Frankrikes djupt religiöse kung Ludvig IX sänder munken Wilhelm till mongolernas rike för att kristna dem och vinna dem som allierade i kampen mot muslimerna. Wilhelm gör ihärdiga försök men mongolerna ignorerar honom.

© Bridgeman Images & Art Archive/Picture Desk

Medeltida munk på farligt fredsuppdrag

Frankrikes kung har en djärv plan: Han vill sluta ett förbund med mongolerna i öster för att besegra muslimerna som intagit Jerusalem. Men för att det ska fungera måste mongolerna bli kristna. Munken Wilhelm får uppdraget och beger sig till de blod-törstiga mongolernas land.

27 oktober 2017 av Stine Overbye

Kvinnorna är fantastiskt feta. De sitter grensle på hästryggen precis som män, och när de föder barn ligger de inte i sängen utan sitter på huk. 

De tvättar aldrig kläderna – om de hänger ut dem på tork tror de nämligen att det kommer att bli åska. Om någon tvättar ändå får hon stryk!

Inga detaljer är för obetydliga för att bli omtalade i den rese­skildring som den flamländske munken Wilhelm van Ruysbroeck skickar till den franske kungen Ludvig IX, kallad ”den helige”, i mitten av 1200-talet. 

I nästan tre år har munken varit på resa över stäpperna i mongolernas väldiga asia­tiska rike, och under resans gång har han sett och upplevt mer än någon annan västerlänning före honom.

Egentligen har kungen skickat ut munken i det okända för att fiska själar till den kristna tron, och skaffa Frank­rike allierade i kampen mot muslimerna som har erövrat det heliga landet. 

Men när han reser genom mongolernas ­rike är munken mer upptäcktsresande än missionär.

När han så småningom, på sensommaren år 1255, kommer hem efter sin strapatsrika odyssé tar han fram gås­penna och bläck och skriver ned sina upplevelser. 

Wilhelm har lovat kungen en detaljerad berättelse om resan till österlandet, och det får han. 

Men munken inleder sin text med att ödmjukt betona att ”jag gör vad jag har fått i uppdrag, men med rädsla och osäkerhet, eftersom jag inte kan finna de ord som passar sig när jag skall skriva till en så stor furste”. 

Mongolerna är usla suputer

Drygt tre veckor efter avresan från Konstantinopel och landstigningen på Krim möter Wilhelm de första mongolerna på stäpperna i början av juni 1253. 

”Det kändes som om jag kommit till en helt annan värld”, skriver munken och berättar sedan om mongolernas säregna livsstil.

”De har inga fasta boplatser och vet inte var nästa kommer att ligga”, konstaterar han förundrat. Men det som överraskar honom mest är mongolernas enorma tält. 

De kan vara nio meter i diameter och transporteras på jätte­lika, oxdragna kärror. Till en sådan transport behövs 22 oxar, fördelade kring en stång som är lika stor som en skeppsmast.

”En rik mogul har väl omkring 100 eller 200 sådana vagnar, och hans läger ser ut som en hel stad trots att det bara finns ett fåtal invånare i den”, förklarar Wilhelm.

Indignerat konstaterar han att mongolerna inte bara ­ägnar sig åt polygami utan dessutom häller i sig starka drycker. 

De bokstavligen tvingar upp munnen på varandra genom att ta tag om öronen och dra tills munnen öppnas, och därefter häller de drycken rakt ned i halsen.

”Både männen och kvinnorna dricker, och ibland dricker de i kapp på det mest upprörande och lössläppta sätt”, berättar Wilhelm och tillägger att lägrets herre alltid sitter bredvid den av sina hustrur som han delat säng med under natten.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Kontrasten till Wilhelms eget liv kunde knappast ha ­varit större: som franciskanermunk har han svurit att leva i celibat och största anspråkslöshet. 

Den katolska ordens ideal är fattigdom, och Wilhelm får inte äga någonting. Han ska arbeta eller tigga ihop sin föda – och dessutom viga sitt liv åt att hjälpa de fattiga, stifta fred och missionera.

I synnerhet det sistnämnda vållar Wilhelm problem. 

Mongolerna är väldigt nyfikna och vill veta mer om den kristna läran, och via sin tolk försöker munken ihärdigt, men utan någon större framgång, att övertyga de personer han möter under resan om att de borde låta sig döpas.

I slutet av juni 1253 är han för första gången nära att lyckas. Han får besök av en man som intresserat lyssnar till Guds ord och blir eld och lågor när han får veta att han kan bli förlåten för alla sina synder om han låter sig döpas. 

