Francis Drake befinner sig i en knipa denna septembermorgon 1568. Han är ställföreträdande chef i en flotta av sex engelska fartyg, som under ett kraftigt oväder har sökt skydd i den lilla spanska kolonin San Juan de Ulúa.
Då anländer fyra spanska örlogsfartyg till den lilla ön utanför Mexikos kust, varefter en häftig eldstrid bryter ut.
Från sin position inne i hamnen avfyrar de sex små engelska skeppen sina kanoner mot två stora spanska galeoner och deras mindre följeskepp.
Galeonen Almirante sjunker när en bredsida tränger in i krutförrådet och får all ammunition att explodera med en öronbedövande smäll.
Engelsmännen riktar sedan kanonerna mot den andra galeonen, men inne på land händer någonting som avgör slaget.
Spanska styrkor övermannar Drakes män, som har tagit över hamnstadens kustbatteri.
Spanjorerna riktar de elva kanonerna mot engelsmännen och snart är den ojämna kampen över.
Endast två engelska skepp lyckas fly, medan resten faller i händerna på den spanska flottan. Tjugoåttaårige Francis Drake, som är en av dem som kommer undan, svär att hämnas på spanjorerna.
Resten av sitt liv ägnade Drake åt att kriga mot och stjäla från den spanske kungen så fort han fick en chans. Spanska sjömän var så rädda för honom att de kallade honom ”El Draque”, draken.
Drakes mest kända kaparföretag tog honom hela vägen till Stilla havet, där ingen engelsman tidigare seglat.
Där lockade guldskeppet med det skrämmande namnet Eldskitaren, ett fartyg som påstods innehålla enorma skatter.
Francis Drakes jakt på det spanska guldet.
Engelsk fint i Karibien
Francis Drake växte upp på landsbygden i Devon och Kent i sydvästra England. Hans far, som var bonde utan egen mark, var tvungen att skicka ut sin växande barnaskara att arbeta.
Francis blev lärling hos en skeppare som seglade i Engelska kanalen med ett mindre lastfartyg.
När skepparen dog tog Francis Drake kontakt med sin äldre syssling John Hawkins, som ägde flera fartyg och bedrev illegal handel med spanska kolonier utanför Centralamerikas kust.
De utspridda kolonierna, som låg långt från de traditionella handelsrutterna, saknade ständigt förnödenheter, och inte minst slavar till sina plantager. Så trots att de officiellt inte fick handla med engelsmännen var det svårt att tacka nej till att göra affärer med engelska äventyrare.
Hawkins och andra reste därför tillbaka gång på gång.
Varje gång behövde emellertid kolonisatörerna hitta på ursäkter för att slippa straff ifall de spanska myndigheterna upptäckte deras olagliga affärer.
När Hawkins och Drake kom till en spansk koloni såg händelseförloppet därför för det mesta ut på samma sätt.
Först anhöll engelsmännen om tillstånd att sälja sin last. Detta nekades de från officiellt håll. Då fingerade de ett angrepp på staden, varpå invånarna ”bestals” på pengar eller varor.
Innan engelsmännen seglade vidare lämnade de på stranden kvar ett antal slavar, som lämpligt nog motsvarade exakt det belopp på vilket spanjorerna plundrats.
Bluffen fungerade bra i några år och Drake steg i graderna och fick befäl över ett av Hawkins skepp. År 1568 utvecklades deras expedition till Karibien emellertid till ett blodbad i den lilla hamnstaden San Juan de Ulúa.
Drake var framför allt upprörd över spanjorernas svek. Parterna hade högtidligt ingått en vapenvila och engelsmännen hade lovats fri lejd att segla hem.
Den spanske kommendören bröt emellertid sitt löfte när hans skepp kom i hamn.
Engelsmännen som spanjorerna tog till fånga i San Juan antingen avrättades eller dömdes att bli galärslavar, vilket var i princip det samma som en dödsdom. Många av dem var Drakes vänner.
För att kunna hämnas bad Hawkins och Drake Englands drottning Elisabet om ett så kallat kaparbrev samt pengar för att utrusta flera skepp.
Att utfärda kaparbrev var ett vanligt sätt för kungar och drottningar att öka sin styrka till sjöss.
Genom att ge äventyrare lov att kapa fiendens skepp kunde regenten både försvaga fienden och få del av de skatter som hennes statligt sanktionerade pirater tog hem.
