Med skörbjugg och svält runt jorden

I stället stormar krigarna fram och överöser européerna med pilar och bambuspjut. Magellan och hans män är i klar minoritet och han ger order om reträtt.

Kaptenen hinner inte långt innan en motståndare sätter ett spjut i hans vänstra ben. Magellan faller framåt med ansiktet mot marken och Pigafetta ser till sin fasa hur hans chef hackas ihjäl av de upprymda öborna.

”Vi var tvungna att lämna kaptenens lik tillsammans med våra andra döda”, berättar Pigafetta skamset om händelsen.

Expeditionen har förlorat sin ledare – och Pigafetta sin hjälte. Den unge italienaren vet dock att han inte får ge upp – hans utförliga resebeskrivning måste återföras till Spanien, kosta vad det kosta vill.

Annars skulle kaptenens död på stranden vara förgäves – och ingen skulle någonsin få veta vilka upptäckter expeditionen har gjort. Pigafettas egentliga uppgift har bara börjat.

Pigafetta skulle skriva ned allt

Tjugoen månader tidigare hade den unge italienaren Antonio Pigafetta träffat Ferdinand Magellan i den spanska hamnstaden Sevilla.

I den stekheta augustivärmen 1519 gjorde hamnarbetare, sjömän och officerare fem skepp redo för en upptäcktsresa utöver det vanliga:

Den visionäre spansk-portugisiske sjöfararen Ferdinand Magellan skulle hitta en sjöväg västerut till Moluckerna, då kallade Kryddöarna, i Indonesien.

Rutten skulle ge tillgång till peppar, muskotnöt och kryddnejlikor – som européerna var villiga att betala en förmögenhet för.

Portugals kung Manuel I hade inte velat bekosta expeditionen, eftersom han redan handlade med Kryddöarna genom att skicka sina skepp runt Afrika.

Ma­nuels rival i Spanien Karl I, som un­der titeln Karl V var regent över både det spanska imperiet och tysk-romersk kejsare, var dock intresserad.

I mer än 20 år hade sjöfararen Christofer Columbus försökt segla till Indien fyra gånger – utan att lyckas komma över några kryddor.

Karl hoppades att Magellan skulle ­lyckas bättre och ställde fem skepp med 270 man till hans förfogande.

Pigafetta, som anförtroddes den viktiga uppgiften att detaljerat anteckna expeditionens upplevelser, var entusiastisk över att få vara med ombord på flaggskeppet Trinidad.

Italienaren beundrade Magellan och beskrev honom som ”klok och ärbar”, men långtifrån alla delade den uppfattningen:

”Kaptenerna på de andra expeditionsskeppen tycker inte om honom. Jag vet inte varför, såvida det inte beror på att han är portugis”, skrev italienaren Pigafetta, som visste att portugiser och spanjorer inte tålde varandra.

Redan från början anade den lärde skribenten att den våghalsiga resan skulle bjuda på extrema utmaningar.

Magellan torterar myterister

Expeditionens första uppgift var att ta sig helskinnad över Atlanten – och vid denna tid på året visade oceanen sig från sin värsta sida: En natt i oktober drabbades skeppen av en våldsam storm som var nära att slå fartygen i flisor.


”Vi var gråtfärdiga och väntade bara på att dödens timme skulle slå. Ingen man trodde att han skulle överleva den stormen”, skrev Pigafetta.

Efter den omskakande upplevelsen välkomnade besättningarna åsynen av Brasiliens kust, när de i slutet av november äntligen fick land i sikte.

I fyra månader seglade skeppen söder­ut längs Sydamerikas östkust, samtidigt som temperaturen sjönk.

Södra halvklotets vinter närmade sig och i slutet av mars 1520 hittade Magellan en naturlig hamn i Patagonien.

Där kunde skeppen övervintra i fem månader bakom höga berg – i lä från vinterstormarna.

Redan när vinteridet började införde Magellan ransonering, trots att sjömännen enligt Pigafetta precis hade ”fyllt alla skeppens lastrum med gässlingar” – italienarens ord för pingviner.

Ledarens beslut ledde till missnöje hos många av sjömännen och en grupp av expeditionens spanska officerare beslöt att ta kontroll över flottan för att vända hemåt.

Magellan fick nys om det förestående myteriet. Expeditionsledaren skickade över ett par lojala sjömän till Victoria för att tala med en av myteristernas ledare.

Männen hade tagit med dolda dolkar som de högg i halsen på Victorias kapten. Även kaptenen på Concepción övermannades och avrättades för förräderi.

De följande dagarna hördes skriken från 40 andra myterister, då de hängdes upp i armarna.

