Trots att han började sitt sjömansliv som pirat skrev Dampier flera böcker som rönte stor uppmärksamhet i forskarvärlden. 

© Bridgeman

Misslyckad pirat blev respekterad forskare

Flamingor, zebror, sjölejon, avocador, kokospalmer och brödfrukter – William Dampier beskrev allt han såg på sina resor runt jorden. Längs vägen försökte han försörja sig som sjörövare men tjänade i stället sina pengar som för­fattare och blev med tiden en respekterad forskare.

24 oktober 2018 av Stine Overbye

I skenet av ett fladdrande talgljus satt William Dampier böjd över sina papper och krafsade ned anteckningar med sin gåspenna. 

Han brydde sig inte om sina skrytsamma kamrater som satt i en ring några meter från honom på fartygsdäcket och lät brännvinsflaskan gå runt medan de överträffade varandra med skrönor från världshaven.

Denna septemberkväll år 1683 var Dampier upptagen med att beskriva de fåglar han samma dag hade sett på Kap Verde-öarna utanför Västafrika. 

Koncentrerad antecknade han alla detaljer: Flamingorna hade ”nästan samma form som en häger” men de var ”större och rödaktiga till färgen”. På håll kunde man lätt förväxla en flock flamingor med en mur eftersom ”fjädrarna hade samma färg som nya röda tegelstenar”.

Efter att ha beskrivit fåglarnas utseende övergick Dampier till att berätta om deras kulinariska kvaliteter. Som garvad sjöbjörn var han van vid att svälta under långa perioder och inte ens exotiska fåglar gick säkra. ”Köttet är magert och svart men smakar gott. 

Baktill på tungan sitter en stor klump fett som smakar himmelskt – en tallrik med flamingotungor skulle göra sig förträffligt på ett kungligt middagsbord”, skrev den 32-årige brittiske sjörövaren.

Sedan han som 14-åring för första gången gick till sjöss i sin hemstad East Coker i sydvästra England hade den slanke Dampier satt tänderna i lite av varje – från maskstungna skeppsskorpor och mjuka avokador till sega jättesköldpaddor som dragits ombord vid Galápagos. 

Men ingenting gick upp mot detta himmelskt välsmakande byte som han fångat några timmar tidigare.

Dampier hann inte sitta och drömma särskilt länge förrän han ofrivilligt drogs in i kamraternas samtal. 

Deras vänskapliga pikar hade urartat till en hektisk diskussion och Dampier tillkallades för att lugna ned stämningen. Innan han gick bort till de andra rullade han omsorgsfullt ihop sina papper och la dem i ett bambu­rör som han förseglade med vax. 

Sjörövarna blev impopulära

Många av de 70 piraterna på ”Revenge” var ursinniga. De insisterade på att skeppet omedelbart skulle segla tillbaka över Atlanten – tillbaka till de gamla välkända jaktmarkerna i Karibien. 

Andra – däribland kapten John Cook – ville att de skulle ha tålamod och vänta på att det stora bytet skulle dyka upp vid horisonten. Dampier stod på kaptenens sida. 

I fyra år hade han tillsammans med olika rövarband härjat i de djupblå farvatt­nen längs Sydamerikas kust där han plundrat både spanska hamnar och rader av tungt lastade spanska galeaser. 

Men på senare år hade det blivit allt svårare att livnära sig som pirat i dessa områden. Spanjorerna hade inte bara blivit skickligare på att försvara sina flytande skattkammare – sjörövarna hade dess­utom blivit ett avskytt släkte som jagades bort av sina tidigare samarbetspartners i Västindien.

De brittiska, holländska och franska kolonisatörerna som tidigare stöttat sjörövarna och entusiastiskt tagit emot deras byten hade nu vänt dem ryggen. 

De tider då piraterna betraktades som hjältemodiga kämpar vid fronten som slogs för att få en del av de rikedomar som de spanska conquistadorerna hade bytt till sig under nästan två århundraden var förbi. 

Nu blåste nya vindar: Kolonisatörernas köpmän hade insett värdet av fredliga handelsförbindelser och i Västindien hade laglöshet och anarki börjat ersättas med mer ordnade förhållanden. 

