Dödskamp i Antarktis

Två män ska hjälpa Mawson söderut

Mawsons plan är att männen ska ägna ett halvår åt att iordningställa huvudbasen och sedan till våren röra sig in över ismassorna. Men arbetet är synnerligen besvärligt.

Våldsamma stormar härjar hela tiden och Mawsons män måste spränga sig in i klipporna för att få brädorna till hyddan och observationsposterna att stå fast.

Trots det är humöret för det mesta gott hos de 18 männen. De flesta kommer från Australien och Nya Zeeland och de känner sig utvalda.

Under de korta pauserna i arbetet äter männen havregrynsgröt med marmelad och dricker varmt te från primusköket medan de njuter av den storslagna naturen i Commonwealth Bay.

Mawson tycker särskilt bra om två av männen – den starke schweizaren Xavier Mertz, som har vunnit flera mästerskap i skidåkning, och löjtnanten Edward Ninnis som även var med på den första sydpolsexpeditionen med Mawson och Shackleton.

I tankarna planerar Mawson att de båda ska göra honom sällskap in över isen. Han drömmer om att utforska ett kustområde på över 800 kilometer.

I tio månader väntar expeditionsdeltagarna otåligt på våren. När vädret tillåter skickar Mawson ut små expeditioner på ismassorna.

De kommer dock sällan mer än några kilometer in i landskapet innan de tvingas kämpa sig tillbaka genom piskande stormar.

Men i oktober kommer äntligen de första vårtecknen och pingvinerna återvänder till Commonwealth Bay.

Under de följande veckorna stiger solen allt ­högre på himlen och till sist är det dags att ­påbörja den egentliga expeditionen.

Planen är att Mawson tillsammans med Mertz och Ninnis ska utforska ett glaciärfyllt område på flera hundra kilometer längs kusten i öster.

Dagen före avresan inleds med en lätt frukost med färska­ pingvinägg, smält smör, kryddor och gott vin.

Efter frukost sjunger männen en psalm och Mawson läser ur Bibeln innan han tillsammans med Mertz och Ninnis går ut till de tre väntande hundspannen.

De tar farväl med handtryckningar och uppmuntrande ord. Sedan ropar Ninnis ”Hike! Hike!” och svänger med piskan.

Hundarna sätter full fart och släden glider snabbt söderut. Det är den 10 november 1912 och Mawsons expedition är äntligen på väg.

Vinden gör det omöjligt att gå

Från första dagen visar sig landet från sin mest skoningslösa sida. Terrängen är full med dolda skrevor och gropar, täckta av snö och omöjliga att upptäcka.

Vid ett tillfälle faller Mawson ned i snö upp till bröstet men lyckas kämpa sig upp igen. Vid ett annat tillfälle försvinner sex hundar och en släde plötsligt ned i en glaciär­spricka.

Ninnis och Mertz räddar släden och den livsviktiga provianten genom att dra upp hundarna igen hängande i ett rep.

Efter de första två veckorna har de tre männen bara tillryggalagt 200 km i den starkt kuperade terrängen – en fjärdedel av den distans som Douglas Mawson hade tänkt sig.

Samtidigt piskar den hårda vinden oavbrutet mot männens ansikten. Ofta är vinden så hård att de tre männen inte ens försöker ta sig framåt – de tillbringar i stället flera dagar i sina tält.

Mawson inser tidigt att ansträngningarna tär på allas krafter, och för att avleda uppmärksamheten från stormarna utanför ägnar männen dagarna i tältet åt att berätta om sin barndom och sin hemtrakt.

Ninnis talar om sin tid på college i Dulwich och om sin släkt som i flera generationer har arbetat i tenngruvorna i Cornwall.

Schweizaren Mertz berättar om sin hemstad Basel och om fadern som blivit rik på att konstruera en luftkonditioneringsapparat.

Den 9 december mojnar äntligen stormen och de tre männen kan för första gången på en vecka ge sig iväg ut över isen.

Efter sex timmars marsch märker Mawson att den förut så sorg­löse Ninnis inte längre orkar följa med och han bestämmer sig för att ge sina män en paus.

När Xavier Mertz försöker få igång primusköket inser expeditionsledaren att även Mertz är nära ett sammanbrott.

Tårarna rinner nedför kinderna på den annars så muntre schweizaren och de dricker sitt te under tystnad.

Mawson opererar Ninnis finger

Under de följande dagarna lyckas männen trots att det är motigt ändå ta sig 50 km framåt innan Mawson inser att någonting är fruktansvärt fel.

