Hans Egede på jakt efter Grönlands försvunna vikingar

I 300 år har ingen hört minsta livstecken från vikingarna på Grönland. År 1721 beger sig prästen Hans Egede ut för att omvända dem. Allt går emellertid fel. I kölvattnet på missionärens fartyg följer död och förödelse.

I 300 år har ingen hört minsta livstecken från vikingarna på Grönland. År 1721 beger sig prästen Hans Egede ut för att omvända dem. Allt går emellertid fel. I kölvattnet på missionärens fartyg följer död och förödelse.

Torben Åndahl/Ritzau Scanpix & Christie’s Images/Bridgeman Images

Prästen Hans Egede är likblek av skräck. Den 28 juni 1721 befinner sig hans fartyg Håbet 80 kilometer från Grönland, men isflak som väger flera ton håller den dansk-norske missionären fångad på det oändliga havet. Överallt runt fartyget ligger drivis och från utkiksposten i masten hörs de nedslående orden att isen sträcker sig så långt ögat når. Snart förvärras dessutom situationen ytterligare.

Sidan på ett av Håbets två försörjningsfartyg har slitits upp och besättningen kämpar desperat för att hålla ute det iskalla havsvattnet genom att stoppa tyg i hålet. I Egedes hytt, där missionären sitter tillsammans med sin fru och deras fyra barn, slås dörren upp på vid gavel. Håbets kapten står i dörröppningen. På hans väderbitna ansikte syns det tydligt hur rädd han är.

Kaptenen stammar fram att försörjningsfartyget håller på att sjunka och att Håbet kommer att gå samma öde till mötes. Alla måste förbereda sig inför döden.

Medan isen knarrar mot fartygets skrov knäpper familjen Egede händerna i bön.

Drivis var ett stort problem för de europeiska fartygen, som riskerade att antingen krossas eller frysa fast på obestämd tid.

© William Bradford

Lyckligtvis blir missionären bönhörd. Efter en lång dag fylld av oro och förtvivlan öppnar sig isen lika plötsligt som den slutit sig runt Håbet, varefter Hans Egede kan fortsätta sin historiska färd mot Grönland.

Missionärens svårigheter har dock bara börjat. Många strapatser väntar honom, hans familj och missionens nitton medlemmar. Köld, svält och död ska följa Hans Egede i det barska landet.

Vit lögn banade väg för missionen

Från den dag år 1708 då Hans Egede hörde talas om ett handelsfartygs farofyllda resa till Grönland, upptog tankarna på ett äventyr på den avlägset belägna ön all hans vakna tid. Vid den här tiden var Egede präst i en liten socken på Lofoten i Nordnorge, vilket han inte trivdes särskilt bra med.

Det fanns dessutom andra som hade större behov av att höra evangelierna än norrmännen, tyckte prästen.

Rikt snidad belgisk predikstol

Hans Egedes predikstol var inte lika vacker som den här, men den hade en stor fördel – det var bara Egede som hade nyckeln till den.

© Science & Society Picture Library/Getty Images & Shutterstock

Ung präst stängde ute sin chef

Hans Egede var bara 21 år gammal när han 1708 blev präst i socknen Vågan på Lofoten. Trots sin unga ålder kastade han sig in i kyrkans maktstrider. Stående i mittskeppet inledde han ett gräl med socknens präst Parelius, som var hans överordnade.

Egedes stridbarhet kostade honom en officiell varning och en bot om 24 riksdaler, en summa som motsvarade priset på en hel tunna smör. Med tiden blev konflikten med Parelius allt värre. Egede förklarade till och med att han ville ha ensamrätt på att predika i kyrkan, ett krav som hans menighet gav honom sitt stöd för.

Egedes överordnade avvisade emellertid hans krav. På våren 1714 dök Parelius upp i kyrkan och styrde stegen mot predikstolen. Egede var dock beredd. På hans uppmaning hade socknen byggt en ny kyrka med en predikstol som kunde låsas.

När Parelius kände på dörren gick den inte att öppna, så prästen tvingades lämna kyrkan med oförrättat ärende. De många konflikterna och alla ekonomiska problem i den fattiga socknen fick emellertid snart Egede att drömma om att resa till Grönland.

