Marco Polo banade väg till Kina

När fången­ äntligen tog till orda hördes hans kraftig brytning.

”Buon giorno, signore. Vi ska visst tillbringa en tid tillsammans så låt mig presentera mig. Mitt namn är Marco Polo;­ venetiansk medborgare och kapten på ett av dogens fartyg. Jag är nyligen åter i min hemstad efter att ha rest 24 år i Orienten.”

Rustichello tog fram sina skrivdon ur en kista. ”Berätta, mäster Polo ...”

Marco Polos far och farbror besökte khanen

Så kan mötet mellan Rustichello och Marco Polo ha gått till för 700 år sedan. Hur som helst blev mötet i cellen inledningen till en av de mest berömda reseskildringarna i historien.

Kanske var det slumpen som hade initierat den äventyrliga resan. Kanske var det Guds vilja.

Marco Polo var osäker. Men nästan 40 år innan han och Rustichello hamnade i samma cell hade Marcos far Nicolo och dennes bror Maffeo varit på handelsresa öster om Svarta havet.

Under resan hade stridigheter brutit ut mellan två mongoliska furstar och vägen tillbaka till Venedig var spärrad.

Medan de båda bröderna väntade, mötte de en adelsman som inviterade dem till mongolhärskaren Khubilai khans hov.

Nicolo och Maffeo tackade ja till inbjudan och kom efter en lång resa fram till khanens palats.

Khubilai khan ville veta allt om italienarnas land, religion och kultur. Bröderna svarade efter bästa förmåga och stannade länge vid hovet.

Khanen tänkte bara låta sina gäster resa hem om de uppfyllde hans krav: bröderna Polo skulle överlämna ett brev till påven där Khubilai bad om hundra europeiska lärda män.

De skulle föra in veten­skap och kristendom i hans rike, hade khanen bestämt. Dessutom skulle italienarna ta med sig olja från den lampa som brann vid Kristi grav i Jerusalem.

Innan khanen släppte iväg sina gäster gav han dem en guldtavla med en text som garanterade dem fri lejd i hela hans rike.

Marco Polo kom med på resan

Åter i Venedig fick bröderna Polo svårt att uppfylla sina löften till khanen. Påven hade nyligen dött och valet av en ny drog ut på tiden.

I mer än två år väntade bröderna men år 1271 bestämde de sig för att återvända till khanen utan att ha överlämnat hans brev. Den här gången följde den 17-årige Marco med på resan.

En galär förde Marco Polo tillsammans med far och farbror över Medelhavet till Jerusalem. Här skaffade de den olja som khanen hade bett om.

De hade knappt påbörjat sin resa österut förrän de fick order att resa till staden Akko. En ny påve hade valts och han väntade nu på dem.

Påven överräckte ett antal brev till khanen men några hundra lärde kunde han inte uppbringa.

Däremot fick Polo sällskap av två munkar som skulle undervisa khanen i kristendom, och så gav sig den lilla expeditionen iväg.

Efter några dagar mötte de en grupp muslimska soldater. Med sig hade de en skara ömkliga fångar i kedjor.

”Mongoliska krigare!” förklarade soldaterna nöjt. De båda munkarna var chockade; var detta alltså de mäktiga mongolerna som skulle säkra vägen till khanens hov?

Då munkarna vägrade resa vidare fortsatte de tre herrarna Polo på egen hand.

Kanske skulle de båda munkarna ha fortsatt färden i alla fall, för Marco Polos resa var inte bara ett möte med nya kulturer; den var även en resa tillbaka till biblisk tid.

En dag såg männen ett väldigt berg torna upp sig i fjärran. ”Ararat”, förklarade Marcos far, ”det berg där Noas ark strandade efter syndafloden.”

Och den unge Marco tyckte sig se en trä­skuta på toppen. Några dags­etapper sena­re kom de till staden Saveh där de vise männen låg begravda – med hår och skägg fortfarande intakt, konstaterade Marco Polo.

Överallt i Persien möttes venetianarna­ av vackra och säregna syner. Men de påmindes även om årtionden av krig och mongolernas härjningar.

Städer som en gång varit rika och storslagna var nu ökentäckta ruiner. För familjen Polo var emellertid mon­golernas erövringar en stor gåva.

Var de än visade fram khanens guldtavla öppnades stadsportar och husdörrar för dem. Men inte ens guldtavlan kunde förhindra alla faror.

I södra Persien levde ett folk som inte bara var rövare, berättade Marco, de var också djävulsdyrkare som lärt sig svart magi i Indien.

De kunde få mörkret att sänka sig över landet mitt på dagen och i skydd av mörkret plundrade de karavaner och dödade handelsresande.

”Jag var själv nära att möta det ödet”, berättade Marco Polo. ”Men som genom ett under lyckades en handfull av oss fly och söka skydd i borgen Konsalmi – alla andra råkade i rövarnas klor.”

Konsalmi låg norr om resans första mål: hamnstaden Ormus. Därifrån tänkte­ Polo resa vidare till sjöss men venetianarna blev grymt besvikna.

”Skeppen i Ormus var av värsta sorten”, utbrast Marco. ”Många gick förlorade eftersom de inte fogades samman med spik utan sattes ihop med trådar av kokos­palmbark. Alla handelsresande som seglade med dem utsattes för största­ fara.”

