Maorier från Nya Zeeland angrep Abel Tasmans expedition och­ ­dödade fyra av hans män.

© Bridgeman

I hälarna på Marco Polo: Sjöfarare på livsfarlig guldjakt i Asien

”Du kan hitta guld i ofattbara mängder i ett asiatiskt rike, som bara väntar på att erövras!” Så löd ett rykte, som Marco Polo förde med sig hem från Kina, och som 1642 fick nederländaren Abel Tasman att ge sig ut på en årslång upptäcktsresa.

26 september 2017 av Esben Mønster-Kjær

Invånarnas krigskanoter höll sig på säkert avstånd från nederländarnas båda fartyg. I gryningen hade européerna sett den första kanoten stäva ut från kusten, och nu guppade sju farkoster på vågorna. Kanoterna bestod av två smala skrov hopsatta som en katamaran. 

De framfördes av kraftigt byggda roddare med nakna, ljusbruna överkroppar och svart hår, som var uppsatt i en tofs på huvudet och dekorerat med vita fågelfjädrar.

Hittills hade alla nederländarnas försök att locka invånarna närmare misslyckats. 

Männen i kanoterna verkade inte vara intresserade av vare sig stålknivar eller vitt tyg – varor som normalt var eftertraktade bland Sydostasiens stamfolk. 

I stället väntade de bara, medan de då och då ropade begripliga ord till varandra.

Nederländarna satte en båt i vattnet, och sju män tog plats för att ro från det ena fartyget till det andra med ett meddelande. 

I nästa ögonblick sjöd vattnet av aktivitet. En av kanoterna sköt fram med förbluffande fart – driven av kraftiga tag med stora paddlar. Farkosten rammade den nederländska roddbåten i sidan.

”Varpå mannen längst fram i denna kanot full av slynglar slog kvartermästare Cornelis Joppen flera gånger i nacken med ett långt, trubbigt spjut – så hårt att han föll överbord”, skrev sjöfararen Abel Tasman samma kväll i loggboken.

”Resten av dem gick till attack med korta, tjocka träklubbor och sina paddlar, så de övermannade männen i båten och dödade tre”, noterade han ytterligare.

De infödda drog snabbt över ett av liken i sin kanot och paddlade snabbt mot land. De förbluffade nederländarna sköt mot dem, men träffade inte. 

Av de fyra överlevande från roddbåten avled en senare samma dag.

Abel Tasman fick ge upp alla förhoppningar om att handla med invånarna på den nyupptäckta kusten – eller att ens hämta dricksvatten. 

Rasande kallade han platsen ”Mördarnas bukt”, innan han lät lätta ankar, så att expeditionen kunde söka sig mot fredligare trakter.

Så slutade det första mötet mellan euro­péer och Nya Zeelands krigiska mao­rier. 

Händelsen bidrog till att övertyga imperiebyggarna i Nederländska ost­indis­ka kompaniet om att denna del av världen inte var värd att exploatera.

Driftig ledare för expedition

Abel Janszoon Tasman hade många års erfarenhet till sjöss, när han 1642 sattes att leda en upptäcktsresa. 

Han hade seglat för Nederländska ostindiska kompa­niet i tio år, och under den perioden hade han avancerat från enkel matros till sjöofficer med befäl över stora styrkor. 

Större delen av tiden tjänstgjorde han i Asien, där den nu 39-årige nederländaren kände farvattnen som sin egen ficka.

Tasman betraktades som en säker och pålitlig sjöfarare och var därför ett uppenbart val, när generalguvernör Antonio van Diemen och de övriga ämbetsmännen i Nederländska Indien ville testa en teori. 

Tasman skulle ge sig ut för att undersöka ett rykte om att en okänd och rik kontinent doldes bakom horisonten i sydostlig riktning.

Gamla tankar gav nya idéer

Grekerna hade under antiken kommit fram till att en stor landmassa måste finnas nära Sydpolen. 

Enligt deras logik måste ytan av jord ovanför havets yta vara lika stor på södra och norra halvklotet, annars skulle jorden hamna i obalans. 

