Misslyckad pirat blev respekterad forskare

Under sina plundringsresor jorden runt beskrev William Dampier allt från flamingor och avokador till kustlinjer och havsströmmar. Med tiden blev den brittiske sjörövarens iakttagelser till en guldgruva för sjöfarten och vetenskapen.

Bridgeman

I skenet av ett fladdrande talgljus satt William Dampier böjd över sina papper och krafsade ner anteckningar med sin gåspenna.

Han tog ingen notis om sina högljudda kamrater som satt i en ring några meter från honom på fartygsdäcket och lät brännvinsflaskan gå runt medan de gjorde sitt bästa för att överträffa varandra med skrönor från de sju haven.

Denna septemberkväll år 1683 var Dampier upptagen med att beskriva de fåglar han samma dag hade sett på Kap Verde-öarna utanför Västafrika. Djupt koncentrerad antecknade han alla detaljer: Flamingorna hade ”nästan samma form som en häger” men de var ”större och röd­aktiga till färgen”.

På håll kunde man lätt förväxla en flock flamingor med en mur eftersom ”fjädrarna hade samma färg som nya röda tegelstenar”.

Efter att ha beskrivit fåglarnas utseende övergick Dampier till att berätta om deras kulinariska kvaliteter. Som garvad sjöbjörn var han van vid att svälta under långa perioder och inte ens exotiska fåglar gick säkra.

”Köttet är magert och svart men smakar gott. Baktill på tungan sitter en stor klump fett som smakar himmelskt – en tallrik med flamingotungor skulle göra sig förträffligt på ett kungligt middagsbord”, skrev den 32-årige brittiske sjö­rövaren.

Sedan han som fjortonåring för första gången gick till sjöss i sin hemstad East Coker i sydvästra England hade den slanke Dampier satt tänderna i lite av varje – från maskstungna skeppsskorpor och mjuka avokador till sega jättesköldpaddor som dragits ombord vid Galápagos. Men ingenting gick upp mot detta himmelskt välsmakande byte som han fångat några timmar tidigare.

Dampier hann inte sitta och drömma särskilt länge förrän han ofrivilligt drogs in i kamraternas samtal. Deras vänskapliga pikar hade urartat till en hektisk diskussion och Dampier tillkallades för att lugna ner stämningen. Innan han gick bort till de andra rullade han omsorgsfullt ihop sina papper och la dem i ett bambu­rör som han förseglade med vax.

Kalla handen av kolonisatörer

Många av de sjuttio piraterna på Revenge var ursinniga. De insisterade på att skeppet omedelbart skulle segla tillbaka över Atlanten – tillbaka till de gamla välkända jaktmarkerna i Karibien. Andra – däribland kapten John Cook – ville att de skulle ha tålamod och vänta på att ett stort byte skulle dyka upp vid horisonten.

William Dampier stod på kaptenens sida. I fyra år hade han tillsammans med olika rövarband härjat i de djupblå farvatt­nen längs Sydamerikas kust där han plundrat både spanska hamnar och rader av tungt lastade spanska galeoner.

På senare år hade det emellertid blivit allt svårare att livnära sig som pirat i dessa områden. Spanjorerna hade inte bara blivit skickligare på att försvara sina flytande skattkammare – sjörövarna hade dess­utom blivit ett avskytt släkte som ­jagades bort av sina tidigare samarbetspartners i Västindien.

De brittiska, nederländska och franska kolonisatörer som tidigare stöttat sjörövarna och entusiastiskt tagit emot deras byten hade nu vänt dem ryggen.

De tider då piraterna betraktades som hjältemodiga kämpar som ägnade sig åt sjöröveri enbart för att komma över en del av de rikedomar som de spanska conquistadorerna orättfärdigt hade roffat åt sig under nästan två århundraden var förbi.

Nu blåste nya vindar: koloniernas köpmän hade insett värdet av fredliga handelsförbindelser och i Västindien hade laglöshet och anarki alltmer börjat ersättas med mer ordnade förhållanden.