I likhet med andra belästa män kände Egede till berättelsen om att isländska vikingar hade slagit sig ner på Grönland cirka 700 år tidigare. Prästen hade läst om deras bedrifter i medeltida isländska sagor. På Egedes tid var det ett mysterium vad som hänt de grönländska vikingarna, de så kallade nordborna.

Av en text som nedtecknats på Grönland år 1350 visste han att området kring det som i dag är Nuuk inte längre var befolkat av nordbor. Om Grönlands östkust fortfarande befolkades av långa, blonda människor kunde man dock bara gissa, för på drygt 300 år hade ingen hört av dem.

På 1400- och 1500-talet hade brittiska, nederländska, spanska och portugisiska fartyg utforskat Grönlands kust, men ingen hade rapporterat om några vita människor. Hans Egede var emellertid övertygad om att det fortfarande bodde nordbor på Grönland. Att de ännu inte hade hittats tillskrev han ismassorna som under större delen av året skar av Grönland från omvärlden.

Han visste också att Grönland hundra år efter nordbornas kolonisering blivit ett självständigt katolskt biskopsdöme med kloster, domkyrka och präster.

Silhuett av viking med yxa

Forskare tror att Grönland beboddes av drygt tvåtusen vikingar på 1000-talet. På den tiden var klimatet mildare än i dag, vilket gjorde det lättare att bruka jorden.

© Shutterstock

Ingen visste något om nordbornas öde

I 400 år bodde vikingar på Grönlands västkust för att sedan spårlöst försvinna. Den bakomliggande anledningen är fortfarande omdiskuterad.

År 985 lät Erik Röde kolonisera Grönland med vikingar från Island. På den tiden var klimatet varmare och jorden bördigare än i dag. Fynd visar att de så kallade nordborna odlade korn och höll boskap.

Skördarna svek och husdjuren dog när klimatet blev kallare omkring år 1300, under det som kallas lilla istiden. Analyser av benfynd visar att istiden inte nödvändigtvis var någon katastrof för nordborna, eftersom de kunde livnära sig som inuiterna, på säl och fisk. Ändå försvann nordborna spårlöst under de därpå följande cirka hundra åren.

Moderna historiker har konstaterat att trots att människor sällan blev gamla på den tiden, så innehåller gravarna från 1300-talets Grönland knappt några ben alls från unga människor. Teorin är att de unga lämnade ön och slog sig ner antingen på Island eller i Norden.

Utvandringen kan höra samman med att Europa inte längre efterfrågade valrossbetar, som dittills varit en av nordbornas viktigaste exportvaror. De hade konkurrerats ut av elfenben från elefantbetar. Det sista livstecknet från vikingarna på Grönland är den nedtecknade skildringen av ett bröllop år 1408.

Att nordborna – eller ”norrmännen”, som Hans Egede kallade dem – fortfarande var katoliker, var han övertygad om. Avskurna från alla kontakter med Europa som de var, kunde de omöjligt ha hört talas om Martin Luther och protestantismens välsignelser.

Hans Egede såg framför sig en mission som var värd att viga sitt liv åt. I Skandinavernas ögon var katoliker närmast att betrakta som hedningar som det inte kunde vänta med att omvända.

Den unge prästen bad Fredrik IV att få skickas till Grönland. Vid den här tiden löd Norge under Danmark. Kommunikationen med den gemensamma kungen i det avlägsna Köpenhamn gick emellertid ofta trögt, så det tog flera år innan Egede fick något svar. Saken blev knappast bättre av det faktum att Norden i början av 1700-talet härjades av både krig och pestutbrott.

Missionen på Grönland skulle bli dyr, så Egede försökte få köpmännen i den norska handelsstaden Bergen att bidra till den. Han utlovade stora mängder billigt pälsverk så snart en koloni hade upprättats.

Egede lade till att en vän redan hade lovat att investera 300 riksdaler i projektet. Hans Egede ljög för att komma till Grönland

När köpmännen inte visade något intresse valde prästen att bluffa dem. I ett brev daterat den 26 november 1718 lade han fram en detaljerad plan för missionen. Egede tillade att en vän redan hade lovat att investera 300 riksdaler i projektet. I själva verket var det Egede själv som hade investerat sina besparingar i Grönlandsexpeditionen, men det berättade han inte för någon.

