Gummibaronen förlorade allt i Amazonas

Av lokalbefolkningen hade Fitzcarrald fått veta att floden på andra sidan bergsryggen kunde vara en genväg. Den förband eventuellt Amazonas norra och södra del, vilket i så fall skulle förkorta gummitransporten med flera veckor och halvera omkostnaderna. Det var något som bara måste undersökas.

Fitzcarrald lät montera isär sin 30 ton tunga flodångare Contamana och såg till att delarna släpades över krönet av drygt 300 infödda. På andra sidan monterade de mödosamt ihop fartyget igen, så att gummifabrikanten kunde fortsätta sin utforskning.

Det var denna envishet som hade gjort Carlos Fitzcarrald till en av Perus rikaste män. Trots att upptäckten av genvägen gav honom nationens erkännande – området fick senare namnet Istmo de Fitzcarrald – var lyckan nyckfull. Endast två år efter den epokgörande upptäckten låg gummibaronen död på bottnen av en flod i Amazonas.

Anklagad av armén för spionage

Carlos Fitzcarrald föddes 1862 i det peruanska höglandet med det borgerliga namnet Isaías Fermín Fitzgerald. Han var den äldste sonen till en irländsk-amerikansk sjöman och en peruansk kvinna och skickades till en fin skola i huvudstaden Lima.

Hans studier fick emellertid ett abrupt slut 1879, då fadern plötsligt dog och familjen inte längre hade råd att betala för hans utbildning. Samtidigt utbröt det så kallade salpeterkriget mellan Chile på ena sidan och Bolivia och Peru på den andra. Konflikten gällde salpeterfyndigheterna i Atacamaöknen.

Sjuttonårige Isaías anmälde sig till den peruanska armén, men anklagades för att vara chilensk spion, förment för att han inte hade några identitetshandlingar och bar med sig några av faderns gamla sjökort.

Båda dessa saker verkade misstänkta, så Isaías dömdes till döden av en militärdomstol. Som tur var för den unge mannen dök en missionär från hans hemtrakter upp och gick i god för honom.

Om det var den här upplevelsen som fick Isaías att fly in i djungeln är ovisst. Säkert är dock att det dröjde närmare tio år innan han dök upp igen, då i djungelstaden Iquitos, där han gick under namnet Carlos och hade ändrat sitt irländska efternamn till det mer spanskklingande Fitzcarrald.

Högtravande tal från balkong

Vid 26 års ålder hade Carlos Fitzcarrald år 1888 blivit en av de största gummiproducenterna vid Ucayali, ett av Amazonflodens största biflöden. Beroende på vem man frågade var han antingen en visionär affärsman som förde välstånd till ett avlägset hörn av djungeln eller en brutal tyrann som förslavade ursprungsbefolkningen och inte drog sig för att begå mord.

Huvudpersonen själv hyste dock inga tvivel om sina förtjänster. En kort tid före sin sista expedition höll Fitzcarrald ett tal från balkongen på sitt palats, där han lyfte fram sina goda avsikter: ”Kära medborgare, ni ledsagar mig på den största utforskning som gjorts av vårt land på senare tid. Vi ger oss inte bara ut på nya äventyr under den peruanska nationens flagga. Vi gör det för att föra världen närmare detta fruktbara land. Peru flödar över av mjölk och honung och all världens människor kan finna lyckan här.”

Regnskogens infödda folk gav han löftet att ”som en god och rättvis far föra er in i solens rike och ge er krut och kulor, så att ni kan jaga skogens djur. Vi måste arbeta outtröttligt för att lyckas med denna mission. Låt oss sätta i gång!”

Hela världen behövde gummi

Det är inte svårt att förstå Fitzcarralds fixering vid naturgummi, ett material som framställs av den vita saft som tappas direkt från gummiträdets bark. Saften fick snart namnet ”det vita guldet”.

I slutet av 1800-talet gick det att tjäna enorma summor på det nya undermedlet, som den industrialiserade världen efterfrågade i stor mängd. Materialet användes bland annat vid tillverkning av bildäck, kabelisolering och gummistövlar. Den stora avsättningen ledde till en formlig gummiboom i Peru. När den var som störst utgjorde gummi 18 procent av landets totala export och var därmed en av Perus viktigaste inkomstkällor.

