Fridtjof Nansen (1861–1930) skrev in sig i historieböckerna, när han 1888 blev den förste som korsade Grönlands inlandsis.
Men den norske polarforskaren var inte färdig med att utforska världen utan gav sig 1893 ut på en ny expedition med skeppet Fram.
Planen var att testa hypotesen att polarisen drev från den nordsibiriska kusten över polområdet till Grönland.
Följ den spektakulära historien här och läs om rutten, besättningens vedermödor och resultaten.
Den norske expeditionsledaren Fridtjof Nansen tvekar. Han vet inte exakt var han och de tolv besättningsmännen befinner sig.
Få människor har seglat i dessa farvatten tidigare och både dimma och is försvårar seglatsen. Dessutom är sjökorten ytterst bristfälliga och direkt vilseledande. Flera öar finns helt enkelt inte med.
”Kan det vara den ryska kartans (…) ö Tajmyr som vi seglar längs med nu?”, frågar sig Nansen tvivlande i sin dagbok den 28 augusti 1893.
Han befinner sig ombord på expeditionsfartyget Fram som rör sig österut längs den nordsibiriska kusten.
Manskapet tjänstgör i skift för att kunna spana ordentligt från utkikstornet i stormasten 32 meter över havsytan. Det gäller att manövrera skeppet rätt mellan det ryska fastlandet på styrbords sida och packisen på babords.
”Föröver låg iskanten och lyste upp i dimman. Som i ett slag hade den kastats rakt framför oss.” Fridtjof Nansen, september 1893
Fram fortsätter österut till ön Bjelkov. Härifrån styr Nansen rakt norrut i isfria farvatten. Men den 20 september är det slut. Plötsligt går en stöt genom skeppet.
”Just som jag klockan 11 i förmiddags satt och såg på kartan och tänkte att nu hade mitt tålamod tagit slut, 78:e breddgraden var snart nådd, så vände det och jag sprang ut. Rakt föröver låg iskanten bred och tät, och lyste upp i dimman. Som i ett slag hade den kastats tvärs framför oss.”
Fram har mött den ogenomträngliga packisen och kan inte segla längre norrut.
Nansen beslutar sig för att förtöja skeppet vid ett stort isflak. Snart har Fram frusit fast. Nu har besättningen tre år som isens fångar framför sig.
Fridtjof Nansens teori
Nansen vill utforska det okända tillfrusna polarhavet och tanken är att låta naturen föra skeppet framåt.
Han har fått idén efter fyndet av bland annat trä från Sibirien på Grönlands östkust.
Nansen menar att drivveden måste ha nått fram tack vare den havsström som måste gå från de Nysibiriska öarna norr om Ryssland, över polarområdet och ner längs Grönland. Han kommer fram till att denna havsström på två till fem år borde kunna föra honom tätt inpå Nordpolen och sedan ut i isfria farvatten igen!
Längs vägen ska han genomföra alla möjliga vetenskapliga undersökningar: Dygnet runt ska expeditionsdeltagarna mäta vindhastighet, luftens och vattnets temperatur, luftelektriciteten, havsvattnets salthalt och isens tjocklek.
Frams färdväg
Fridtjof Nansens resa genom isen
År 1893 florerade fortfarande många teorier om Arktis: att det låg öppet hav bakom isen, eller att Arktis var en klippö genomskuren av kanaler. Nansens expedition visade att Arktis är en djup ocean täckt av is.
Fram lämnar Vardø den 21 juli 1893.
Fram fryser fast i isen den 22 september 1893.
Nansen och Johansen lämnar Fram den 14 mars 1895. Det är 60 mil till Nordpolen.
De båda polarfararna ger upp den 9 april 1895. De är 36 mil från målet.
Övervintring på Torups ö 1895-96.
Mötet med Jackson den 17 juni 1896.
Nansen och Johansen är tillbaka i Vardø den 13 augusti 1896.
Fram fortsätter att driva och kommer loss från isen den 13 augusti 1896. Veckan därpå är skeppet tillbaka i Norge.
Fridtjof Nansen i Grönland
De ska dessutom loda havsdjup, ta bottenprover och samla in havsdjur. Och som extra bonus ska Nansen, som är utbildad zoolog, kanske bli den förste mannen på Nordpolen – även om det inte är expeditionens officiella huvudsyfte.
Den norske vetenskapsmannen är en erfaren upptäcktsresande. År 1888 ledde han när han var 27 år gammal, en expedition som var den första någonsin att korsa den grönländska inlandsisen.