Mannen bestämmer sig omedelbart för att han vill bli döpt, men just när Wilhelm håller på att förbereda den heliga ritualen får mannen kalla fötter.

Han kastar sig upp på sin häst och säger att han först måste prata med sin hustru. 

Och när mongolen kommer galopperande tillbaka till Wilhelm dagen därpå, säger han att han trots allt inte vågar ta emot dopet. 

Anledningen är att han då inte längre får lov att dricka jäst stomjölk, mongo­lernas alkoholhaltiga favoritdryck som de häller i sig i stora mängder både till fest och när de bara ska släcka törsten. 

Européernas bild av mongolerna präglades av rädsla och skrock. Landet var befolkat av djävulska monster som åt upp varandra, trodde de kristna.

© White Images & Scala Archives

Falskt rykte om kristna mongoler

I Europa går det rykten om att några av de mongoliska furs­tarna är kristna, bland andra hövdingen Sartagh. 

Men när Wilhelm kommer till Sartaghs läger invid floden Volga (i våra dagars Ryssland) i slutet av juli 1253 blir han varse att ryktet är falskt.

”Sartagh är inte kristen, utan mongol. Och mongolerna är så självsäkra att även om några av dem kanske tror på Kristus, så vill de inte kalla sig kristna. De vill att deras namn, som är mongoler, ska stå över alla andra namn”, skriver Wilhelm.

Han har med sig ett brev till Sartagh från den franske kungen, som ber mongolen att vara vänligt inställd till de kristna och ovän med alla som är korsets fiender. 

Men hövding Sartagh vill inte ta ställning till brevet eftersom han inte vågar göra någonting utan att fråga sin far först. 

 ”Ni får åka till min far Batu khan”, säger han medan han nyfiket bläddrar i Wilhelms psalmbok och fingrar på korset som munken alltid har på sig.

”Ska det föreställa Kristus?” undrar Sartagh.

På resan till Batu khans läger i staden Saraj, längre ned längs Volga, kommer Wilhelm att frukta för sitt liv för första gången under resan. Res­vägen går rakt igenom ett stäppområde som är ökänt för sina stråtrövare; de brukar slå till i grupper om 20–30 man. 

De är beväpnade med pilbågar, dödar alla de möter och stjäl deras hästar, men Wilhelm klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Däremot är han nära att dö av svält. 

Under det fyra dagar långa besöket hos Sartagh har han inte blivit bjuden på någonting annat än hästmjölk, och under tvådagarsvandringen till Batu får han klara sig på några skorpor som han själv har haft med sig.  

Till åtlöje hos Batu khan

Batu khan är ledare av Gyllene horden, en statsbildning som skapats av det mongoliska ryttarfolk som under många år har härjat i Östeuropa och spridit skräck över hela kontinenten. 

Färden till Batus läger innefattar en båtresa på Volga, och när Wilhelm därefter går i land samlas skaror av nyfikna mongoler kring honom. 

Där han står, barfota och klädd i en grå munkkåpa, ser han knappast ut som ett förnämt sändebud från katolska kyrkan – snarare som en varelse från en annan planet. Lägrets invånare skrattar högt åt den trinde fransmannen.

En av Batus män leder honom till furstens tält, men betonar att Wilhelm inte får säga någonting förrän Batu befaller det, och att han ska falla på knä och tala kortfattat.

Omgiven av sina fruar sitter Batu på en förgylld tron som är lika lång och bred som en säng. Han bjuder Wilhelm på stomjölk ur en ädelstensprydd bägare av silver och guld, och sedan befaller han munken att tala. Wilhelm tvekar inte utan tar till orda, stående på knä:

”Ni ska veta att ni inte kan få del av himmelrikets fröjder om ni inte är kristna. Ty Gud säger: Den som tror och är döpt, han ska bli frälst. Men den som inte tror, han ska fördömas.”

När tolken har översatt Wilhelms tal börjar Batu khan att skratta. De andra mongolerna i sällskapet börjar också skratta högt och göra narr av fransmannen. 

Men så kräver Batu plötsligt tystnad och frågar munken vem det egentligen är som fransmännen krigar mot.

”Mot muslimerna som härjar i Guds hus, Jerusalem.”

Precis som sin son Sartagh vägrar Batu khan att ta ställning till den franske kungens önskemål om att mongolerna ska göra gemensam front med de kristna. I stället befaller han Wilhelm att resa till storkhanen Möngke utanför mongolernas huvudstad Karakorum.

Möngke är barnbarn till den ökände Djingis khan, grundaren av mongolriket, och som storkhan regerar han över hela det mongoliska imperiet. Hans ord är lag. 