Bluffen fungerade. Välbärgade Bergenbor sköt till pengar och instiftade Bergenskompagniet år 1721. Fredrik IV stöttade handelsbolaget med en mindre summa pengar och gav det monopol på Grönlandshandeln. Kompaniet fick även rätt att mönstra en egen armé, driva in skatt och döma alla som bröt mot dansk lag.

Med det kungliga stödet på plats gav sig Egede ut till sjöss med tre fartyg. Efter dramatiken när de tillfälligt fastnade i havsisen kunde Håbet rädda försörjningsfartygets besättning och fortsätta färden. Den två månader långa resan fick ett lyckligt slut den 3 juli 1721, då Hans Egede kunde ankra upp utanför Grönlands västkust.

På Sankt Nikolaj Kirke i Köpenhamn pryder det äkta paret Egede Grönlandsmissionens minnestavla.

© Orf3us

Fukt och dimma trängde igenom allt

Vid ankomsten till Grönland var Hans Egede 35 år gammal. Hans hustru Gertrud var tretton år äldre än maken. Med sig hade paret sina fyra barn Poul (tolv år), Niels (elva), Kirstine (sju) och Petronelle (sex).

Familjen väckte uppseende på den barska kusten. Till Egedes förvåning var det dock inga långa, ljushåriga nordbor som kom för att hälsa på dem, utan små mörkhåriga människor.

Inuiterna var vana vid att bedriva handel med europeiska valfångare, men de hade aldrig med sig vare sig kvinnor eller barn. Därför stirrade inuiterna och ”fann särskilt nöje i att se de små”, skrev Egede senare i sin bok om resan. Själv var han inte imponerad av inuiterna: ”Vid första ögonkastet tycktes de mig något miserabla, må Gud förbarma sig över dem.”

Egede intresserade sig dock inte särskilt för inuiterna. Hans första viktiga uppgift var att skaffa skydd inför den annalkande vintern. Efter att ha letat igenom kusten pekade han ut en liten ö där missionens första bebyggelse skulle uppföras.

Den dimmiga och vindpinade ön, där ett hus av sten och torv byggdes, kallade han optimistiskt Håbets Ø. Huset, som inte var mer än 8 x 15 meter stort, delades in i tretton små rum. Där skulle 25 personer sova och bo: familjen Egede samt missionens bokhållare, snickare, tunnbindare, fiskare, murare och tre hushållerskor.

Hans Egede byggde sitt hus av sten och torv, precis som vikingarna. Några större mängder trä fanns inte att tillgå på Grönland.

© Shutterstock

Den första vintern blev hård. Fisket slog fel och de få ripor som männen lyckades skjuta mättade inte många munnar. Inuiterna ville inte sälja några förnödenheter till dem, så Egede och hans folk fick nöja sig med gröt, bröd och öl som tagits med hemifrån.

När deras modlöshet var som störst kom emellertid ljuset och våren till Grönland och då fick Egede sent omsider möjlighet att ägna sig åt missionens huvudsyfte: att hitta de försvunna nordborna.

Felaktig karta lurade Egede

I en roddbåt sökte Egede år 1722 igenom det vidsträckta fjordområdet kring det som i dag är Nuuk. Han hittade många inuitboplatser, men inga nordbor. Missionären var dock vid gott mod. Nordborna hade ju själva berättat att Västerbygden gått under.

För att hitta deras efterföljare var han tvungen att söka sig till den så kallade Österbygden, som han naturligt nog förmodade låg på Grönlands östkust. Våren därpå, i april 1723, gav han sig ut på upptäcktsresa.

Inuitfamilj utanför iglor

Inuiterna hjälpte beredvilligt Hans Egede med sökandet efter vikingarna. Utan deras hjälp hade missionären troligen aldrig hittat ruinerna av vikingarnas byggnader.

© Look and Learn/Elgar Collection/Bridgeman Images

”Den 16 april reste jag hemifrån till en fjord ett par dagars färd österut som kallas Ameralikfjorden. Jag ville undersöka om det på denna plats, om vilken grönländarna berättat, fanns några spår efter gamla norska kristna”, skrev Hans Egede.

Resan blev en barsk upplevelse. Hårda vindar gjorde att Egede och hans män inte kunde tillryggalägga mer än 20 kilometer innan de tvingades söka skydd.