När han betraktar Ninnis bakom släden ser han att den unge löjtnanten undviker att använda vänster hand.

Han ber Ninnis visa sin hand och chockad ser expeditionsledaren att Ninnis långfinger har vuxit till dubbel storlek och blivit underligt grönsvart i toppen.

”Det är inflammerat och jag har inte kunnat sova på en vecka. Jag ville inte besvära er med det. Jag tänkte att det skulle gå hål på fingret eller att det skulle gå över av sig självt”, förklarar Ninnis.

Mawson försöker kyla ned Ninnis hand med snö men inser att resan närmar sig sitt slut: ”Låt oss gå framåt i tre dagar till”, föreslår Mawson, ”och sedan vänder vi hemåt.”

Gruppen har dock bara gått ett par kilometer när Ninnis åter vänder sig till sin ledare: ”Det går inte längre. Smärtan är outhärdlig. Kan du skära upp mitt finger?”

Operationen är snabb och enkel. Mawson steriliserar sin kniv över primusköket och håller fast Ninnis. Sedan gör polarforskaren ett snitt längs löjtnantens finger och klämmer ut varet.

Ninnis vrider sig av smärta och får sedan vila i några timmar. Under tiden kasserar Mawson och Mertz den ena släden och packar om de båda andra. På så vis kan alla hundarna spännas för två slädar.

Ninnis ska nu köra med provianten på den bästa släden och med de starkaste hundarna. Då ska han förhoppningsvis få chans att repa sig, tänker Mawson.

Ninnis försvinner i djup spricka

Ingreppet i fingret hjälper genast. Ninnis är på bättringsvägen och sover gott hela natten. Mawson har bestämt sig för att vända tillbaka mot basen.

Det är den 14 december och de tre männen har varit iväg i drygt en månad. De har tillryggalagt mer än 500 km.

Vinden har avtagit, terrängen är äntligen jämn och farbar, och under dagen kikar solen fram mellan molnen. ­Xavier Mertz skidar främst, han sjunger.

Femtio meter bakom honom följer Mawson och längst bak sitter Ninnis på sin släde och njuter av solskenet och de glada tonerna från Mertz.

Plötsligt slutar schweizaren att sjunga och pekar åt höger med staven. Signalen betyder att det finns en glaciärspricka till höger.

Mawson ser tecknet, vrider på huvudet och ropar bakåt till Ninnis: ”Glaciärspricka!”

Från sin släde ser Ninnis expeditionsledaren sätta sig på sin släde igen och fortsätta att skriva i dagboken.

Ninnis bestämmer sig för att leda hundarna tryggt över glaciärsprickan och hoppar därför av släden.

Han hinner knappt förstå att marken ger vika förrän han försvinner ned i djupet utan ett ljud. Allt Mawson och Mertz hör är ledarhunden Basilisks desperata tjut.

När de vänder sig om stirrar de ut över ett öde landskap. Ninnis har försvunnit med släden, provianten och hela hundspannet.

Chockade rusar Mawson och Mertz tillbaka och stannar vid glaciärsprickans kant. De hör ett svagt ljud från en klagande hund nere i djupet.

Snabbt knyter Mawson ett rep om livet på Mertz som kryper fram till kanten och tittar ned. Många meter ned kan han i det svaga ljuset skymta resterna av släden på en avsats.

Intill den ligger hunden Franklin och ylar – till synes med bruten rygg.

”Ninnis! Ninnis!!” ropar Mertz men det är bara ekot av hans röst som rungar i glaciärsprickan. Snart tystnar Franklins tjut. Desperat firar de båda männen ned ett lantmätnings­instrument i sprickan.

Snöret är 45 meter långt men når knappt ned till den döda hunden på avsatsen. Ninnis kan ligga mycket längre ned. I tre timmar försöker de förgäves få kontakt med sin vän.

Till sist lägger Mawson armen kring Mertz axlar och tillsammans konstaterar de att Edward Ninnis är död.

Högt över dem svävar en vacker antarktisk stormsvala med silvergrå vingar – den första fågel Mertz och Mawson sett under resan.

”Han var min bäste vän”, hulkar schweizaren och stirrar mot himlen och fågeln. De tänker att ­fågeln måste vara Ninnis själ.

På väg mot släden förbyts männens sorg i rädsla när de inser hur förtvivlad situationen är.

