Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

James Cook

James Cook kartlade världen under tre sjöresor

Som son till en svinskötare var James Cook en osannolik kandidat till att bli sjöofficer. Men en unik begåvning som kartritare, sjöman och navigatör gjorde honom till en av historiens största upptäcktsresande.

National Maritime Museum, Album/Ritzau Scanpix & Ritzau Scanpix

När kapten James Cooks ­fartyg år 1779 sakta glider in i en av bukterna på den tropiska ön Hawaii, betraktar besättningen med stigande häpnad det överväldigande mottagande de får av öborna.

”Jag har ingenstans på mina resor sett så många människor samlade på en och samma plats. Förutom alla människorna i kanoterna är kusten helt täckt av åskådare, och flera hundra simmar runt fartygen som stim av fiskar”, skriver han i sin loggbok.

Från kanoterna klättrar öborna uppför rep och lejdare och tar sig ombord. En äldre, berusad öbo med simmiga ögon ger kaptenen en gris och två kokosnötter, innan han börjar svepa in honom i rött tyg.

Mannen tar honom i handen och leder honom ner i en båt, som tar in dem till stranden.

Ursprungsfolk från Hawaii med mask

Tecknare förevigade de infödda på bland annat Hawaii som Cooks expedition mötte.

© Biblioteca de la Universidad de Sevilla

Inne på stranden kastar människorna sig på knä med framsträckta armar.

James Cook placeras vid ett altare mellan två gudalika träfigurer, där lokalbefolkningen offrar ett svin för gästen.

Kaptenen är mållös, avslöjar han i sin loggbok samma kväll på fartyget. Mer skriver han inte. Vare sig från Hawaii eller någon annan plats i världen.

Historiker gissar att öborna trodde att James Cook var deras fruktbarhetsgud, Lono. Kaptenen låter dem tro det. Det visar sig vara ett ödesdigert misstag.

Kealakekuabukten på Hawaii blir sista anhalten för den berömde sjöfararen James Cook på den tredje av hans stora upptäcktsresor.

James Cook utsågs till kapten

Femton år tidigare, 1764, hade James Cook av den brittiska vetenskapsakademin Royal Society utsetts att leda ett ­prestigefullt vetenskapligt projekt: observation av Venuspassagen – ett ovanligt fenomen, då man kan se planeten Venus glida förbi solen.

Veten­skapsmännen ansåg att de genom att göra mätningar under passagen kunde bestämma avståndet mellan jorden och solen.

De hade haft chansen att studera fenomenet så sent som 1761, men hade misslyckats och inte genomfört några mätningar.

Joseph Banks

Joseph Banks stod kung Georg III nära och ansvarade bland annat för den kungliga botaniska trädgården.

© National Portrait Gallery

Cooks botaniker ville ha hus på däcket

Den stenrike botanikern Joseph Banks var endast 25 år gammal, när han följde med på James Cooks ­första expedition. Han var en man med stora anspråk och krävde två hjälpforskare, varav den ene var den svenske Linnélärjungen Daniel Solander, två tecknare och fyra tjänare samt plats för två hundar, som ­skulle sova på kuddar i hans hytt.

Sådana fasoner tålde inte James Cook, men de respekterade varandras yrkeskunskaper som kapten och vetenskapsman. Männens förhållande blev inte bättre av att pressen kallade Cooks resa ”Banks expedition” och hyllade botanikern som den store upptäcktsresanden.

Kanske steg framgången Banks åt huvudet, för när han bjöds in till Cooks andra resa, fick han flottans hantverkare att ­uppföra en särskild byggnad åt honom och hans stab på däck.

När James Cook såg den, rev han den, varpå Banks blev rasande och vägrade följa med.

Observationerna skedde nämligen för nära varand­ra rent geografiskt för att de skulle kunna användas för de avsedda beräkningar­na. Lyckligtvis inföll nästa möjlighet redan 1769 – sista chansen på en hel mansålder.

För att inte upprepa misstaget skulle passagen denna gång observeras från platser utspridda över hela jorden, bland annat södra delen av Stilla havet.

Expeditionen hade samtidigt ett hemligt syfte. Britterna hade för avsikt att leta efter den mytomspunna kontinenten Terra Australis Incognita, som greken Klaudios Ptolemaios under antiken beskrivit i sitt verk ”Vägledning inom geografin” om jordens geografi. Forskare föreställde sig att den södra kontinenten var större än någon annan.

