Fridtjof Nansen: Tre års kamp mot isen

Den norske expeditionsledaren Fridtjof Nansen tvekar. Han vet inte exakt var han och de tolv besättningsmännen befinner sig.

Få människor har seglat i dessa farvatten tidigare och både dimma och is försvårar seglatsen. Dessutom är sjökorten ytterst bristfälliga och direkt vilseledande. Flera öar finns helt enkelt inte med.

”Kan det vara den ryska kartans (…) ö Tajmyr som vi seglar längs med nu?”, frågar sig Nansen tvivlande i sin dagbok den 28 augusti 1893.

Han befinner sig ombord på expeditionsfartyget Fram som rör sig österut längs den nordsibiriska kusten.

Manskapet tjänstgör i skift för att kunna spana ordentligt från utkikstornet i stormasten 32 meter över havsytan. Det gäller att manövrera skeppet rätt mellan det ryska fastlandet på styrbords sida och packisen på babords.

Fram fortsätter österut till ön Bjelkov. Härifrån styr Nansen rakt norrut i isfria farvatten. Men den 20 september är det slut. Plötsligt går en stöt genom skeppet.

”Just som jag klockan 11 i förmiddags satt och såg på kartan och tänkte­ att nu hade mitt tålamod tagit slut, 78:e breddgraden var snart nådd, så vände det och jag sprang ut. Rakt föröver låg iskanten bred och tät, och lyste upp i dimman. Som i ett slag hade den kastats tvärs framför oss.”

Fram har mött den ogenomträngliga packisen och kan inte segla längre norrut.

Nansen beslutar sig för att förtöja skeppet vid ett stort isflak. Snart har Fram frusit fast. Nu har besättningen tre år som isens fångar framför sig.

Redan efter några dagar stöter expeditionsdeltagarna på en av Ishavets faror. I början av oktober håller tre besättningsmedlemmar på att ställa upp ett tältobservatorium på isen, cirka hundra meter från skeppet.

Plötsligt överraskas de av en isbjörn. Männen flyr tillbaka till skeppet och därifrån kommer Nansen till deras undsättning med ett gevär.

”– den (björnen, red.) for med väldiga språng efter de flyende. Då fick den syn på mig och ställde sig förvånat upp som om den tänkte: 'Vad är nu det där för ett kryp?' Till slut vred den lite på huvudet och jag skickade en kula i halsen på den. Utan att röra en lem segnade den ner”, skriver Nansen i sin dagbok.

Nu har besättningsmedlemmarna fått sig en varning och i fortsättningen lämnar de aldrig båten utan vapen.

Det är den första skruvningen, när vind och strömmar pressar isflak mot och över varandra – men det är inte den värsta.

Under senare skruvningar skälver Fram så våldsamt att manskapet mitt i den bistra polarvintern förbereder sig för att lämna skeppet på det tillfrusna, arktiska havet – flera hundra kilometer från land.

Skrovet är byggt av tunga ekplankor och borde kunna stå emot trycket men i all hast flyttar man ändå ut bagage och förnödenheter på isen.

På natten sover besättningen med kläderna på och dörrarna öppna så att de snabbt kan ta sig ut. Men ännu en gång visar Fram prov på sin enorma styrka.

Skeppet står emot trycket – och man­skapet kan leva ett behagligt liv med rimlig arbetsbelastning, mycket vila och god mat.

Redan före avresan insåg Nansen att de största hoten mot de tretton männen kunde vara mörker och tristess.

Därför har skeppet en större samling böcker och männen försitter inte ett enda tillfälle att ha fest.

De vetenskapliga undersökningarna ger resultat. Mätningar med lodlinan visar havsdjup på 1 500–4 000 meter och en bottentemperatur över fryspunkten.

I och med det har expeditionen motbevisat den allmänna uppfattningen att Ishavet är grunt och kallt.

Men månaderna går och frustrationen växer eftersom skeppet inte rör sig mot polen så som Nansen har förutspått.

Den stora faran är att det kommer att bli omöjligt för dem att hitta tillbaka till Fram och att de i stället får ta sig hem själva.

I okänd terräng mellan isberg och vakar måste de hitta ögruppen Frans Josefs land, Svalbard eller Grönland för att komma hem.

Nansen håller tills vidare sina tankar för sig själv. Först vill han se hur långt skeppet kommer under sommaren.

Den rastlöse norrmannen håller ett vakande öga på isen. Dagligen är han ute på skidor. Han tränar med hundsläden och lär sig att styra hundspann medan han blir allt mer säker på sin sak.

