteras varje söndag, och samtliga ytor ombord ska regelbundet skuras med ättika för att hålla ohyra borta. 

För att matroserna ska kunna vila ut och hålla sig friska under den hårda resan introducerar Bligh dessutom tre vaktskift i stället för de vanliga två. 

På så vis blir det åtta timmars intervall mellan de fyra timmar långa vakterna och männen får därmed en lång period med ostörd sömn. Bligh utser Fletcher Christian till chef för den tredje vaktstyrkan – ett ödesdigert beslut.

Från sina tidigare sjöresor vet Bligh att hälsosam och näringsrik mat och rikligt med motion är vägen till en lyckad expedition. 

Därför ordinerar han varm gröt med socker och smör till frukost, och så länge förråden räcker ska männen dagligen äta surkål, malt och i stort hålla sig till en kost som förebygger sjömännens värsta gissel – skörbjugg. 

Ett annat orubbligt krav är att männen ska befinna sig på däck klockan 16 varje dag. Då spelar den svagsynte violinisten upp till dans. I tre timmar ska männen röra sig till tonerna. Bligh skriver i sin loggbok att han ”anser att dansen banar väg för en god hälsa”.

Snutig matros får stryk

Blighs plan är att segla söder om Sydamerika och därifrån vidare in i Stilla ­havet. Den första delen av resan går som en dans. 

”Alla mina män är bra, aktiva grabbar”, skriver Bligh i sin loggbok i ­februari 1788. ”Det som gläder mig allra mest är att jag ännu inte varit tvungen att bestraffa någon. Allt går över förväntan”, konstaterar han.

Ett par veckor senare får han ångra ­sina ord. Matrosen Matthew Quintal har uppfört sig oförskämt gentemot förstestyrmannen och irriterad skriver Bligh att ”jag har funnit det nödvändigt att straffa Quintal med 24 piskrapp”.

Bara ett par dagar efter den episoden seglar Bounty in i ett förfärligt oväder utan­för Kap Horn. Stormvindarna sliter och rycker i seglen. 

Brottsjöar slår in över däck och hagel, snö och vatten vräker över besättningen som fryser ända in i märgen. Sjömännen sliter vid pumparna dygnet runt och trots att alla luckor är stängda står det understa däcket under vatten. De matroser vars kojer är alldeles genomvåta får sova i Blighs hytt.

Efter flera veckors kamp mot ovädret väljer kapten Bligh att ge upp försöket att passera Kap Horn. Fartyget har i stort sett inte rört sig ur fläcken på 25 dagar och Bligh beslutar att segla tillbaka över Atlanten och vidare söder om Afrika. 

Hans beslut tas emot med glädje och de utmattade och stelfrusna besättningsmännen kostar till och med på sig tre hjärtliga hurrarop.  

William Bligh och hans besättning ägnade fyra månader åt att samla in drygt tusen brödfruktsträd.

© Polfoto/Roger Viollet

Tropikerna hettar upp sinnena

Livet till sjöss är tufft. Isoleringen och de tröttsamma rutinerna står sjömännen upp i halsen och under den gassande tropiska solen på Stilla havet blir männen ovanligt lättretliga. 

När Bounty på hösten 1788 skär sig fram genom det spegelblanka Söderhavet börjar flera av besättningsmännen ge uttryck för sin uppdämda ilska.

Underkonstapel John Mills och trädgårdsmästaren William Brown vägrar att dansa och får sina romransoner indragna – ”med löfte om ytterligare straff om saken upprepas”, skriver Bligh.

Även Blighs närmaste man, överstyrman John Fryer, orsakar problem. Relationen mellan honom och Bligh är iskall. Fryer vägrar att äta middag tillsammans med Bligh och de båda männen talar bara med varandra om det är absolut nödvändigt. 

Alltihop bottnar i avundsjuka. Redan från första resdagen har Fryer känt att hans ställning är hotad – han anser att kapten Bligh alltid favoriserar Fletcher Christian som befordrats till löjtnant under resans gång. 

Fryers frustration bryter ut på allvar den 9 oktober när Bounty ligger för ankar vid Bruny Island utanför Tasmanien.

Varannan månad ska Fryer kontrollera och underteckna fartygets räkenskapsböcker men den här gången vägrar han. Han tänker bara skriva under om Bligh skriftligen tillkännager att Fryer ­inte har gjort någonting fel under resan. 