De färdades 60 mil på skidor, på upp till 2 700 meters höjd, på 40 dagar. Redan under strapatserna tvärs över Grönland diskuterade Nansen en idé till en ny expedition med en av sina vägledare, Otto Sverdrup.
Idén går ut på att korsa Arktiska havet i ett skepp, och när Fram fem år senare lämnar Norge med kurs mot polarhavet, är det med Otto Sverdrup som kapten.
Överraskad av isbjörn
Nansen har tagit avsked av sin hustru Eva och deras blott fem månader gamla dotter Liv, väl medveten om att det – om allt går bra – kommer att dröja minst två år innan han ser dem igen. Han är på det klara med att strapatsen kan komma att ta både fyra och fem år.
I staden Khabarova vid Jugorsundet får besättningen ta emot nära 30 slädhundar som ska komma till användning om expeditionen är tvungen att lämna sitt skepp. Sedan seglar Fram vidare – och i slutet av september fryser skeppet fast.
Redan efter några dagar stöter expeditionsdeltagarna på en av Ishavets faror. I början av oktober håller tre besättningsmedlemmar på att ställa upp ett tältobservatorium på isen, cirka hundra meter från skeppet.
Plötsligt överraskas de av en isbjörn. Männen flyr tillbaka till skeppet och därifrån kommer Nansen till deras undsättning med ett gevär.
”– den (björnen, red.) for med väldiga språng efter de flyende. Då fick den syn på mig och ställde sig förvånat upp som om den tänkte: 'Vad är nu det där för ett kryp?' Till slut vred den lite på huvudet och jag skickade en kula i halsen på den. Utan att röra en lem segnade den ner”, skriver Nansen i sin dagbok.
Nu har besättningsmedlemmarna fått sig en varning och i fortsättningen lämnar de aldrig båten utan vapen.
Tidslinje över Fridtjof Nansens liv
Fridtjof Nansen fick fem barn med sin första hustru, Eva Nansen.
Fridtjof Nansens liv i korta drag
- 1861: Fridtjof Nansen föds den 10 oktober 1861 i Vestre Aker i Kristiania (Oslo). Nansen växer upp i ett välbärgat hem. Hans far arbetar som advokat, och av sin mor lär Nansen sig att älska sport. De åker skidor i de norska fjällen. Glädjen av att vara i naturen behåller Nansen livet ut.
- 1881: Fridtjof Nansen påbörjar sina studier i zoologi vid universitetet i Oslo, som då hette Det Kongelige Frederiks Universitet.
- 1882: Medan Fridtjof Nansen fortfarande studerar får han en spännande anställning, som ger honom en plats på skeppet Viking, som sätter kurs mot den grönländska ostkusten. Under expeditionen får Nansen nytta av sina erfarenheter som jägare och skidåkare.
- 1888: Fridtjof Nansen leder en expedition som blir den första som korsar Grönlands inlandsis. Bedriften gör Fridtjof Nansen känd i hela världen.
- 1897: Nansen utnämns till professor i zoologi vid universitetet i Oslo 1897. År 1908 byter han ämnesområde till oceanografi.
- 1889: Fridtjof Nansen gifter sig med mezzosopranen Eva Sars, som även är en duktig idrottare. Hon uttalar sig kritiskt om sin samtids moraliserande inställning till kvinnosport. Eva dör redan vid 48 års ålder av lunginflammation. Paret får fem barn.
- 1905: Fridtjof Nansen deltar i de förhandlingar som leder till att prins Carl av Danmark blir kung av Norge som Håkon VII.
- 1906–1908: Fridtjof Nansen utses till Norges första sändebud i London.
- 1919: Fridtjof Nansen och Sigrun Munthe vigs efter att ha varit ett par i hemlighet i 15 år.
- 1920: Nansen blir medlem av den norska delegationen till Nationernas förbund (föregångaren till FN).
- 1921: Nationernas förbund utser Nansen till ansvarig för återförande av krigsfångar.
- 1922: Fridtjof Nansen tilldelas Nobels fredspris för sitt humanitära arbete. Pengarna skänker han till internationella hjälporganisationer.
- 1930: Fridtjof Nansen dör den 13 maj 1930 (68 år). Begravningen äger rum på Norges nationaldag, den 17 maj. I hela landet iakttar man två minuters tystnad. Enligt Nansens eget önskemål jordfästs hans urna vid en björk i hans trädgård vid Polhøgda på Lysaker i Bærum.
Isen pressar in mot fartyget
Några dagar senare inträffar ytterligare en incident.