 Karakorum ligger nästan fem månaders resa från Batu khans högkvarter vid Volga, och khanen ställer gästvänligt en vägvisare till munkens förfogande. 

Dessutom förvarnar han om att kölden på vissa platser är så sträng att stenar och träd spricker. I det klimatet klarar man sig inte med bara fötter och en munkkåpa.

Khanen skänker Wilhelm en luden fårskinnspäls, skinnbyxor, stövlar, filtsockar och några hästar som dock inte är till mycket nytta.

Mongolerna i sällskapet roffar själva åt sig de starkaste djuren och lämnar de äldsta öken till främlingarna, som därför blir tvungna att tillryggalägga långa sträckor till fots.

Även provianten är usel. Munken är dödstrött och frusen, men får inte mycket mat. På morgonen får han en liten portion hirsvälling, och sedan blir det inte riktig mat förrän på kvällen. Det är ont om ved i ödemarken och därför serveras maten oftast rå eller i bästa fall halvkokt.

Under de första veckorna av resan äts maten under total tystnad, eftersom ledaren öppet föraktar Wilhelm.

Så småningom tinar han emellertid upp och börjar fråga om Wilhelms bakgrund. ”Är det sant som ryktet säger, att den store påven är över 500 år gammal?” 

Tre religioner slogs om khanen

Under sin storhetstid omfattade det mongoliska khanatet drygt 100 miljoner invånare, och många ville bilda allianser med de mäktiga khanerna.

  1. Muslimen: Islam imponerade inte på mongolernas högste ledare, storkhan Möngke. Men i staden Saraj hade Batu khans bror Berke konverterat år 1252. När han ärvde Gyllene horden år 1257 införde han islam som religion.

  2. Schamanen: Schamanismen fortsatte vara den förhärskande religionen bland mongolerna ända in på 1500-talet. Schamanen förmedlade kontakt med gudar och andar.

  3. Den kristne:Varken Wilhelm eller någon annan missionär lyckades sprida kristendomen i Mongoliet. Å andra sidan fann nestorianerna en fristad här. De betraktades nämligen som kättare av den romersk-katolska kyrkan. Det finns fortfarande grupper av kristna i det religiöst toleranta Mongoliet.

Wilhelm jagar bort djävlar

Wilhelms expedition färdas genom djupa dalar och över höga, snötäckta toppar, ibland till fots och ibland till häst, men när de i december 1253 kommer till ett pass i Altaj­bergen (gränsen mellan våra dagars Kazakstan och Mon­goliet) vägrar ledaren att ta ett enda steg till innan Wilhelm läst några böner. 

Bland de höga klipporna lever, enligt guiden, en grupp elaka djävlar som rövar bort människor eller sliter inälvorna ur dem. 

Ledaren säger att demonerna kanske kan jagas på flykten med Wilhelms böner. Munken mässar med hög stämma medan han vandrar:

”Jag tror på en enda Gud, jag tror på en enda Gud.”

Alla kommer oskadda genom passet och efter det blir ledaren mycket vänligare mot munken. Han ber Wilhelm att skriva några lappar som han kan bära på sig:

Munken skriver ”Jag tror på Gud” och ”Fader vår” på några papperslappar som mongolen tacksamt tar emot och stoppar i mössan. Men döpas vill han inte.

Expeditionen fortsätter framåt på de vägar som förbinder mongolernas huvudstad Karakorum med alla delar av det väldiga riket. 

Wilhelm blir den förste europé som beskriver en jak. Och under resan hör han berättas om tyskar som mongolerna har rövat bort och nu utnyttjar som slavar i sina gruvor och smedjor.

Här, långt från Europa, möter han flera kristna – så kal­lade nestorianer – men de imponerar inte på honom. 

De bekänner sig till en gammalkristen lära som hävdar att jungfru Maria bara var mor till människan Jesus – inte till den gudomlige Kristus. 

År 431 fördömde romersk-katolska kyrkan denna lära som kättersk, och nestorianerna tvingades fly. Nu har de funnit en fristad hos mongolerna, men Wilhelm skräder inte orden när han beskriver dessa självutnämnda kristna:

”De är totalt okunniga och fullständigt moraliskt fördärvade. De ägnar sig åt ocker i stor omfattning och är för­supna. Vissa av dem har till och med flera fruar, precis som mongolerna”, skriver han nedlåtande och ondgör sig över att nestorianerna inte uppfyller sin plikt att åtminstone försöka göra mongolerna kristna.

Över huvud taget är Wilhelm mycket skeptisk mot personer med en annan tro än hans egen.