Expeditionen har vandrat i knappt en och en halv månad och har cirka 500 km kvar att gå genom stormar och över farliga glaciärer.

De sex bästa hundarna är borta och tillsammans med dem det mesta av maten – bara en enda säck med proviant ligger kvar på Mawsons släde.

Utfodrar hundarna med gamla stövlar

Fast beslutna att ta sig tillbaka till den plats där de några dagar tidigare kasserade den tredje släden kör Mawson och Mertz hela natten tillbaka längs sina spår.

De kommer fram tidigt på morgonen och stapplar genom snön den sista biten. Utmattade av kylan och nattens strapatser packar­ männen om den sista provianten från den övergivna släden och slår upp tältet.

Maten till hundarna försvann i glaciärsprickan så Mawson skär itu en läderstövel i små bitar och ger dem åt djuren som ivrigt slukar varenda bit.

Bara stackars George har slutat att äta och nästa morgon ligger hunden apatisk i snön. Ett skott gör slut på hundens lidande och Mawson skär genast upp den döda kroppen.

Han är glatt överraskad över anblicken av den varma levern som inte är skadad alls trots att hunden var så sjuk.

Han bestämmer att hundlever ska bli hans och Mertz viktigaste näringskälla under de kommande veckorna.

Hemfärden blir en brutal kamp. Vartenda steg suger musten ur både män och hundar. Molnen hänger så lågt att slädarna nästan kör i en tunnel av vitt och grått.

Varje dag skriker männens magar efter mat och kroppen kräver ny energi.

För att hålla humöret uppe lovar Mawson och Mertz sig själva att de var sjunde dag ska få lite av den choklad och det smör som finns kvar i den sista matsäcken.

I övrigt lever de av kött och lever från hundarna som slaktas efter hand som de ger upp av utmattning.

Mawson har ingen aning om att slädhundarnas lever innehåller så stora mängder A-vitamin att det är rena giftet för människor. Symtomen är allvarliga: först yrsel och illamående.

Därefter börjar huden och håret att falla av och svåra blödningar och sår uppstår kring mun och näsa.

De inre organen svullnar av förgiftningen och offret drabbas av dysenteri eller tvångsföreställningar tills personen till slut dör.

På julafton – två veckor efter Ninnis död – har de båda männen nått halvvägs hem. Alla hundarna har avlivats men Mertz och Mawson försöker fira högtiden i sitt tält med lite varm choklad och torrmjölk.

Sedan steker de en bit hundlever på primusköket. Mertz råkar titta på sin expeditionsledares öron.

”Ett ögonblick ... sitt stilla”, säger han. Sedan låter han sitt finger glida över Mawsons vänstra öra och ser hur ett stort stycke lös hud faller av.

Mertz tar sig genast åt sina egna öron och märker hur huden lossnar både på öronen och i hårbotten längs kanten på huvan.

”Våra kroppar har börjat ruttna”, viskar Mawson förfärad. ”Det måste bero på vitaminbrist. Vi sliter så hårt. Våra kroppar får aldrig tid att återhämta sig.”

Mertz biter sönder sig själv i yra

Nästa dag tar sig de båda männen över Ninnis­glaciären – den första av de två glaciärer som expeditionen passerade på utresan.

När de kommer till nästa glaciär visar Mertz tydliga sjukdomssymtom.

Den 1 januari kan den tidigare­ urstarke mästaren på skidor bara vandra åtta kilometer innan han utmattad måste krypa ned i sin sovsäck. Han skriver i sin dagbok:

”Ljuset är förfärligt, himlen är molnig. Jag kan inte äta hundarna mer. I går mådde jag mycket dåligt när jag åt av köttet.”

Det blir de sista ord Mertz skriver i sin dagbok. Samma kväll vägrar han att dricka av torrmjölken och tackar även nej till det kex som Mawson letar fram.

När männen ska fortsätta sin vandring nästa morgon vägrar Mertz att krypa ut ur sovsäcken. Mawson blir tvungen att dra ut honom och försöka få på honom kläderna.

Det är en chockerande syn. Huden på benen faller av i långa strimlor och i ansiktet lossnar skägget tillsammans med bitar av hud.

Mertz kan inte gå alls och till sist måste Mawson dra honom efter sig på släden i ett rep, först gående och till sist krypande på alla fyra som en hund.

På det viset tillryggalägger männen fyra kilometer men huden slits av Mawsons vitaminförgiftade knän när han kryper. Mertz skriker av smärta på släden.