Den bredde ut sig mellan Indiska oceanen och Syd­amerikas Kap Horn och hyste mer än femtio miljoner invåna­re.

Om britterna blev de första som hittade kontinenten skulle det erbjuda oanade politiska, militära och ekonomiska monopol och handelsvägar. Äventy­rare hade i många århundraden sökt igenom haven i söder för att hitta Terra Australis Incognita.

James Cook med kikare

Bondpojken James Cook ledde sin besättning med hård disciplin.

© Bridgeman Images

De flesta resorna var dock osys­te­matiska, så jordens södra del och Stilla havet var i stort sett okänt territorium.

Den person som skulle få förtroendet att leda en vetenskaplig expedition till Söderhavet skulle både vara skicklig på att navigera och ha militär erfarenhet. På de stora haven och avlägsna öar lurade nämligen pirater och fientliga lokalbefolkningar.

Efter förhandlingar mellan flottan och Royal Society, som helst hade sett en annan kandidat till posten, föll valet på 38-årige James Cook.

Kolskepp köptes in till resan

Örlogsofficeren James Cook var skicklig till sjöss och hade kartlagt stora delar av den nordamerikans­ka kusten samt kontinentens floder – bland annat den tidigare okända Saint Lawrence-floden till Québec i Nordamerika, där han även hade varit med om att besegra fransmännen i sjuårskriget.

Som nyutsedd ledare för expeditionen skickade James Cook till allas förvåning efter ett kollastfartyg från Whitby. Upptäckts­resande gav sig vanligtvis iväg i en av flottans smäckra fregatter.

Cook valde emellertid de klumpigare kollastfartygen för alla sina resor.

De hade inte tillnärmelsevis lika stort djupgående som andra fartyg. Bottnen var platt, vilket innebar att man kunde segla närmare land utan att riskera att gå på grund.

Viktigast var dock att Cook kände kollastfartygen utan och innan. I nio år hade de varit hans hem, när han som ung man från en enkel bakgrund arbetade med att frakta kol från Whitby.

I april 1768 anlände det smutsiga Earl of Pembroke till flottans varv vid London. Skrovet skulle förstärkas, och på däcket monterade hantverkare tolv kanoner.

Kikare och loggbok
© Ritzau Scanpix

Venus skulle vara solsystemets måttstock

Genom att iaktta Venus passage över solskivan i juni 1769 hoppades astronomer kunna beräkna himlakropparnas exakta inbördes avstånd i solsystemet. Denna kunskap var av särskilt intresse för sjöfarare, eftersom det skulle göra det lättare för dem att navigera på världs­haven med större precision.

Att astronomer över huvud taget visste om att passagen skulle äga rum berodde på tabeller framtagna av den tyske ­astronomen Johannes Kepler. Han hade redan 1624 kommit fram till att en Venuspassage skulle äga rum 1631.

Den brittiske astronomen Edmond Halley kom senare fram till att han genom att iaktta Venus passage över solskivan kunde räkna ut avståndet i kilometer från jorden till solen.

Med hjälp av detta hoppades man kunna kartlägga hela solsystemet väldigt exakt, så förväntningarna på Cooks observationer på Tahiti var stora.

Hans mätningar jämfördes med observationer från andra platser i världen, men dessvärre var de för oprecisa.

Det var först på 1900-talet man lyckades mäta avståndet i solsystemet med precision. Venuspassager är väldigt ovanliga, nästa äger rum först år 2117.

Sista åtgärden var att döpa om fartyget till det mer praktfulla Endeavour – Strävan. Under förberedelserna kom en annan engelsk upptäcktsresande, Samuel Wallis, hem från en jordenruntseglats.

Wallis var som en levande bok av sagor om en paradisisk ö med vackra kvinnor och ett avslappnat liv i strandkanten mitt i södra delen av Stilla havet.

Royal Societys medlemmar spetsade öronen, för ön låg precis där de ville observera Venuspassagen. För att hedra den brittiske kungen hade Wallis kallat ön för Kung Georges ö, men på det lokala språket hette den Tahiti.

Snart stävade En­deavour ut från England och satte kurs söder­ut för att korsa Atlanten, runda Kap Horn och gå västerut mot Tahiti.