För personer som Hawkins och Drake var kaparbrevet ett slags livförsäkring. Om en expedition skulle misslyckas och sluta med att fienden tog dem till fånga betraktades de nämligen inte som pirater, utan som soldater.
I stället för att avrättas kunde de se fram emot en fångutväxling.
År 1568 fick dock vare sig Hawkins eller Drake något kaparbrev, eftersom England ännu inte hade förklarat krig mot Spanien.
Drake jagade hämnd och guld
Drake lät sig emellertid inte stoppas, utan övertalade ett antal förmögna adelsmän att utrusta två skepp så att han kunde återvända till Karibien – den här gången för att plundra.
I gengäld skulle investerarna få en andel av bytet.
Expeditionen 1570–71 gav dock ingen nämnvärd avkastning.
I stället lärde sig Drake allt om spanjorernas segelleder, antalet örlogsfartyg i området och var kolonisatörerna hade byggt fästningar, kunskaper som fick han glädje av under de följande sju åren.
Drake fick till exempel veta att guld och silver från hela Sydamerikas stillahavskust seglades till Panama och fraktades via land med mulkaravaner innan det seglades hem till Spanien.
År 1573 plundrade han därför en av karavanerna i Panamas djungel.
Trots att han tvingades gräva ner det mesta av skatten när en större spansk militär styrka närmade sig kunde han återvända hem med guld och silver till ett värde av 20 000 engelska pund, en betydande summa som gladde investerarna.
Engelsmännen som spanjorerna tog till fånga i San Juan avrättades.
Drake hade inte stillat vare sig sitt hämndbegär eller sin glupande aptit på guld och silver.
Han insåg dock att spanska skatter skulle erövras till sjöss eller i en hamn, så att han snabbt kunde lasta över dem på sitt eget skepp och segla hem innan fienden började leta efter honom.
Ett angrepp på Spaniens så kallade guldflotta kunde emellertid inte komma på tal, även om den förde med sig rikedomar från ett helt års plundringar av Syd- och Centralamerika.
Guldflottan bestod nämligen av flera stora örlogsfartyg som seglade i konvoj över Atlanten.
I stället ville Drake slå till någonstans där spanjorerna kände sig helt säkra på att inga pirater hotade: i Stilla havet, till vilket endast spanjorerna och portugiserna hittat sjövägen.
Planen lät så lovande att några av Englands rikaste män sköt till pengar till projektet, däribland många av drottning Elisabets närmaste rådgivare och troligen även regenten själv, som såg möjligheten att försvaga Spanien, som ständigt hotade hennes tron och försökte återinföra katolicismen i England.
Tilliten till Drake var så stor att han den 15 november 1577 kunde lämna sin hemstad Plymouth i spetsen för en flotta av fem skepp.
Han hade med sig 164 man, som inte skulle få någon lön under resans gång, men som i likhet med investerarna blev lovade en andel av bytet.
En hård storm tvingade emellertid Drake att ta skydd i Falmouths hamn på Englands sydöstligaste landtunga. Först den 13 december inleddes resan mot Stilla havet.
Besegrade stammar tvingades lämna över allt av värde till spanjorerna.
Spanien stal urfolkens skatter
I Amerika etablerade Spanien kolonier i ett enda syfte: att skaffa sig rikedomar.
Afrikanska slavar fraktades till plantager i Karibien och Centralamerika och kryddor, bomull och stora mängder livsmedel fördes därifrån till Europa.
De stora vinsterna kom emellertid från indianernas guldskatter och den berömda silvergruvan i Potosí.
I det som spanjorerna kallade vicekungadömet Peru tvingades de besegrade inkaindianerna slava i gruvorna.
På 1500-talet kom drygt åttio procent av världens silverproduktion från Potosí och tillsammans med guld stulet överallt i de nya kolonierna skickades det till Spanien med de årliga guldflottorna, stora konvojer av örlogsfartyg.
Portugisisk lots visade vägen
Drake hade visserligen sett Stilla havet från en trädkrona i Panama, men han hade inte den blekaste aning om hur hans fem skepp skulle ta sig dit på ett säkert sätt.
Problemet med att navigera löste sig dock när Drake kapade ett portugisiskt skepp vid Kap Verde utanför Afrikas västkust.
Utöver tusentals vinflaskor hade skeppet Santa Maria även en skicklig kapten vid namn Nuno da Silva ombord. Han fick order om att leda Drakes flotta säkert runt Sydamerika.