”När vi satt och talade om ditt och datt efter maten hördes ett öronbedövande dån och hela båten skakade. Det var den första skruvningen. Alle man på däck för att titta. Fram klarade sig bra, precis som jag hade förväntat mig av henne (…) På eftermiddagen fortsatte isen av och till med skruvningar, ibland så kraftiga att Fram lyftes ett par fot”, noterar Nansen den 9 oktober.
Så var Fram inrett
Det är den första skruvningen, när vind och strömmar pressar isflak mot och över varandra – men det är inte den värsta.
Under senare skruvningar skälver Fram så våldsamt att manskapet mitt i den bistra polarvintern förbereder sig för att lämna skeppet på det tillfrusna, arktiska havet – flera hundra kilometer från land.
Skrovet är byggt av tunga ekplankor och borde kunna stå emot trycket men i all hast flyttar man ändå ut bagage och förnödenheter på isen.
På natten sover besättningen med kläderna på och dörrarna öppna så att de snabbt kan ta sig ut. Men ännu en gång visar Fram prov på sin enorma styrka.
1. Isen pressar mot skrovet... 2. ...och båten skjuts uppåt.
Världens starkaste träbåt klarade polarhavet
Nansen ville ha en kompakt, liten båt som kunde klara sig i isen. Skeppsbyggaren Colin Archer från Larvik konstruerade Fram med släta, sneda sidor, så att skeppet skulle glida uppåt när isen pressade på från alla håll. Skrovet bestod av tre lager tunga plankor. Även spanten och relingen var förstärkta.
Skeppet står emot trycket – och manskapet kan leva ett behagligt liv med rimlig arbetsbelastning, mycket vila och god mat.
Redan före avresan insåg Nansen att de största hoten mot de tretton männen kunde vara mörker och tristess.
Därför har skeppet en större samling böcker och männen försitter inte ett enda tillfälle att ha fest.
Manskapet försöker fördriva tiden med kortspel, musik, böcker och god mat. Regelbundna fester bryter vardagens monotoni.
De vetenskapliga undersökningarna ger resultat. Mätningar med lodlinan visar havsdjup på 1 500–4 000 meter och en bottentemperatur över fryspunkten.
I och med det har expeditionen motbevisat den allmänna uppfattningen att Ishavet är grunt och kallt.
Men månaderna går och frustrationen växer eftersom skeppet inte rör sig mot polen så som Nansen har förutspått.
En plan växer fram
Den norska expeditionen har börjat tvivla på sin egen teori om den nordvästgående strömmen. Skeppet driver visserligen norrut men pressas tillbaka söderut igen.
I mitten av februari 1894 konstaterar Nansen att Fram befinner sig på 80° nordlig bredd. Det är bara en grad längre norrut än positionen i september året innan! Med den här farten kommer det att ta lång tid innan Fram når sitt mål.
”Då kommer vi vara på Nordpolen om 45, eller låt oss säga 50, månader”, skriver Nansen nedslaget i sin dagbok.
Om isen överhuvudtaget kommer att föra dem norrut. I takt med att veckorna går blir hoppet om att komma fram allt mindre – och det skulle betyda att expeditionen inte fullföljer ett av de viktigaste uppdragen: att utforska områdena kring Nordpolen.
En plan håller därför på att ta form i Nansens huvud: Han överväger att lämna skeppet tillsammans med en medlem ur besättningen och försöka nå fram till Nordpolen med hundsläde samtidigt som de ska göra vetenskapliga mätningar längs vägen.
Färden går inte helt som Nansen vill. I hemlighet smider han planer för en slädtur till Nordpolen.
Den stora faran är att det kommer att bli omöjligt för dem att hitta tillbaka till Fram och att de i stället får ta sig hem själva.
I okänd terräng mellan isberg och vakar måste de hitta ögruppen Frans Josefs land, Svalbard eller Grönland för att komma hem.
Nansen håller tills vidare sina tankar för sig själv. Först vill han se hur långt skeppet kommer under sommaren.
Den rastlöse norrmannen håller ett vakande öga på isen. Dagligen är han ute på skidor. Han tränar med hundsläden och lär sig att styra hundspann medan han blir allt mer säker på sin sak.
Febrila förberedelser på båten
Till slut fattar han ett beslut. På kvällen den 19 november 1894 samlar Nansen hela manskapet i salongen.
Han förklarar att han och eldaren Hjalmar Johansen, en 27-årig elitgymnast och skidåkare, kommer att lämna skeppet och dra norrut i början av det nya året. Nansens ord blir startskottet för febrila förberedelser inför deras avfärd.
