På sina farofyllda resor i okända farvatten ritade Cook exakta kartor över bland annat Nya Zeeland. 

© Granger Collection/Bridgeman/National Maritime Museum

James Cook kartlade världen med tre farofyllda sjöresor

Som son till en svinskötare förväntades James Cook knappast göra karriär inom den brittiska flottan. Men hans unika talang som kartritare, sjöman och navigatör förde honom till världens ände och gjorde honom till en av historiens största upptäcktsresande.

28 september 2018 av Else Christensen

Om James Cook hade inbillat sig att livet i flottan bara handlade om makt och ära fick han sig en rejäl överraskning. Utifrån sett var örlogsfartyget Eagle förvisso en värdig representant för de bästa brittiska flottraditionerna, men under däck var det något helt annat. 

En stank av svett, urin och mögel slog emot Cook när han steg in i dunklet. När ögonen vant sig vid mörkret såg han ett myller av sjömän som söp, svor och spelade kort. Här levde 400 man hopträngda i Eagles inre och det skulle även han göra de följande månaderna. 

En hängmatta skulle­ hädanefter bli hans hem – så var livet i brittiska­ Royal Navy. Att Cook inte tidigare hade sett ett örlogsfartyg inifrån var ovanligt. Han var 27 år, en hög ålder för en menig­ sjöman. Till skillnad från de flesta som ville göra karriär inom flottan kom han inte heller från någon fin familj.

När James Cook föddes 1728 antog de flesta att han skulle bli lantarbetare som sin far men den unge James gick sin egen väg. 

Det var faderns arbetsgivare som hade sett till att han blev inskriven i skolan. Han arbetade flitigt men var lite av en enstöring. När James fyllde 17 och skoltiden var över packade han ihop sina pinaler och gav sig av, bort från jordbruket och ut mot havet.

I fiskeläget Staithes kom Cook i lära hos en handelsman. Hans uppgift var att ställa upp varor, väga kött och skära ost men han kastade långa blickar efter de fiskare som kom till butiken; han längtade till havet. 

På nätterna studerade han geografi, astronomi och matematik och efter ett och ett halvt år som lärling åkte Cook till hamnstaden Whitby inte långt därifrån. Han tog hyra på ett kolfartyg.

Väl ombord omsatte han sina teo­retiska kunskaper till verklighet. Han blev en skicklig navigatör. Cook steg snabbt i graderna och en dag fick han ett erbjudande av skeppets ägare: att bli kapten på ett av rederiets bästa fartyg. 

Men Cook tackade artigt nej. Nere vid hamnen och på pubarna hade han lyssnat till berättelser om såväl fjärran trakter som exotiska folkslag och förstod att Royal Navy var rätt plats för den som sökte äventyr och ära, och nu befann han sig alltså i Eagles stinkande buk på väg över Atlanten.

Flottan var en värld för sig

Livet i flottan skilde sig mycket från livet på ett kolfartyg. Skeppen var överfulla och lortiga och disciplinen stenhård. Cook var dock flitig och van att anpassa sig till nya förhållanden. Han arbetade hårt och kaptenen upptäckte snart att han var bildad och en riktigt duktig sjöman så Cook kom i lära som kartograf. 

Men det fanns ett hinder: Officerare kom vanligtvis från den brittiska överklassen och avsaknad av en fin stamtavla­ låg honom i fatet. 

Men Cook arbetade envist vidare och efter en tid blev han skeppare med ansvar för navigation och besättning – den högsta position en man med hans bakgrund kunde förväntas uppnå. Och Cook hade ännu större planer än så. Chansen kom 1759, fyra år efter att han hade gått ombord på Eagle.

Tjänsten inom flottan hade fört Cook till Canada där sjuårskriget pågick. Storbritannien och Frankrike stred om makten i de nordamerikanska kolonierna. Britterna hade trängt djupt in i Canada men stoppades vid Saint Lawrence­floden – en strategisk knutpunkt som kontrollerades av fransmännen.

Britterna kände inte till området tillräckligt väl för att kunna smyga sig på fienden. Därför fick Cook i uppdrag att i skydd av natten undersöka flodbanken och hitta en plats där britterna kunde landsätta trupper. 

Uppdraget blev en succé. Utrustade med Cooks detaljerade kartor gick britterna i land och några dagar­ senare hade de drivit ut fransmännen från Quebec.

Cook fick en rundhänt belöning av kungen och skickades hem. Med pengar­ på fickan tog han sig till London, gifte sig med köpmansdottern Elizabeth Batts och bildade familj. Men sjömannen längtade ut igen och oron i de amerikanska kolonierna gav honom chansen.