Men Bligh tänker inte förhandla. Han reagerar omedelbart och beordrar alle man på däck, där han läser högt ur ­flottans reglemente. Fryer inser att han har satt hela sin karriär på spel. Inför allas blickar böjer han sig förödmjukad över räkenskapsboken och skriver sin signatur.

Den tjocke och försupne skeppsläkaren Thomas Huggan kommer inte heller överens med Bligh. Den relationen blir än mer ansträngd när den 21-årige ­matrosen James Valentine dör av en infektion den 10 oktober 1788.

Bligh är ursinnig över sjömannens död. Han anser att det är läkarens fel eftersom denne felaktigt ställt diagnosen ”astmatiska besvär”. ”Denne stackars man var en av de mest kraftfulla på hela fartyget”, konstaterar kaptenen.

När Huggan ett par veckor senare blir sängliggande och klagar över giktsmärtor, men samma dag blir tagen på bar gärning när han smyger runt och letar efter alkohol, har Bligh fått nog. 

Han ger order om att läkarens smutsiga hytt ska skuras ordentligt – ”en i allra högsta grad avskyvärd uppgift” – och kräver att allt brännvin ska avlägsnas ur skepps­läkarens rum.

När Huggan kommer upp på däck nästa dag är han en blek och skärrad skugga av sitt vanliga jag. Men för första gången under hela resan är han nykter – vilket är mycket passande eftersom Tahiti­ nu skymtas som ett grönt ­paradis vid horisonten. 

Innan sjömännen får gå i land ska läkaren kontrollera att de inte lider av några könssjukdomar. Till allas lättnad kan Huggan friskförklara samtliga besättningsmedlemmar.

Destinationen ett paradis

En flotta av öbor i kanoter möter Bounty när fartyget efter 10 månader till havs äntligen kastar ankar i Matavai-bukten på Tahiti den 26 oktober 1788.

Redan på förhand har besättningsmedlemmarna högt uppskruvade förväntningar; de har bara hört gott om tropikön med de gudinnevackra kvinnorna. 

Och verklig­heten visar sig till och med överträffa deras skyhöga förhoppningar. De lor­tiga britterna stirrar hänfört på de gyllenbruna skönheterna som skyndar ombord för att överräcka kokosnötter och grisar till nykomlingarna.

Tahiti är ett perfekt paradis för de vita männen. De faller pladask för den fruktbara ön som i alla avseenden är raka motsatsen till deras grå hemland. 

Här finns vackra stränder, vacker natur, vackra blommor – och inte minst vackra kvinnor som säljer sin kropp för en järnspik.

Gång på gång måste Bligh påminna om att det är förbjudet att ta spik från fartyget, och kaptenen har svårigheter att få männen att utföra det arbete de har kommit hit för att göra: att samla in brödfruktsträd.

Men arbetet går inte så lätt som de tänkt sig och det visar sig vara svårt att hålla de insamlade sticklingarna vid liv. Samtidigt tycks Bligh förlora greppet om sina män i takt med att de får smak för det ljuva tropiklivet. Förälskelser spirar – bland annat mellan Fletcher Christian och hövdingens dotter Maimiti – och frestelserna är många.

Många av sjömännen skaffar sig ett omfattande brottsregister under övistelsen. De försummar sina plikter, är oförskämda och uppstudsiga och somnar under vakterna. 

När tre män deserterar den 5 januari 1789 har Bligh fått nog. 

”Maken till slarviga och odugliga sjömän får man leta efter. De lyder inte order och deras uppförande är över lag så bedrövligt att man inte kan lita på dem”, skriver han upprört i loggboken. 

Många av sjömännen får smaka piskan, där­ibland de tre desertörerna som förts tillbaka till fartyget. Bligh öser språkets värs­ta glosor över sina män och kallar dem ”lögnare”, ”fegisar”, ”helvetets hundar”, ”slynglar” och ”grobianer”. 

Den ende som inte får sig en skopa av sleven är skeppsläkaren Huggan. Det har sin naturliga förklaring. Han är död. I november 1788 blev han enligt Bligh ett offer för sin ”dryckenskap och lättja”.  