Huruvida det rörde sig om tvång eller om Drake lockade med en furstlig belöning senare käbblar historikerna fortfarande om. Ögonvittnesskildringar från resan tyder nämligen på båda delar.
Drake tog Santa Maria i beslag, men släppte resten av den portugisiska besättningen, som fick rikligt med proviant och en stabil jolle, så att de kunde ta sig till närmaste hamn.
Kapten da Silvas första uppgift var att föra Drake till den portugisiska kolonin Brasilien. Det var ingen enkel sak, för enligt en av Drakes sjömän visade sig Atlanten från sin upprörda sida: ”Vi utsattes för våldsamma stormar, förfärliga blixtar och mycket åska. Efter att ha lämnat Kap Verde seglade vi i 54 dagar utan att se land. Och det första land vi stötte på var Brasiliens kust”, skrev Francis Pretty i sina memoarer.
Nästa stora utmaning var att hitta det smala sund vid Sydamerikas spets som gav tillträde till Stilla havet.
Engelsmännen trodde att kontinenten satt ihop med en stor, okänd landmassa i söder (Antarktis), men som tur var för Drake kände da Silva till den genväg som hans landsman Fernão de Magalhães hittat 58 år tidigare.
Bondeson blev spanjorernas fasa
Drake föddes på landsbygden, men spanjorerna lärde sig snart att frukta kaparkaptenen.
För att försvaga Spanien utfärdade drottning Elisabet så kallade kaparbrev, som gav kaptener tillåtelse att kapa spanska skepp och stjäla deras last mot att drottningen fick en andel av bytet. Drake fick sitt första kaparbrev 1572, men då hade han redan plundrat skepp i över tio år.
1558
Sina första erfarenheter till sjöss får Drake, när han arton år gammal seglar till norra Spanien med sin syssling John Hawkins för att handla med spanska köpmän.
1563
Drake deltar i sin första räd till Karibien. Hawkins kapar ett portugisiskt slavskepp och säljer lasten till spanska plantageägare, som är i desperat behov av billig arbetskraft.
1568
Under ytterligare en slavräd till Karibien angrips Drake och Hawkins av spanska örlogsfartyg och tvingas fly hals över huvud. Hawkins mister fyra av sina sex fartyg.
1572
Drake får sitt kaparbrev och hans första uppdrag på egen hand utgörs av ett överraskningsanfall på hamnstaden Nombre de Dios i Panama. Silver från Peru anländer dit, lastas på fartyg och fraktas till Spanien. Med endast två skepp erövrar Drake staden och en stor skatt.
1573
Drake lägger sig i bakhåll i djungeln vid staden Nombre de Dios i Panama och överfaller en karavan med tjugo ton spanskt guld och silver. Från ett träd blir han den förste engelsmannen som ser det väldiga Stilla havet vid horisonten. Drake inser att det stora havet lämpar sig perfekt för nästa räd mot spanjorerna.
Drake avrättade myterist
I juni 1578 kom flottan fram till naturhamnen Puerto San Julián i södra Argentina. Vintern satte in på södra halvklotet, vilket innebar att det var för farligt att segla genom Magellans sund.
Drakes sex fartyg kastade ankar och besättningarna försökte fördriva tiden efter bästa förmåga.
Långt från England och fortfarande utan något betydande byte i lasten började missnöjet snart gro. Vissa av expeditionens lågadliga deltagare pratade i smyg om att avsätta Drake.
Francis Pretty tog upp ämnet i sina memoarer: ”I denna hamn inledde vår general [Francis Drake, red.] en utredning av mäster Thomas Doughtys handlingar och fann att de gränsade till myteri eller någon annan form av oredlighet, som skulle vara en fara för uppdraget.”
Exakt vilket brott adelsmannen Doughty hade begått är ovisst, men historiker har spekulerat i om han fått i uppdrag av mäktiga män i det engelska parlamentet att hindra Drake från att angripa spanska skepp.
På så vis skulle man kunna undvika en spansk krigsförklaring.
”Efter att ha lämnat Kap Verde seglade vi i 54 dagar utan att se land.” Francis Pretty, sjöman ombord på Drakes skepp
Som en varning till andra dömde Drake myteristen Doughty till döden. Den dömde ”lade lugnt sitt huvud på blocket, där han ändade sitt liv”, skrev Pretty.
