Marco Polo banade väg till Kina
Författaren Rustichello satt i egna tankar när dörren till hans mörka cell plötsligt slogs upp. ”En som kan hålla dig sällskap”, ropade vakten och knuffade bryskt in en man till i cellen.
Vakten slog igen den tunga trädörren medan den nye fången reste sig. Han hade ett välansat skägg och var klädd i venetiansk dräkt. Trots det fanns det något främmande över mannen.
Kläderna var av finaste siden och i ringarna på hans fingrar satt ädelstenar som Rustichello aldrig sett maken till.
I fängelsecellen i Genua berättade Marco Polo gärna om sina upplevelser i Asien. Medfången Rustichello skrev ned alltihop och förde Polos berättelser vidare.
När fången äntligen tog till orda hördes hans kraftig brytning.
”Buon giorno, signore. Vi ska visst tillbringa en tid tillsammans så låt mig presentera mig. Mitt namn är Marco Polo; venetiansk medborgare och kapten på ett av dogens fartyg. Jag är nyligen åter i min hemstad efter att ha rest 24 år i Orienten.”
Rustichello tog fram sina skrivdon ur en kista. ”Berätta, mäster Polo ...”
Marco Polos far och farbror besökte khanen
Så kan mötet mellan Rustichello och Marco Polo ha gått till för 700 år sedan. Hur som helst blev mötet i cellen inledningen till en av de mest berömda reseskildringarna i historien.
Kanske var det slumpen som hade initierat den äventyrliga resan. Kanske var det Guds vilja.
Marco Polo var osäker. Men nästan 40 år innan han och Rustichello hamnade i samma cell hade Marcos far Nicolo och dennes bror Maffeo varit på handelsresa öster om Svarta havet.
”Överdrifter? Jag berättade inte ens hälften av allt jag såg!”
Under resan hade stridigheter brutit ut mellan två mongoliska furstar och vägen tillbaka till Venedig var spärrad.
Medan de båda bröderna väntade, mötte de en adelsman som inviterade dem till mongolhärskaren Khubilai khans hov.
Nicolo och Maffeo tackade ja till inbjudan och kom efter en lång resa fram till khanens palats.
Khubilai khan ville veta allt om italienarnas land, religion och kultur. Bröderna svarade efter bästa förmåga och stannade länge vid hovet.
Khanen tänkte bara låta sina gäster resa hem om de uppfyllde hans krav: bröderna Polo skulle överlämna ett brev till påven där Khubilai bad om hundra europeiska lärda män.
De skulle föra in vetenskap och kristendom i hans rike, hade khanen bestämt. Dessutom skulle italienarna ta med sig olja från den lampa som brann vid Kristi grav i Jerusalem.
Innan khanen släppte iväg sina gäster gav han dem en guldtavla med en text som garanterade dem fri lejd i hela hans rike.
Marco Polo korsade den kända världen
År 1271 lämnade Marco Polo Europa och tog sig österut mot Kina. Det skulle dröja 24 år innan den italienske köpmannen kom hem igen. Under sin långa resa hade han färdats genom öknar, över berg och över hav – och arbetat hos den mongoliske khanen.
Avresa från Venedig
Marco Polo, hans far och farbror seglar söderut över Medelhavet till staden Akko norr om Jerusalem.
Olja i Jerusalem
Polo hämtar olja från lampan vid Kristi grav till Khubilai khan.
De vise männens gravar
Polo reser genom staden Saveh där de tre vise männen påstås vara begravda.
Usla skepp i Ormus
Fartygen i Ormus hamn visar sig vara i uselt skick. Sällskapet Polo vågar inte segla med dem utan reser vidare på land.
Sjukdom i bergen
Marco Polo blir sjuk i Hindukush. Det tar ett år innan han tillfrisknar.
Döden lurar i öknen
Polo korsar Takla Makan och Gobi där de hotas av både onda andar och sandstormar.
Framme hos khanen
Efter fyra års resa kommer Marco Polo till Khubilai khans hov.
Återresan börjar
Efter 17 år i khanens tjänst får Marco Polo lov att segla hem. Han ska dock eskortera en mongolisk prinsessa till Persien.
En farofylld resa
Resan till Venedig – via bland annat Sumatra, Sri Lanka, Indien och Persien – blir en farlig upplevelse. Nästan 600 av resans deltagare omkommer längs vägen.
Hemkomst till Venedig
Efter 24 år återvänder Marco Polo och hans sällskap till Venedig år 1295.