Som en följd av de nya tiderna förvägrades sjörövarna­ tillträde till sin viktigaste bas för plundringsräderna: Port Royal – våra dagars Kingston – på Jamaica. 

Dampier var mycket intresserad av djur och beskrev alla de exotiska varelser han mötte på sina resor. 

© Fra bogen “A Continuation of a Voyage to New Holland”

Dampier erövrade danskt slavskepp

Ett halvår tidigare, på våren 1683, hade William Dampier mönstrat på ”Revenge” i Virginia i Nordamerika efter ett knappt årslångt uppehåll från sjö­rövarlivet. 

Under den tiden hade han arbetat på en tobaksplantage, men den fria och ibland lönsamma tillvaron som pirat hade blivit som ett gift för honom. När hans gamle vän, sjörövarkaptenen John Cook, erbjöd honom hyra på ”Revenge” slog han till direkt.

Cooks plan var att söka nya jaktmarker längs Chiles och Perus kuster. För att utnyttja passadvindarna tänkte han segla till Västafrika och med den gynnsamma vinden i ryggen sedan kryssa tillbaka över Atlanten med kurs först mot Sydamerikas spets, och därefter upp längs stillahavskusten. 

Vistelsen utanför Afrikas kust var temporär, men varför inte ta tillfället i akt och ta för sig av de chanser som dök upp? På Dampiers rekommendationer accepterade skepps­rådet med viss tvekan att ge Afrika en chans. 

Det visade sig vara en god idé – en het sommarmorgon år 1683 gled nämligen den danska fregatten ”Charlotte Amalia” nära förbi. Sjörövarna la sig i kölvattnet på det stora segelfartyget och innan danskarna hann förstå vad som var på gång hade sjörövarna hunnit ifatt dem och kastat änterhakar mot ”Charlotte Amalia”. 

Ett ögonblick senare rusade de ombord, ledda av en lång man med smalt ansikte, stor näsa och axellångt, brunt hår – William Dampier.

Sablarna blixtrade i solskenet. En dansk officer föll blödande omkull på däck och ett tiotal matroser höggs ned av sjörövarna innan de ens hunnit lyfta gevären. 

Anfallet var över nästan innan det börjat och medan de överrumplade danskarna tittade på, började sjörövarna granska bytet. 

I lastrummet fanns för­utom sextio kvinnliga afrikanska slavar en mängd lättsålda handelsvaror, bland annat järnstänger, kopparstavar, gevär, pisto­ler, tobak och brännvin.

Slavarna släpptes fria och danskarna sattes i land i Sierra Leone. Sjörövarnas gamla skuta stacks i brand och medan den sjönk till botten gick Dampier och hans kompanjoner till sjöss på den danska­ fregatten som de döpte om till ”Bachelor's Delight” (ungkarlens fröjd).

William Dampier var en av de få ombord som inte var ungkarl. Under en kort vistelse i hemlandet hade han år 1676 gift sig med Judith, men Dampier var inte en man som ville stadga sig ­– vilket skulle visa sig gång på gång. 

Längtan efter frihet och äventyr sjöd i hans ådror och även om livet till sjöss ­ibland var en hård kamp för överlevnad fann han inget bättre alternativ.

Dålig lönsamhet på havet

Efter att ha rundat Sydamerika i grov sjö kom ”Bachelor's Delight” i mars 1684 fram till Juan Fernández-öarna i Stilla havet. Resan hade tagit hårt på besättningen – hälften av sjörövarna var dödssjuka i skörbjugg och kapten Cook plågades av hög feber. 

Dampier däremot var frisk och uppåt. För även om det visade sig vara svåra tider för sjörövarna i Stilla havet hade han mycket annat att glädjas åt. 

Överallt fanns det spännande djur – det var till exempel nästan omöjligt att ta sig fram genom de stora flockar av sälar och sjölejon som tumlade runt längs Sydamerikas kuster. 

Dampier var särskilt fascinerad av sjölejonen vars huvuden ”påminde vagt om ett lejons” och som var ”så feta att man kan få en hel tunna olja genom att koka fettet av ett enda”.

Medan Dampier girigt tog in allt det nya och flitigt skrev i sina journaler blev kapten Cook allt sämre och dog till sist i juli 1684. Sjörövarnas färd fortsatte men även om de ibland lyckades kapa en båt eller överfalla en spansk hamnstad var bytet magert.