Som en följd av de nya tiderna förvägrades sjörövarna­ tillträde till sin viktigaste bas för plundringsräderna: Port Royal – våra dagars Kingston – på Jamaica.

Under sitt långa liv som pirat blev William Dampier den förste i historien som seglade tre varv runt jorden.

© Frederick Judd Waugh/Private Collection

Dampier erövrade danskt slavskepp

Ett halvår tidigare, på våren 1683, hade William Dampier mönstrat på Revenge i Virginia i Nordamerika efter ett knappt årslångt uppehåll från sjö­rövarlivet. Under den tiden hade han arbetat på en tobaksplantage, men den fria och ibland lönsamma tillvaron som pirat hade blivit som ett gift för honom.

När hans gamle vän sjörövarkaptenen John Cook erbjöd honom hyra på Revenge slog han till utan ett ögonblicks tvekan.

Cooks plan var att söka nya jaktmarker längs Chiles och Perus kuster. För att utnyttja passadvindarna tänkte han segla till Västafrika och med den gynnsamma vinden i ryggen sedan kryssa tillbaka över Atlanten med kurs först mot Sydamerikas spets, och därefter upp längs stillahavskusten.

Vistelsen utanför Afrikas kust var visserligen temporär, men varför inte ta tillfället i akt och ta för sig av de chanser som dök upp? På Dampiers rekommendationer accepterade skepps­rådet med viss tvekan att ge Afrika en chans. Det visade sig vara en god idé – en het sommarmorgon år 1683 gled nämligen den danska fregatten Charlotte Amalia förbi på nära håll.

Sjörövarna lade sig genast i kölvattnet på det stora segelfartyget och innan danskarna hann förstå vad som var på gång hade sjörövarna hunnit ifatt dem och kastat änter­hakarna mot Charlotte Amalia. I nästa ögonblick rusade piraterna ombord, ledda av en lång man med smalt ansikte, stor näsa och axel­långt, brunt hår – William Dampier.

Sablarna blixtrade i solskenet. En dansk officer föll blödande omkull på däck och ett tiotal matroser blev nerskjutna av sjörövarna innan de ens hunnit lyfta sina egna gevär. Anfallet var över nästan innan det börjat och medan de överrump­lade och slokörade danskarna tittade på, började sjörövarna granska bytet.

I lastrummet fanns för­utom sextio kvinnliga afrikanska slavar en mängd lättsålda handelsvaror, bland annat järnstänger, kopparstavar, gevär, pisto­ler, tobak och brännvin.

”Så feta att man kan få en hel tunna olja genom att koka fettet av ett enda.”
William Dampier om sjölejon

Slavarna släpptes fria och danskarna sattes iland i Sierra Leone. Sjörövarna satte eld på sitt gamla fartyg, och medan det sjönk i ett eldhav gick Dampier och hans kompanjoner till sjöss på den danska­ fregatten, som de döpte om till Bache­lor's Delight (ungkarlens fröjd).

William Dampier var en av de få ombord som inte var ungkarl. Under en kort vistelse i hemlandet hade han år 1676 gift sig med Judith, men Dampier var inte en man som ville stadga sig ­– vilket skulle visa sig gång på gång.

Längtan efter frihet och äventyr sjöd i hans ådror och även om livet till sjöss ­ibland var en hård kamp för överlevnad fann han inget bättre alternativ.

Plundrade i Amerika

På 1670-talet och i början av 1680-talet plundrade Dampier spanska städer och fartyg i

  1. Mexiko
  2. Panama
  3. Peru

Härjade i Asien

Från 1680-talets mitt angrep Dampier och hans män ­spanska besittningar i Asien.

  1. Kina
  2. Vietnam
  3. Guam
  4. Filippinerna
  5. Indonesien

Först till Australien

År 1698 var Dampier den förste engelsman som kom till Australien. En ögrupp nordväst om kontinenten bär hans namn.

Piraten sög i sig kunskap

Efter att ha passerat Sydamerikas spets i grov sjö kom Bachelor's Delight i mars 1684 fram till Juan Fernández-öarna i Stilla havet. Den strapatsfyllda resan hade tagit hårt på besättningen – hälften av sjörövarna var dödssjuka i skörbjugg och kapten Cook plågades av hög feber.