Sedan lägger de sig åter i sovsäckarna och försöker hämta kraft.

Den 7 janua­ri vaknar Mertz med diarré och när Mawson uppmanar honom att krypa ut ur sovsäcken ropar han virrigt och osammanhängande:

”Är jag en man eller en hund?! Du tror att jag är feg bara för att jag inte kan gå, men jag ska visa­ dig! Jag ska visa dig!” skriker Mertz och sticker det vänstra lillfingret – gult av förfrysning – i munnen.

Medan Mawson förfärad stirrar på sin sjuke vän biter Mertz i sitt lillfinger i skummande vanvett och spottar till sist ut den yttersta biten av fingret i snön.

Under de följande timmarna kastar sig Mertz omtöcknad runt i tältet medan Mawson för­söker lugna honom. Till slut kommer han till ro.

Klockan två på natten räcker Mawson ut handen mot sin vän och känner en stel, död kropp. Mertz är död.

Mawson begraver schweizaren i hård blåst. Han skär av två bitar trä från släden och gör ett kors.

Sedan ber han en bön för sin döde kamrat och döper den glaciär han befinner sig på ­
till Mertzglaciären.

När Mawson blickar ut över det oändliga ishavet känner han sig mer ensam än någonsin.

Han gav sig iväg med två vänner och tolv hundar för två månader sedan. Nu är kamraterna döda, hundarna slaktade.

I sin ensamhet knyter Mawson repen om livet och tar de första tunga stegen över isen med släden efter sig.

Kämpar sig fram på blödande fötter

Det är den 7 januari, vinden avtar och solen tittar för första gången på veckor fram bakom molnen när den ensamme expeditionsledaren steg för steg kämpar sig fram över glaciären.

Mawson har räknat ut att om han skär ned sina ransoner till ett minimum räcker maten i 20 dagar. Sedan är allt slut.

Men det är inte australierns enda deadline. Tidigare gav han transportfartyget Aurora order att segla hem omkring den 15 januari – även om alla män inte hade hunnit tillbaka till hyddan.

Efter det datumet börjar den antarktiska isen packas samman och skeppet riskerar ytterligare en övervintring.

En kort stund funderar Mawson på att lägga sig ned i snön och somna in, men sedan tänker han på alla de egenskaper han värderar högst i livet: karaktärsstyrka, uthållighet, förmågan att aldrig ge upp.

Han är skyldig sina döda kamrater att ta sig fram och berätta deras historia.

Magen vrider sig i kramper, varje sena i kroppen värker och när Mawson undersöker varför fötterna bränner upptäcker han att han inte har någon hud kvar under fotsulorna. Stövlarna är en enda sörja av hud, blod och slem.

Timme efter timme, dag efter dag stapplar Douglas Mawson fram över Antarktis is med släden efter sig.

Ansikte, händer och fötter är inlindade i skinn och han har bara en enda tanke i huvudet: att ta ytterligare ett steg.

Även nätterna är svåra. Den hårda vinden sliter oavbrutet i den tunna tältduken och efter sommarens relativt milda klimat har den väldiga glaciären börjat röra på sig.

Marken skälver under Mawson när han vaknar den 15 januari 1913. Detta är dagen då Aurora bör segla från Commonwealth Bay mot Australien.

Men han har drygt 140 km kvar till hyddan. Mawson försöker att inte tänka på att skeppet kanske seglat iväg, och i hård blåst och dålig sikt vandrar han i sicksack mellan glaciärsprickor och branta stigningar­ för att komma ytterligare några kilometer närmare målet.

En förmiddag på väg över isen faller Mawson plötsligt ned i snö upp till bröstet. Försiktigt försöker han ta sig upp och framåt men känner plötsligt tomheten under sig.

Snö och is rasar undan och Douglas Mawson faller handlöst genom luften och ned i mörkret.

I en hundradels sekund hinner han tänka ”nu är det slut” innan selen skär sig in i hans kropp.

Omtumlad och chockad upptäcker Mawson att han hänger fritt i luften fyra meter ned i en glaciärspricka.

Under honom är allt svart men där uppe skymtar ljuset i en smal springa. Intill kanten har släden borrat sig ned i den lösa­ snön och fastnat. Det tunna repet är det enda som håller kvar Mawson.

”Åh, Gud har gett mig en chans till”, viskar han för sig själv och sträcker sig efter den kalla glaciärväggen som han precis lyckas nå.

