Erövringen av den frusna kontinenten

Om andra européer ville ha pålitliga och billiga leveranser av kryddor som peppar, kanel och muskot måste de själva finna andra handelsvägar. Den portugisiske kungasonen Henrik Sjöfararen tog saken i egna händer och sände ut sina skepp mot okända farvatten.

Hans expeditioner söder om Afrika blev inledningen till jakten på Terra Australis Incognita, det okända landet i söder – ett nytt land som börjat dyka upp på européernas världskarta.

Påven avfärdade sydlig kontinent

Det var förståeligt att de portugisiska sjömännen var nervösa inför resan. Ingen visste vad som gömde sig i farvattnen i söder. Många hade svårt att ta till sig tanken på att det fanns land längst i ­söder.

Antikens greker hade visserligen ­påstått att jorden var rund och att kon­tinenten i norr balanserades av en kontinent i söder. Men den tanken föll inte i god jord inom den katolska kyrkan på 1400-talet.

Jorden kunde omöjligen vara rund, och en bebodd kontinent i söder stred mot Bibeln: ”det vore att medge att det fanns själar som varken delade Adams synd eller Kristi frälsning”, konstaterade påven Zacharias år 741.

Den runda jorden och kontinenten i söder blev tabu.­ I stället ritade kyrkan sin egen karta – ett platt hjul genom­brutet av ett kors, och med Jerusalem som mittpunkt.

Muslimer förde atlas till Europa

I Herefordkartan från 1200-­talet för­skönades den kristna världsbilden ytterligare. Kartan hade Jerusalem i centrum och pekade ut såväl Noas ark i våra dagars Turkiet som paradisets lustgård norr om Indien.

Delar av texten var dessutom baserade på den romerske författaren Solinus skrifter och målade upp skräckinjagande väsen som väntade i den okända södern.

Historier om lång­örade män, folk med huvudet direkt på bröstet och enbenta varelser satte skräck i sjömännen.

Under medeltiden dominerade kyrkans entydiga världsbild fortfarande i Europa men i Alexandria blomstrade vetenskapen.

Här upptäckte, bearbetade och översatte muslimska lärde de gamla grekiska verken. Skrifterna kom sedan till Europa via Konstantinopel och förde med sig en ny syn på världen.

En av de texter som översattes till ­latin var den grekiske vetenskapsmannen Ptolemaois verk om astronomi och kartografi, där jorden beskrivs som rund och har en kontinent i söder.

Henrik Sjöfararen var en av många européer som tog till sig verket. Han ville använda sig av sina nyvunna kunskaper och grundade en navigationsskola. Snart seglade portugisiska fartyg söderut för att få del av den nya världens hemligheter.

1. Magellan upp-täcker ett sund genom Syd­amerika år 1520.
2. Drake. År 1578 avlivar Drake tanken på en sydlig kontinent förbunden med Sydamerika.
3. Schouten ger Kap Horn dess namn år 1616.
4. Tasman. År 1642 kämpar sig Tasman genom hagel och snö i ”Sydhavet”.

Britterna jagade status

Till sin stora lättnad kunde Henrik Sjöfararens utsända sjömän obehindrat runda Afrikas sydspets och segla till de förlovade kryddöarna, Moluckerna, i nuvarande Indonesien. Snart följde spanjorer, britter och, på 1600-talet, holländare.

Rivaliteten mellan Europas stormakter i jakten på nya handelsvägar blev drivkraften bakom expeditionerna som med rasande fart vidgade européernas vyer.

Sydamerika, Sydostasien och delar av Stillahavsområdet kartlades, men den sydliga kontinent som grekerna hade beskrivit förblev oupptäckt.

I de nya områdena fanns sådana mängder kryddor, guld, silver och andra ädelmetaller att en outforskad kontinent i det varma Sydhavet borde rymma ofattbara rike­domar, resonerade man.

Ingen tog till sig de tankarna med större iver än den skotske upptäckts­resanden Alexander Dalrymple. Han var trollbunden av österlandets mysterier och grävde djupt i arkiv och samlingar efter allt som hade med upptäcktsresor att göra.

Efter 13 år med kartor, mån­tabeller och gamla gulnade loggböcker var han säker: Det fanns en kontinent i söder. Den låg i södra Stilla havet, och där fanns stora rikedomar att hämta.