Romarna kallade senare den tänkta platsen för ”Terra Australis Incognita” – latin för ”det okända landet i söder”.

Antagandet blev till en fast övertygelse under medeltiden, och européerna betraktade det som ett faktum att den oupptäckta kontinenten existerade. 

Terra Australis uppträdde därför på kartor och på de populära jordglober som blev vanliga på 1500-talet. 

Kartograferna ritade gärna in en stor kontinent, som satt ihop med Sydpolen och sträckte sig långt upp i Stilla havet. 

Nederländarnas intresse för Terra Australis väcktes på allvar, när platsen kombinerades med ett annat mytomspunnet land: kungariket Beach, som italienaren Marco Polo hade hört talas om, när han på 1200-talet besökte Kina.

Enligt myten hade Beach så mycket guld att man var tvungen att se det för att tro det. 

Marco Polo berättade att riket låg någonstans söder om Kina, och i slutet av 1500-talet fick nederländarna för sig att riket kunde vara en del av Terra Australis. 

Alla spekulationer började ta form på allvar år 1606, när besättningen på ett nederländskt fartyg upptäckte västkusten av den kontinent som sedermera blev känd som Australien.

Flera expeditioner skickades iväg, och vid återkomsten rapporterade de att kustlinjen verkade fortsätta i det oändliga. 

Landmassan kunde alltså vara det mytomspunna Terra Australis. Det var denna förmodan som Abel Tasman anlitades för att bekräfta eller vederlägga. Om han fann Beach hoppades generalguvernör van Diemen att landet skulle kunna bli nederländarnas svar på Peru.

I det sydamerikanska landet hämtade spanjorerna upp omåttliga mängder silver ur underjorden – till enorm förtret för resten av Europa.

Nederländarnas huvudstad i Asien var staden Batavia på Java. Därifrån kontrollerade de på 1600-talet handeln med eftertraktade kryddor som muskotnöt, svartpeppar och kanel.

© The Rijksmuseum

Experter följde med

Tasman skulle genomföra sin upptäcktsresa med två fartyg, som han fick befäl över i Batavia – huvudstaden i Nederländska Indien. 

Örlogsfartyget Heem­skerck på 120 ton var flaggskeppet, väl bestyckat med kanoner och det mest lättmanövrerade av fartygen. Besättningen uppgick till 60 man utöver Tasman.

Det 200 ton tunga handelsfartyget Zee­haen – av fartygstypen ”flöjt” – var följeskepp, för det rymliga skrovet hade gott om plats för proviant och varor. 

Fartyg av den typen var breda i vattenlinjen, men de hade ett smalt däck, eftersom storleken på tullen i europeiska hamnar i regel beräknades utifrån däckets yta. Ombord tjänstgjorde 50 man.

Tasman fick sällskap av två specialister, vars expertis var avgörande för expeditionens framgång. 

Den ene var Isaack Gilseman som deltog som köpman. Nederländska ostindiska kompaniet skickade alltid med skickliga handelsmän på upptäcktsresor, så att de kunde bedöma värdet av varor och nya affärsmöjligheter. 

Gilseman betraktades även som en skicklig tecknare, som kunde avbilda de upptäckter expeditionen gjorde.

Utöver Tasman var den viktigaste ombord Franz Jacobszoon Visscher. Han betraktades som en oöverträffad navigatör och en av världens bästa kartografer – så han fick planera fartygens rutt.

Invånarna skulle luras

Heemskerck och Zeehaen stävade ut från Batavia den 14 augusti 1642. Tidpunkten hade valts så att man skulle kunna färdas i lugnt sommarväder, när fartygen sent på året nådde sydliga farvatten. 

Redan samma kväll gick Zeehaen emellertid på grund nära en ö. Lyckligtvis fick skrovet endast mindre skador, och fartyget drogs snabbt flott igen.

Tasman hade fått med sig oerhört noggranna instruktioner av van Diemen på resan. Generalguvernören inledde sina instruktioner med att lovprisa den stora framtid som Nederländerna gick till mötes om man skulle lyckas hitta rikedomar ute i det okända. 