Besättningsmedlemmarna utför försök med tält och primuskök. De beräknar, väljer ut och packar proviant. De testar vilken klädsel som kommer att vara bäst och de syr sovsäckar.
I tre år ligger forskningsfartyget Fram infruset i polarisen.
Fram blev norsk polarforsknings flaggskepp
Efter Nansens färd använde kapten Otto Sverdrup fartyget för att utforska norra Canada. År 1910 var det Fram som förde Roald Amundsen till Antarktis med åtta man och 99 hundar.
Fram byggdes för expeditioner i polarområdena – på öppna hav var det inte mycket bevänt med skeppet. Med de runda formerna skulle fartyget ha rullat så kraftigt att till och med erfarna sjömän blev sjösjuka.
Som tur var fick Fram en ny uppgift strax efter Nansens hemkomst. Kapten Otto Sverdrup lät bygga om båten med plats för 17 man och seglade ut för att kartlägga områdena nordväst om Grönland (1898–1902).
År 1910 var det Roald Amundsens tur att använda Fram. Officiellt för att utforska Arktis, men Nordpolen var ”erövrat”, och den ambitiöse polarforskaren ändrade därför – i hemlighet – sitt resmål till Sydpolen.
Efter Amundsens triumf hade ingen längre användning för det stolta forskningsskeppet som lämnades att förfalla. Det kunde räddas tack vare Otto Sverdrups outtröttliga insatser. Sedan 1936 har det stått utställt på museum i Bygdø utanför Oslo.
Fram i siffror:
- Vikt: 800 ton
- Längd: 30 meter
- Skrovets tjocklek: 70–80 cm
- Expeditionsdeltagare: 13 man
De tillverkar också skidor med spetsar i båda ändarna så att polarfararna kan fortsätta även om en skidspets skulle gå av. Och sist men inte minst bygger besättningen slädar och kajaker som behövs om polarfararna stöter på öppet vatten.
I mars 1895, när Fram passerar 84° nordlig bredd är allt klart. Nansen är nervös. Han har tidigare kastat sig in i äventyr utan någon väg tillbaka. Men nu är det som om ansvarets känns tyngre.
”De senaste nätterna har jag inte krupit till kojs före klockan halv fyra eller halv fem på morgonen. Det var ju inte bara allt det som vi ska ha med oss som skulle tas om hand. Utan skeppet ska lämnas, kommandot och ansvaret läggas i någon annans händer. Ingenting får förbises av allt det som de som lämnas kvar måste sätta sig in i – de vetenskapliga observationerna ska ju fortsätta som de har skötts hittills, iakttagelser av alla slag ska göras och så vidare”, anförtror Nansen sin dagbok kort innan färden inleds.
Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen lämnar Fram
Det är cirka 40 grader kallt när de båda norrmännen den 14 mars ger sig iväg, ut i det okända med tre slädar och 27 hundar. Den ena släden är obemannad och välter ofta.
Nansen och Johansen får snabbt känna på att de har lagt det makliga livet på Fram bakom sig. De fryser när de ligger i tältet på kvällen, och för varje dag blir isen allt svårare att forcera.
Rännor, sprickor och isvallar gör det svårt att komma fram och tvingar de båda upptäcktsresandena att ta stora omvägar.
Värst är att isen driver söderut medan expeditionen strävar mot norr. Det betyder att de trots stora ansträngningar inte kommer mycket närmare sitt mål.
Den 8 april måste Nansen erkänna att polarfärden är lönlös. De har nått 86°, 13.6' och befinner sig cirka 36 mil från Nordpolen – drygt 30 mil längre norrut än någon människa tidigare har varit.
De sätter ut både den svensk-norska unionsflaggan och den norska flaggan innan färden går vidare i sydvästlig riktning mot Kap Fligely på den ryska ögruppen Frans Josefs land.
Enligt Nansens beräkningar en sträcka på nära 65 mil. Johansen är märkbart lättad över Nansens beslut. Nu bär det äntligen av hemåt.
Land i sikte
Mitten av juni. Det har gått tre månader sedan de båda norrmännen påbörjade sin slädfärd. Och det är ett par slitna polarresande som nu stretar igenom den nära nog oframkomliga isöknen.
De flesta hundar har slaktats för att bli mat till sina artfränder – och till slut också till sina herrar. När de bara har tre hundar kvar tvingas Nansen och Johansen spänna sig själva för slädarna.
