I skenet av ett fladdrande talgljus satt William Dampier böjd över sina papper och krafsade ner anteckningar med sin gåspenna.
Han tog ingen notis om sina högljudda kamrater som satt i en ring några meter från honom på fartygsdäcket och lät brännvinsflaskan gå runt medan de gjorde sitt bästa för att överträffa varandra med skrönor från de sju haven.
Denna septemberkväll år 1683 var Dampier upptagen med att beskriva de fåglar han samma dag hade sett på Kap Verde-öarna utanför Västafrika. Djupt koncentrerad antecknade han alla detaljer: Flamingorna hade ”nästan samma form som en häger” men de var ”större och rödaktiga till färgen”.
På håll kunde man lätt förväxla en flock flamingor med en mur eftersom ”fjädrarna hade samma färg som nya röda tegelstenar”.
Efter att ha beskrivit fåglarnas utseende övergick Dampier till att berätta om deras kulinariska kvaliteter. Som garvad sjöbjörn var han van vid att svälta under långa perioder och inte ens exotiska fåglar gick säkra.
”Köttet är magert och svart men smakar gott. Baktill på tungan sitter en stor klump fett som smakar himmelskt – en tallrik med flamingotungor skulle göra sig förträffligt på ett kungligt middagsbord”, skrev den 32-årige brittiske sjörövaren.
Sedan han som fjortonåring för första gången gick till sjöss i sin hemstad East Coker i sydvästra England hade den slanke Dampier satt tänderna i lite av varje – från maskstungna skeppsskorpor och mjuka avokador till sega jättesköldpaddor som dragits ombord vid Galápagos. Men ingenting gick upp mot detta himmelskt välsmakande byte som han fångat några timmar tidigare.
Dampier hann inte sitta och drömma särskilt länge förrän han ofrivilligt drogs in i kamraternas samtal. Deras vänskapliga pikar hade urartat till en hektisk diskussion och Dampier tillkallades för att lugna ner stämningen. Innan han gick bort till de andra rullade han omsorgsfullt ihop sina papper och la dem i ett bamburör som han förseglade med vax.
Kalla handen av kolonisatörer
Många av de sjuttio piraterna på Revenge var ursinniga. De insisterade på att skeppet omedelbart skulle segla tillbaka över Atlanten – tillbaka till de gamla välkända jaktmarkerna i Karibien. Andra – däribland kapten John Cook – ville att de skulle ha tålamod och vänta på att ett stort byte skulle dyka upp vid horisonten.
William Dampier stod på kaptenens sida. I fyra år hade han tillsammans med olika rövarband härjat i de djupblå farvattnen längs Sydamerikas kust där han plundrat både spanska hamnar och rader av tungt lastade spanska galeoner.
På senare år hade det emellertid blivit allt svårare att livnära sig som pirat i dessa områden. Spanjorerna hade inte bara blivit skickligare på att försvara sina flytande skattkammare – sjörövarna hade dessutom blivit ett avskytt släkte som jagades bort av sina tidigare samarbetspartners i Västindien.
De brittiska, nederländska och franska kolonisatörer som tidigare stöttat sjörövarna och entusiastiskt tagit emot deras byten hade nu vänt dem ryggen.
De tider då piraterna betraktades som hjältemodiga kämpar som ägnade sig åt sjöröveri enbart för att komma över en del av de rikedomar som de spanska conquistadorerna orättfärdigt hade roffat åt sig under nästan två århundraden var förbi.
Nu blåste nya vindar: koloniernas köpmän hade insett värdet av fredliga handelsförbindelser och i Västindien hade laglöshet och anarki alltmer börjat ersättas med mer ordnade förhållanden.
Som en följd av de nya tiderna förvägrades sjörövarna tillträde till sin viktigaste bas för plundringsräderna: Port Royal – våra dagars Kingston – på Jamaica.