Orden underströk att resans syfte i första hand var att tjäna pengar. Nederländska ostindiska kompaniet ägnade sig inte åt vetenskapliga studier, och värdefulla fartyg skickades aldrig iväg enbart för att hitta nytt land. 

Den typen av ädlare motiv blev moderna först under upplysningstiden under 1700-talets slut.

Om sjöfararna stötte på rika infödda folk hade Zeehaen med sig ett parti billiga varor, som kunde handlas bort. 

För köpmannen Gilseman underströk van Diemen att han skulle försöka få betalt i guld eller silver. Han fick dock inte avslöja sitt intresse för de infödda invånarna:

”Om guld eller silver erbjuds i en handel, så låtsas som om du inte uppskattar dessa metaller. Visa dem koppar, zink eller bly, som om dessa mineraler har större värde bland oss”, instruerade van Diemen expeditionen. 

Därefter gick generalguvernören igenom rutten och avslutade med en bön:

”Vi lägger ert öde i den allsmäktiges händer, som vi ber ska ge er det mod som krävs för att genomföra de planerade upptäckterna och låta er återvända hem säkert. 

Till Guds ära, fäderneslandets anseende, Nederländska ostindiska kompaniets tjänst och er egen odödliga ära”.

Vilken historisk person är du?

Svara på 41 frågor om dig själv, och få reda på vilken av historiens största personligheter du påminner mest om i VÄRLDENS HISTORIAS ultimata personlighetstest. 

Fartygen seglade först västerut

Tasmans lilla flotta skulle långt söderut och därefter gira österut, men under resans första 550 mil hade fartygen bog­spröten riktade åt väster.

Målet var den nederländska ön Mauritius nära Madagaskar. Visscher hade valt den rutten för att han kände till vindförhållandena i Indiska oceanen.

Från Mauritius kunde fartygen enkelt nå sydliga breddgrader, där en kraftig och konstant västanvind snabbt skulle föra dem till outforskade farvatten. 

Ön hade samtidigt gott om dricksvatten, proviant och virke, som fartygen behövde lasta ombord i rikliga mängder, innan de lade civilisationen bakom sig.

Heemskerck och Zeehaen nådde sitt mål efter en rekordseglats på endast 22 dagar. Utkikens rop att han kunde se land överraskade alla ombord.

”Enligt våra beräkningar var vi fortfarande 370 kilometer öster om Mauritius, när vi såg ön”, skrev Tasman samma kväll i loggboken.

År 1642 hade navigatörer inga redskap för att mäta längdgrader, så de fick använda sin magkänsla, när de skulle bedöma positionen under seglatser öster- eller västerut. 

Breddgrader kunde man dock slå fast enbart genom att se på solens höjd över horisonten mitt på dagen.

Tasmans båda fartyg var i ett miserabelt skick, när de kom fram. Öns guvernör beskrev i ett brev till van Diemen att träet på Zeehaen ruttnade, båda fartygen läckte, och riggningen och alla rep och linor behövde bytas ut. 

Vistelsen på Mauritius kom därför att vara i en månad, medan besättningen utförde reparationer och jagade.

Sjöresan återupptogs till slut den 8 oktober 1642, då en stadig bris fyllde de båda fartygens segel. 

Tasman styrde i sydöstlig riktning, för enligt Visschers plan skulle hans fartyg nå den stabila västanvinden under 40:e breddgraden.

Kompaniet hade handelsstationer utspridda över hela Sydostasien.

© Roger G. Gerry Collection, the Metropolitan Museum of Art & Shutterstock

Tasman lade civilisationen bakom sig

Efter vistelsen på Mauritius följde några veckor, då fartygen stävade genom vågorna. Vinden tilltog i styrka, och temperaturen sjönk, ju längre söderut de nådde.

Farten var hög tack vare blåsten, men vindbyar slet även på riggningen. 

Fartygets snickare fick regelbundet klättra upp, när skadade master behövde förstärkas, eller knäckta bommar behövde bytas ut. Den 24 oktober drabbades expeditionen av ett kraftigt oväder.