En sjöresa vore alltför riskfylld och sällskapet Polo bestämde att de skulle resa tillbaka genom Persien och därefter sätta­ kurs mot nordöst. Där väntade världens högsta och farligaste bergskedjor.

Marco Polo var sjuk i ett år

I den mörka cellen berättade Marco Polo­ entusiastiskt om främmande länder och seder men väldigt lite om sig själv.

Rustichello tänkte att Polo kanske bar på en hemlighet eller en stor sorg. Ibland var han på vippen att avslöja någonting.

”Kvinnorna i Kobian var de vackraste i världen”, sa Polo en dag med en drömmande blick. Men sedan tog han sig samman.

”Låt mig nu berätta om sederna­ i det land vi reste igenom!” Rustichello fick aldrig veta mer om den flicka som Polo kanske hade lämnat kvar. Men han fortsatte sin berättelse.

För varje dag kom bergskedjan Hindukush, en av världens högsta, allt närmare.

Klättringen upp mot de snötäckta topparna hade just börjat när Marco blev svårt sjuk i feber.

I nästan ett år väntade familjen Polo på att han skulle bli frisk och snart hade de förlorat hoppet om att de skulle nå sitt mål.

Men en dag berättade en infödd om en plats uppe på höglandet dit folket i trakten brukade föra sina sjuka. Resan upp till dalen tog en hel dag.

”De vida slätterna var täckta av gräs, träd och breda floder av renaste vatten som sprang fram ur klipporna. Floderna var fulla med öring och andra fina fiskar och luften var så ren och uppfriskande!”

Det rena vattnet och den klara luften botade Marco Polo och nu fortsatte färden upp mot toppen av Hindukush.

I flera dagar red de uppåt tills de nådde Pamirslätten. Här fanns bara is, kyla och tystnad mellan de väldiga bergstopparna.

Inte­ en människa syntes till och det var till och med för kallt för fåglarna. Ett levande djur visade sig bland de ogästvänliga bergen: ”Jag såg får med horn som var tre, fyra, ja, sex armlängder långa!”

Marco Polo slog ut med armarna för att demonstrera och Rustichello måste dölja sitt leende åt ännu en fantasifull historia.

Men han skrev pliktskyldigast ned berättelsen om de stora fåren – som uppkallades efter Polo när deras existens bekräftades 500 år senare.

Marco Polo lät sig inte knäckas

Tolv dagsresor senare började det äntligen bära av nedför. Men naturen var fortfarande karg även om klimatet blev mildare. Fyrtio dagar senare närmade sig Polo den rika handelsstaden Kashgar.

Efter resan över de ödsliga bergen var det nästan overkligt att se stadens vackra vingårdar och dignande fruktträdgårdar. Men stora prövningar väntade fortfarande – den första var öken­området Takla Makan.

Takla Makan betyder ”den som går in kommer aldrig tillbaka”, och öknen var ökänd för sina sandstormar.

Men ännu värre faror hotade sällskapet: Takla Makans onda andar. ”Om en resande kom bort ifrån sitt sällskap var han förlorad”, berättade Marco.

Genom att härma människoröster lockade demonerna ut ensamma resande i öknen, där offren till sist omkom bland sand och vassa klippor.

Ibland genljöd öknen av ljudet från all världens musikinstrument och vapenskrammel, men de farande såg aldrig någonting. Det lät som om en hel armé av döda krigare var på marsch genom öknen.

Trettio dagar tog det för Polo att korsa Takla Makan. Men så snart de kommit igenom en öken, väntade nästa.

Gobi­öknen var inte känd för demoner men däremot för svåra sandstormar med småsten och grus som virvlade genom luften med sådan kraft att både människor och djur blev skinnflådda.

Inte heller Gobi kunde knäcka de tre italienarna som nu började närma sig resans mål. Khubilai khans sommarpalats i Xanadu var ännu 40 dagsresor bort när Polo upptäckte ryttare i fjärran.

De närmade sig snabbt och Marco såg mörka, skäggiga krigare klädda i läder, päls och järnplåtar. I händerna höll de korta pilbågar, lansar eller kroksablar.

Venetianarna befann sig mitt på en öppen slätt och hade ingenstans att söka skydd. De kunde bara­ vänta och hoppas på det bästa.

Krigarna omringade venetianarna och för sista gången tog Marcos far fram khanens guldtavla ur pälsrocken och höll upp den.

Ryttarnas ledare ropade: ”Vi hälsar herrarna Polo välkomna till vårt rike! Ni är väntade. Vi är utsända för att eskortera er säkert på den sista delen av resan till vår herre Khubilai khan.”

Marco Polos resa från Venedig till Khubilai khans rike var till ända – men inte hans berättelser. Resten av tiden i cellen fortsatte Polo att berätta om sina upplevelser i khanens rike.

Efter ett år i fångenskap frigavs Marco Polo och återvände till Venedig. Rustichellos nedteckningar blev snart populär läsning i hela Europa och Polo blev berömd.

Många tvivlade dock på hans skildringar och vid hans dödsbädd bad prästen honom att erkänna att han hade överdrivit i sina berättelser.

Den 70 år gamle Marco Polo skakade på huvudet. Rösten var svag men tydlig: ”Överdrivit? Jag berättade inte ens hälften av allt jag sett!”