Marco Polo kom med på resan
Åter i Venedig fick bröderna Polo svårt att uppfylla sina löften till khanen. Påven hade nyligen dött och valet av en ny drog ut på tiden.
I mer än två år väntade bröderna men år 1271 bestämde de sig för att återvända till khanen utan att ha överlämnat hans brev. Den här gången följde den 17-årige Marco med på resan.
En galär förde Marco Polo tillsammans med far och farbror över Medelhavet till Jerusalem. Här skaffade de den olja som khanen hade bett om.
De hade knappt påbörjat sin resa österut förrän de fick order att resa till staden Akko. En ny påve hade valts och han väntade nu på dem.
Påven överräckte ett antal brev till khanen men några hundra lärde kunde han inte uppbringa.
Däremot fick Polo sällskap av två munkar som skulle undervisa khanen i kristendom, och så gav sig den lilla expeditionen iväg.
Efter några dagar mötte de en grupp muslimska soldater. Med sig hade de en skara ömkliga fångar i kedjor.
”Mongoliska krigare!” förklarade soldaterna nöjt. De båda munkarna var chockade; var detta alltså de mäktiga mongolerna som skulle säkra vägen till khanens hov?
Då munkarna vägrade resa vidare fortsatte de tre herrarna Polo på egen hand.
Kanske skulle de båda munkarna ha fortsatt färden i alla fall, för Marco Polos resa var inte bara ett möte med nya kulturer; den var även en resa tillbaka till biblisk tid.
En dag såg männen ett väldigt berg torna upp sig i fjärran. ”Ararat”, förklarade Marcos far, ”det berg där Noas ark strandade efter syndafloden.”
Och den unge Marco tyckte sig se en träskuta på toppen. Några dagsetapper senare kom de till staden Saveh där de vise männen låg begravda – med hår och skägg fortfarande intakt, konstaterade Marco Polo.
Khubilai khan ville värna om Polos säkerhet och gav dem därför en liten guldtavla. Den garanterade fri lejd genom khanens stora rike.
Överallt i Persien möttes venetianarna av vackra och säregna syner. Men de påmindes även om årtionden av krig och mongolernas härjningar.
Städer som en gång varit rika och storslagna var nu ökentäckta ruiner. För familjen Polo var emellertid mongolernas erövringar en stor gåva.
Var de än visade fram khanens guldtavla öppnades stadsportar och husdörrar för dem. Men inte ens guldtavlan kunde förhindra alla faror.
I södra Persien levde ett folk som inte bara var rövare, berättade Marco, de var också djävulsdyrkare som lärt sig svart magi i Indien.
De kunde få mörkret att sänka sig över landet mitt på dagen och i skydd av mörkret plundrade de karavaner och dödade handelsresande.
”Jag var själv nära att möta det ödet”, berättade Marco Polo. ”Men som genom ett under lyckades en handfull av oss fly och söka skydd i borgen Konsalmi – alla andra råkade i rövarnas klor.”
Konsalmi låg norr om resans första mål: hamnstaden Ormus. Därifrån tänkte Polo resa vidare till sjöss men venetianarna blev grymt besvikna.
”Skeppen i Ormus var av värsta sorten”, utbrast Marco. ”Många gick förlorade eftersom de inte fogades samman med spik utan sattes ihop med trådar av kokospalmbark. Alla handelsresande som seglade med dem utsattes för största fara.”
En sjöresa vore alltför riskfylld och sällskapet Polo bestämde att de skulle resa tillbaka genom Persien och därefter sätta kurs mot nordöst. Där väntade världens högsta och farligaste bergskedjor.
Marco Polo var sjuk i ett år
I den mörka cellen berättade Marco Polo entusiastiskt om främmande länder och seder men väldigt lite om sig själv.
Rustichello tänkte att Polo kanske bar på en hemlighet eller en stor sorg. Ibland var han på vippen att avslöja någonting.
”Kvinnorna i Kobian var de vackraste i världen”, sa Polo en dag med en drömmande blick. Men sedan tog han sig samman.
”Låt mig nu berätta om sederna i det land vi reste igenom!” Rustichello fick aldrig veta mer om den flicka som Polo kanske hade lämnat kvar. Men han fortsatte sin berättelse.
För varje dag kom bergskedjan Hindukush, en av världens högsta, allt närmare.
Columbus läste mycket om Polos upplevelser och tog med sig hans bok, med anteckningar i marginalen, på sina resor.