Endeavour nådde paradisön

”Vi hade knappt kastat ankar i Royal Bay, förrän de infödda kom i sina kanoter med kokosnötter, som verkade vara väldigt värdefulla för dem”, skrev James Cook i sin loggbok den 13 april 1769, när Endeavour nådde fram till Tahiti. Stämningen ombord var irriterad och spänd.

Sjömännen hade varit ute i nästan åtta månader – två månader mer än förväntat, eftersom de portugisiska myndigheterna i Rio de Janeiro hade misstänkt Endeavour för att vara ett piratskepp och hållit kvar fartyget. Lyckligtvis var det hela sju veckor kvar till Venuspassagen.

Resa 1: Iaktta VenusPassagen

James Cook var väl medveten om sjömännens oberäknelighet efter månader till sjöss och tog inga risker. Han utfärdade därför en rad stränga regler för besättningen.

Alla var skyldiga att behandla de lokala vänligt och med ”all tänkbar medmänsklighet”. Inte en gren fick skäras av ett träd utan tillåtelse från en hövding. Endast utvalda personer fick handla med lokalbefolkningen, och männen skulle bevaka fartygets last noggrant.

Tahitierna hade inga metaller av något slag, så även små knivar och spikar hade enormt värde för dem. Kaptenen hade till sin fasa hört berättelser om hur sjömän från andra expeditioner hade sålt spikar för sex, tills fartygen höll på att falla isär.

Hans regler skulle garantera expeditionens vidare färd och motverka den ­värsta prostitutionen.

Han var fullt på det klara med att han inte kunde förhindra sex mellan sina män och de lokala skönheterna. Han avskydde det emellertid och gjorde allt för att avstyra intima relationer.

Kvinna från Tahiti

Tahitis skönheter tog varmt emot sjömannen, som tillbrangat månader till havs.

Ritzau Scanpix

James Cook var medveten om att många sjömän bar på syfilis och gonorré, som de överförde till de ovetande öborna, som sedan dog av sjukdomarna.

Följde sjömännen inte hans regler straffades de hårt med piskning, böter eller något som motsvarade ”förseelsens natur”, skrev han.

Kaptenen var hård, men rättvis. Reglerna var lika för alla. En dag försvann tjugo pund spik från fartygets lager, och en av sjömännen ertappades med fickorna proppfulla med spik.

James Cook tilldelade honom resans dittills strängaste straff: 24 piskrapp.

Lokalbefolkningen stal dagligen från expeditionen, och därför konfiskerade James Cook varenda kanot han fick tag i, och hotade att bränna dem, om inte allt stöldgods lämnades tillbaka.

Männen roade sig med kvinnorna

Till allas överraskning var inte alla öbor så tillmötesgående som tidigare sjöfarare hade berättat. Kanske var de trötta på de europeiska besöken.

På några år hade både Samuel Wallis och en annan upptäckts­resande, Louis Antoine de Bougainvilles, med sjömän huserat på Tahiti.

Ett av bevisen för deras när­varo på ön var ett blekt litet barn med europeiska gener, som en kvinna visade fram, samtidigt som hon bad om kom­pensation för sin gästfrihet.

”De flesta i ­besättningen har skaffat tillfälliga fruar, som de byter mellan.”
Tecknaren Sidney Parkinson om ­relationen till infödda kvinnor.

James Cook skärpte genast reglerna. För att hålla sjömännen i korta tyglar satte han dem i arbete med att bygga Fort Venus, som skulle hysa vetenskapsmännen under observationen av Venuspassagen.

Först efter två veckors slit fick sjömännen en halv fridag – som de flesta utnyttjade till att charma de lokala kvinnorna.

En av officerarna, som även hade seglat med Wallis expedition några år tidigare, noterade att kvinnorna var ”ytterst vänliga i alla avseenden, precis som när vi var här förra gången”.

Samma sak upplevde en av expeditionens vetenskapsmän, botanikern Joseph Banks. Han fick besök av en tahitisk man och två unga kvinnor.

På marken lade mannen ett stycke tyg, som kvinnorna dansade på, medan de klädde av sig. Syftet med uppvisningen var att visa att skönheterna var tillgängliga för Banks, som gladeligen tog emot.

Banks assistent och tecknare, Sidney Parkinson, skrev i sin resejournal: ”Större delen av besättningen har skaffat sig tillfälliga fruar, som de växlar mellan.

En ynnest, som även de dygdigaste euro­péerna tillåter sig. Den främmande miljön har lett männen i fördärv, och vad som i Europa betraktas som en synd är här ett oskyldigt nöje.”