I augusti 1578 bröt Drakes flotta upp och seglade söderut.
Endast tre av de engelska skeppen var sjövärdiga nog för att våga sig ut i Stilla havet, som de nådde efter sexton dagar i det långa, smala Magellans sund.
Drake och hans män var de första engelsmännen som såg oceanen med det missvisande namnet, och den visade sig inte från sin bästa sida.
I femtiotvå dagar blåste kraftiga stormar Drakes expedition söderut. Fartygen spreds långt ifrån varandra.
Skeppet Marigold förliste med alla ombord, medan kaptenen ombord på Elizabeth gav upp. Efter att ha förlorat de övriga ur sikte valde han att segla tillbaka genom sundet och återvända till England.
I november mojnade vindarna slutligen tillräckligt för att Drake på sitt sista kvarvarande skepp, Golden Hind, skulle kunna segla norrut längs Sydamerikas västkust.
De små, utspridda spanska kolonierna i Stilla havet, som inte förväntade sig besök, blev tagna på sängen.
Drakes skepp var en pirats dröm
Golden Hind var lätt och hade många segel. Det kunde därför segla ikapp även de snabbaste spanska skeppen. Hon låg även högt i vattnet och behövde endast tre meter vatten för att hålla sig flytande. Det var idealiskt för pirater, som ofta behövde gå in i grunda vikar för att skaffa mat.
Smalt skrov
Golden Hind, som inte var mer än 6,1 meter brett, skar genom vattnet i hög fart. Skeppen i de spanska guldflottorna hade bredare skrov och var tunga och långsamma.
Skottsäkra sidor
Under vattenlinjen var sidorna klädda med ett extra lager almplankor ovanpå ett lager filt. Det skulle förhindra att fientliga kanoner sköt hål i skrovet. Spanjorerna klädde sina fartygssidor med blyplattor, vilket gjorde fartygen tunga och långsamma.
Tunga kanoner
Med sina 22 kanoner var Golden Hind ofta bättre bestyckat än de spanska skepp som Drake angrep. Syftet var emellertid inte att sänka fiendens skepp, utan att skrämma dem så att de gav upp.
Ont om plats
Besättningen sov uppe på däck och fick bara små ransoner. Drake åt däremot furstligt. Hans mat ”serverades på silverfat, som alla är graverade med hans vapensköld”, berättade en spansk fånge senare.
Ballast av silver
Längst ner i det höga, slanka fartyget låg stora stenar som skulle hindra det från att kantra. När Drake erövrade Cacafuegos enorma skatt kastade han emellertid stenarna över bord och ersatte dem med silvertackor.
Kaparna hälsades välkomna
Hamnstaden Valparaíso i dagens Chile blev Drakes första offer.
Endast ett mindre spanskt skepp låg för ankar i viken utanför staden och besättningen ”trodde att vi var spanjorer och deras vänner och hälsade oss välkomna med trummor och en kanna chilenskt vin”, skrev Pretty.
Drakes män intog skeppet utan strid och plundrade därefter staden.
”Vi tog oss in i ett litet kapell och fann en silverkalk, två kannor och en altarduk”, mindes Pretty.
I det erövrade spanska skeppet hittade Drakes män dessutom 25 000 guldpesos.
Med det spanska fartyget på släp fortsatte engelsmännen norrut. Proceduren upprepades i nästa namn, Arica, där tre mindre skepp låg förtöjda. Ett av dem hade ett halvt ton silver i lasten.
Don Francisco de Toledo, vicekungen över hela spanska Sydamerika, skrev bedrövat till den spanske kungen: ”Engelska pirater erövrade skeppet La Capitana och plundrade henne på över 20 000 guldpesos och drygt 1 700 kannor vin.”
Angreppen mot spanska hamnar utvecklades till en kapplöpning med tiden. Varje gång en stad plundrats skickade den iväg kurirer till häst för att varna grannstäderna.
När engelsmännen var tvungna att stanna för att underhålla Golden Hind miste Drake överraskningsmomentet. Nästa stad han angrep hade förskansat sig och gömt undan sina skatter.
Då fick Drake emellertid ett genombrott, som han tillskrev sin starka tro på den protestantiska engelska kyrkan. Under förhör avslöjade kaptenen på ett mindre spanskt skepp att ofattbara rikedomar fanns ombord på fartyget Nuestra Señora de la Concepción i hamnstaden El Callao längre norrut.