Men väggen är för hal för att klättra på. I stället tar Mawson försiktigt tag i den första av de knutar som finns på repet och försöker dra sig upp.

Sakta men säkert kämpar han sig upp ur avgrunden. Med blödande händer och på skakiga ben tar han sig upp – och när han äntligen landar på snön igen svimmar han av utmattning.

När Mawson vaknar bestämmer han sig chockad för att inte gå längre den dagen. Han reser sitt tält intill glaciärsprickan.

Framskjuten grotta räddar Mawson

Under de följande dagarna tilltar vinden och kylan blir allt mer intensiv och bitande. Lördagen den 1 februari anar han genom tätt snöfall äntligen vad han letat efter i väster:

Knappt 10 kilo­meter från hyddan byggde expeditionsdeltagarna förra vintern en grotta, isolerad med trä, som kunde fungera som övernattningsplats. Långt borta syns nu den slitna flaggan som smattrar i vinden.

Med bultande hjärta stapplar han fram emot grottan som är övergiven men intakt. Lättad förtöjer Mawson släden och med darrande händer knuffar han upp träluckan och glider ned i grottan.

I 82 dagar har den australiske geologen övernattat i det fria. Nu får han äntligen skydd mot blåsten. Nere i mörkret ligger en låda med kex, konserverat kött och ­kakao.

Dessutom finner Mawson ett par kamiker (varma stövlar, reds anm.) och ett par yllestrumpor. Han slukar glupskt maten som han hittat och skriver med jublande hjärta i sin dagbok:

”Jag hittade grottan.”

På grund av en extremt hård storm tvingas Mawson emellertid tillbringa ytterligare en vecka inne i grottan utan en chans att kunna lämna den.

Inte förrän den 8 februari kan han fortsätta de sista 10 kilometerna mot hyddan i Commonwealth Bay. Snart skymtar han vatten vid horisonten och strålande av glädje tar han av sig sina snöglasögon.

Han fortsätter ytterligare en kilometer och så – plötsligt, över en iskam – ser han de mörka klipporna och hyddan framför sig. Nervöst låter Mawson blicken svepa över landskapet.

Där finns inget tecken på liv och ingen rök från skorstenen. Men: Nere vid vattnet ser han plötsligt tre gestalter.

I en sekund som känns som en hel evighet drar Douglas Mawson av sig handsken och vinkar med svaga rörelser. Han börjar ropa men lyckas inte klämma fram ett ljud ur sin torra strupe.

Sedan vinkar han igen, och äntligen får männen syn på honom. De stirrar ett ögonblick och börjar sedan springa.

För Mawson finns det inte mer att göra. Hans kropp fylls av värme och lycka och för första gången sedan Ninnis död känner han blodet i ådrorna.

Allt snurrar runt för honom och han faller ihop på släden. När männen till sist kommer fram borstar de bort snön från Mawsons ansikte. De stirrar in i insjunkna ögon och ser ett hudlöst ansikte med frostskador.

”Åh Gud, vem är du?” ropar Frank Bickerton och tar tag i sin chef. De hjälper honom ned till den varma stugan där Mawson får veta att Aurora­ seglat hem för bara sex timmar sedan.

Bara sex män har stannat kvar, om undret skulle­ inträffa att Mawson, Ninnis och Mertz återvände.

Nu måste de vänta till nästa sommar innan fartyget återvänder. Mawson är skakad men ägnar tiden åt att sakta återfå krafterna.

I december 1913 seglar Aurora in i Commonwealth Bay igen för att äntligen föra hem de sju männen.

Mawson blev nationalhjälte

Douglas Mawson dog 1958 men har blivit odödlig i Australien. Berg och byggnader över hela landet har uppkallats efter polarforskaren.

När resterna av Antarktisexpeditionen återvände hem 1913 mottogs de som hjältar. Efter hemkomsten återvände Mawson till sitt arbete som lärare i Adelaide.

Åren 1929–31 ledde han en ny expedition till Antarktis och efter den kunde Australien göra anspråk på drygt 6,5 miljoner kvadratkilometer av kontinenten – vilket motsvarar 42 procent av landmassan.

Senare utnämndes Mawson till professor vid universitetet i Adelaide – ett ämbete han hade fram till sin död 1958.

Polarforskaren fick senare flera australiska berg och universitetsbyggnader uppkallade efter sig. Mawson insåg aldrig att han och Mertz led av vitaminförgiftning år 1912.

Det framkom först i vetenskapliga artiklar om expeditionen under 1970-talet.