”Vi mötte några grönländare som lät oss bo i sina tält. På natten blåste det upp ordentligt från sydost med fykande snö. Vinden slet omkull tältet där jag sov och vi tvingades alla söka skydd i de övrigas tält”, berättade missionären.

Efter ett par dagar mojnade vinden, så att Hans Egede kunde utforska fjordens inre delar: ”Där träffade vi också några grönländare som bodde i tält. När jag bad dem kunde de visa mig till några ödetomter och platser där de döda kablunakerna (som de kallar oss) tidigare bott.”

”Jag undersökte platsen och såg även här tydliga tecken på att det bott människor där som förstått sig på att odla marken. Där fanns inte bara vackra gräsängar på båda sidorna om fjorden, utan även ruiner av deras hus”, konstaterade Egede.

I juni återvände Egede till Håbets Ø, men redan två månader senare gav han sig av igen. Kartan som missionären hade med sig visade att han via en kanal kunde ta en genväg till Grönlands östkust, där Österbygden enligt Egede skulle finnas.

Han hittade dock ingen kanal, och lokalbefolkningen skakade bara på huvudet när han frågade efter den. Kanalen visade sig senare vara en missuppfattning. Kartografen hade förväxlat Grönland med Baffinbukten i Kanada och placerat Frobishersundet på Grönland.

Det visste emellertid vare sig Egede eller någon annan vid den här tiden. Utan att hitta några spår av kanalen försökte missionären segla till östkusten genom att runda Grönlands sydspets Uummannarsuaq, eller Kap Farvel som Egede kallade den.

Egede skrev torrt och sakligt om sina upplevelser. Endast berättelsen om en sjöorm sticker ut. ”Dess kropp var minst lika tjock som fartyget och säkert tre gånger längre. Nedtill var den skapt som en orm”, berättade Egede, som dock bara hade hört historien från sin son Poul.

© Ellis, R. 1994. Monsters of the Sea. Robert Hale Ltd.

Isen bar inte

Egede fortsatte envist sin resa. Vid flera tillfällen fick han hjälp av inuiter, som ledsagade männen under en del av färden. Trots det satte naturens krafter hinder i vägen för dem. När expeditionen på en plats försökte korsa en överisad fjord gick det illa. Isen var tunn och flera män gick igenom.

”Vi tvingades söka oss in på torra land genom att klättra över en brant klippa”, berättar missionären.

Strapatserna var emellertid mödan värd, för på platsen som inuiterna hade pekat ut hittade Egede ruinerna av flera större byggnader. Vissa murar stod kvar och stenarna var ”mycket välproportionerade och jämna”. En bit bort låg en särskilt imponerande ruin.

Biskopsstav och skeletthand

Hans Egede hoppades hitta en dyrbar biskopsstav av valrossbetar eller biskopens guldring. Det fyndet gjordes dock först många år senare, i en kyrka 15 kilometer från bygden Hvalsø.

© Christian Bickel

”Byggnaden har utan tvivel varit en kyrka, för det fanns en stor grund av stenar, 48 alnar lång (30 meter, red.) och 36 alnar bred (22,6 meter, red.). Det råder inga tvivel om att detta är våra gamla norska kristnas arbete”, skrev Egede entusiastiskt.

Dessvärre kunde expeditionen inte fortsätta längre. Männen befann sig över 45 mil från Håbets Ø, de hade oroväckande lite proviant och det var nu i slutet av augusti. Hösten närmade sig och männen ville ta sig hem i säkerhet. En motsträvig Egede tvingades ge med sig.

Allt var emellertid inte förlorat. På vägen hem lade Egede ett par dagar senare till nära den plats där staden Qaqortoq (Julianehåb) i dag ligger.

”Grönländarna kallade det Kakoktok och det var en mycket helig plats och en gräsäng”, berättar Egede.

Där såg han en särskilt välbevarad ruin av en kyrka byggd av stora, platta stenar.

Gravarna som Hans Egedes män hittade innehöll inga uppseendeväckande fynd.

© Nationalmuseet

Egede fick sina män att gräva efter spår av nordborna, men de hittade bara ben och lerkrukor som de inte kunde datera. Platsen som de grävde ut var faktiskt Österbygden. Det förstod dock inte Egede, som hela tiden var övertygad om att Österbygden måste ligga på östkusten.