Magellan hade dock inte råd att mista så många män: I stället för döden dömde han dem till straffarbete på skeppen.

Två man som Magellan inte kunde förlåta lämnades kvar i Patagonien när skeppen lättade ankar i september 1520 och fortsatte längre söderut.

En månad senare rönte expeditionen en efterlängtad framgång, när ett sund blev synligt och de på 30 dagar tog sig fram genom gyttret av öar och fjordar:

”Kaptenen grät av lycka, för det var en punkt vi hade längtat efter att nå”, skrev Pigafetta upprymt.

Det fanns dock även smolk i bägaren: Skeppet Santiago hade lidit skeppsbrott och besättningen ombord på San Antonio hade gett sig i väg med fartyget för att segla hem.

Tandköttet svullnade upp

Enligt Pigafettas dagbok var det onsdagen den 28 november 1520, när de åter­ståen­de skeppen, Trinidad, Victoria och Concepción, lade Sydamerika bakom sig och satte kurs mot Kryddöarna.

Drömmen om att bada i pepparkorn och kryddnejlikor berusade dem, men dagar blev till veckor och veckor till månader och allt italienaren såg var hav.

Den främmande oceanen verkade vara oändlig och skeppens segel hängde slappa eftersom inga vindar infann sig. Frust­rerad gav Magellan den nyupptäckta oceanen namnet ”Stilla havet”.

Efter två månader hade expeditionen fortfarande inte nått fram till Kryddöarna. Pigafetta vandrade bekymrad runt på däck, där alltfler män låg utmärglade.

Lastrummen var barskrapade på proviant och dricksvattnet i tunnorna hade förvandlats till slem. Hunger var dock inte den farligaste fienden – Pigafetta såg hur skörbjugg tog livet av männen:

”Det värsta var den sjukdom som fick tandköttet att svullna hos de flesta av männen, så att de inte längre kunde äta och därför dog. Av Guds nåd slapp jag dock alla sjukdomar”, skrev Pigafetta.

Som övriga officerare hade han tillgång till kvittengelé. Pigafetta kände inte till vitaminer, men geléns innehåll av C-vitamin förebyggde skörbjugg.

Till slut, den 6 mars 1521, hörde Pigafetta utkiken ropa det han bett om i över tre månader: ”Land i sikte!”

Tio dagar senare nådde de Filippinerna. Där mötte européerna vänligt sinnade människor som seglade ut till skeppen med mat.

De sjuka och kraftlösa sjömännen vräkte i sig färsk frukt och kött – och återfick sin styrka. Expeditionsflottan seglade från ö till ö i Filippinerna och till katolikernas glädje visade öborna intresse för kristendomen.

På den stora ön Cebu kom regionens härskare, Rajah Humabon, till och med så väl överens med Magellan att kungen förklarade sig villig att konvertera till kristendomen och lät sig döpas tillsammans med hela sitt folk.

I sin iver att sprida Guds ord glömde Magellan bort kryddorna.

När härskaren på Cebus grannö Mactan vägrade att låta sig kristnas, kastade den portugisiske sjöfararen allt förnuft överbord och gick i spetsen för det angrepp som kostade honom livet den 27 april 1521.

Efter flera ytterligare strider under dagarna som följde återstod bara 115 av de ursprungligen 270 expeditionsmedlemmarna.

Eftersom det var för få för tre skepp brände spanjorerna Concepción, som var genomborrat av skeppsmask.

Juan Sebastián Elcano – en spansk sjökapten – övertog ledningen av expeditionen och satte genast kurs mot sydväst.

Hälsades av elefanter i siden

Pigafetta saknade sin avlidne chef, men hans humör blev bättre när Trinidad och Victoria kastade ankar vid Brunei på Borneo, där den rika härskaren gav euro­péerna ett varmt välkomnande:

”När vi anlände stannade vi kvar i cirka två timmar på skeppen, innan två sidenklädda elefanter anlände tillsammans med tolv män, som bar på porslins­krukor som användes till att frakta våra gåvor. Sedan klev vi upp på elefanterna och de tolv männen marscherade framför oss med krukorna och gåvorna. Alla gator var fulla av människor med svärd och spjut, allt enligt kungens önskemål”, berättade Pigafetta.

Vid palatset vaktade 300 nakna män beväpnade med svärd kungen, som själv satt i en annan kammare än sina gäster.

Till Pigafettas förvåning pågick alla samtal med kungen genom ett rör i väggen. Via denna anordning fick gästerna förklara att de var den spanske kungens tjänare som önskade fred med kungen och bara bad om att få handla med honom:

”Kungen talade då om för oss att eftersom den spanske kungen var hans vän, ville han vara den spanske kungens vän och han beordrade att vi skulle få allt vatten och trä samt alla de handelsvaror vi önskade”, skrev Pigafetta om audiensen.