Klättringen upp mot de snötäckta topparna hade just börjat när Marco blev svårt sjuk i feber.
I nästan ett år väntade familjen Polo på att han skulle bli frisk och snart hade de förlorat hoppet om att de skulle nå sitt mål.
Men en dag berättade en infödd om en plats uppe på höglandet dit folket i trakten brukade föra sina sjuka. Resan upp till dalen tog en hel dag.
”De vida slätterna var täckta av gräs, träd och breda floder av renaste vatten som sprang fram ur klipporna. Floderna var fulla med öring och andra fina fiskar och luften var så ren och uppfriskande!”
Det rena vattnet och den klara luften botade Marco Polo och nu fortsatte färden upp mot toppen av Hindukush.
I flera dagar red de uppåt tills de nådde Pamirslätten. Här fanns bara is, kyla och tystnad mellan de väldiga bergstopparna.
Inte en människa syntes till och det var till och med för kallt för fåglarna. Ett levande djur visade sig bland de ogästvänliga bergen: ”Jag såg får med horn som var tre, fyra, ja, sex armlängder långa!”
Marco Polo slog ut med armarna för att demonstrera och Rustichello måste dölja sitt leende åt ännu en fantasifull historia.
Men han skrev pliktskyldigast ned berättelsen om de stora fåren – som uppkallades efter Polo när deras existens bekräftades 500 år senare.
Efter fyra års resa kom Marco Polo år 1275 till den mongoliske khanens hov. Snart fick den kvicke italienaren en tjänst vid hovet.
Marco Polo blev khanens favorit
Efter ankomsten till Kina anställdes Marco Polo vid Khubilai khans hov. Det skulle gå 17 år innan italienaren fick lov att återvända till Venedig.
Marco Polo kom till Khubilai khans hov år 1275 och blev snart en av den mongoliske härskarens favoriter.
Khanen imponerades av Polos intelligens, skarpögda observationer och enastående förmåga att lära sig främmande språk. Marco Polo fick därför en tjänst vid hovet.
Den italienske köpmannen var alltid restriktiv med uppgifter om sig själv och exakt vad han förväntades göra framgår inte i hans berättelser, men troligen tjänstgjorde han som ett slags diplomat.
Hur som helst gjorde Polo en mängd långa resor under sin Kinavistelse – både i mongolernas rike och i andra länder.
Italienaren besökte bl.a. provinser som Sichuan, Yunnan och gränstrakterna mot Tibet och Burma.
Polo var troligen den första europé som besökte dessa trakter och det skulle ta mer än 500 år innan andra européer följde i hans spår.
Polo var mycket intresserad av främmande regioners seder och bruk och han underhöll gärna khanen med sina berättelser när han återvände till hovet.
600 dog under hemresan
Marco Polo stannade i Kina i 17 år. Han försökte flera gånger bli fri från tjänsten hos khanen för att återvända till Venedig men khanen vägrade låta honom åka.
Polo var mest orolig över att den åldrige khanen skulle dö och efterträdas av en ny, mer fientlig khan, men till sist fick Polos sällskap lov att resa.
En mongolisk prinsessa behövde eskort till Persien och khanen utsåg familjen Polo till uppgiften. Efter mer än två års färd kom Polo så småningom till staden Trabzon – i våra dagars norra Turkiet.
Skildringarna kring hemresan är få men färden var förmodligen strapatsrik eftersom mer än 600 av de övriga deltagarna i expeditionen omkom längs vägen.
I slutet av 1295 satte Marco Polo äntligen sin fot på venetiansk mark igen – 24 år efter utresan.
Polo lämnade efter sig skatter
Efter hemkomsten verkade Marco Polo som framgångsrik affärsman i Venedig men år 1298 utbröt krig mellan Venedig och ärkefienden Genua.
Polo fick kommandot på en venetiansk galär. Kriget slutade i nederlag och Polo hamnade som fånge i Genua. Här mötte han skriftställaren Rustichello som nedtecknade alla Polos berättelser.
Marco Polos liv efter fångenskapen är omgärdat med mystik men historikerna vet att han gifte sig och fick tre barn.
När han dog år 1324 efterlämnade han ett ansenligt arv – bland hans tillhörigheter hittade hans hustru kläder, konstskatter, juveler och andra minnen från hans resor.
Det sägs också att hon fann en guldtavla; Marco Polos pass till det mongoliska riket.