I boken Historical Collection of the Several Voyages and Discoveries in the South Pacific Ocean från 1771–72 beskrev han den nya kontinentens storslagenhet och möjligheter med stor fantasi.

Enligt Dalrymple var kontinenten större än hela ”den civiliserade delen av Asien från Turkiet till östra utkanten av Kina” och hade minst 50 miljoner invånare.

”Enbart smulorna från detta bord kommer att räcka för att bibehålla Englands makt, herravälde och självständighet”, jublade han.

1. Cook är 90 km från Antarktis kust 1774.
2. Von Bellingshausen namnger Alexanderland år 1821.
3. Weddell. År 1823 slår Weddell rekordet i att komma längst söderut.
4. Ross. År 1841 når Ross en gigantisk mur av is, som kallas Ross shelfis.

Cook tar död på myten

Nu ville britterna en gång för alla ta reda på om kontinenten existerade eller ej, och sände ut James Cook, officer i flottan.

Med sig hade han den tidens mest avancerade navigationsutrustning; häribland den nya uppfinningen kronometern, ett sjötåligt och pålitligt ur.

Det kunde han använda för att beräkna fartygets längdgrad och därmed den exakta positionen. Målmedvetet seglade Cook över södra Stilla havet och kartlade både Australiens sydkust och Nya Zeeland.

Men när det gällde kontinenten i söder blev Cooks resa en besvikelse. När han nådde positionen 71˚ 10´S spärrades hans väg av ett enormt isblock.

I bitande kyla och snö vände han om med det nedslående budskapet att området var ett ”land fördömt av naturen”.

”Ingen man kommer att nå längre än jag har gjort, och världen i söder kommer aldrig att bli utforskad”, konstaterade Cook och tog död på myten om en varm och bördig kontinent i söder.

1. Gerlache övervintrar år 1897 i packisen på Belgica.
2. Borchgrevink når längst söderut år 1900 då han passerar 78˚ 50'S.
3. Drygalski flyger över kusten 1901 och ser Mount Gaussberg.
4. Shackleton sätter brittiska flaggan i snön år 1908, bara 156 km från Sydpolen.

Lekplats för hjältar

Efter Napoleonkrigens slut år 1815 var Storbritannien världens mäktigaste nation. Industriernas maskiner krävde massor med sälolja och jakten på sälskinn lockade britterna allt längre söder-ut.

Den 7 februari 1821 blev John Davis den första människa som satte sin fot på Antarktiska halvön, och 1823 seglade James Weddell djupt in i ishavet.

Så småningom minskade sälbeståndet och jakten blev olönsam. I stället inleddes en mer vetenskaplig utforskning av Antarktis.

I mitten av 1800-talet gav sig James Clark Ross ut på jakt efter den magnetiska sydpolen – ena änden av jordens tänkta axel. Ross kom aldrig ända fram till sitt mål men tog sig längre söderut än någon gjort förut.

Ingen människa hade då satt sin fot på själva Sydpolen, och därför bestämde sig britterna för att bli först.

1. Amundsen ger sig iväg över isen den 19 okt. 1911. Amundsen blir först på Sydpolen den 14 dec. 1911 .
2. Scott ger sig iväg över isen den 1 nov. 1911. Scott når Sydpolen den 17 januari 1912. Sedan börjar den ödesdigra återfärden.

Kapplöpning med döden

I ett tal i The Royal Geographical Society år 1893 slog vetenskapsmannen sir John Murray an tonen: ”Ska denna sista rest av maritima upptäckter på jordens yta utföras av britter, eller ska den överlåtas till dem som kanske är förutbestämda av ödet att tränga bort eller ersätta oss?”

Murrays tal blev startskottet till en hård och skoningslös kapplöpning mot Sydpolen med nationell och personlig ära som drivkraft.

År 1911 följde världen det iskalla dramat mellan rivalerna Robert Falcon Scott och Roald Amundsen från Storbritannien respektive Norge.

I december var kampen avgjord och målet uppnått. Tack vare sin minutiösa planering och sina erfarenheter från arktiska områden kunde Amundsen ­sätta den norska flaggan på Sydpolen. Antarktis hade erövrats till sist.