Öronprakt från maorihövding

Expeditionerna förde med otaliga föremål hem. Bland annat denna öronprydnad som Cook fick i gåva av en maorihövding.

© Australian Museum

Varken när det gällde kvinnor eller materiella saker kände tahitierna till föreställningen om privat egendom.

Allt tillhörde alla.

När spikar, knivar och tobaksburkar försvann från fartyget eller lägret, var det inte för att lokalbefolkningen ville något ont utan för att de inte hade något begrepp om att föremålen tillhörde expeditionens män. Cook behövde för det mesta bara efterlysa föremålen hos den lokale hövdingen för att få tillbaka dem.

Vänskapen knakade i fogarna

Kaptenen blev därför rasande, när en vakt på fortet en dag sköt och dödade en lokal man, som hade tagit ett gevär. Han fick fullt upp med att återskapa det gynnsamma förhållandet till öborna, men tappade strax därefter själv tålamodet.

Kvadranten – ett viktigt och oersättligt mätinstrument för observation av Venuspassagen – var en morgon försvunnen.

De hjälpsamma hövdingarna förklarade att tjuven hade begett sig till andra sidan av ön. Cook och ett följe av officerare tog genast upp jakten och sent på dagen hittade de kvadranten.

När de på kvällen kom tillbaka till fortet var allt kaos.

Man är sjuk i skörbjugg
© Archive/TOPFOTO/Ritzau Scanpix

Vitaminbrist dödade mängder av sjömän

Skörbjugg var en fruktad sjukdom på James Cooks tid. För att hålla den stången satte Cook besättningen på en hälsosam diet.

Blödande tandkött, fläckar på huden, gamla sår som går upp – och till slut en plågsam död. Alla sjömän fruktade skörbjuggen, som följde med som en ovälkommen fripassagerare.

Historiker uppskattar att sjukdomen har kostat minst två miljoner sjömän livet. Skörbjugg har därmed krävt fler liv än stormar, skeppsbrott och andra sjukdomar tillsammans. Många kurer testades för att bekämpa ”den grå döden”, som slog till efter veckor till sjöss med ensidig kost.

Åderlåtning, kvicksilversalva och extra sysslor i händelse av att sjukdomen orsakades av lättja. Cook var en av de första som bekämpade skörbjugg genom att reglera sjömännens kost. Han serverade bland annat färsk frukt, grönsaker och citronsaft.

Den skotske läkaren James Lind hade slagit fast ett samband mellan intag av citrusfrukter och frånvaron av skörbjugg, och inga av Cooks män dog av sjukdomen.

Skörbjugg orsakas av brist på C-vitamin, men det bevisades vetenskapligt först 1932 av den amerikanske ­bio­kemisten Charles Glen King.

Ett par officerare hade tillämpat en taktik, som även James Cook utnyttjat när någon ur lokalbefolkningen stulit något.

Den gick ut på att ta den viktigaste hövdingen till fånga och meddela öborna att han skulle släppas så fort det stulna återbördats.

Utan kaptajnens stränga styrning hade kidnappningen gått lite för våldsamt till, och när han kom till fortet, omringades han av gråtande öbor.

Han skyndade sig att släppa hövdingen, men tahitierna var oroliga, och det tog dagar innan stämningen var god igen.

Incidenten var en läxa, som visade att vänskapen med tahitierna vilade på en ömtålig förståelse, som lätt kunde ruckas ur balans.

Till slut kom dagen för Venuspassagen.

Instrument och vetenskapsmän stod klara på stranden.

Precis när Venus skulle passera solen, täcktes ön emellertid av dis.

Både James Cook och vetenskapsmännen gick miste om början på den begivenhet som de hade rest tusentals sjömil för att observera.

Tänder drabbade av skörbjugg

Blödande tandkött var ett av de första symptomen på skörbjugg, som tog livet av flera miljoner sjömän.

© Wikimedia Commons

När männen åter kunde se genom diset, var ­passagen redan i full gång. Vetenskapsmännen följde den lilla svarta prickens vandring över solskivan i sex timmar.

Till slut jämförde de sina resultat, men dessvärre överensstämde inga av dem. Observationen hade misslyckats, och James Cook skrev inget mer om den i sin loggbok.

Trots konflikter mellan gästerna och öborna framstod vistelsen på det tropiska och vänliga Tahiti som en dröm för sjömännen.