Under resan till storkhanen upptäcker han att det finns en religion som européerna inte ens hört talas om: buddhism, heter den, och munken anser att anhängarna ägnar sig åt ”löjliga ceremonier” – bland annat bränner de sina döda.

Buddhistprästerna rakar av sig både hår och skägg – ”i det avseendet liknar de fransmän” – och klär sig i saffransgula dräkter. När de möts i templet är de tysta och säger inte ett enda ord till varandra.

”De använder sig av papper och skrivtecken för trolldomskonster, och därför är deras tempel också fyllda med upphängda papperslappar”, berättar Wilhelm.

Han ger sig in i åtskilliga diskussioner med buddhister utan att för den skull lyckas sätta sig in i deras världsbild.

Storkhanen super tolken full

Efter nästan ett halvårs resa, vid juletid år 1253, kommer Wilhelm fram till Möngkes läger utanför huvudstaden ­Karakorum. 

Munken bestämmer sig för att möta den store härskaren barfota, så som seden är i hans hemland, men det beslutet får han snart ångra. 

Marken är hård som sten och vit av rimfrost, och Wilhelms tåspetsar blir snabbt så genomfrusna att han knappt kan gå. Men när Wilhelm och hans tolk visas in till storkhanen skänker munken inte längre en tanke åt sina fötter.

Khanens tält är inrett med gyllene tyger och mitt i alltihop tronar Möngke på en säng, klädd i ett fläckigt, glänsande skinn som påminner om sälskinn. 

Munken uppskattar khanens ålder till cirka 45 år, och beskriver honom som medellång och plattnäst. 

Vid hans sida sitter en ung hustru och en vuxen dotter, som enligt Wilhelm är så ”omåttligt ful” att han knappt kan släppa henne med blicken.

Möngke frågar besökarna vad han kan erbjuda dem att dricka. Wilhelm svarar: ”Herre, vi är inte sådana som finner glädje i att dricka. Det ni önskar är bra nog för oss.”

I nästa sekund får han en bägare risvin i handen. Han nöjer sig med att artigt smutta på vinet, men hans tolk häller girigt i sig den gyllene drycken. Han får påfyllning flera gånger, och snart är han märkbart berusad.

”Vår uppgift är att få människan att leva enligt Guds ­lära”, säger Wilhelm till Möngke och räcker fram Bibeln. 

Härskaren börjar genast bläddra i den. Munken fortsätter med tolkens hjälp:

”Därför ber vi ers höghet om att ni ger oss tillåtelse att stanna i ert land och hålla gudstjänster för er och era hustrur och barn. Vi har varken guld eller silver eller ädelstenar att ge er som gåvor, vi har bara oss själva som vi erbjuder för att tjäna Gud och för att be till honom för er.”

Khanen lyssnar tålmodigt till främlingens budskap och svarar sedan: ”Likt solen som sprider sina strålar överallt, så är mitt och Batus herradöme utsträckt överallt. Därför behöver vi inte ert guld och silver.”

Tolken är uppenbarligen inte den ende som är full; khanen är också kraftigt berusad. Wilhelm lyckas inte få till något vettigt samtal. Han är besviken. Det första mötet med mongolernas högste härskare blir resultatlöst.  

Storkhanen Möngke och hans mongo­liska undersåtar tänkte inte avstå den jästa hästmjölken på grund av en flamländsk munks gud. 

© Bridgeman Images & Art Archive/Picture Desk

Wilhelm skickas till Karakorum

I april 1254 befaller Möngke att Wilhelm och hans sällskap ska skickas till Karakorum. 

Wilhelm har inte mycket till övers för mongolernas huvudstad, som grundats av Djingis khan bara 35 år tidigare. 

Den är så stor att 500 oxkärror fraktar in livsmedel till invånarna varje dag. Innanför befästningsmuren finns khanens palats och uppemot 4 000 diplomater från hela den kända världen – och från länder som Wilhelm aldrig hört talas om, till exempel Korea. 

Där finns kineser, araber och till och med fransmän. 

Wilhelm möter bland andra den bortrövade guld­smeden Guillaume Bouchier, som håller på att konstruera en fullkomligt enastående attraktion till Möngkes palats: ett 10 meter högt träd av silver och andra ädla metaller. Ur trädet ska khanens gäster kunna bjudas på starka drycker.

Vistelsen i Karakorum gör Wilhelm unik i skaran av historiska upptäcktsresande: ingen annan har skrivit någon skildring från mongolernas legendariska stad, som strax därefter förlorade sin roll och dog ut.