”Vindbyarna bar med sig så mycket hagel och regn att vi var oroliga att fartyget inte skulle klara sig”, skrev Tasman i loggboken. Stormen mojnade en smula efter lunch, men då hade Zeehaen försvunnit.

Tasman rev alla segel, så att Heems­kerck låg relativt stilla i vattnet, för utan följefartyget skulle det bli svårt att fortsätta expeditionen. 

Morgonen därpå dök lyckligtvis segel upp vid horisonten. Zee­haen hade förlorat en man under stormen, men var i övrigt intakt.

Visscher och Tasman ansåg enligt loggboken att fartygen passerade den 155:e längdgraden den 20 november. 

Därmed var sjöfararna i höjd med Australiens sydvästra spets, och efter det var de i fullkomligt okända farvatten, som ingen tidigare hade seglat i.

Berg dök upp vid horisonten

Dagarna följde på varandra, och sjömännen såg fortfarande inget land. Navigatören Visscher tillfrågades frekvent, och han rekommenderade att fartygen skulle fortsätta österut. 

Han ville lägga om kursen först när de enligt hans bedömning hade nått den 220:e längdgraden. Därifrån borde de styra rakt norrut och sikta på Salomonöarna, som spanska sjöfarare hade upptäckt på 1500-talet.

Visscher var övertygad om att Terra Australis knappast satt ihop med Sydpolen. Navigatören räknade med att Tasmans fartyg skulle kunna passera söder om kontinenten genom att hålla sin kurs.

Den 24 november fick nederländarna dock land i sikte. Berg reste sig över horisonten, och Tasman gav genast order om att vattendjupet skulle mätas, så att fartygen inte skulle gå på grund. Medan fartygen nästa dag närmade sig, noterade han ett historiskt beslut i loggboken:

”Detta land är det första vi ser i Söderhavet, och det är okänt bland de euro­peiska folken. Jag har därför beslutat att ge det nam­net Anthoonij van Diemenslandt för att hedra generalguvernören, som har valt att skicka ut oss hit för att göra denna upptäckt”.

Först den 2 december lyckades de emellertid hitta en lämplig ankringsplats, så att män kunde skickas iland och se närmare på den okända kusten. 

Två båtar med beväpnade män försvann in bland öarna utanför stranden, och de dök upp igen först flera timmar senare.

Spejarna kunde rapportera om massor av växter med ätbara frukter och friskt dricksvatten. De hade inte stött på några människor, men i fjärran hördes ljudet av musik, och rökpelare från eldar reste sig mot himlen.

Morgonen därpå gav Tasman dock upp all fortsatt utforskning, för en storm var på väg, och han var tvungen att ta ut sina sårbara fartyg på öppet hav. 

Han väntade bara så länge att en man precis hann iland för att sätta upp den nederländska flaggan. Föga anade Tasman att ön en dag skulle komma att bära hans namn.

Mördarnas bukt krävde fyra liv

Seglatsen fortsatte mot Salomonöarna, och uppgivenheten spreds bland besättningarna, som saknade omväxling och fast mark under fötterna. 

Bortsett från spejarna hade ingen av dem varit iland sedan fartygen stävade ut från Mauritius två månader tidigare.

Till allas lättnad reste berg sig på nytt ur havet redan den 13 december. Tasman hissade en vit flagga och avfyrade ett kanonskott som signal att officerarna från Zeehaen skulle komma över för en överläggning och tillsammans bestämma den fortsatta färden. 

På 1600-talet var sådana möten praxis bland sjöfarare när viktiga beslut skulle fattas.

”Vi beslutade oss för att lägga till så snart som det över huvud taget var möjligt”, noterade Tasman i loggboken.

Beslutet fick ödesdigra konsekvenser. Fartygen hade nått till det som i dag är Nya Zeeland, och det var i ”Mördarnas bukt”, som invånarna slog ihjäl fyra sjömän i en båt den 19 december.

Efter attacken gav Tasman upp försöken att hämta vatten, och fartygen lättade ankar för att segla vidare. 