William Dampier däremot var pigg och uppåt. För även om det visade sig vara svåra tider för sjörövarna i Stilla havet hade han mycket annat att glädjas åt.

Överallt fanns det spännande djur – det var till exempel nästan omöjligt att ta sig fram genom de stora flockar av sälar och sjölejon som levde längs Sydamerikas kuster. Dampier var särskilt fascinerad av sjölejonen, vars huvuden ”påminde vagt om ett lejons” och som var ”så feta att man kan få en hel tunna olja genom att koka fettet av ett enda”.

Medan William Dampier girigt tog in allt det nya och flitigt skrev i sina journaler blev kapten Cook allt sämre, och i juli 1684 avled han. Sjörövarnas färd fortsatte, men även om de ibland lyckades kapa en båt eller överfalla en spansk hamnstad var bytet magert.

Under lång tid hade Dampier tillsammans med besättningen på Bachelor's Delight slagit sina påsar ihop med andra piratligor – däribland kapten Charles Swan och hans besättning på Cygnet. När Dampier hörde att den rödbrusige, jovialiske Swan hade för avsikt att sätta kurs över Stilla havet mot Asien beslutade han sig för att flytta­ över till Cygnet.

Dampier kunde inte motstå chansen att få uppleva nya delar av världen – och inte minst möjligheten att komma­ över dyrbarheter som kryddor, pärlor och ­sidentyger från Orienten. En marsdag år 1686 var han därför på väg mot nya äventyr.

Bland sjörövarna ombord på Cygnet var det emellertid inte alla som såg fram emot resan över den tillsynes oändliga oceanen, för som Dampier skrev: ”Så stor var okunnigheten att somliga trodde att Swan skulle föra dem ut ur denna världen.”'

Kaptenen fick dåligt samvete

Kapten Swan förde Cygnet till trakter där endast ett fåtal européer hade varit tidigare. Första anhalten efter femtiotvå dagars monoton seglats över Stilla havet var Guam. Ön var en viktig provianteringsstation för spanska galeoner från den filippinska staden Manila, och en gång om året seglade man mellan Filippinerna och Mexiko.

Det första sjörövarna gjorde var att ta en spansk munk som gisslan, varpå de krävde pro­viant av öns spanske guvernör. Han skickade dem genast sex smågrisar – ”det läckraste kött jag någon­sin smakat”, skrev Dampier.

Under de följande dagarna överöste guvernören sjörövarna med mat i hopp om att de snart skulle lätta ankar och segla vidare. Han kände till gästernas egentliga ”yrke” och såg därför till att ett stort spanskt handelsfartyg från den mexikanska hamnstaden Acapulco seglade förbi långt utanför hans egen ö.

"Det som överraskade honom mest var att männen hade flera fruar – sultanen hade hela trettio kvinnor som han i tur och ordning besökte på nätterna."

På Guam väcktes Dampiers intresse för naturhistoria på allvar. Han skrev sida efter sida om bland annat kokospalmen, den exotiska brödfrukten och om infödingarna som hade ”långa och stränga ansikten” och som var ”skickligare än något annat folk på att bygga båtar”.

Den 2 juni 1686 hissade Cygnet, till guvernörens stora lättnad, segel och stävade ut mot Mindanao – Flippinernas näst största ö. Enligt Dampier var öns invånare ”kvicka”, även om ryktena hävdade att de var tjuvaktiga och lata.

Det som överraskade honom mest var att männen hade flera fruar – sultanen hade hela trettio kvinnor som han i tur och ordning besökte på nätterna.

På grund av kraftiga skyfall tvingades piraterna stanna kvar på Mindanao ända fram till januari 1687 då vädret blev bättre. Den långa väntan satte sina spår – männen hackade på varandra och grä­lade om vart de skulle segla.