Spåmän som präster

Under sin vistelse hos storkhanen lägger Wilhelm märke till att han definitivt inte är den ende som försöker vinna mongolernas gunst. 

Nestorianer, buddhister och muslimer svärmar kring Möngke – Wilhelm beskriver dem ”som bin kring honung” – och härskaren är synnerligen tolerant gentemot dem alla.

Han sprider presenter och vänliga ord omkring sig, men han är inte alls mottaglig för vare sig kristendomen eller någon annan tro. 

Oavsett hur Wilhelm anstränger sig för att få tillfälle att predika, möts han med skratt och undran. 

Men khanen kan tänka sig att använda munken i nödfall – till exempel uppmanar han Wilhelm att be till Gud om att lindra kölden och vinden – men när det kommer till livets stora frågor lyssnar Möngke bara på sina spåmän.

”När storkhanen planerar att göra någonting använder han sig av spåmännen, eller prästerna som han kallar dem. 

Och allt de råder honom att göra, det gör han utan att tveka. De förutspår vilka dagar som är bra eller dåliga att utföra alla handlingar på. 

Därför ställer mongolerna aldrig upp sin armé eller inleder ett krig utan att först ha rådfrågat spåmännen.”

Wilhelm berättar att storkhanen dessutom frågar brända fårben till råds innan han företar sig någonting – till och med innan han släpper in någon i sitt hus. 

Om benen spruckit på längden när de brändes, ligger vägen öppen för det han vill göra. Om de däremot spruckit tvärs över, låter han bli att göra det han planerat.  

”Djingis khan är Guds son”

Dagarna går och Wilhelm, som fortfarande befinner sig vid Möngkes hov, börjar förlora hoppet om att han någonsin ska få chansen att föra fram det kristna budskapet som är så viktigt för honom. 

När han är på audiens hos stor­khanen får han enligt reglerna endast tala när han blir tillfrågad – den mesta delen av tiden är det khanen själv som pratar. 

Men den 31 maj 1254 hoppas Wilhelm på ett gyllene tillfälle. Den dagen kallar Möngke honom till audiens igen, och säger:

”Vi mongoler tror att det bara finns en Gud, som vi lever med och dör med. Inför honom har vi ett rent hjärta. Men precis som Gud har gett handen flera fingrar, har han även gett människan flera vägar. Gud har gett skrifterna till er kristna, men ni följer dem inte. Oss har han gett spåmän, och vi gör vad de säger och vi lever i frid”, poängterar Möngke och sveper fyra bägare hästmjölk. 

In i det sista hoppas Wilhelm att stor­khanen – som genom ett mirakel – ska vilja ta till sig kristendomen, men varje gång ämnet kommer på tal börjar härskaren prata om något annat.

”Du har vistats här en lång tid. Jag vill att du återvänder hem. Du har en lång resa framför dig, stärk dig med föda så att du kan återvända stark hem till ditt land”, befaller han och ger Wilhelm ett brev som han ska ta med sig till den franske kungen.

”Djingis khan (Mongolrikets grundare, red:s anm.) är Guds son och den ende herren på jorden”, konstaterar storkhanen Möngke i brevet.

Wilhelm van Ruysbroeck tvingas slokörat erkänna att hans försök att omvända det hedniska folket på stäpperna har slutat i ett hejdundrande fiasko.

När han påbörjar sin hemresa i juli 1254 har han bara lyckats döpa sex av mongolrikets drygt 100 miljoner invånare. 

Katolska kyrkans hopp om att finna ett nytt missionsområde i öster har grusats totalt, och Wilhelm har ­inte heller lyckats vinna över mongolerna på de kristnas sida i konflikten mot muslimerna.

Två år efter utresan återvänder Wilhelm till den kristna världen och kan avsluta sin reseskildring till den franske kungen med denna sammanfattning: 

”Jag anser det vara gagnlöst att låta någon munk resa till mongolernas land, så som jag själv har gjort.”

Med sig hem i bagaget hade Wilhelm även ett brev till Ludvig IX, där Möngke uppmanade fransmännen att ­underkasta sig mongolerna och omedelbart börja betala tribut (skyddspengar) till storkhanen.

Läs hela Wilhelms manuskript

Wilhelm van Ruysbroecks reseskildring finns fritt tillgänglig på nätet, t.ex. här: depts.washington.edu/silkroad/texts/rubruck.html.

William of Rubruck, Peter Jackson & David Morgan: Missions of Friar William of Rubruck – His Journey to the Court of the Great Khan Mongke, Hackett Publishing, 2009.

Kanske är du intresserad av...