Kanoter med infödda invånare följde efter, tills sjömän på Zeehaen lyckades träffa en krigare med ett lyckosamt skott.

Vänligt sinnade invånare

Efter avfärden från Staten Landt (som Tasman kallade det som sedermera blev Nya Zeeland), föll seglatsen in en monoton rytm, vilket tydligt kom till uttryck i loggboken, som innehöll endast notiser om vädret:

”Fint väder med klar himmel. Mitt på dagen beräknade vi vår position. Vi höll en nordöstlig kurs och seglade 20 sjömil”, skrev Tasman den 13 januari 1643. Samma ord kunde ha använts för att beskriva i stort sett vilken dag som helst under dessa innehållslösa veckor.

Den 21 januari inträffade det till slut något, när nederländarna åter såg land och människor. Expeditionen hade då nått Tonga i Stilla havet. 

Ett antal kano­ter närmade sig från kusten. Deras besättningar höll sig på avstånd från fartygen, men de verkade inte hotfulla.

Efter en stunds avvaktande från båda sidor kastade nederländarna ett stycke vitt tyg i vattnet som en gåva. 

En av kanoterna närmade sig hastigt. En man hoppade i vattnet och dök efter tyget, som försvunnit från ytan. 

När simmaren kom upp igen, var han full av tacksamhet för gåvan. Äntligen hade Tasman funnit vänligt sinnade invånare.

De följande dagarna besökte nederländarna och öborna varandra. De handlade och utbytte gåvor, medan sjömännen njöt av färsk mat och rent vatten.

Ön bjöd dock inte på något av det som Tasman och hans män gett sig ut för att hitta. Inget guld, inget silver och inga värdefulla handelsvaror, som kunde tas med tillbaka till Batavia i triumf.

Tasman visste att Tonga hade varit hans sista chans att göra några betydelsefulla upptäckter. 

Hans båda fartyg närmade sig nu kända farvatten, och därifrån ledde kursen tillbaka till Batavia, även om resan skulle komma att pågå i ytterligare fem månader.

Den 14 juni stävade Heemskerck och Zeehaen till slut in i Batavias hamn. Tasman skulle snart återse sin familj, men i loggboken markerade han inte händelsen med mer än några avmätta ord: 

”På morgonen i gryningen seglade jag med slupen till Batavia. Gud vare tack och pris för en säker resa. Amen”.

Drömmarna om guld grusades

Sett till sjömanskapet hade expeditionen varit en imponerande prestation. Tasman hade återvänt oskadd med båda sina fartyg, och de flesta besättningsmedlemmarna hade överlevt resan.

Resan visade att fartyg relativt enkelt kunde segla från Indiska oceanen till Stilla havet. Det gäckande riket Beach hade Tasman emellertid inte hittat.

Kanske fanns ändå riket någonstans därute – även om det för tillfället verkade ganska osannolikt. 

I strävan efter visshet skickade generalguvernör van Diemen redan 1644 iväg Tasman igen. 

Denna gång var uppgiften enklare, för Tasman skulle endast utforska Australiens nordkust. När han inte heller den här gången fann det gyllene riket gav nederländarna i Batavia upp sökandet.

Tasmans upptäckter hade inget värde i sig själva. Nederländarna intresserade sig för dyrbara metaller och exotiska varor, som de kunde frakta till Europa och sälja – ingetdera tycktes finnas söder om Nederländska Indien.

Det skulle dock visa sig att nederländarna hade fel i sitt antagande. Senare hittades guld inte enbart i Australien utan även på Tasmanien.

Enligt uppgift gjordes det första fyndet 1840, då en fånge fann den glänsande metallen på öns nordsida, och under 1800-talet hittades guld på flera platser. 

Det var dock inte Tasmans landsmän som fick glädje av det värdefulla materia­let – det var deras engelska rivaler, som nu regerade över Tasmanien.

Läs mer om Abel Tasman

James Backhouse Walker: Abel Janszoon Tasman: His Life and Voyages, CreateSpace Independent Publishing Platform, 2016

Kanske är du intresserad av...