Mitt i den bitande kölden i februari månad rodde han återigen ut, nu till Kangerlussuatsiaq Fjord (Evighetsfjorden). I mars fick emellertid en hård, nordlig vind och kraftigt snöfall honom att vända om. Trots att Egede fortfarande var övertygad om att det fanns nordbor på Grönland tvingades han inse att han nog aldrig skulle hitta dem. För det var landet alldeles för stort och naturen alltför vild.

Språkförbistring väckte munterhet

I brist på nordbor att omvända kastade sig Egede i stället över uppgiften att förkunna kristendomen för inuiterna. Hans besvikelse ersattes snart av en iver att omvända sälfångarna, som tillbad andar, bar amuletter och rådfrågade andebesvärjare. Det visade sig dock vara en svår uppgift.

Ingen av missionens deltagare kunde inuiternas språk och inuiterna hade bara lärt sig några enstaka europeiska ord för att kunna bedriva handel med nederländska valfångare. Deras ordförråd lämpade sig följaktligen bättre för att beskriva valrosständer och späck än frälsning och den heliga Anden.

Egede predikade när han besökte inuiternas boplatser och försökte efter bästa förmåga översätta Bibelns ord. Trots sina goda avsikter möttes han ofta av skratt. Egede visste till exempel att grönländarna varken kände till bröd eller spannmål. Bönen Fader vår och formuleringen ”vårt dagliga bröd giv oss idag”, sa dem ingenting.

Hans Egede missionerade i inuiternas gemensamma hus, bland ammande kvinnor, halvnakna män och nedlagt jaktbyte.

© Aron fra Kangeq

I stället försökte han med mamaq, ett ord som han ofta hört användas i samband med måltider. Ordet möttes emellertid av munterhet. Det betydde nämligen inte mat, utan något i stil med ”O, vad gott!”

För att underlätta missionsarbetet började Egede lära inuiternas barn danska. Tanken var att vissa av barnen med tiden skulle bli missionärer. År 1725 döpte han det första grönländska barnet, som fick sitt namn efter kungen, Christian Frederik.

Svält gjorde männen svaga

Medan missionsarbetet gav visst resultat gick det sämre med affärerna som skulle skaffa missionen de intäkter som behövdes för att kunna köpa förnödenheter i Danmark. Handeln gick trögt.

Anne Christine, det andra av Håbets försörjningsfartyg, tvingades segla hem till Bergen med bara en halv tunna späck i lasten. Inuiterna, som var vana vid att handla med nederländska valfångare, hade i regel redan sålt sina fångster till nederländarna när danskarna kom.

Från år 1719 ägnade nederländare sig åt intensiv valfångst utanför Grönland. De bytte även till sig pälsar av inuiterna och jagade säl och isbjörn när tillfälle gavs.

© Bridgeman Images

På vintern hotade hungern Egedes koloni. Maten utgjordes huvudsakligen av sälkött, om det över huvud taget fanns någon att få. Den dagliga skvätten välling dövade bara den värsta hungern. Folk var så försvagade att de bara orkade ro en timme i taget innan de tappade årorna, skrev Egedes son.

En dag fick sig emellertid kolonisatörerna en riktigt festmåltid: en kaskelothjärna.

”Det utpressade tranet använde vi i stället för smör till sälköttet och till att steka pannkakor av det lilla rågmjöl vi hade kvar”, skrev en nöjd Egede.

Prästen försökte desperat köpa lite proviant av nederländarna, men de kunde eller ville bara undvara små mängder. Maten behövde därför ransoneras så kraftigt att grynen till vällingen till slut vägdes på silvervåg. Endast det absolut nödvändiga användes.

Brist på krut och kulor hindrade männen från att ge sig ut på jakt. Ankomsten av ett fartyg med förnödenheter hemifrån räddade i sista stund alla från att dö. Svårigheterna var dock långt ifrån över.

De nya kolonisatörerna var dömda soldater som togs från skampålen, tvingades gifta sig och seglades till Grönland.

© United Archives/Getty Images

Straffångar skulle kolonisera Grönland

Under de första sex åren av Hans Egedes mission fanns det bara 25 bofasta danskar på Grönland. År 1727 mångdubblades antalet när kungen försökte skynda på koloniseringen genom att tömma ett av Köpenhamns tukthus.

