Getty Images

Expedition till jordens inre

År 1829 seglade en vetenskaplig expedition från New York till Antarktis. Officiellt var besättningens uppgift att utforska de okända farvattnen. Men för en av expeditionens deltagare var uppdraget betydligt mer omfattande. Han ville bevisa att jorden är ihålig.

Meterhöga vågor slår in över den bräckliga roddbåten och besättningen blir översköljd med iskallt vatten. Framför de tjugo männen reser sig en lodrät klippformation.

Åt alla andra håll tornar enorma isberg upp sig i det skummande havet. Briggen Annawan, som har fört männen ända från New York till Sydpolen, har redan försvunnit utom synhåll.

Året är 1829 och en av historiens mest misslyckade expeditioner går mot sin absoluta nollpunkt.

Desperata kämpar allihop för att manövrera båten mot det enda stället i det frusna klipplandskapet där en båt tycks kunna lägga till, och Jeremiah N. Reynolds, mannen som har initierat expeditionen, måste erkänna att han blir väldigt osäker.

Briggen Annawan förde Reynolds till Antarktis kust där han hade hoppats på att hitta ingången till jordens inre.

© Getty Images

Han hade förväntat sig att finna ett lugnt, isfritt hav och ett relativt milt klimat här bara åtta breddgrader från den geografiska sydpolen. I stället är männen omringade av karga is- och klippformationer. Den teroi som Reynolds har arbetat så hårt för i sex år håller på att spricka.

Men han är fortfarande övertygad om att Antarktis döljer en geologisk sensation som ska komma att skaka den vetenskapliga världen i dess grundvalar och vända uppochned på allt man vet om planetens uppbyggnad. Jorden är ihålig, vidhåller Reynolds. Och från Sydpolen kan man komma rakt in i dess inre.

Mätningar visar på ihålig planet

Reynolds var långt ifrån den förste som hävdade att jordklotet var ihåligt. År 1692 lade den engelske astronomen Edmond Halley, som upptäckte Halleys komet och dessutom uppfann den vätskefyllda kompassen, fram en teori om att jorden bestod av tre beboeliga skal som roterade med olika hastighet inuti varandra.

Varje skal hade sin egen oberoende atmosfär och sitt eget magnetfält, menade Halley.

Den teorin kunde också förklara en rad oregelbundna kompassmätningar – något som gav tidens vetenskapsmän gråa hår.År 1716 lystes himlen över England upp av ett kraftigt norrsken och Edmond Halley lade till detta besynnerliga fenomen på sin lista över bevis.

Han menade att de fladdrande gardinerna av ljus uppstod när luft från de inre världarna sipprade ut vid jordens poler.

Enligt Cyrus Teed bor vi på jordens insida, medan solen hänger i klotets centrum.

©

Solen finns inne i jorden

Men det fanns ett allvarligt fel på den teorin. Den engelske fysikern Isaac Newton hade redan år 1687 bevisat att tyngdkraften drar allt in mot planetens centrum. Ett ihåligt klot skulle ha rasat ihop under sin egen tyngd, om inte en eller annan okänd kraft pressade åt andra hållet. Så länge inte någon vetenskapsman kunde komma med ett rimligt tillägg till Newtons lag, var teorin bara ett slag i luften.

Idén levde dock vidare i det tysta och fick ny näring igen år 1818, när en besynnerlig skrivelse skickades runt av John Cleves Symmes Jr., en före detta officer i amerikanska armén.

Jordens inre var beboeligt

Symmes hade sedan barnsben varit uppslukad av en storslagen teori. Precis som Edmond Halley hade trott 126 år tidigare, ansåg Symmes att jorden var ihålig.

”Jag förklarar härmed att jorden är ihålig och har ett beboeligt inre. Jag svär på mitt liv att detta är sanningen." John Cleves Symmes Jr.

Precis som Edmond Halley hade trott 126 år tidigare, ansåg Symmes att jorden var ihålig. Efter att ha tjänstgjort vid den kanadensiska gränsen under det brittisk-amerikanska kriget åren 1812–15, slog sig kapten Symmes ned som handlare i Missouri och bytte varor mot skinn från de lokala stammarna. Och i det tysta samlade han bevis för sin teori.

Jorden var inte bara ihålig, påstod Symmes. Man skulle även kunna ta sig in i den via två jättelika grottor vid Nord- och Sydpolen. Grottorna hade en diameter av över 220 mil och var omgivna av höga berg.

Efter att ha bestigit dem skulle en skicklig upptäcktsresande utan problem kunna röra sig under jordskorpan. Där skulle det i princip vara möjligt att vandra hela vägen från den ena polen till den andra i ett sällsamt beckmörkt landskap.

"Jag förklarar härmed att jorden är ihålig och har ett beboeligt inre. Jag svär på mitt liv att detta är sanningen, och jag ställer mig till förfogande som utforskare av jordens inre om världen vill stötta mig och hjälpa mig med denna stora uppgift”, meddelade Symmes i den skrivelse han år 1818 började dela ut till pressen och alla andra som kunde vara intresserade av ett ihåligt jordklot.

Han höll även föredrag om klotets uppbyggnad och kompletterade sin teori med observationer som gav ett intryck av seriös forskning.

Enligt nazistiska anhängare av teorin om det ihåliga klotet, flydde Hitler till jordens inre.

