Myten om Eldorado föddes i indianritual
1500: ”Prinsen går alltid omkring täckt av ett fint lager guldpuder. Han anser att ingenting annat är lika vackert. Guldplåtar, som andra härskare bär, vore för primitivt och ordinärt. Men att täcka sig med guldpuder är exotiskt, ovanligt och mer kostsamt – varje kväll tvättar prinsen av sig guldpudret och tar på sig nytt nästa morgon.”
Så berättade de första spanska upptäckarna om ”El Hombre Dorado”, den gyllene mannen.
”Den gyllene mannen” var en del av en religiös ritual som utfördes vid speciella tillfällen.
Berättelsen kom snart att handla om prinsens omåttligt rika stad Eldorado.
Det fanns en folkstam som täckte sin hövding med guldpuder vid särskilda tillfällen.
Ritualen övergavs dock år 1500 eftersom den blev för dyr, men européerna fortsatte att drömma om staden av guld.
Och när de inte hittade den, letade de vidare på ett annat ställe.
Ehinger var den förste europé som gav sig iväg för att finna Eldorado. Det blev hans död.
Tysk trånade efter guld
1529: När den unge tyske conquistadoren Ambrosius Ehinger gav sig iväg för att finna Eldorado hade han hört att staden skulle ligga bakom en stor höjd i väster.
Ehinger, som var guvernör i Lilla Venedig i nuvarande Colombia och Venezuela, hade fått höra berättelsen om Eldorado under en expedition tre år tidigare.
Den gången hade han plundrat regionens folkstammar på 300 kilo guld, men Ehinger ville ha mer. Nu gav han sig ut med hundra man för att hitta Eldorado.
När expeditionen kom till Anderna menade Ehinger att Eldorado måste ligga på den andra sidan. Männen började klättra.
Därmed blev Ehingers följe de första européer som besteg Andernas östra sida. Den extrema kölden visade sig snart bli dödlig.
Bara 50 man, bland andra Ehinger själv, överlevde den svåra bergsbestigningen, och männen tvingades inse att det gyllene riket inte fanns där de hade hoppats.
De överlevande vände hemåt, men under hemresan träffades Ehinger i halsen av en indiansk giftpil och avled tre dagar senare.
Conquistador fann muiscafolket
1536: Spanjorerna hävdade att Eldorado beboddes av muiscafolket; det var deras ritual att täcka hövdingen med guldpuder som hade lett till myten om den gyllene staden.
År 1536 skickade den spanska kolonin Santa María de la Antigua ut en expedition, ledd av conquistadoren Gonzalo Jiménez de Quesada.
Quesada blev den förste europé som kom i kontakt med muiscafolket, men han insåg snabbt att det enda de hade gott om var salt och potatis.
Expeditionen fann dock en rik grannby och därifrån stal de 100 kilo rent guld, 2 000 smaragder och en mängd guldföremål.
Trots att det inte fanns något som tydde på att staden existerade ägnade Quesada resten av sitt liv åt att söka efter Eldorado.
Quesada gjorde åtskilliga försök att hitta Eldorado.
Psykopat på skattjakt
1541: Den mest katastrofala jakten på Eldorado leddes av den sadistiske conquistadoren Gonzalo Pizarro.
Av expeditionens 200 soldater och 4 000 infödda överlevde knappt 150 – och de kom hem tomhänta.
Under sin resa torterade Pizarro åtskilliga indianer för att tvinga dem att berätta var Eldorado fanns.
Conquistadorens klassiska järnhatt
Pansaret gav conquistadorerna en stor fördel i kampen mot lokalbefolkningen.
Den karaktäristiska metallhjälmen, som kallades morión, blev vanlig i mitten av 1500-talet.
Kammen högst upp gav ett extra skydd.
Eldorado kostade Raleigh huvudet
1595-1616: År 1592 kom den engelske äventyraren Walter Raleigh över en spansk beskrivning av en gyllene stad i Guyana i norra Sydamerika.
Raleigh tvivlade aldrig på att historien var sann.
Dessutom trodde han att Eldorado inte bara var en stad, utan ett helt imperium – inte olikt aztekernas och inkaindianernas storslagna riken, som Englands ärkefiende Spanien erövrat.
Walter Raleigh tvivlade aldrig på att det fanns ett extremt rikt imperium någonstans i Guyana.
Raleigh var drottning Elisabet I:s gunstling och år 1595 gjorde han, med drottningens stöd, sin första resa till Guyana.
Han hittade inget guld och expeditionen måste vända om på grund av vädret.
Men Raleigh ansåg att han bara varit några dagsresor från sitt mål, och återvände till England, stärkt i sin övertygelse:
”Denna strålande triumf kommer att överglänsa den spanska nationens samtliga erövringar”, lovade Raleigh och skrev att Eldorados upptäckare skulle mötas av ”fler rika och vackra städer, fler tempel med gyllene gudabilder, fler gravar fyllda med skatter” än Cortés och Pizarro hade hittat i Mexiko och Peru.
Sydamerikas verkliga skatter
Blev ovän med kungen
När drottning Elisabet dog år 1603 föll Raleigh i onåd hos landets nye regent, Jakob I. Raleigh misstänktes för en komplott mot kungen och fängslades. Inte förrän år 1616 tilläts han göra en ny resa till Guyana.
Expeditionen blev en katastrof och Raleigh bröt ett fredsavtal med Spanien då hans män angrep en spansk utpost.