Koloniernas strävan efter självständighet tvingade det brittiska imperiet att finna nya områden och därför fick drömmen om att hitta den mytomspunna ”kontinenten i söder” nytt liv. Amiralitetet ville gärna lägga beslag på kontinenten före rivalerna och beslöt att sända ut en expedition.

John Montagu, earl av Sandwich, och Joseph Banks, en ivrig botaniker och medlem i Englands vetenskapsakademi Royal Society, kom överens om att de skulle hitta en ledare som inte var alltför förnäm och som därför var lättare att styra. 

Då kunde Banks ta över kom­mandot och i kungens namn göra an­språk på kontinenten i söder. Cook – duktig skeppare, lysande navigatör och ambitiös uppkomling – var den perfekte kandidaten.  

Cook växte upp under enkla förhållan­den i byn Great Ayton i England. 

© Captain Cook Birthplace Museum

Kolfartyg blev expeditionsskepp

Aldrig tidigare hade en enkel skeppare utsetts till ett så viktigt uppdrag. Cook var både glad och smickrad men avvisade ändå amiralitetets förslag om att få segla en 24-kanoners fregatt. 

I stället insisterade han på att få en bred, flatbottnad bark av den typ han fraktat kol med. Amiralitetet gav med sig: kolfartyget Earl of Pembroke blev till expeditionsskeppet HMS Endeavour och Cook gav sig ut på sin första resa.

”Jag vill resa så långt som jag tror att en människa kan komma”, skrev Cook i sin dagbok. Hans dröm gick i uppfyllelse och hans två första resor var till och med väldigt lyckade. 

Han kartlade tusentals kilometer kust och avlivade dessutom myten om en kontinent i söder. Han tänkte även ut en metod för att beräkna längdgrader och genom att ge sin besättning en varierad kost höll han skörbjuggen borta.

Samtidigt visade han stor förståelse och intresse för främmande folkslag. 

Han engagerade sig i språk och kultur hos folken vid Stilla havet och hans anteckningar och funderingar kring hur de olika folkslagen var besläktade med varandra var ett pionjärverk som kom att bli grunden i antropologernas arbete.

Men på den tredje resan hade Cook förändrats. Den förut så förstående kaptenen var hård mot sina män och behandlade infödingarna illa. Under en konflikt med invånarna på Hawaii gick något snett och Cook dödades.

Historikerna diskuterar vad som kan ha orsakat James Cooks personlighetsförändring. Men en sak är de alla överens om: Bondgrabben från Yorkshire är en av historiens allra främsta upptäcktsresande.  

Den första resan (1768-71): Expeditionen satte Nya Zeeland på världskartan

En klar fullmåne kastade ett glittrande sken över vågorna när James Cook den 18 september 1768 lämnade Madeira. 

Endeavour var tungt lastad med proviant men Cook hade redan planerat var de skulle skaffa mer mat. Det gällde att kalkylera med alla risker för ingen visste vad som väntade.

Det första stoppet var ingen hemlighet. Resan gick mot Tahiti där veten­skapsmän skulle studera Venus passage framför solen – en sällsynt händelse då astronomerna skulle kunna beräkna avstånden inom solsystemet. 

Tahiti hade upptäckts ett år tidigare och i sjömans­kretsar ryktades det att öns skönheter gjorde vad som helst för billiga gåvor. Besättningsmännen såg fram emot att undersöka om ryktet var sant.

Vid ankomsten till Tahiti ägnade sig James Cook ivrigt åt att studera infödingarnas sätt att leva. När Venus­observationerna var slutförda öppnade han det förseglade kuvert som innehöll hans nästa order. 

Den innebar kort och gott att han skulle söka efter den kontinent vid Sydpolen som många hävdade fanns, kartlägga Nya Zeeland och sedan segla så långt han vågade. Nu kunde den riktiga upptäcktsresan äntligen börja.  

Cook gick i land på Australiens östkust vid Botany Bay där Sydney ligger i dag. 

© Getty Images

Nya Zeeland var två öar

Denna del av världen var i stort sett outforskad och enligt ordern seglade Cook söderut till 40:e breddgraden för att leta efter kontinenten i söder. Han hittade dock ingenting och seglade i stället mot Nya Zeelands kust. 

Den ö som alla utgick från att det rörde sig om hade upptäckts 126 år tidigare men den var knappast kartlagd. Under sex månader kart­lade Cook kustlinjen och fann till sin stora förvåning att Nya Zeeland inte är en utan två öar. Sundet mellan öarna heter nu Cooksundet.

I juni 1770 smög sig Endeavour längs Australiens östkust och ut på öppet vatten. Nästan två år hade gått och nu var fartyget äntligen på väg hemåt igen.