I folkmun kallades skeppet Cacafuego, vilket på spanska betyder ”Eldskitaren”. För Drake spelade det ingen roll hur tungt bestyckad en motståndare var. Han gav sig av efter skeppet.
Engelsmännen hade fått reda på att Cacafuego hade tre dagars försprång, men att det skulle lägga till i flera hamnar under den 2 300 kilometer långa sjöresan till Panama.
Därför var Drake övertygad om att han kunde komma ikapp skeppet om bara hans utkikar fick syn på det.
Golden Hind satte alla segel och utan att Cacafuego anade oråd krympte avståndet mellan skeppen för varje timme.
Den 1 mars hördes ett rop från utkiken: ”Segel i sikte”.
”Vi är engelsmän! Reva seglen, annars skickar vi er till havets botten!” Francis Drake, 1 mars 1579
Erövrade bytet med list
Tack vare sin låga vikt och stora segelyta knappade Golden Hind snabbt in på guldskeppet. Faktiskt för snabbt för Drake.
Om de fortsatte i samma hastighet skulle de närma sig Cacafuego mitt på dagen, och dagsljuset skulle obönhörligt avslöja Golden Hinds många kanoner.
Drake beslutade sig för att satsa på att spanjorerna hade lämnat El Callao innan nyheten om engelsmännens härjningar nått fram och att de därför betraktade hans skepp som ännu en spansk galeon på väg mot Panama.
Drake beordrade följaktligen sina män att binda rep om några vintunnor och kasta dem i havet som drivankare.
Det gjorde att Golden Hind saktade ner utan att behöva reva några segel, vilket garanterat hade fått spanjorerna att ana oråd.
Nio timmar senare, i skydd av skymningen, närmade sig Drake slutligen Cacafuego från babord.
Han lät fylla en mindre jolle med beväpnade män och drog den efter skeppet. Spanjorerna såg därför inte männen som skulle kasta änterhakar över guldskeppets reling och klättra ombord.
”Vilka är ni?” ropade en av Cacafuegos officerare när Golden Hind gled upp längs sidan på skeppet.
Drake tvingade en av sina spanska fångar att svara ”ett skepp från Chile, tillhörande kapten Miguel Angel”.
I sista ögonblicket skickade Drake över jollen med änterhakarna på styrbords sida och ropade: ”Vi är engelsmän! Reva seglen, annars skickar vi er till havets botten!”
Cacafuegos besättning stirrade lamslagna på Drake, men fartygets kapten svarade trotsigt: ”Kom och gör det själv om du törs!”
Enligt Prettys memoarer krävdes det emellertid inte mycket övertalning förrän Cacafuegos kapten ändrade sig: ”Omkring klockan sex kom vi upp längs sidan på henne och avfyrade tre skott, som knäckte mesanmasten.”
De spanska sjömännen blev skräckslagna och flydde ner under däck. Endast kaptenen stod kvar på bryggan när engelsmännen myllrade ombord, så han hade inget annat val än att ge upp.
”Vi fann stora rikedomar i henne, juveler och ädelstenar. Tretton kistor med spanska dukater, åttio pund guld och tjugosex ton silver”, skrev Pretty.
Bytet var så stort att det tog fyra dagar att tömma lastrummet och föra över härligheten till Golden Hind i jollen.
Efter att ha fyllt lastrummet fick Drake kasta sina ballaststenar i havet och ersätta dem med silvertackorna från Cacafuego för att få plats med hela bytet.
Hemfärden tog nitton månader
Drake var generös och lät den spanska besättningen segla Cacafuego i land. De fick även proviant och en liten gåva från ”El Draque” med sig som kompensation för obehaget.
Inom kort skulle alla spanska skepp i Stilla havet vara på jakt efter Golden Hind och dess kapten, som enligt ryktena hade en magisk spegel som visade honom var Spaniens guldskepp befann sig.
Drake försökte först segla norr om Amerika. Utanför Nicaraguas västkust kapade han ännu ett skepp, som visade sig ha ett sjökort över rutten till Filippinerna samt en erfaren styrman som kände till sjövägen till Kina.
Trots det fortsatte Drake upp längs Mexikos kust och gick i land i Kalifornien, som han gjorde anspråk på i drottningens namn.