Under lång tid hade Dampier tillsammans med männen på ”Bachelor's Delight” kämpat sida vid sida med andra piratligor – däribland kapten Charles Swan och hans besättning på ”Cygnet”. När Dampier hörde att den rödbrusige, jovialiske Swan tänkte sätta kurs över Stilla havet mot Asien beslöt han att flytta­ över till ”Cygnet”. 

Dampier kunde inte motstå chansen att få uppleva nya delar av världen – och inte minst komma­ över dyrbarheter som kryddor, pärlor och sidentyger från Orienten. En marsdag år 1686 var han därför på väg mot nya äventyr. 

Det var dock inte alla sjörövare ombord på ”Cygnet” som såg fram emot resan över den oändliga oceanen, för som Dampier skrev: ”Så stor var okunnigheten att några trodde att Swan skulle föra dem ut ur denna världen.”

År 1688 blev Dampier den förste engelsman som steg i land i Australien. Han beskrev de infödda aboriginerna som lata men studerade intresserat deras vapen – boomerangen.

© Mary Evans

Kaptenen fick dåligt samvete

Kapten Swan förde ”Cygnet” till trakter där bara ett fåtal européer hade varit tidigare. Första stopp efter 52 dagars monoton seglats över Stilla havet var Guam. 

Ön var en viktig provianteringsstation för spanska galeaser från den filippinska staden Manila, och en gång om året seglade man mellan Filippinerna och Mexico.­ 

Det första sjörövarna gjorde var att ta en spansk munk som gisslan, varefter de krävde proviant av öns spanske guvernör. Han skickade dem genast sex smågrisar – ”det läckraste kött jag någon­sin smakat”, skrev Dampier.

Under de följande dagarna överöste guvernören sjörövarna med mat i hopp om att de snart skulle lätta ankar och segla vidare. Han kände till gästernas egentliga ”yrke” och såg därför till att ett stort spanskt handelsfartyg från den mexikanska hamnstaden Acapulco seglade förbi långt utanför hans egen ö.

På Guam väcktes Dampiers intresse för naturhistoria på allvar. Han skrev sida efter sida om bland annat kokospalmen, den exotiska brödfrukten och om infödingarna som hade ”långa och stränga ansikten” och som var ”skickligare än något annat folk på att bygga båtar”.

Den 2 juni 1686 hissade ”Cygnet”, till guvernörens stora lättnad, segel och stävade ut mot Mindanao – Flippinernas näst största ö. 

Enligt Dampier var öns invånare ”kvicka”, även om ryktena hävdade att de var tjuvaktiga och lata. Det som överraskade honom mest var att männen hade flera fruar – sultanen hade hela trettio kvinnor som han i tur och ordning besökte på nätterna.

På grund av väldiga skyfall tvingades piraterna stanna kvar på Mindanao ända fram till januari 1687 då vädret blev bättre. Den långa väntan hade satt sina spår – männen hackade på varandra och grälade om vart de skulle segla. 

Samtidigt hade kapten Swan drabbats av samvetskval över sitt sjörövarliv – ”ingen furste på jorden kan skölja bort skulden efter sådana gärningar”, anförtrodde han Dampier. Han bestämde sig därför för att stanna kvar på Mindanao tillsammans med 36 andra pirater.

Kvar på ”Cygnet” fanns nu cirka nittio man, inklusive Dampier. Kort efter avresan dog två av besättningsmännen.

En obduktion visade att deras ”levrar var svarta, lätta och torra som korkbitar”. Dampier trodde att de hade blivit förgiftade av öborna – men dödsorsaken var troligtvis skrumplever till följd av överdrivet brännvinsdrickande.

Aboriginerna var ett eländigt folk

På sin väg från Mindanao excellerade sjörövarna i sitt blodiga hantverk och eröv­rade en rad mindre båtar. Deras dröm var dock att kapa en stor spansk galeas utanför Manila. 

Den planen fick de dock överge på grund av ständiga stormar. I stället seglade de öster om Filippinerna­, över Indiska oceanen och vidare till Röda havet – det påstods vara rena paradiset för pirater.