Gummit satte för första gången Amazonas i världens strålkastarljus som något annat än en exotisk djungel. Efterfrågan på ”det vita guldet” var ett gyllene tillfälle för affärsmän som Carlos Fitzcarrald, men även för lokalbefolkningen. De var inte längre bara ”vildar” i regnskogen, utan handelspartner med en värdefull vara att erbjuda.

Dessvärre hade ursprungsfolken ingen uppfattning om ekonomi och rättvisa löner, vilket gjorde det enkelt för Fitzcarrald att utnyttja dem som billig arbetskraft. Han hade visserligen rykte om sig att stå på god fot med lokalbefolkningen – trots sitt helskägg och sina europeiska kläder kallades Fitzcarrald för ”den vite indianen” – men ögonvittnen berättade om hans brutalitet.

Lokal arbetskraft för småpengar

Det råder inga tvivel om att Carlos Fitzcarrald fick blod på sina händer i jakten på gummi, men det gällde alla i branschen. I vissa fall råkade han i öppen konflikt med fientligt sinnade infödda. Som landsmannen Zacarías Valdez, som arbetade för Fitzcarrald, skrev i sina memoarer: ”Vi utkämpade våldsamma strider och orsakade vildarna så svåra förluster att de tvingades dra sig tillbaka.”

Valdez beskrev också hur Fitzcarrald organiserade straffexpeditioner med uppemot 800 man i kanoter. Beväpnade med gevär slaktade de hela byar.

Enligt Valdez planterade Fitzcarrald vid ett tillfälle den peruanska flaggan efter ett angrepp och döpte en nyupptäckt flod till Colorado (”röd” på spanska) ”efter allt blod som färgat floden röd”.

Fitzcarrald lockade med sig hundratals infödda på sina expeditioner, men först var de tvungna att skriva under ett kontrakt där det stod att de själva skulle bekosta all utrustning och mat. Utgifterna var mycket högre än männens intäkter, så de blev i själva verket Fitzcarralds slavar.

Video: Se scenen i filmen Fitzcarraldo där de infödda drar fartyget över krönet.

Djungeln ger, djungeln tar

När Fitzcarrald år 1895 kom till området mellan floderna Urubamba och Madre de Dios fick han sina infödda slavar att släpa expeditionens flodångare över land. Hans upptäckt av området betraktades av dåtidens experter som epokgörande. Gummiutvinningen i den delen av Peru, som Brasilien för övrigt också gjorde anspråk på, var avgörande för landets ekonomi.

Upptäcktens betydelse underströks ytterligare av Fitzcarralds ambition att bygga en järnväg som skulle förbinda de båda flodsystemen. Det var detta projekt han var i färd med att genomföra när olyckan var framme den 9 juli 1897.

Fitzcarrald och en boliviansk affärspartner seglade med flodångaren Adolfito på Urubamba med en last räls till järnvägen när rodret gick sönder och fartyget gick på ett klipprev. Ingen ombord överlevde förlisningen. Fitzcarralds lik, som slukades av vattenmassorna, hittades först flera dagar senare. Han blev inte mer än 35 år och lämnade efter sig en hustru och fyra barn.

Det dödliga haveriet chockade den peruanska allmänheten, och för landets gummiindustri innebar Fitzcarralds död början på slutet.

Britterna tar över gummimarknaden

Gummiboomen i Peru var över nästan lika snabbt som den uppstått. Den brittiske upptäcktsresanden Henry Wickham lyckades nämligen stjäla frön från Amazonas gummiträd och smuggla dem till plantager i Sydostasien, och redan vid sekelskiftet hade det sydamerikanska gummit konkurrerats ut av britterna.

Gummiboomen lämnade emellertid efter sig tydliga spår i Peru, framför allt i Iquitos, landets största stad i Amazonas, där invånarantalet exploderade från 500 i mitten av 1800-talet till över 7 000 år 1912.

I stadens centrum kan man fortfarande beskåda gummibaronernas palats i rokokostil med importerat kakel från Europa samt ett hus i järn, ritat av självaste Gustave Eiffel.

Det var gummibaronernas fixering vid europeisk kultur och deras huvudlösa import av allt från silverartiklar till opera som 80 år senare inspirerade den tyske regissören Werner Herzog till att spela in Fitzcarraldo. Filmen, som inspirerades av verklighetens Carlos Fitzcarrald, har både kallats världens mest ambitiösa filmprojekt och historiens mest vansinniga. Som Herzog sa: ”Det är en märklig historia, lite som Sisyfos. En historia om den omöjliga utmaningen.”