Någon farbar rutt norr om Amerika fann han emellertid inte, så han bestämde sig för att korsa Stilla havet.
Först fyllde han emellertid förråden med kött från sjölejon, som hans män sköt utanför det som i dag är San Francisco.
I 68 dagar såg engelsmännen inte skymten av land, medan solen skoningslöst brände alla som vågade sig upp på däck.
Lättnaden var därför enorm när utkiken såg konturerna av en ö, som enligt sjökorten låg 500 kilometer öster om Filippinerna, möjligen dagens Palau.
Talrika senare porträtt visar drottning Elisabet adla Drake med svärdsslag. I själva verket var det den franske ambassadören som förvandlade den berömde kaparen till Sir Francis.
Hemma väntade adling eller död för Drake
När Golden Hind lade till utanför hamnstaden Plymouth den 26 september 1580 visste Drake inte om han skulle bli belönad eller straffad för plundringen.
Trots att Drake var kapare och därmed hade regentens tillåtelse att plundra spanska skepp kunde hans enorma framgångar mycket väl ha blivit hans undergång.
För att avvärja ett krig var det många av Englands mäktigaste män som vid hemkomsten krävde att skatten omgående skulle återbördas till Spanien.
Drottning Elisabet, som var känd för sin försiktighet, ville till varje pris undvika en militär konflikt med supermakten Spanien. Om hon avrättade Drake som pirat kunde kanske krig avvärjas.
Till Drakes stora glädje mottog han lyckligtvis ett brev från drottningen med försäkringar om att han inte behövde frukta för sitt liv, utan genast skulle bege sig till London och visa regenten ”exotiska exemplar från sina äventyr”.
Under sin sex timmar långa audiens hos drottningen berättade Drake om de enorma skatter som fanns i lastrummet på hans skepp.
Elisabet gav honom tillåtelse att stoppa undan skatter för 10 000 pund, så han var säker på en passande belöning för sin hjältemodiga bedrift.
Resten av bytet, kanske motsvarande så mycket som 600 000 engelska pund, fördes till Towern i London.
I månader försökte Drakes motståndare få skatten återbördad till Spanien, medan hans anhängare, av vilka många investerat i expeditionen, stretade emot.
Skattens storlek avgjorde antagligen saken.
Guldet och silvret som Drake hade stulit förblev i engelska händer. Enbart drottningens andel motsvarade över ett års skatteintäkter.
Golden Hind blev ett museiskepp och den 1 april 1581 adlade Elisabet Drake ombord på fartyget.
För att blidka Spanien lät Elisabet Frankrikes ambassadör dubba Drakes axlar med svärdet under ceremonin.
Mikronesiska stamfolk mötte Drake i kanoter och bytte färsk frukt mot småsaker, knivar och annat som engelsmännen kunde undvara.
Skeppet satte därefter kurs mot de mytomspunna Moluckerna, där det växte dyrbara kryddor.
Efter att ha lastat ombord sex ton kryddnejlikor och ingefära på öarna gick Golden Hind på ett undervattensskär utanför Sulawesi.
Hälften av kryddorna och två kanoner kastades över bord, men först när seglen fylldes av kraftiga vindar släppte skäret sitt tag om skeppet.
Via Indiska oceanen och Afrikas sydspets kom Golden Hind den 26 september 1580 hem till England med Drake och 59 man, två år och tio månader efter det att de lämnade Plymouth.
Förutom att ha kapat en enorm skatt hade Drake genomfört historiens andra världsomsegling.
Trots det visste han inte om drottningen skulle ta emot honom som en hjälte eller som en simpel pirat.
Besättningen lade Drake till vila i havet utanför den spanska hamnstaden Portobelo i dagens Panama.
Döden lurade i djungeln
Trots att kapningen av Cacafuego gjorde Drake stenrik fortsatte han som förr.
År 1585 utbröt det slutligen krig mellan Spanien och England, och Drake fick befäl över 21 fartyg. Med dem anföll han spanska hamnstäder i Karibien och på Pyreneiska halvön.
År 1588 var han med och besegrade den spanska armada som försökte landsätta styrkor i England och 1595 förde han 2 500 engelska soldater över Atlanten och angrep spanska kolonier i Panama och Puerto Rico.
Under fälttåget genom djungeln drabbades han av dysenteri och fick bäras tillbaka till sitt fartyg. Den 28 januari 1596 avled Sir Francis Drake, 55 år gammal.