Efter en lång tid utan landkänning fick Dampier och hans män den 4 januari 1688 syn på en kust föröver – det var Nya Holland (våra dagars Australien) där ingen engelsman tidigare satt sin fot. De infödda, aboriginerna, chockades och sprang skrikande iväg när de fick se de stora vita männen kliva i land.

Dampier hade inte mycket till övers för detta folk, som han kallade ”det eländigaste i världen”. Han beskrev dem som magra och med utstående ögonbryn: 

”Ögonen är alltid slutna för att stänga ute flugorna, eftersom dessa är så plågsamma här att man inte kan vifta bort dem med handen. Därför öppnar infödingarna aldrig ögonen som andra folk.”

I tre månader låg ”Cygnet” kvar i de australiska farvattnen. Därefter seglade skeppet åt nordväst. Dampier var nu inner­ligt trött på allt gnabb och bråk och ville vara sin egen herre.

Han såg sig om efter en plats att hoppa av och fann den i maj 1688 på Nicobarerna i Bengaliska viken. Därifrån paddlade han i kanot över öppet hav till Sumatra, där han i juli 1688 fick hyra på ett brittiskt fartyg med kurs mot Tonkinbukten utan­för dagens Vietnam och södra Kina.

Reseskildringar blev bästsäljare

Under de följande åren reste han vida omkring – till fots gick han på upptäcktsfärd i Vietnam, där ”invånarna är mycket behagfulla men har svarta tänder” och där ”elefantsnablar är en stor delikatess”. Från Vietnam gick resan vidare till Malaysia och Indien.

Plågad av dysenteri och hemlängtan tog Dampier i januari 1691 hyra på ett brittiskt fartyg som var på väg hem och i september 1691 stapplade han i land i södra England. 

I mer än tolv år hade han rest omkring men trots en rad lyckade plundringsräder återvände Dampier hem utan ett öre på fickan. Å andra sidan hade han sina tjocka och fullskrivna journaler fyllda med minnen från hav och länder i hela världen.

Dampiers reseskildringar gavs ut år 1697 under titeln New Voyage Round the World och verket blev omedelbart en bästsäljare som trycktes i fyra upp­lagor. Dampier följde upp succén med ytterligare ett band, som förutom medryckande historier innehöll en banbrytande avhandling om havsvindar och havsströmmar.

Från att ha varit en okänd sjörövare hade William Dampier som genom ett trollslag blivit en aktningsvärd och uppskattad författare. 

Den före detta piraten hyllades av både folket och forskarna, och när det engelska amiralitetet år 1698 planerade en upptäcktsresa till Australien och Nya Zeeland utsågs den resvane Dampier naturligtvis till att leda expeditionen.

Den utrustning och den besättning som Dampier fick till sitt förfogande var dock långt ifrån flottans främsta och redan när ”Roebuck” i januari 1699 stävade ut från England höll fartyget på att falla­ i bitar. 

Styrmannen, en notorisk sup­ut, var redan under första natten nära att segla ”Roebuck” på grund i Frankrike och från första dagen var Dampier ovän med mannen som skulle vara hans högra hand, överstelöjtnanten George Fischer, som vägrade lyda order från en före detta sjörövare.

Konflikten mellan de två trappades upp under resan över Atlanten till Brasilien, och av rädsla för att Fischer skulle mana de övriga till myteri sov Dampier på däck med en laddad pistol vid sin sida. 

Efter att Fischer upprepade gånger satt sig upp mot sin kapten fick Dampier­ nog. Han gav honom en omgång prygel, låste in honom i hytten och lät kasta honom i fängelse när ”Roebuck” nådde hamnen i Brasilien.

Efter två misslyckade försök erövrade William Dampier år 1709 en spansk galeas. Fartyget som bordades i Mexikanska golfen var fyllt med dyrbara skatter.

© Bridgeman

Dampier förlorade tre års lön

Expeditionen kom som planerat till Australien och Nya Zeeland där Dampier ­ritade kartor över både kustlinjer och havsströmmar, men på hemresan höll allt arbete på att gå till spillo. 