©

Hitler är inte död – han gömmer sig inuti jorden

Han hänvisade bland annat till de fiskstim och fågelflockar som rörde sig norrut, men som av allt att döma aldrig återvände. Symmes hade också samlat rapporter om stora mängder tropisk drivved längs Norges, Islands och Sibiriens nordligaste kuster.

Han menade att det var mycket mer troligt att drivveden kom från skogar på jordens insida än att den skulle ha drivit hela vägen från ekvatorn till Ishavet.

Symmes kunde även återge nya och gamla vittnesbörd om hur is och snö avlöstes av kav lugna havsområden långt norrut och långt söderut. Många sjömän hade enligt Symmes upplevt hur iskyla övergått i ljumma temperaturer.

Symmes var besatt av sin idé men han var oförmögen att nå ut med den. Hans röst hade en enerverande nasal klang, han pratade alldeles för snabbt och han snubblade på orden. Men år 1823 mötte han en man som hade talets gåva och visste hur man förmedlar ett kontroversiellt budskap.

Den ihåliga jorden drar fulla hus

Jeremiah N. Reynolds var redaktör på en liten tidning i Ohio när han närvarade vid ett av John Cleves Symmes föredrag. Trots en haltande framställning blev Reynolds så fascinerad av tanken på att jordens insida var beboelig, att han sade upp sig från sitt jobb och slog sig ihop med Symmes.

Under några år drog de fulla hus med sitt nära samarbete. Symmes levererade kalla fakta och Reynolds målade upp färgstarka bilder som kittlade åhörarnas fantasi. De båda drömde om att utrusta en expedition till Sydpolen och återvända med slutgiltiga bevis för att jorden verkligen var ihålig.

John C. Symmes var under hela sitt liv anhängare av idén att jorden är ihålig och har ett beboeligt inre.

© Mary Evans

Men Reynolds, som var klarsynt, insåg att om de skulle kunna hoppas på ­offentligt stöd för projektet var det nödvändigt att tona ned de mest storslagna teorierna. Symmes var dock inte villig att kompromissa med sin uppfattning av sanningen, och efter ett stort gräl i Philadelphia gick de skilda vägar.

Expeditionen inställd

I sina försök att finansiera forsknings­resan fick Reynolds vid flera tillfällen chansen att möta ledamöter ur USA:s kongress. Som det diplomatiska geni han var höll han tyst om sina verkliga intressen i Sydpolen och betonade i stället vikten av att USA utrustade en expedition till jordens sydspets.

”Nationen halkar hjälplöst efter i kapplöpningen om att vara bland de första som utforskar världens enda obebodda kontinent”, löd hans upprop till alla som hade makt och inflytande.

Reynolds envishet drog till sig presidenten John Quincy Adams upp­märksamhet, och den 21 maj år 1828 gav parlamentet grönt ljus för en vetenskaplig expedition med Reynolds i spetsen.

Presidentens efterträdare, Andrew Jackson, drog senare tillbaka beviljandet, men Reynolds energiska lobbyarbete hade inte varit förgäves och en hand­full förmögna affärsmän gick in och finansierade resan i stället.

Officiellt var Reynolds inte längre expeditionens ledare, men han var med ombord när Annawan och två andra fartyg i oktober år 1829 stävade ut från New Yorks hamn med kurs mot jordens inre. Symmes hann aldrig uppleva avfärden. Han hade dött fem månader tidigare.

Bara is vid polen

Temperaturen slog aldrig om, som man hade förväntat, men Reynolds gav inte upp. Tillsammans med de 19 besättningsmedlemmarna sjösatte han en roddbåt för att ro den sista biten fram till Sydpolen.

Efter att deras sökande efter en ingång till jordens inre misslyckats lyckades Reynolds och de andra i expeditionen ta sig helskinnade i land på Antarktis. Men problemen hade bara börjat.

De hade inte tagit med sig några för­nödenheter och risken fanns att de skulle­ frysa ihjäl om det började storma.Det var en ren lyckträff att de fick syn på ett sjölejon som de sedan slaktade och åt upp, men efter tio dagar i frost och köld hade de inget annat val än att ge sig ut till havs igen.

Expeditionsfartyget Annawan och de två mindre fartyg som följde med var fortfarande utom synhåll. Deras chanser att överleva var obefintliga om de inte hittade fartygen.

Islänningen Hans och Axel, en släking till en professor, är på väg ned i jordens inre i Jules Vernes roman från år 1864.

© Bridgeman

Det ihåliga klotet fick en plats i litteraturen

I 40 timmar drev männen omkring, innan de utmattade slog läger på en liten klippö. Vid tretiden på natten såg Reynolds ett ljus långt ute på havet.

Han väckte resten av de medtagna männen, och med en sista kraftansträngning lyckades de ro tillbaka till Annawan.

Uppdrag Sydpolen avblåstes och expeditionen satte kurs norrut. Nära staden Valparaiso i Chile gjorde besättningen myteri och Reynolds sattes i land. Han stannade i Sydamerika i tre år innan han lyckades lifta tillbaka till USA med krigsfartyget USS Potomac.

År 1836 försökte han få sponsorer att finansiera ytterligare en expedition till Sydpolen. Expeditionen genomfördes, men Reynolds fick aldrig komma ombord.

I stället slog han sig till ro som författare och advokat – han specialiserade sig på sjörätt. Och ända fram till sin död år 1858 funderade han på hur det såg ut på insidan av planetens yttersta skal.