Blighs loggbok

  • ”Eftersom det är juldagen beställde jag rom till alla och oxstek och plumpudding till middag.”
    25 december 1787

  • ”För att hålla min besättning vid god hälsa har jag låtit så många som möjligt placera sina hängkojer i min hytt.” 
    23 april 1788

  • ”Strax före soluppgången trängde Christian, Churchill, Mills och Burkett in i min hytt medan jag sov. De band mina händer på ryggen och hotade med ögonblicklig död.”
    28 april 1789 

Bligh förhör sina män

När Bligh till sist kan konstatera att man samlat in 1015 livsdugliga brödfruktsträd ger han order om att kasta loss. I avskedets stund är fartygsdäcket fullt med kvinnor som kysser sina pojkvänner. Tårarna rinner utför kinderna på besättningsmännen när Bounty lättar ankar den 5 april 1789.

Bara några dagar efter avresan hettar det till mellan männen på skeppet. Bligh ryter åt och bestraffar sina män som har svårt att vänja sig vid livet till sjöss igen. 

Fletcher Christian hamnar ofta i skottlinjen för kaptenens raseri. När han i slutet av april skickas i land på Tonga­öarna för att hämta vatten, men tvingas fly undan en skara rasande infödingar, kallar Bligh honom en ”feg stackare”.

”Är du verkligen rädd för en skock nakna vildar?” hånar han sin vän.

Några dagar senare är det dags igen när kaptenen upptäcker att förrådet med kokosnötter har minskat. Han beordrar alle man på däck för förhör. Var och en måste redogöra för hur många kokosnötter de tagit ombord och hur många de har ätit.

När turen kommer till Fletcher Christian svarar han: ”Jag vet inte, men jag hoppas att du inte tror att jag är så ond att jag stjäl av dina.”

”Det är just vad jag tror, din förbannade byracka”, vrålar Bligh och anklagar Christian för att ingå i en sammansvärjning. ”Fan ta er när vi har kommit igenom Endeavour-sundet”, hotar han.

Förödmjukad och med tårar i ögonen tar Fletcher Christian emot utskällningen från sin kapten, som strax därefter försvinner ned i sin hytt. 

Senare samma dag bjuder Bligh in Christian till middag men Christian tackar nej. Han har inte lust, meddelar han kortfattat.

På kvällen funderar Fletcher Chris­tian på att fly från fartyget och simma i land på en ö. Men flera av matroserna övertalar honom att överge planen. En annan idé börjar ta form i Christians ­huvud: Det är inte han, utan en annan man som ska lämna Bounty.

I det spirande dagsljuset den 28 april går Fletcher Christian upp på däck. Han är chef för den vakt som börjar klockan fyra men den här morgonen är det inte plikten som har tvingat honom upp ur kojen. 

Tillsammans med Charles Churchill, John Mills och Thomas Burkitt går han till kapten Blighs hytt. Männen skakar om den sovande kaptenen, bak­binder hans händer och drar honom ur kojen.

”Mord!” skriker Bligh medan han fortfarande, iklädd nattskjortan, knuffas uppför trappan av de beväpnade männen. 

Resten av ­besättningen har vaknat av tumultet och rusar nu upp på däck där Fletcher Christian ger order om att en av jollarna ska sättas i sjön. Bligh har blivit hes av allt skrikande men Fletcher Christian struntar i hans protester.

Kapten Bligh vädjar om nåd

Christian dirigerar kaptenens bundsförvanter ned i slupen, en efter en, och därefter är det Blighs tur.

Motsträvigt klättrar Bligh nedför repstegen medan han i ett sista försök att ändra sitt öde vädjar till Fletcher Christians samvete: 

”Tänk på att jag har hustru och fyra barn i England. Mina barn har lekt rida ranka på ditt knä!”

I en kort sekund ser Christian kaptenen rakt i ögonen. Sedan säger han känslosamt: ”Kapten Bligh ... saken är att jag befinner mig i helvetet.”

Slupen ligger lågt i vattnet och när Bligh sätter sig ned bland sina 18 olycksbröder blir det tydligt att den redan är överfull. Flera av de kvarvarande på Bounty vill följa med Bligh men tvingas motvilligt stanna kvar ombord hos Christian och de andra myteristerna.

Myteristerna kapar förtöjningarna och jollen glider sakta iväg. Skällsord och hot haglar över kaptenen och hans följe­slagare.