Vid ön Ascension i Atlanten sprang ”Roebuck” läck eftersom plankorna var ”så ruttna att de smulades sönder som jord”. I sista sekunden innan skeppet gick till botten lyckades Dampier rädda de flesta av sina anteckningar som förvarades i förseglade bamburör.

Om Dampier hade förväntat sig ett mottagande som av en hjälte när han återvände till England i augusti 1701 blev han grymt besviken. 

Vetenskapligt sett hade expeditionen varit en succé men resultaten drunknade i det tumult som uppstod när den likaledes hemvände George Fischer anklagade Dampier för att ha behandlat honom brutalt. Saken­ slutade i domstol och Dampier dömdes att böta tre årslöner.

Nu var han lika utfattig som när han reste och ännu en gång tvingades Dampier att ta till pennan för att tjäna sitt uppe­hälle. Det ledde till verket A Voyage­ to New Holland, som handlade om ”Roebuck”-expeditionen.

Resan till Nya Holland – eller Australien – skulle trots Fischer-skandalen inte bli Dampiers sista. Med sedvanlig okuvlighet gav han sig iväg igen år 1703 – den här gången som kaparkapten på ­”St. George” som skulle leta rätt på spanska och franska fartyg i Stilla havet. 

Myterierna avlöste varandra under resan och trots att den 120 man stora besättningen­ lyckades kapa en rad småskepp fick Dampier aldrig del i bytet eftersom han greps av holländarna och sattes i fängelse. Han kom inte tillbaka till England igen förrän år 1707.

Trots att han var till åren kommen hade Dampier svårt att slå sig till ro med livet som landkrabba – eller så hoppades han bara på att den sagolika guldskatt som han drömt om i hela sitt liv skulle ligga just bortom horisonten. 

Hur som helst gav han sig år 1708, 56 år gammal, ut på sin tredje och sista jordenruntresa. Än en gång var han tillbaka i sin gamla välbekanta roll som beryktad sjörövare. 

Böcker och kartor visade vägen

För Dampier innebar resan med skeppet ”Duke” att han fick återse platser som Juan Fernández-öarna, Galápagos och Guam och inte minst de spanska galea­serna från Manila som han två gånger tidi­gare förgäves hade försökt kapa. 

Men nu var det tredje gången gillt: Efter bara en timmes strider lyckades Dampier och hans män i december 1709 borda och erövra en tungt lastad spansk galeas i Mexikanska golfen.

Tillsammans med det gods som besättningen rövat från mindre båtar hade bytet från plundringståget nu vuxit till en förmögenhet. 

När sjörövarna år 1711 återvände till England hade de med sig 22000 kilo råsilke, 4310 par silkesstrumpor, 6810 kilo kryddor, silver och pengar till ett värde av 12000 pund sterling, 170 kilo väldoftande myskpulver, 90000 siden- och satinstycken samt ett icke bokfört antal juveler och pärlor.

Den gamle sjörövaren William Dampier var nu en förmögen man – men bara på papperet. Efter hemkomsten försökte han i åratal att få utbetalt sin del av bytet från ägarna till ”Duke” och ”Duchess”, men förgäves.

När han på sin dödsbädd i mars 1715 testamenterade nittio procent av sina tillgångar till sin kusin – som han bodde hos i London – och tio procent till sin bror George, var det bara tomma löften.

Ända in i döden, liksom under större delen av sitt liv, var Dampier en man utan tillgångar. I gengäld lämnade han efter sig ett arv som inte ­kunde mätas i pengar: Hans böcker och sjökort öppnade världen för generationer av nya for­skare och upptäcktsresande.

På 1800-talet kallade Charles Darwin Dampiers verk för ”en guldgruva av information”. 

 James Cook, som ledde tre av historiens viktigaste upp­täcktsresor, använde sig av Dampiers kartor under utforskandet av Nya Zeeland och Australien på 1700-talet, och för tvåhundra år sedan beordrade den engelske sjöhjälten Horatio Nelson sina män att noggrant studera Dampiers alla böcker.

Läs mer

Diane & Michael Preston: A Pirate of Exquisite Mind – The Life of William Dampier, Walker & Company, 2004. William Dampier: Memoirs of a Buccaneer, Dover Publications, 2007. William Dampier: Piracy, Turtles and Flying Foxes, Penguin, 2007.

Kanske är du intresserad av...