När hundarna slaktats och ätits upp tvingas Hansen och Johansen släpa slädarna över isen själva.
Provianten håller på att ta slut och Nansen vet inte var de är. Han kan inte förstå att de inte har stött på land än.
Den 24 juli får dock Nansen syn på en svart strimma tvärs över horisonten: ”Ju längre jag tittade på denna strimma och denna dimbank, desto mer misstänkt verkade det, tills jag måste sträcka mig efter kikaren. Inte förrän jag riktat den mot det svarta, slog det ned som en blixt att det måste vara land, och att det inte ens var långt borta! (…) En överväldigande glädje kom över oss båda”.
Nansen och Johansen har siktat ön Torup och de ställer in sig på att övervintra på ön. De kommer inte att hinna hem i år.
Med hjälp av enkla verktyg, bland annat en skidstav, en spade tillverkad av skulderbladet från en valross och en hacka av en valrosstand, bygger norrmännen en primitiv övervintringshydda.
Den har visserligen ståhöjd, men är bara 2 meter bred och 3,4 meter lång. Området vimlar av valrossar. Från dem får de skinn till hyddans tak, späck till bränsle och kött till sitt vinterförråd.
Hjalmar Johansen (bilden) och Fridtjof Nansen skaffar sig ett rejält förråd av valrosskött för övervintringen.
Nansen och Johansen går väl förberedda in i den långa polarnatten. Men de är helt ensamma. De två sista hundarna sköts precis innan de kom till ön.
Nära katastrofen
Efter åtta mörka vintermånader i hyddan kan Nansen och Johansen i maj 1896 återuppta sin resa.
Den långa perioden av stillasittande i hyddan har påverkat fysiken och de börjar med korta dagsmarscher. På vägen över isen sätter de segel på slädarna så att de får hjälp av vinden att ta sig fram.
De rör sig mellan större och mindre öar i sina kajaker som de har bundit ihop till en primitiv katamaran. Då inträffar olyckan.
Medan de båda norrmännen tar en paus på kanten av isen driver deras farkost till havs. Alla deras saker, allt de behöver för att överleva, finns ombord på katamaranen. Ingen av dem har ens en kniv på sig.
”Ett ögonblick trodde jag att det trots allt var för sent: Jag hade kommit så långt, men orkade inte ta mig upp.” Fridtjof Nansen, juni 1896
Nansen kastar sig i vattnet. Han kämpar mot köld och utmattning medan Johansen oroligt vankar fram och tillbaka på isen. Till slut kommer Nansen fram till kajakerna, men faran är inte över:
”Jag fick tag i kajakerna, drog mig intill kanten och trodde att vi var räddade. Ville sedan dra mig upp men kroppen var så stel av köld att det var omöjligt. Ett ögonblick trodde jag att allt var över: Jag hade kommit så långt, men orkade inte ta mig upp.”
Till slut lyckas Nansen komma upp i katamaranen och efter en iskall roddtur, då Nansen till och med tar sig tid att skjuta två fåglar, är båtarna bärgade. Nansen har räddat den lilla expeditionen från ett grymt öde.
Mötet på isen: Fridtjof Nansen möter Frederick George Jackson
Norrmännen har slagit läger och Nansen har gått upp på ett högt isflak i närheten för att spana in över land.
Expeditionsledaren spetsar öronen och blir allt mer övertygad: Han hör hundar! Nansen talar med Johansen och bestämmer sig för att på skidor ta sig i ljudets riktning. Plötsligt hör han en människoröst, och en man dyker upp.
”Vi närmade oss varandra, jag viftade med mössan, han gjorde detsamma. Jag hörde honom prata med hunden. Det var engelska och när jag kom närmare tyckte jag mig känna igen Mr Jackson som jag hade mött en gång. Jag lyfte på mössan och vi räckte varandra händerna”.
Efter 15 månader möter Nansen äntligen en människa, den brittiske polarforskaren Frederick George Jackson.
Nansen hade mött den brittiske upptäcktsresanden Frederick George Jackson under ett möte i London fyra år tidigare.
Som ishavets svar på journalisten Henry Stanley och den försvunne doktor Livingstone i Afrikas djup, hälsar de på varandra med ett ”How do you do?” Men Jackson känner inte igen Nansen.
Framför den välklädde brittiske gentlemannen står en vilde med smutsiga paltor, tovigt hår och styvt skägg. Först en stund senare upptäcker Jackson vem Nansen är.