”Skjut den jäveln!” vrålar matrosen Thomas Ellison medan andra kämpar för att hålla tillbaka tårarna. ”Glöm oss inte”, ropar de.

William Bligh har ett sista lugnande ord till sina lojala män innan avståndet till Bounty blir alltför stort: ”Oroa er inte, pojkar. Jag ska se till att rättvisa skipas om jag någonsin kommer tillbaka till England.”

Den siste överlevande myteristen var John Adams som bodde på Pitcairn Island fram till 1829.

© Scanpix/Granger collection, Bridgeman & Mary Evans

Dramat fortsatte efter myteriet 

Det var ett halvt jordklot mellan kapten Bligh och Storbritannien när han den 28 april 1789 tvingades ut på Stilla havet i en öppen slup tillsammans med sina 18 olycksbröder. 

Ombord hade de proviant för fem dagar men den resa som väntade de olyck­saliga skulle bli mycket längre än så.

De utstötta tvingades välja mellan att slå sig ned bland fientliga infödingar på någon närliggande ö, eller söka sig till tryggheten i den holländska kolonin på Timor 6700 kilometer därifrån. 

Bligh valde det sistnämnda. Därmed väntade en livsfarlig seglats i en bara sju meter lång båt som inte var byggd för långa resor över öppet hav.

Efter en odyssé som gått till sjöfartshistorien som en av de största bedrifterna någonsin, stapplade Bligh och hans män i land på Timor – mer döda än levande efter 47 dagar till sjöss.

De hade genomlevt flera stormar och vågor stora som hus hade sköljt in över båten. Svältdöden hade följt med som fripassagerare i båten. Men tack vare Blighs skicklighet som navigatör och ledare hade endast en man omkommit under resans gång.

Av de arton överlevande återvände dock bara tretton till Storbritannien. De övriga var så svaga att de dog av sjukdom eller under resan till hemlandet. 

En av de överlevande var Bligh som efter hemkomsten i mars 1790 genast började skriva en bok om dramat på Bounty. Han fortsatte sin karriär som sjöofficer och deltog bland annat i Napoleonkrigen och som befälhavare under slaget utanför Köpenhamn 1801.

Eftersökning slutade i katastrof

Myteristerna fruktade galgen och vågade inte återvända hem. Sexton av dem tog sig tillbaka till Tahiti. Fletcher Christian och åtta andra slog sig ned på den öde stillahavsön Pitcairn.

I Storbritannien väckte nyheten om myteriet stor uppståndelse. I november 1790 skickade brittiska flottan ut fregatten Pandora för att fånga myteristerna och efter flera månaders letande fann besättningen de män som hade gömt sig på Tahiti. 

Två av dem dödades och de övriga fjorton sattes i bojor ombord på Pandora. På väg hem till England förliste emellertid fregatten och fyra av myteristerna försvann i djupet tillsammans med båten.

Av de tio som ställdes inför rätta i England försattes fyra på fri fot. Tre män blev dömda men sedan benådade. Ellison, Burkitt och Millward hängdes den 29 oktober 1792.

Männen på Pitcairn visste ingenting om kamraternas öde. Deras koloni upptäcktes inte förrän 1808 och vid det laget var John Adams den ende överlevande myteristen från Bounty. 

Han levde på ön tillsammans med nio tahitiska kvinnor och tjugo barn. Adams ställdes aldrig inför rätta. Han bodde på ön fram till sin död.  

Följ med på en expedition

Är du själv full av äventyrslust och en längan att resa? Följ då med på någon av våra expeditioner, när vi reser ut i världen – vi lovar att det blir betydligt fredligare än på expeditionen med Bounty.

Vi ger dig:

  • EN NATURLIG FÖRLÄNGNING AV VÅRA TIDSKRIFTER
  • NYA KUNSKAPER
  • MASSOR AV UPPLEVELSER LÄNGS VÄGEN

Välj din EXPEDITION här, så att vi tillsammans kan utforska världen med helt nya ögon 

Läs mer

Caroline Alexander: The Bounty – The true Story of the Mutiny on the Bounty, Harper Perennial, 2003. William Bligh: The Mutiny on Board HMS Bounty, The Narrative Press, 2003. Greg Dening: Mr. Bligh's Bad Language, Cambridge University Press, 1992.

Kanske är du intresserad av...