Från Brunei gick färden vidare mot sydost i jakten på Kryddöarna. Elcano valde att ta två invånare med lokalkännedom till fånga för att hitta sitt mål, och den 8 november 1521 hände det till slut: Moluckernas tusen väldoftande öar dök upp vid horisonten.

På ön Tidore träffade européerna den vänligt sinnade moriske sultanen Almanzor, som enligt Pigafetta hade ”drömt om” främlingarnas ankomst.

Efter ett par dagars hövlighetsvisiter började parterna att handla. Röda tyger, mössor, linne, yxor, knivar, saxar och speglar fraktades iland.

I utbyte fick spanjorerna först och främst torkade kryddnejlikor som var den mest eftertraktade av alla Fjärran Österns kryddor – och nästan lika värdefull som guld.

Européernas handelslust dämpades dock av männens fruktansvärda hemlängtan:

”Vår innerliga önskan att återvända till Spanien fick oss att byta varor till ett lägre pris än vi normalt hade gjort”, erkände Pigafetta, som gladdes åt att livsmedel ingick i handeln:

”Det var fantastiskt att se hur många båtar fulla med fjäderfän, getter, grisar, kokosnötter och andra ätbara varor som varje dag fraktades ut till våra skepp”.

Den 21 december 1521 var lastrummen fyllda med proviant och dyrbara kryddor. Då upptäcktes det dock att Trinidad hade sprungit läck – Pigafetta hörde ”vattnet tränga in som om det rann genom ett rör”. Flaggskeppet fick lämnas kvar på Tidore och alla män kunde inte återvända hem.

Sjömännen dog av svält

Pigafetta var en av de totalt 47 européer och 13 infödda som påbörjade den långa hemresan ombord på Victoria.

Fartyget var slitet och sjömännen medtagna efter alla strapatser. Trots det ville Elcano segla de nästan 20000 kilometerna hem, utan att lägga till i någon hamn på vägen. Rutten låg nämligen inom fiendens intressesfär.

”Hellre dö än att falla i portugisernas händer”, förklarade Elcano, som styrde ut Victoria i Indiska oceanen.

I månader såg besättningen inget annat än vatten. När Afrikas sydspets till slut blev synlig väntade nya problem:

”Vi fick stanna nära denna udde i sju veckor, med våra segel upprullade på grund av de våldsamma stormarna”, skrev Pigafetta, som efter Godahopps­udden insåg att ett nytt hot väntade:

”Vi hade inget annat än ris och vatten att äta, eftersom vårt kött hade ruttnat då vi saknade salt”.

Pigafetta betraktade bekymrad de magra männen, som sökte efter skugga samtidigt som deras andning långsamt avtog.

Friska sjömän fick nästan dagligen kasta döda kamrater i havet, innan Elcano till slut blev tvungen att fatta ett svårt beslut: Victoria måste lägga till vid den portugisiska kolonin Kap Verde, för att inte alla ombord skulle dö.

Pigafetta gav kungen sin skatt

Under förevändningen att ha farit vilse lurade spanjorerna sina ärkefiender att ge dem lite mat.

Inte ett ord om Magellan och Kryddöarna nämndes och de spanska sjömännen kunde efter besöket ro ut två båtar med ris till Victoria.

När Elcano nästa dag ville skaffa mer proviant gick det dock på tok – portugiserna höll kvar tretton sjömän och den spanske kaptenen fick hastigt hissa segel och försvinna norrut.

Två månader senare skymtade de utmattade sjömännen Sevillas hamn och drog en lättnadens suck. En tre år lång resa, då de hade korsat jordens tre största oceaner, var över.

Som de första någonsin hade männen seglat jorden runt; Pigafetta var stolt när han måndagen den 8 september 1522 släpade iland sin trötta, utmärglade kropp.

Sjömännen kände åter Sevillas gator under sina fötter och iklädda sina trasiga kläder vacklade de till stadens katedral för att tacka Gud.

Antonio Pigafettas färd slutade dock först några veckor senare, när han – med sin käraste ägodel tätt intill kroppen – anlände till kungens residens i den spanska staden Valladolid:

”Jag överlämnade varken guld eller silver till vårt majestät, don Karl, utan något en sådan herre värdesätter. Jag gav honom en bok, skriven av min hand om alla saker som inträffade dag för dag under vår resa”.

Pigafettas uppdrag var slutfört. Tack vare honom skulle världen snart känna till historiens första världsomsegling.