Cook hade sett ett antal småöar i farvattnet och för säkerhets skull lodat djupet. På kvällen gick han lugnt till kojs men hade knappt hunnit sluta ögonen förrän ett väldigt brak skakade skeppet. 

Skärrade sjömän rusade upp på däck och fann snart orsaken: Endeavour hade gått på grund på det oupptäckta Stora Barriär­revet – ett enormt rev längs Australiens östkust.

Cook var nära att förlora sitt skepp men besättningsmännen fick fartyget flott igen, lagade skadorna med segelduk och tågvirke och fortsatte hemresan. 

Drygt ett år senare – efter totalt 1.074 dagar till sjöss – kunde Cook kasta ankar vid Dover och visa upp sina kartor för amiralitetet. Där det förr hade varit vita fläckar fanns det nu kustlinjer. James Cook hade lagt de första brickorna i ­Stilla havets väldiga pussel.

Kort om den första resan

  • Målet med resan: Övervaka Venuspassagen, mäta upp Nya Zeeland, söka efter den okända kontinenten i söder.

  • Resultat: Expeditionen konstaterade att Nya Zeeland består av två öar. Cook mätte upp Australiens östkust och upptäckte Stora Barriärrevet.

  • Tre år till havs: Cooks första resa var ett delvis hemligt uppdrag. Kaptenen seglade först till Tahiti och där öppnade han den förseglade order som upp­manade honom att kartlägga så mycket han kunde. Efter att ha mätt upp Nya Zeeland och Australiens östkust samt gått på grund på Stora Barriär­revet vände Cook Endeavour hemåt igen. 

Den andra resan (1772-75): Cook nådde längst söderut

Året var 1772 och Cook hade varit ute på sin andra resa i tre månader. Expeditionens två skepp, Resolution och Adventure, låg för ankar vid Afrikas sydspets där besättningen vilade upp sig inför nästa etapp. 

Hårt arbete väntade dem för Cook var på väg mot Söderhavet. Han skulle en gång för alla bekräfta eller avliva myten om en okänd, bördig kontinent i söder.

Inte bara naturen utan även tiden var emot Cook som hade fått hård konkurrens. 

Fransmännen tänkte inte låta britterna lägga beslag på alla kolonier som kunde tänkas finnas kvar, och spanjorerna som inte hade glömt sin forna storhetstid hade också gett sig in i kappseglingen. Om engelsmännen ville komma först till ”Terra Australis Incognita” fanns det ingen tid att förlora.

Sprit höll sjömännen varma

Snart kom kylan krypande. Den smög sig in genom skeppsskroven, upp i männens kojer och fick garvade sjömän att hacka tänder. ”Dimma, snöglopp, snö, riggen täckt av is, och luften mycket kall”, skrev Cook i loggboken.

Männen drömde om den Söderhavsö som de hoppades resan skulle föra dem till men de klagade inte. Många av dem hade varit med på Cooks första resa och var djupt lojala mot honom. 

Han var känd för att behandla sin besättning väl, se till att det fanns gott om bra mat och sällan använda piskan. Kaptenen gav dem till och med ett glas brandy varje morgon så att de höll sig varma. 

På Påskön mötte Cooks besättning de mystiska stenstatyerna.

© Polfoto/Corbis

När de båda skeppen i januari 1772 – kanske som de första i historien – gled in över södra polcirkeln blev Cook förvirrad. Hittills hade vetenskapen inte trott att saltvatten kunde frysa men de tjocka flak av packis som hopade sig kring skeppet bevisade motsatsen. 

Och när Cook upptäckte pingviner på isen blev han övertygad om att det fanns land i närheten. Beslutsamt styrde han Resolution rakt in i den täta packisen. Men isen slöt sig allt tätare kring fartyget och kaptenen tvingades vända norrut igen – bara 90 km från Antarktis kust.

Vid flera tillfällen försökte Cook att ta sig längre söderut. Ivrigt spanade han efter en passage som skulle låta honom navigera genom landskapet av packis och isberg. 

Det började bli ont om proviant och besättningsmännen fick bara två tredjedels ranson. Kylan tog hårt på krafterna. Cook hatade att ge upp men den 30 januari 1774 tvingades han vända om. Ismassorna var ogenomträngliga.

I ett sista försök utforskade expeditionen farvattnen söder om Afrika. Flera upptäcktsresande sade sig ha sett land där och att det måste ha varit den omtalade kontinenten.

Efter några dagar fann Cook en liten vindpinad ö med branta klippor och pingviner som vaggade omkring. ”Inte minsta träd eller buske i sikte, inte ens någon som var stor nog att använda som tandpetare”, noterade han. Därmed avfärdade han kontinenten som en myt. 

Om den fanns skulle den ligga under isen och därför vara alltför farlig att ge sig in i, konstaterade han. ”Jag tar mig friheten att påstå att ingen någonsin kommer att våga sig så långt bort som jag har gjort”, skrev han innan han satte kurs mot England. 

Kort om den andra resan

  • Målet med resan: Hitta den okända, bördiga kontinenten på jordklotets sydligaste breddgrader.

  • Resultat: James Cook kom mycket nära Antarktis och avlivade myten om en rik kontinent i söder.

  • Expedition i Söderhavet: Om det fanns en oupptäckt kontinent vid Sydpolen ville britterna till varje pris hitta den först. Cook reste längre söderut än någon annan människa före honom men gav upp bara 90 km från Antarktis fastland. Han drog slutsatsen att kontinenten var en myt. 

Den tredje resan (1776-80): Jakten på Nordväst-passagen slutade i tragik

Skeppet läckte. Under däck strömmade vattnet in. I sin kaptenshytt låg Cook utmattad i kojen. 

Ännu en gång hade han satt kurs söderut och för tredje gången var han på väg för att finna nytt land åt kung George III. Fartyget, Resolution, var detsamma som på förra resan och många av besättningsmännen hade varit med honom tidigare. Ändå var ingenting som förr.

Den kapten Cook som i juli 1776 stävade ut från England hade behövt besöka­ en kurort i stället för nya kontinenter. 

Sedan han kommit hem från sin andra resa hade han haft fullt upp med möten och med att färdigställa sina reseskildringar som snart skulle publiceras. Därför hade han inte ens haft tid att göra­ en provseglats. Det skulle straffa sig.

Flera gånger måste han ta Resolution till hamn för reparationer och inte förrän på våren 1778 började Cooks sökande efter Nordvästpassagen. 

Förhållandena vid Alaska var förrädiska. Farliga underströmmar kastade omkring skeppen på havet och de oändliga vikarna och bukterna gav ständigt falska löften om att passagen väntade bakom nästa landtunga. 

Modigt korsade Cook de isfyllda farvattnen men på hösten 1778 tvingades han ge upp. Provianten började ta slut och han ville inte riskera att fastna i isen. Expeditionen vände söderut för att tillbringa vintern i varmare trakter. 

Under ett slagsmål på Hawaii dödades James Cook av infödingarna. 

© National Maritime Museum

På väg söderut kom Cook till den ö som infödingarna kallade ”O'Why'he”. I sju veckor cirklade fartygen kring ön medan Cook kartlade den, och manskapet tänkte på alla de vackra kvinnor som väntade dem i land. 

Till sist blev Cook klar. Väl på land blev han angenämt överraskad: Invånarna föll till marken framför honom och trodde att han var guden Lono. Cook förde inte längre loggbok så ingen vet hur han såg på deras tillbedjan, men mycket tyder på att han njöt av den. 

Det blev hans död. När Cook gick till sjöss igen bröts en mast på Resolution och han tvingades vända tillbaka. Nu var Cook inte längre välkommen på ön. 

Hans återvändande visade att han bara var en människa och därför hade utnyttjat öbornas gästvänlighet. Spänningen mellan européerna och öborna växte och det uppstod bråk. 

Exakt vad som hände är oklart men kaptenen blev hur som helst dödligt sårad av ett knivhugg i ryggen.

Flera dagar senare fick besättningen hämta liket. Nedtyngd av kanonkulor sänktes en kista med James Cooks kvarlevor ned i Stilla havet som han vigt sitt liv åt att utforska. Expeditionen fortsatte – men nu utan en av historiens största upptäcktsresande. 

Kort om den tredje resan

  • Målet med resan: Hitta Nordvästpassagen. Upptäckten ger er äran och en belöning på 20000 pund.

  • Resultat: Expeditionen upptäckte Hawaii där Cook dödades av infödingar den 14 februari 1779.

  • Långt norrut: Efter att ha konstaterat att det inte fanns någon kontinent i söder skickades Cook ut för att hitta en genväg norr om Amerika. Kölden tvingade honom längre söderut där han fann Hawaii. Här betraktades han först som en gud av infödingarna – sedan dödade de honom med kniv.

Läs mer

James Cook: The Journals, Penguin Books, 2003. Vanessa Collingridge: Captain Cook – the Life, Death and Legacy of History's Greatest Explorer, Ebury Press, 2002. Jeremy Harwood: To the Ends of the World, David & Charles, 2006.

Kanske är du intresserad av...