Beskedet att de skulle lämna ön mottogs därför inte med glada miner.

När Endeavour var klart för avgång deserterade två sjömän med sina nya fruar.

Först ville öborna inte berätta vart de tagit vägen, men Cook tillämpade åter taktiken att ta hövdingen till fånga.

Inom kort hade han sina män tillbaka på fartyget, där de straffades med piskrapp.

Jakten på sagokontinenten

Nu inleddes expeditionens andra del: jakten på den mystiska kontinenten Terra Australis Incognita. James Cook var inte själv övertygad om att kontinenten existerade – i varje fall inte i Stilla havet.

Med sig ombord hade han en tahitisk präst och dennes tjänare, som var erfarna sjömän och som seglat över hela Stilla havet.

Ingen av dem hade hört talas om någon stor kontinent i söder.

Kaptajnen själv hade inte heller sett skuggan av land på de sydliga breddgraderna under färden från Sydamerikas Kap Horn till Tahiti.

Ordern hemifrån var dock klar. Endeavour skulle söka igenom havet mellan 35:e och 40:e breddgraden.

Tio år efter James Cooks död var hans reseböcker utgivna på sex språk.

I närheten av den 40:e breddgraden slog vädret om. Kölden kröp in genom plankorna i skrovet, och vindbyar slet i riggen.

James Cook gav upp sökandet och satte på nytt kurs norrut mot varmare trakter. I stället påbörjade han expeditionens tredje och sista uppgift: att utforska det land som nederländarna kallade Nya Zee­land. Kanske kunde det vara en del av Terra Australis Incognita.

I slutet av september såg besättningen sjok av tång flyta omkring i vattnet – det första tecknet på land. Några dagar senare såg de havsfåglar, och den 6 oktober ropade den unge skeppspojken Nicholas Young ”LAND!” från masttoppen. Vid horisonten kunde besättningen kort därpå skymta en höjdrygg, som Cook genast gav namnet ”Young Nick’s Head”, unge Nicks huvud.

Botanikern Joseph Banks noterade i sin loggbok att de nu hade hittat den södra kontinenten, men kaptajnen var skeptisk.

Hans skicklighet som navigatör sade honom att fartyget inte befann sig många hundra kilometer öster om den plats som sjöfararen Abel Tasman 130 år tidigare hade kallat Nya Zeeland.

Höjdryggarna framför dem var sannolikt landets motsatta kust.

Om landet hängde samman med det mytomspunna Terra Australis Incognita, måste Nya Zeeland vara en halvö. Genom att följa kusten ­söderut kunde James Cook enkelt bevisa eller motbevisa hypotesen.

Cooks mest fantastiska upplevelser

Under sina tre resor fick kapten James Cook uppleva exotiska seder och varelser, som ingen hemma i Europa kunde föreställa sig.

Sköt krigiska maorier

Besättningen på Endeavour kastade ankar i en bukt, och Cook gick iland tillsammans med en grupp män.

Redan från fartyget hade de fått syn på en grupp människor på stranden och tänkte försöka tala med dem.

Kaptenen var försiktig, för området var känt för sina krigiska mao­rier.

När han närmade sig, kunde han se människornas tatue­ringar, som täckte stora delar av kropp och ansikte.

Maorierna försvann in i skogen, och de nyanlända följde efter. Deras avancemang in i vildmarken avbröts emellertid av skottlossning från stranden. James Cook och hans följe vände om och begav sig hastigt tillbaka.

En av maorierna låg död i sanden – skjuten för att han försökt stjäla en av expeditionens båtar. Det bådade inte gott.

Nedstämd beordrade han alla män tillbaka till Endeavour. Hans första möte med Nya Zeeland hade varit en katastrof.

Morgonen därpå gick Cook åter iland. I hopp om att få till stånd en dialog hade han tagit med den tahitiske prästen.

Mao­rierna stod samlade vid stranden, och när européerna närmade sig, började de utföra en rituell dans med blickarna mot himlen och vapnen hotfullt höjda över huvudet.

Från avstånd ropade prästen till gruppen, och till allas förvåning förstod de varandra. James Cook insåg dock snabbt att maorierna inte ville bli vänner. Utan fruktan närmade trettio män sig européerna.

En av dem kastade sig fram och ryckte till sig svärdet från en soldat.

James Cooks order sköt soldaterna genast mannen, varpå resten av de tatuerade krigarna flydde.