Hovets tålamod tog slut och den 29 oktober 1618 blev Raleigh halshuggen.
Jivarofolket var huvudjägare och fruktade av nybyggarna.
Indianer släckte européernas törst med flytande guld
1599: Jakten på Eldorado och européernas omättliga guldmani blev ödesdiger för många indianstammar.
Imperier föll samman och européernas sjukdomar orsakade våldsamma epidemier med ett enormt antal döda bland lokalbefolkningen.
Några guldjägare försökte hålla sig på god fot med indianerna, men de allra flesta drog sig inte det minsta för att plundra indianernas hemtrakter och ta dem som slavar.
Indianerna kunde dock hämnas genom att angripa expeditionerna, eller genom större, organiserade försök att jaga bort européerna.
År 1599 angrep till exempel en jivaro-armé nybyggarkolonier i Ecuador och dödade upp-emot 25 000 personer.
Enligt några historiska källor släckte jivarokrigarna guvernörens guldtörst en gång för alla genom att hälla flytande guld i munnen på honom.
Humboldt hittade inte Eldorado, men väl en mängd växter och ett rikt djurliv.
Vetenskapsman avfärdade Eldorado
1799: Den tyske naturvetenskapsmannen Alexander von Humboldt reste till Sydamerika år 1799, bland annat för att undersöka om myten om Eldorado var sann.
Efter fem års metodiskt sökande drog Humbolt slutsatsen att staden var påhittad.
Å andra sidan hittade han Guatavitásjön där muiscahövdingen sköljt av sig guldpudret.
Skatter på sjöbotten
Många skattletare har försökt dränera Guatavitásjön i jakten på det guld som muiscafolkets hövding enligt legenden sköljde av sig i sjön varje dag.
År 1912 tömde ett brittiskt bolag sjön på vatten, men lyckades inte nå botten på grund av gyttja och slam. De fann bara en mycket liten mängd guld.
Sedan 1965 är det förbjudet att leda bort vatten från sjön.
Ett guldföremål från muiscafolkets område föreställer ritualen med guldkungen.
Galen överste på vansinnesuppdrag
1925: Trots alla misslyckade expeditioner genom historien meddelade den berömde brittiske översten och upptäcktsresanden Percy Fawcett år 1925 att han ansåg sig kunna finna en stad med enorma rikedomar i Sydamerikas djungel: han kallade staden för Z.
”Z – vårt främsta mål – ligger i en dal, omkring 10 miles (16 km, red:s anm.) bred, och staden ligger på en höjd mitt i den.
Husen är låga och saknar fönster, och där finns ett pyramidformat tempel”, skrev äventyraren, som i övrigt var snål med information om Z.
Men han var helt övertygad om att expeditionen skulle bli en succé:
”Vi ska komma tillbaka, och det vi letar efter ska vi ha med oss”, var hans sista ord till det massiva pressuppbåd som slutit upp inför expeditionens avfärd.
Den brittiske upptäckaren Percy Fawcett var sin tids typiske äventyrare: modig, hårdför och påläst.
Fawcett var inte vilken lycksökare som helst. Den 57-årige översten hade redan genomfört sju expeditioner i Amazonas djungel.
Han hade dessutom ägnat åratal åt att samla bevis för att Z existerade, bland annat genom att gräva efter arkeologiska lämningar, studera gamla texter och intervjua traktens indianfolk.
Med sig på expeditionen hade Fawcett sin vuxne son Jack och dennes bäste vän. Översten hävdade att en liten grupp med täta band mellan medlemmarna var den optimala sammansättningen.
Hundra frivilliga dog
Expeditionen skickade meddelanden hem med indianska budbärare.
Men efter fem månader upphörde plötsligt rapporterna, och allmänheten började undra.
Några år efter Fawcetts försvinnande skickades den första expeditionen ut för att leta upp honom.
Mer än 20 000 frivilliga anmälde sig, och snart sökte expeditioner från Tyskland, Italien, Ryssland och Argentina efter Fawcett.
Hittills har mer än hundra personer mist livet i försöken att ta reda på vad som hänt Fawcett, men ännu så länge är det ingen som vet.
År 1951 hävdade en expedition att man hittat Fawcetts kvarlevor. Tester visade dock att benen inte var Fawcetts.
Teorier om Fawcett- expeditionens försvinnande
Än i dag går det rykten kring Fawcetts öde. Några av de mest populära teorierna är att ...
Mystisk civilisation ger myten nytt liv
I dag: Trots otaliga expeditioner har ingen någonsin hittat Eldorado. Men år 2010 avslöjade flygfoton att det faktiskt har funnits en högt utvecklad stad i gränstrakten mellan Brasilien och Bolivia – där många äventyrare varit och letat.
Arkeologerna har funnit spår efter mer än 200 byggnader och många fler kan ligga dolda i marken.
De äldsta byggnaderna är drygt 2 200 år gamla, och de nyaste kan dateras till år 1253 då staden hade uppemot 60 000 invånare – fler än de flesta europeiska medeltidsstäder.
Fyndet är en av många arkeologiska upptäckter som visar att regnskogen i Amazonas haft jättestäder och varit hemvist för uppemot sex miljoner människor före år 1600.
Konturerna avslöjar att det finns rester av byggnader nere i marken.
Mer än 99 procent av dem har dött i omfattande epidemier av sjukdomar som de första européerna förde med sig till Sydamerika.
På några decennier förvandlades hela civilisationer till spökstäder som med tiden slukades av djungeln.
Kanske var Eldorado en av dem.