Marco Polo lät sig inte knäckas
Tolv dagsresor senare började det äntligen bära av nedför. Men naturen var fortfarande karg även om klimatet blev mildare. Fyrtio dagar senare närmade sig Polo den rika handelsstaden Kashgar.
Efter resan över de ödsliga bergen var det nästan overkligt att se stadens vackra vingårdar och dignande fruktträdgårdar. Men stora prövningar väntade fortfarande – den första var ökenområdet Takla Makan.
Takla Makan betyder ”den som går in kommer aldrig tillbaka”, och öknen var ökänd för sina sandstormar.
Men ännu värre faror hotade sällskapet: Takla Makans onda andar. ”Om en resande kom bort ifrån sitt sällskap var han förlorad”, berättade Marco.
Genom att härma människoröster lockade demonerna ut ensamma resande i öknen, där offren till sist omkom bland sand och vassa klippor.
Ibland genljöd öknen av ljudet från all världens musikinstrument och vapenskrammel, men de farande såg aldrig någonting. Det lät som om en hel armé av döda krigare var på marsch genom öknen.
Trettio dagar tog det för Polo att korsa Takla Makan. Men så snart de kommit igenom en öken, väntade nästa.
Gobiöknen var inte känd för demoner men däremot för svåra sandstormar med småsten och grus som virvlade genom luften med sådan kraft att både människor och djur blev skinnflådda.
Inte heller Gobi kunde knäcka de tre italienarna som nu började närma sig resans mål. Khubilai khans sommarpalats i Xanadu var ännu 40 dagsresor bort när Polo upptäckte ryttare i fjärran.
De närmade sig snabbt och Marco såg mörka, skäggiga krigare klädda i läder, päls och järnplåtar. I händerna höll de korta pilbågar, lansar eller kroksablar.
Venetianarna befann sig mitt på en öppen slätt och hade ingenstans att söka skydd. De kunde bara vänta och hoppas på det bästa.
”Om en resande kom bort ifrån sitt sällskap var han förlorad.”
Krigarna omringade venetianarna och för sista gången tog Marcos far fram khanens guldtavla ur pälsrocken och höll upp den.
Ryttarnas ledare ropade: ”Vi hälsar herrarna Polo välkomna till vårt rike! Ni är väntade. Vi är utsända för att eskortera er säkert på den sista delen av resan till vår herre Khubilai khan.”
Marco Polos resa från Venedig till Khubilai khans rike var till ända – men inte hans berättelser. Resten av tiden i cellen fortsatte Polo att berätta om sina upplevelser i khanens rike.
Efter ett år i fångenskap frigavs Marco Polo och återvände till Venedig. Rustichellos nedteckningar blev snart populär läsning i hela Europa och Polo blev berömd.
Många tvivlade dock på hans skildringar och vid hans dödsbädd bad prästen honom att erkänna att han hade överdrivit i sina berättelser.
Den 70 år gamle Marco Polo skakade på huvudet. Rösten var svag men tydlig: ”Överdrivit? Jag berättade inte ens hälften av allt jag sett!”
Enligt legenden hade Marco Polo med sig denna vas från Kina – det enda fysiska beviset på att han varit där.
Författare: Marco Polo reste aldrig till Kina
Marco Polos skildringar om Kina var kontroversiella från första början och redan under sin livstid anklagades han för att överdriva och ljuga.
Diskussionerna kring Polos resor har pågått genom tiderna ända till våra dagar.
År 1995 publicerade Frances Wood, chef för British Librarys Kina-avdelning, en bok där hon påstod att Polo aldrig reste längre än till någon handelsstad vid Svarta havet eller Medelhavet.
Där skulle han ha hört historier av resanden som varit i Asien. Frances Wood grundade sin teori på att Polo aldrig nämner det specifika i kinesisk kultur, till exempel tedrickande, lindade kvinnofötter eller kinesiska muren.
Woods påstående väckte stor uppmärksamhet men avfärdades av flera historiker som gav naturliga förklaringar till Woods anklagelser.
Att Polo inte nämner te och lindade kvinnofötter torde bero på att han hade mycket lite kontakt med kinesisk kultur – Khubilai khans hov var mongoliskt och Polo vistades nästan uteslutande i utländska miljöer.
Förklaringen om kinesiska muren är enklare än så: Den byggdes inte förrän efter Polos resa. Ett slags gränsvallar fanns förvisso men de var förfallna och väckte knappast någon större uppmärksamhet.