Loka hjälm

Ledarna på Hawaii bar särskilda hjälmar som ofta var smyckade med fjädrar.

© Australian Museum

På väg tillbaka till fartyget i bukten möttes James Cooks män av sex ilskna maorier i kanoter. Prästen försökte tala förstånd med dem, men maorierna anföll med spjut och stenar. Européernas gevär dödade snabbt tre av dem, medan de tre andra togs tillfånga.

Ombord på Endeavour försökte kaptajnen gjuta olja på vågorna genom att ge fångarna fin mat och fina hytter.

När männen verkade nöjda, återbördade han dem till stranden, där 200 andra maorier väntade på dem.

Tack vare prästen lycka­des man lämna av fångarna och komma tillbaka till fartyget utan ytterligare strider.

James Cook gav bukten namnet Poverty Bay, Fattigdomsbukten.

Det tog kaptajnen ett halvt år att utforska Nya Zeeland. Han seglade hela vägen runt huvudöarna och bevisade att landet inte var en del av en större kontinent.

Samtidigt kartlade han 4000 kilometer kustlinje, medan forskarna registrerade mer än 400 nya växtarter, innan expeditionen satte kurs österut för att segla tillbaka till England.

Inom kort stötte James Cook dock på ännu ett stycke land, som han i några dagar följde norrut, tills han kastade ankar i en frodig bukt.

Även där visade sig befolk­ningen vara fientligt inställd gentemot besökarna.

Expeditionen hade dock inte bråttom att komma vidare, för det nyupptäckta landet var en skattkammare av okända växter och särpräglade djurarter, som vetenskapsmännen ritade av och samlade exemplar av.

Detta måste vara självaste paradiset, ansåg botanikern Joseph Banks. Sjömännen hade emellertid gått iland i Australien.

Resa 2: Hitta en ny kontinent

Jakten på kontinent fortsatte

Trots att uppdraget i grund och botten hade varit ett fiasko, hyllade både flottan och Royal Society James Cook som en hjälte, när Endeavour kom hem till England.

Expeditionen förde nämligen med sig mängder av kunskap om södra Stilla havet. Aldrig förr hade en människa tillryggalagt så långa sträckor på världs­haven och med precision hela tiden vetat var han var.

Utöver av ­kartläggning dignade kaptajnens journaler av detaljerade beskrivningar av strömmar, vindar och de avlägsna ländernas invånare.

Den brittiska regeringen var fortfarande angelägen om att besvara frågan om Terra Australis Incognita och planerade genast att skicka iväg ham på ytterligare en världsomsegling, och han skickade omedelbart efter två nya kollastfartyg för ombyggnad.

Det ena byggdes om till James Cooks nya flaggskepp med plats för 110 man och döptes till Resolution. Det andra fick namnet Adventure.

Fyra månader efter avresan 1772 och tretton dagar rakt söder om Kapstaden i Sydafrika fick utkiken land i sikte.

Den lilla pricken i fjärran visade sig till allas besvikelse dock bara vara ett isberg. När kyla och is hindrade expeditionen från att segla längre söderut, vände de i stället 90 grader och fortsatte österut.

Styrmännen fick gång på gång undvika isberg, och till slut beslutade kaptenen sig för att segla norrut igen.

Efter flera försök att resa söderut nådde James Cook närmare Sydpolen än någon annan resande.

Terra Australis Incognita dök emellertid aldrig upp.

Kontinenten fanns inte, konstaterade han.

Resa 3: Hitta Nordvästpassagen

På jakt efter Nordvästpassagen

När man på amiralitetet i England hörde talas om James Cooks orädda och kunniga manövrering mellan de livsfarliga isbergen, befordrade man honom, medan Royal Society hedrade honom genom att göra honom till medlem av sällskapet och tilldela honom en guldmedalj.

Den hyllade kaptenen tackade ja till att leda ännu en expedition, som skulle leta efter en sjöväg till Indien norr om Amerika.

Tidigare misslyckade expeditioner hade för det mesta utforskat den så kal­lade Nordvästpassagen från Atlanten. Ingen hade emellertid fullföljt resan.

Inom den brittiska flottan ansåg man att James Cook skulle påbörja utforskningen från andra sidan av Nordamerika, det vill säga från Stilla havet.

Resolution låg klart för ännu en resa, Adventure var däremot utslitet. Cook beställde ytterligare ett kollastfartyg och gav det namnet Discovery.