År 1727 gick Bergenskompagniet, som ansvarade för handeln med Grönland, i konkurs. Efter det tog danska staten under kung Fredrik IV över bolagets monopol. Året därpå sände kungen ut en expedition för att kolonisera ön Nipisat nära Evighetsfjorden.

Kolonin skulle fungera som både handels- och missionsstation samt ha ett fort, bland annat till skydd mot härjande nederländska valfångare. Expeditionen leddes av Claus Enevold Pors, Grönlands nyutnämnde guvernör. Med sig hade Pors förutom sina soldater tolv manliga straffångar.

Före avresan från Danmark hade straffångarna tvingats gifta sig med tolv kvinnor från tukthuset Spindehuset i Köpenhamn. Vem som skulle gifta sig med vem avgjordes av lotten och bröllopen stod i Holmens Kirke i Köpenhamn. De äkta paren skickades med Hans Egedes ord ut ”i den goda avsikten att befolka landet och upprätta kolonier”. Inget gick emellertid som planerat.

De äkta paren och barnen, som snart blev ett resultat av giftermålen, inkvarterades på vintern på expeditionens fartyg, där de frös något fruktansvärt. Lunginflammationer grasserade och under den första vintern dog hälften av kolonisatörerna.

De som överlevde fick nya äkta hälfter sända till sig, men det blev inte lyckosamt, bland annat för att straffångarna slogs, drack och bytte fruar, aktiviteter som gjorde det svårt för de vuxna att ta hand om sina familjer och att fungera som goda förebilder för de grönländska undersåtarna.

År 1727 gick Bergenskompagniet i konkurs, varefter Fredrik IV tog över handeln med Grönland. För Egede gjorde kungens engagemang ingen större skillnad. Naturen var och förblev den värsta motståndaren.

På vintern 1730 sjönk temperaturen till runt minus 40 grader. När vågorna bröts mot kusten blev det brusande havet till små isnålar som genomborrade allt.

”Under dessa dagar var det en så extraordinär frost att det franska brännvinet frös i flaskan som stod i ett hus som inte var uppvärmt”, skrev Egede i sin dagbok.

Familjen saknade alltid ved, så temperaturen inne i rummen var inte mycket högre än den var utomhus. Dottern Kirstine berättade att när någon spillde kokande vatten på ena sidan av bordet ”frös det genast till is där det rann”.

Samma vinter dog kung Fredrik. Danmarks nye kung, Kristian VI, befallde att alla danskar på Grönland skulle återvända hem. Det var kungen som stod för kostnaderna att ha en garnison soldater på Grönland till skydd för missionärerna och han ansåg uppenbarligen att det var slöseri med pengar. Endast familjen Egede tilläts stanna kvar ytterligare en vinter.

Brännvin bröt isen och gav Hans Egede en chans att sprida Bibelns ord bland grönländarna.

© Shutterstock

Alkohol uträttade mirakel

Till en början var Grönlands inuiter inte intresserade av att byta ut sina andebesvärjares trolldom mot Bibelns ord, men så fick Hans Egede hjälp från oväntat håll.

På 1730-talet låg en grönländsk man på sitt yttersta när han fick smaka lite alkohol av en dansk. Dessförinnan hade inuiterna hållit sig undan brännvinet, eftersom de märkt hur ostadiga på benen de europeiska sjömännen blev av det.

Den sjuke mannen, som överraskade alla med att tillfriskna, förklarade att han var färdig med andebesvärjarna. I danskarnas brännvinsflaska hade han hittat något mycket bättre.

Ryktet om botemedlet spreds snabbt till den omgivande bygden och snart började grönländarna byta pälsverk och kött mot alkohol.

Brännvinet botade inte bara sjukdomar, utan upphävde även svartkonst och hjälpte kvinnor genom svåra förlossningar, menade grönländarna. Den nya synen på alkohol gjorde befolkningen mer välvilligt stämd mot danskarna och underlättade Hans Egedes missionsarbete.

Från 1750-talet fick dock missbruk och beroende kolonialmakten att införa begränsningar och förbud mot alkoholförsäljning till inuiterna. Dessa regler upprätthölls i varierande grad tills år 1955.