De tillverkar också skidor med spetsar i båda ändarna så att polarfararna kan fortsätta även om en skidspets skulle gå av. Och sist men inte minst bygger besättningen slädar och kajaker som behövs om polarfararna stöter på öppet vatten.

I mars 1895, när Fram passerar 84° nordlig bredd är allt klart. Nansen är nervös. Han har tidigare kastat sig in i äventyr utan någon väg tillbaka. Men nu är det som om ansvarets känns tyngre.

”De senaste nätterna har jag inte krupit till kojs före klockan halv fyra eller halv fem på morgonen. Det var ju inte bara allt det som vi ska ha med oss som skulle tas om hand. Utan skeppet ska lämnas, kommandot och ansvaret läggas i någon annans händer. Ingenting får förbises av allt det som de som lämnas kvar måste sätta sig in i – de vetenskapliga observationerna ska ju fortsätta som de har skötts hittills, iakttagelser av alla slag ska göras och så vidare”, anförtror Nansen sin dagbok kort innan färden inleds.

Provianten håller på att ta slut och Nansen vet inte var de är. Han kan inte förstå att de inte har stött på land än.

Den 24 juli får dock Nansen syn på en svart strimma tvärs över horisonten: ”Ju längre jag tittade på denna strimma och denna dimbank, desto mer misstänkt verkade det, tills jag måste sträcka mig efter kikaren. Inte förrän jag riktat den mot det svarta, slog det ned som en blixt att det måste vara land, och att det inte ens var långt borta! (…) En överväldigande glädje kom över oss båda”.

Nansen och Johansen har siktat ön Torup och de ställer in sig på att övervintra på ön. De kommer inte att hinna hem i år.

Med hjälp av enkla verktyg, bland annat en skidstav, en spade tillverkad av skulderbladet från en valross och en hacka av en valrosstand, bygger norrmännen en primitiv övervintringshydda.

Den har visserligen ståhöjd, men är bara 2 meter bred och 3,4 meter lång. Området vimlar av valrossar. Från dem får de skinn till hyddans tak, späck till bränsle och kött till sitt vinterförråd.

Nansen och Johansen går väl förberedda in i den långa polarnatten. Men de är helt ensamma. De två sista hundarna sköts precis innan de kom till ön.

Nansen kastar sig i vattnet. Han kämpar mot köld och utmattning medan Johansen oroligt vankar fram och tillbaka på isen. Till slut kommer Nansen fram till kajakerna, men faran är inte över:

”Jag fick tag i kajakerna, drog mig intill kanten och trodde att vi var räddade. Ville sedan dra mig upp men kroppen var så stel av köld att det var omöjligt. Ett ögonblick trodde jag att allt var över: Jag hade kommit så långt, men orkade inte ta mig upp.”

Till slut lyckas Nansen komma upp i katamaranen och efter en iskall roddtur, då Nansen till och med tar sig tid att skjuta två fåglar, är båtarna bärgade. Nansen har räddat den lilla expeditionen från ett grymt öde.

Nansen hade mött den brittiske upptäcktsresanden Frederick George Jackson under ett möte i London fyra år tidigare.

Som ishavets svar på journalisten Henry Stanley och den försvunne doktor Livingstone i Afrikas djup, hälsar de på varandra med ett ”How do you do?” Men Jackson känner inte igen Nansen.

Framför den välklädde brittiske gentlemannen står en vilde med smutsiga paltor, tovigt hår och styvt skägg. Först en stund senare upptäcker Jackson vem Nansen är.

Det visar sig att Nansen och Johansen har kommit fram till Kap Flora på Frans Josefs land. Där har den brittiska Jackson-Harmsworth-expeditionen befunnit sig sedan hösten 1894, bland annat med syftet att kartlägga öarna.

Britterna väntar på skepp med förnödenheter och nytt manskap från London. Det blir norrmännens räddning.

Nansen och Johansen återser sent omsider Norge den 13 augusti, då de anlöper hamnen i Vardø. Samma dag kommer Fram oskadd loss ur isen.

I en särskild paviljong tar besättningens anhöriga och stadens myndigheter emot de återvändande. Sedan går turen till universitetet där manskapet får lagerkransar.

Vidare mot kungliga slottet, där Nansen och kaptenen på Fram, Otto Sverdrup, står på slottets balkong och tar emot folkets hyllningar. Dagen slutar med en galamiddag. Tre års kamp mot isen är över.