Den 12 juli 1776 lättade expeditionen ankar och styrde som planerat söder om Afrika genom Indiska oceanen och vidare till de nu välkända farvattnen i Stilla havet.

Kursen sattes nu åt nordost, där kaptajnen i januari 1778 fick syn på en av de mindre öarna i ögruppen Hawaii.

Efter ytterligare ett par månader till havs nådde expeditionen den nästan outforskade nordamerikanska västkusten, som James Cook med sedvanlig iver började kartlägga.

I Norra ishavet norr om Alaskahalvön råkade fartygen och deras besättningar ut för samma strapatser som de råkat ut för på södra halvklotet.

Isberg, stormar och igenfruset hav, och när vintern närmade sig, beslutade James Cook klokt nog sig för att söka sig tillbaka mot mildare farvatten, tills årstiden åter var inne för ett nytt försök. Han satte kurs mot Hawaii.

Roald Amundsen

Amundsens första stora bedrift var att 1906 upptäcka Nordvästpassagen.

© Wikimedia Commons

Roald Amundsen fann genvägen till slut

I århundraden försökte européer hitta en väg till Indien genom det nordligaste Amerika. När det väl lyckades var det i stort sett för sent.

Den gåtfulla Nordvästpassagen – den mytomspunna sjövägen genom nordligaste delen av den amerikanska kontinenten – fascinerade ­européerna i 500 år.

Om passagen fanns skulle den bespara sjömännen tusentals sjömil runt om Amerika eller Afrika och därmed avsevärt underlätta handeln med österlandet.

År 1497 blev John Cabot den förste att försöka finna passagen. Men Cabot och alla andra tvingades att ge upp och kölden, sjukdomar och ismassorna krävde många människoliv.

På dansk-norske Jens Munks expedition 1619 överlevde bara Munk själv och två besättningsmän. Och på 1840-talet försvann en hel brittisk expedition under John Franklins befäl.

Roald Amundsen blev 1906 förste man genom passagen. I skeppet Gjöa trotsade norrmannen och hans män kölden.

Rutten blev dock aldrig något genombrott för sjöfarten – dels fanns det nya och bättre transportmöjligheter, dels var de isiga vattnen för farliga.

Öbor dödade James Cook

Dagarna efter det överväldigande mot­tagandet behandlar öborna James Cook och sjömännen som gudar.

Med tiden märker kaptenen emellertid att befolkningen blir allt mer misstänksam mot de främmande besökarna.

Det är dags att ge sig av.

James Cook har under vistelsen slutat att uppdatera sin loggbok, men en av hans officerare nämner i sin dagbok att han inte tycker om attkaptajnen fortsätter att låta sig dyrkas.

Efter bara några dagar drabbas fartygen av ett kraftigt oväder, en av masterna på Resolution knäcks, och hela expeditionen blir tvungen att återvända till Hawaii för att reparera skadan.

James Cook dödas

Öborna på Hawaii drabbade samman med kapten Cooks män i en blodig strid, som kostade honom livet.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Det är uppenbart att öborna är missnöjda med återseendet.

När de första av James Cooks män når stranden, kastar öborna sten på dem, och en man lyckas stjäla en av européernas små båtar.

James Cook samlar ihop några soldater med gevär och ror iland, där de raskt beger sig till hövdingen Kalei’opu’u.

Kaptenen förklarar för hövdingen att denne nu är deras fånge och kommer att släppas först när den stulna båten har lämnats tillbaka. Den här gången slår emellertid taktiken fel.

Nere på stranden dy­ker hövdingens hustru och två andra hövdingar upp. Kalei’opu’u stannar och vägrar att fortsätta.

Allt fler män­niskor samlas runt hövdingarna, James Cook och hans nio soldater. Hawaiianerna är beväpnade med spjut och stenar.

När en av Cooks soldater skjuter en öbo, exploderar situationen. Sjömännen riktar sina vapen mot den ilskna folkmassan och förflyttar sig baklänges mot havet. När ännu ett skott avlossas – denna gång från James Cooks pistol – kastar öborna sig över britterna, som tar till flykten.

James Cook hinner aldrig se den klubba som träffar hans bakhuvud, innan spjut och pilar dödar den kände sjöfararen.

Sjömännen får med sig liket ombord, och kaptajnen begravs till havs, innan fartygen sätter kurs hemåt mot England.d.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj