Reseskildring tog form i fångenskap
År 1271 reste den blott 17-årige köpmanssonen Marco Polo från hemstaden Venedig med sin far Niccolò och farbrodern Maffeo österut mot Khubilai khans hov i Xanadu i Kina.
Vid ankomsten fyra år senare fick Marco Polo möjlighet att arbeta som diplomat för khanen som ofta anlitade främmande ambassadörer.
Enligt Marco innehade han tjänsten i knappt 20 år och han fick resa vida omkring i khanens enorma rike. Under tiden noterade italienaren noggrant mycket av det han såg och upplevde.
Efter ett kvarts sekel utomlands ville Marco återse sin hemstad.
Khanen lät honom resa om han som en sista tjänst ledsagade en monogolisk prinsessa som skulle giftas bort i Persien. Det ville Marco Polo gärna.
Väl tillbaka i Venedig år 1295 började han arbeta som handelsman. Men tre år senare, år 1298, gick Venedig i krig mot ärkerivalen stadsstaten Genua och Marco Polo blev kapten på en venetiansk galej.
Under stridigheterna togs han till fånga och fängslades i Genua.
I fångenskap träffade han den italienske författaren Rustichello som skrev ner Marco Polos berättelser. Den bereste köpmannen dog år 1324 och han hävdade in i det sista att han ”ännu inte berättat hälften” om sina många upplevelser.
En svensk bank var den första i Europa att införa papperspengar år 1661.
”Flygande pengar” underlättade
Marco Polo berättade att khanen aldrig saknade pengar då han själv tillverkade dem av papper. ”Flygande pengar”, som kineserna kallade sedlarna, trycktes på papper gjort av mullbärträdets bark.
Särskilda arbetare skar ut pappersbitarna och skrev under sedlarna. Därefter försågs pengarna med khanens purpurfärgade sigill.
Khubilais undersåtar ”företar alla betalningar med dem, oavsett om de köper varor, pärlor eller ädelstenar”, berättade Marco Polo för européerna som fram till 1600-talet släpade runt på guld- och silvermynt vars värde bestämdes av metallens vikt.
Dessertrecept var med i bagaget
Marco Polo ska enligt källor ha haft med sig ett recept på sorbet i bagaget när han kom hem till Italien från Fjärran Östern.
Där gjorde folket den populära desserten genom att röra ihop saft från olika bär och frukter med is och snö.
För att kyla ner blandningen ytterligare och skapa den rätta konsistensen hällde kineserna glassen i en behållare som de sedan täckte med salt och salpeter.
Den färdiga glassen påminde mycket om sorbet i både konsistens och smak.
Receptet kom till Europa med Marco, men fram till frysens intåg på 1800-talet åts glass bara vid speciella tillfällen.
Kinesiska muren skulle skydda Kina mot nomadgrupperna i norr.
Forskare menar att kineserna använde kol redan år 2000 f.Kr.
Kol värmde badvattnet
En entusiastisk Marco Polo berättade om ”stora, brinnande stenar som grävs ut ur berget och brinner som kraftig brasved”.
De brinnande stenarna var kol som värmde bättre än trä varför kineserna använde dem till matlagning och för att värma husen.
Marco noterade att kolet också gjorde det möjligt att ta ett varmt bad hela tre gånger om dagen.
Som bränsle var kol nästintill okänt för européer på 1200-talet. Visserligen var kol känt sedan romartiden men som bränsle började stenarna användas i större omfattning först på 1700-talet.
Varför nämnde Marco Polo inte ...?
Under flera århundraden har historiker hävdat att Marco Polo aldrig besökte Kina utan bara återgav andras berättelser. Skeptikernas argument är att Marco Polo aldrig nämnde flera speciella fenomen. Alla luckor kan dock förklaras.
Fotbindning? Skicket var vanligt hos kinesiska kvinnor men Marco Polo umgicks först och främst med mongoler som inte band kvinnornas fötter.
Kinesisk skrift? Marco Polo lärde sig aldrig kinesiska. Det behövde han inte heller då han talade både mongoliska och persiska, som var de två officiella språken i Khubilai khans stora rike.
Te och ätpinnar? Den italienske köpmannen var diplomat vid hovet. Han var därför inte intresserad av vanliga kinesers mat- och dryckesvanor som till exempel tedrickande och ätpinnar. Han ansåg kanske också att ämnet var för trivialt att berätta om.
Kinesiska muren? Den gigantiska försvarsmuren i norra Kina påbörjades under Mingdynastin på 1400-talet – långt efter Marco Polos avresa. På 1300-talet fanns endast mindre, utspridda försvarsmurar och de flesta var fallfärdiga.