Samtidigt hade kapten Swan drabbats av samvetskval över sitt sjörövarliv – ”ingen furste på jorden kan skölja bort skulden efter sådana gärningar”, anförtrodde han Dampier. Han bestämde sig därför för att stanna kvar på Mindanao tillsammans med trettiosex pirater. Kvar på Cygnet fanns nu cirka nittio man, inklusive Dampier. Kort efter avresan dog två besättningsmän.

En obduktion visade att deras ”levrar var svarta, lätta och torra som korkbitar”. Dampier trodde att de hade blivit förgiftade av öborna – men döds­orsaken var troligtvis skrumplever till följd av överdrivet supande.

Piraten tecknade sina fynd

Teckningar av däggdjur, fåglar och fiskar från hela världen fyllde Dampiers anteckningsböcker.

Flodhäst

”Bergskon eller, som vissa kallar den, hippopotamus [flodhäst på latin, red.]”, skrev Dampier.

Fladdermöss

”Stora, egendomliga fladdermöss på ön Pulau Sabuda i Nya Guinea.”

Märklig fågel

”En märklig landfågel hittad på ön Seram.”

Ståtlig fågel

”En ståtlig landfågel hittad på Nya Guineas kust.”

Infångad fågel

”Den här fågeln fångades på Nya Guineas kust.”

Röda ögon

”Den här fågelns ögon är klara och röda.”

Röd fisk

”Den här fisken är rosa med undantag för ögonen.”

Aboriginerna var ett ”eländigt” folk

På sin väg från Mindanao excellerade sjörövarna i sitt blodiga hantverk och eröv­rade en rad mindre båtar. Deras dröm var att kapa en stor spansk galeon utanför Manila, men den planen fick de överge på grund av ständiga stormar.

I stället seglade de öster om Filippinerna­, över Indiska oceanen och vidare till Röda havet – som påstods vara rena paradiset för pirater.

Efter en lång tid utan landkänning fick Dampier och hans män den 4 januari 1688 äntligen syn på en kust föröver – det var Nya Holland (våra dagars Australien) där ingen engelsman tidigare satt sin fot. De infödda aboriginerna chockades och sprang skrikande iväg när de fick se de stora vita männen kliva i land.

Dampier hade inte mycket till övers för det lokala folket, som han kallade ”det eländigaste i världen”. Han beskrev människorna som magra och med utstående ögonbryn:

”Ögonen är alltid slutna för att stänga ute flugorna, ­eftersom dessa är så plågsamma här att man inte kan vifta bort dem med handen. Av den anledningen öppnar infödingarna aldrig ögonen som andra folk.”

I tre månader låg Cygnet kvar i de australiska farvattnen. Därefter seglade skeppet åt nordväst. Dampier var nu inner­ligt trött på allt gnabb och bråk och ville vara sin egen herre. Han såg sig om efter en plats att hoppa av och fann den i maj 1688 på Nikobarerna i Bengaliska viken.

Därifrån paddlade han i kanot över öppet hav till Sumatra, där han i juli 1688 fick hyra på ett brittiskt fartyg med kurs mot Tonkinbukten utanför dagens Vietnam och södra Kina.

Reseberättelserna blev bästsäljare

De följande åren reste han vida omkring – till fots utforskade han Vietnam, vars ”invånare är mycket behagfulla men har svarta tänder” och där ”elefantsnab­lar är en stor delikatess”. Från Vietnam gick resan vidare till Malaysia och Indien.

Plågad av dysenteri och hemlängtan tog Dampier i januari 1691 hyra på ett brittiskt fartyg som var på väg hem och i september 1691 stapplade han iland i södra England.

I mer än tolv år hade han rest omkring, men trots en rad lyckade plundringsräder återvände Dampier hem utan ett öre på fickan. Å andra sidan hade han sina tjocka och fullskrivna journaler fyllda med minnen från hav och länder i hela världen.

Dampiers reseskildringar gavs ut år 1697 under titeln New Voyage Round the World och verket blev en bästsäljare som trycktes i fyra upp­lagor. Dampier följde upp succén med ytterligare ett band, som förutom fängslande historier innehöll en banbrytande avhandling om havsvindar och havsströmmar.