”För mig var det mycket sorgliga nyheter och det gjorde mig ont i hjärtat på ett sätt som inget annat i denna värld kunde ha gjort. All den klokhet och allt det hårda arbete vi lagt ner på att undervisa dessa stackars oupplysta människor var nu till intet och förgäves”, skrev missionären bittert.

Tusentals dog i smittkoppor

Egedes envisa krav på att få stanna kvar på Grönland gjorde kungen så pass konfys att en spion år 1732 fick i uppdrag att ta reda på ”hur det kommer sig att prästen och hans fru håller fast vid det där och år efter år ägnar det så stor möda, och till och med har spenderat det mesta av sina pengar på detta värv”.

Spionen lyckades inte ge något svar på kungens frågor, men tursamt nog för Egede beslutade kungen följande vår att missionen skulle få fortsätta. Det kom till och med tre missionärer som skulle hjälpa Egede. Fartyget förde dock inte enbart med sig medhjälpare. Med ombord fanns även smittkoppor.

Tupilaker var andar som inuiterna ansåg gav dem styrka. Skräckinjagande statyetter av det här slaget kunde även användas för att nedkalla olyckor över fiender.

© Bridgeman Images/Ritzau Scanpix & Library of Congress

Hans Egede hotade schaman till livet

Vid Hans Egedes ankomst hade grönländarna en naturreligion som bland annat beskrev människan och naturen som en fysisk och andlig enhet. Uppgiften att sammanföra de båda världarna, den fysiska och den andliga, tillföll angokuterna, schamanerna eller andebesvärjarna.

Angokuterna kunde frammana hjälpandar och utföra magi. Vissa hävdade till exempel att de kunde göra sig osynliga. Angokuter utövade även naturmedicin och vårdade därför de sjuka.

Hans Egede avskydde schamanerna, som hindrade kristendomens utbredning. Missionären kallade deras metoder för ”aperi”. Andebesvärjarna svarade med att håna danskarna. De hävdade att danskarna var maktlösa inför Grönlands starka krafter.

En andebesvärjare påstod till exempel att han låg bakom en rad dödsfall som drabbade Godthåb på vintern 1728–29. Hans Egede höll sig inte heller för god att fara ut i hotelser. När en andebesvärjare en dag utmanade missionären till att frammana djävulen för att därefter håna prästen när djävulen inte visade sig, tappade Egede besinningen.

”För att få dem att upphöra med sina dåliga vanor och sluta vara så motvilliga, hotade jag dem med att när det en dag kommer många människor från vårt land kommer de att döda alla som beter sig illa och bespottar Gud”, skrev prästen i sin dagbok.

Med skrämmande hastighet spreds en epidemi längs Grönlands kust. Egede uppskattade att omkring 4 000 av en befolkning på 12 000 dog innan epidemin ebbade ut. Bland de döda fanns Christian Frederik, den förste inuiten som Egede döpte.

Förlusten skulle inte bli Egedes sista. Under epidemin hjälptes han och Gertrud åt att vårda de sjuka. Arbetet slet så mycket på hustrun att hon slutligen blev sjuk av utmattning. Den 21 december 1735 slöt Gertrud sina ögon för sista gången. En förkrossad Egede lät snickra en särskild kista, så att han kunde ta med sig hennes kvarlevor tillbaka till Danmark. Den 9 augusti 1736 tog han farväl av Grönland.

En dryg månad senare anlände missionären till Köpenhamn. Väl i Danmark plågades Egede av tunga tankar. Särskilt stor skuld kände han för smittkoppsepidemin.

”Jag trodde mig ha kommit till landet för deras frälsnings och salighets skull, men det ledde bara till undergång och fördärv”, skrev han nedslaget.

De många dödsfallen bland inuiterna plågade Hans Egede. Han ville föra Guds ord till dem, men i stället gav han dem smittkoppor.

© The Granger Collection/Ritzau Scanpix

Snart kom emellertid Egede på fötter igen. År 1737 startade han ett seminarium för att utbilda missionärer till tjänsten på Grönland. Han skrev även böcker, dels om sina upplevelser, dels om inuiterna. År 1740 fick Egede hederstiteln biskop av Grönland.

Från år 1750 till sin död 1758 bodde han hos sin dotter i Stubbekøbing på den danska ön Falster. Missionären, som inte hittade några vikingar att omvända, men kristnade Grönlands inuiter, blev senare känd som ”Grönlands apostel”.