Det visar sig att Nansen och Johansen har kommit fram till Kap Flora på Frans Josefs land. Där har den brittiska Jackson-Harmsworth-expeditionen befunnit sig sedan hösten 1894, bland annat med syftet att kartlägga öarna.
Britterna väntar på skepp med förnödenheter och nytt manskap från London. Det blir norrmännens räddning.
Nansen och Johansen återser sent omsider Norge den 13 augusti, då de anlöper hamnen i Vardø. Samma dag kommer Fram oskadd loss ur isen.
Nobels fredspris
Från vänster: Fridtjof Nansen, Norges kung Håkon VII och kronprins Olav (senare Olav V av Norge). Fotot är från utdelningen av Nobels fredspris 1922.
Därför fick Fridtjof Nansen Nobels fredspris
Utöver att Fridtjof Nansen blev världsberömd som polarforskare, fick han även stort erkännande för sina diplomatiska prestationer.
När första världskriget var slut stod den europeiska kontinenten i ruiner, och för de soldater som tagits som krigsfångar såg det inte ljust ut.
Historiker uppskattar att 6–8,5 miljoner män togs som krigsfångar. I Tyskland utnyttjades 900 000 krigsfångar som gratis arbetskraft på fabriker och i lantbruket, medan det uppskattas att Österrike-Ungern utnyttjade en miljon före detta soldater.
I Ryssland hade Vladimir Lenin dessutom i samband med den ryska revolutionen förklarat 800 000 exilryssar som statslösa.
Det var under dessa omständigheter som Fridtjof Nansen började engagera sig i internationellt hjälparbete. Han blev en av huvudaktörerna bakom utväxlingen av 400 000 krigsfångar mellan Ryssland, Tyskland och före detta Österrike-Ungern, och 1921 utnämnde Nationernas förbund honom till högste ansvarig för arbetet med flyktingar.
En av de största utmaningarna för flyktingarna efter första världskriget var att de var i desperat behov av officiella dokument, som de behövde för att passera landsgränser. Nationernas förbund skapade ett identifikationsdokument som garanterade flyktingar internationellt skydd. Dokumentet blev känt som Nansenpasset.
Nansen mottog 1922 Nobels fredspris för sin ledande roll inom internationellt hjälparbete, återförandet av krigsfångar och som flyktingkommissarie för Nationernas förbund.
Efter Fridtjof Nansens död upprättade Nationernas förbund Nansenkontoret, vars syfte var att fortsätta det hjälparbete som polarforskaren hade inlett. År 1938 tilldelades kontoret Nobels fredspris.
Hemkomst och resultat
Den 9 september 1896 seglar Fram med alla expeditionsdeltagarna in genom den långa fjorden mot Kristiania (Oslo).
Staden är svart av människor och överallt fladdrar vimplar med ordet ”Välkomna”.
I en särskild paviljong tar besättningens anhöriga och stadens myndigheter emot de återvändande. Sedan går turen till universitetet där manskapet får lagerkransar.
Vidare mot kungliga slottet, där Nansen och kaptenen på Fram, Otto Sverdrup, står på slottets balkong och tar emot folkets hyllningar. Dagen slutar med en galamiddag. Tre års kamp mot isen är över.
Hjalmar Johansen förmår inte återgå till vardagslivet och begår självmord.
Polarhjälte ute i kylan
När Fram-expeditionen återvände hem till Norge skildes polarfararnas vägar. Nansen firades som hjälte, medan Johansen tog till flaskan.
Utan Hjalmar Johansen hade Nansen knappast klarat färden över polarisarna. Den råstarke skidåkaren och hundslädföraren Johansen höll humöret uppe när Nansen tvivlade – och han släpade på packningen när Nansen hade ont i ryggen.
Efter hemkomsten, och den stora hyllningen klarade Johansen inte av att hitta tillbaka till vardagslivet som kapten i armén. Han började dricka, skilde sig från sin hustru, förlorade sitt arbete, drog på sig skulder och hankade sig fram genom tillvaron. Nansen måste regelbundet låna honom pengar.
För att få sin gamle vän på rätt köl igen föreslog Nansen att Johansen skulle följa med på Roald Amundsens expedition (1910–12). I Antarktis blev de båda männen osams och Johansen kom inte med i den grupp som for till Sydpolen. Han begick självmord året efter hemkomsten.
Fridtjof Nansens stjärna fortsatte att stiga under åren efter polarfärden.
År 1922 tilldelades han Nobels fredspris – bland annat för sin insats med att få krigsfångar hemsända efter första världskriget.
Nansen dog år 1930.