Från att ha varit en okänd sjörövare hade William Dampier som genom ett trollslag blivit en aktad och uppskattad författare. Den före detta piraten hyllades av både folket och forskarna, och när det engelska amiralitetet år 1698 planerade en upptäcktsresa till Australien och Nya Zeeland var den resvane Dampier i det närmaste självskriven som ledare för expeditionen.

Den utrustning och den besättning som Dampier fick till sitt förfogande var dock långt ifrån flottans främsta och redan när Roebuck i januari 1699 stävade ut från England höll fartyget på att falla­ i bitar.

Styrmannen, en notorisk sup­ut, var redan under första natten nära att segla Roebuck på grund i Frankrike och från första dagen var Dampier ovän med mannen som skulle vara hans högra hand, överstelöjtnanten ­George Fischer, som vägrade lyda order från en före detta sjörövare.

Konflikten mellan dem trappades upp under resan över Atlanten till Brasilien, och av rädsla för att Fischer skulle mana de övriga till myteri sov Dampier på däck med en laddad pistol vid sin sida.

Efter att Fischer upprepade gånger satt sig upp mot sin kapten fick Dampier­ nog. Han lät prygla honom, låste in honom i hytten och lät kasta honom i fängelse när Roebuck nådde hamnen i Brasilien.

Dampier var inte imponerad av Australiens infödda, men ­fascinerades av deras bumerangvapen.

© Illustrated London News Ltd./Mary Evans

Dampier miste tre års lön

Expeditionen kom som planerat till Australien och Nya Zeeland där Dampier ­ritade kartor över både kustlinjer och havsströmmar, men på hemresan höll allt arbete på att gå till spillo.

Vid ön Ascension i Atlanten sprang Roebuck läck eftersom plankorna var ”så ruttna att de smulades sönder som jord”. I sista sekunden innan skeppet gick till bottnen lyckades Dampier rädda de flesta av sina anteckningar, som förvarades i förseglade bamburör.

Om Dampier hade förväntat sig ett mottagande som av en hjälte när han återvände till England i augusti 1701 blev han grymt besviken.

Vetenskapligt sett hade expeditionen varit en succé men resultaten bleknade i det tumult som uppstod när George Fischer anklagade Dampier för att ha behandlat honom brutalt. Saken­ slutade i domstol och Dampier dömdes att böta tre årslöner.

Nu var Dampier lika utfattig som när han reste och ännu en gång tvingades han ta till pennan för att tjäna sitt uppe­hälle. Det ledde till verket A Voyage­ to New Holland, som handlade om expeditionen med Roebuck.

Resan till Nya Holland – eller Australien – skulle trots Fischer-skandalen inte bli Dampiers sista. Med sedvanlig okuvlighet gav han sig iväg igen år 1703 – nu som kaparkapten på ­St. George som skulle jaga spanska och franska fartyg i Stilla havet.

Myterierna avlöste varandra under resan och trots att den 120 man stora besättningen­ lyckades kapa en rad småskepp fick Dampier aldrig del i bytet eftersom han greps av holländarna och sattes i fängelse. Han kom inte tillbaka till England igen förrän år 1707.

Trots att Dampier var till åren kommen hade han svårt att slå sig till ro med livet som landkrabba – eller så hoppades han bara på att den sagolika guldskatt som han drömt om i hela sitt liv skulle vänta på honom strax bortom horisonten.

Hur som helst gav han sig år 1708, femtiosex år gammal, ut på sin tredje och sista jordenruntresa. Än en gång var han tillbaka i sin gamla välbekanta roll som beryktad sjörövare.

Sjörövare införde över tusen ord

Förutom att William Dampier har fått ett par växter, en australisk stad och en ögrupp uppkallade efter sig har han också satt andra varaktiga spår. I ­Oxford English Dictionary, världens mest omfattande engelska ordbok, står den brittiske sjörövaren och ­upptäcktsresanden bakom drygt tusen uppslagsord. Dampier står till exempel bakom begreppet ”subspecies”, som är den vetenskapliga beteckningen för ”underart”. Begreppet blev senare ­centralt i Charles Darwins evolutionsteori.

Breadfruit (brödfrukt)

Chopsticks (ätpinnar)

Barbeque

Cashew

Avokado

Böcker och kartor visade vägen

För Dampier innebar resan med skeppet Duke att han fick återse platser som Juan Fernández-öarna, Galápagos och Guam – och inte minst de gäckande spanska galeoner från Manila som han två gånger tidi­gare förgäves hade försökt kapa.

Men nu var det tredje gången gillt: efter bara en timmes strid lyckades Dampier och hans män i december 1709 borda och erövra en tungt lastad spansk galeon i Mexikanska golfen.

Tillsammans med det gods som besättningen rövat från mindre båtar hade bytet nu vuxit till en förmögenhet.

När sjörövarna år 1711 återvände till England hade de med sig 22000 kilo råsiden, 4310 par silkesstrumpor, 6810 kilo kryddor, silver och pengar till ett värde av 12000 pund sterling, 170 kilo väldoftande myskpulver, 90000 siden- och satinstycken samt ett icke angivet antal juveler och pärlor.

Den gamle sjörövaren William Dampier var nu en förmögen man – men bara på papperet. Efter hemkomsten försökte han i åratal att få sin del av bytet från ägarna till Duke utbetalt, men förgäves.

När den 63-årige Dampier på sin dödsbädd i mars 1715 testamenterade nittio procent av sina tillgångar till sin kusin – som han bodde hos i London – och tio procent till sin bror George, var det därför bara tomma löften.

Ända in i döden, liksom under större delen av sitt liv, var Dampier en man utan tillgångar.

I gengäld lämnade han efter sig ett arv som inte ­kunde mätas i pengar: hans böcker och sjökort öppnade världen för generationer av nya for­s­kare och upptäcktsresande.

På 1800-talet kallade naturforskaren Charles Darwin Dampiers verk för ”en guldgruva av information”.

Sjöfararen James Cook, som ledde tre av historiens viktigaste upp­täcktsresor, använde sig av Dampiers kartor under utforskandet av Nya Zeeland och Australien på 1700-talet, och för tvåhundra år sedan beordrade den brittiske sjöhjälten Horatio Nelson sina män att noggrant studera Dampiers alla böcker.

Filippinare ­visades upp som levande målning

En tatuerad prins, som William Dampier förde till England, blev utställningsföremål på en krog.

Efter tolv år på resande fot återvände William Dampier år 1691 till England. Ombord hade sjöfararen en egendomlig last: en filippinsk prins som Dampier var delägare i.

Jeoly, som prinsen hette, var ­ursprungligen son till en furste på ön Meangis, men hade under en ­sjö­resa blåst iland på Mindanao där han togs som slav.

Efter fem år ­köptes han av Dampiers vän Moody som gav Dampier hälften och ­samtidigt gav honom förfogandet över mannen.

Jeoly var vackert tatuerad över hela kroppen och Dampier anade att han kunde tjäna pengar på att visa upp honom i hemlandet.

Men ställd inför ett erbjudande han inte kunde motstå sålde den utfattige Dampier strax efter hem­komsten sin andel i den ­målade prinsen. Den nye ­ägaren visade upp prinsen på en krog i London.

”Denne berömde målade prins är ett av vår tids underverk. Hela hans kropp är märkligt och vidunderligt målad med olika sinnrika teckningar, ­utförda med lysande talang”, stod det i ett reklamblad som skulle locka kunder till krogen.

William Dampier hade lovat Jeoly att han skulle få återvända hem, men ödet ville annorlunda. Prinsen avled år 1692 av smittkoppor och fick aldrig återse sina fem hustrur och åtta barn som han hade lämnat kvar i Asien.

Läs också:

Vietnamkriget

Vietnams kulturpärla bombades till oigenkännlighet

3 minuter
Kolonier

Lättfotade damer skulle befolka Australien

11 minuter
Handel

Papegoja avslöjar okänd handelsrutt till Australien

2 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!