Cousteau – djuphavets kung

När 25-årige Jacques Cousteau vaknar upp i en sjukhussäng en januaridag år 1936 vet han att hans karriär som pilot är över. Han förlorade kontrollen över sin fars Salmsonsportbil i en skarp kurva, och nu ligger han här med 12 benbrott och en punkterad lunga, hans högra arm är förlamad och hans framtid ligger i spillror.

Cousteau skulle ha avslutat sin pilotutbildning bara några dagar senare. Nu vill läkarna amputera hans högerarm. Den är infekterad och kommer aldrig att fungera igen, förklarar de.

”Hellre död än enarmad”, svarar den unge fransmannen, medan han planerar om sitt liv från sjukhussängen. Han tänker återfå full rörlighet och visa läkarna att de har fel!

Några månader senare har Jacques fått ett jobb som artilleriofficer i flottan, och på den franska flottbasen i Toulon ägnar han sig åt arbete parallellt med rehabilitering. Infektionen i armen har mirakulöst nog försvunnit, och träningen leder till stora framsteg. En sommardag 1936 får Cousteau ett tips av officerskollegan Philippe Tailliez: ”Du borde simma i havet. Det hjälper dig att få tillbaka krafterna”, säger Tailliez som har älskat att simma ända sedan han var barn.

”Jag är beredd att pröva allt som lindrar smärtan”, säger Cousteau tacksamt. Nästa dag beger sig de båda männen till en stenig strand utanför Toulon, och medan Philippe iklädd hemmagjord dykar­utrustning ägnar sig åt harpunfiske simmar Cousteau på ytan med värkande lemmar. Simturerna blir snart en daglig rutin, men när Philippe en eftermiddag erbjuder Cousteau att låna dykarutrustningen tackar Jacques vänligt men bestämt nej. Havet är bara en väg man seglar på från hamn till hamn, insisterar Cousteau, och det krävs många övertalningsförsök innan han ger med sig.

Med stor möda tar han på sig den primitiva utrustningen: simfötter som är gjorda av gummiklädda sågblad, en mask tillverkad av ett par pilotglasögon och en J-formad trädgårdsslang som ska fungera som snorkel.

När Cousteau några minuter senare sjunker ned under havsytan förändras hans liv för alltid. Under vattenytan uppen­barar sig en ny och okänd värld för hans ögon: röda, orange och lila sjöstjärnor klamrar sig fast på under­vattensklippor. I sprickorna anar han taggarna på en sjöborre, och under honom simmar stim av makrill. Synen gör ett outplånligt intryck på honom, och han vill föreviga det han ser!

Kameran låg i en syltburk

När han var fjorton år gammal köpte Cousteau en enkel filmkamera för sina sparpengar, och med den spelade han in sin första film – kusinens bröllop. Trots dålig bildkvalitet möttes filmen av rungande applåder från släktingarna, och det gav den ivrige Jacques blodad tand.

I skolan var den unge filmskaparen en medelmåttig elev. Han var blyg och höll sig mest för sig själv. Sport intresserade honom inte alls men i filmens värld hade han funnit någonting som han hade både intresse av och talang för. När hans föräldrar frågade honom vad han ville bli, svarade han direkt: filmfotograf – eller kanske pilot.

Medan han utbildade sig till pilot filmade han på fritiden, och efter bilolyckan började han leka med tanken att ha filmandet som sitt levebröd. Med tiden blev tanken på att försöka filma under vattnet en fix idé hos honom. Den sagolika värld han hade upptäckt under ytan ville han nu visa för andra. Till det krävdes bland annat en vattentät kamera.

Cousteau förvandlade en syltburk med lufttätt lock till ett hölje för en gammal 8-mm kamera, och med den enkla konstruktionen i handen dök han ned till sex meters djup medan kameran var i gång. Han höll andan i nästan en minut innan han flämtande kom upp till ytan med sin första undervattensfilm. Den enda person som medverkade i filmen var Simone – kvinnan han gift sig med i juli 1937.

Cousteau andas under vattnet

Simones far, Henri Melchior, satt i styrelsen för företaget Air Liquide – en av Europas största tillverkare av gas. När andra världskriget kastade sin skugga över Frankrike och bensin blev en bristvara, försökte företaget ta fram en regulator som gjorde att bilarna kunde köra på andra sorters bränsle. Ledande inom utvecklingen var ingenjören Émile Cagnan, som Cousteau kontaktade 1942.

Cousteau hade experimenterat med att konstruera ett system som tillät människan att andas under vattnet, men han hade kört fast. Han behövde Cagnans hjälp med att utforma en regulator, som kunde dosera luft till ett munstycke genom att ge korrekt tryck på vilket vattendjup som helst.

”Kanske något i den här stilen?”, frågade Cagnan och räckte Cousteau en ventil som han fiskade upp ur sin skrivbordslåda. Bara tre veckor senare var Cagnan och Cousteau klara med prototypen till ”vattenlungan” – Aqua-Lung. På en öde strand i södra Frankrike skrev Cousteau historia en junimorgon 1943, då han blev först i världen med att simma med den nya uppfinningen. Drömmen om att flyga som fågeln var historia. Nu simmade han i stället som en fisk.

Filmsuccé i Cannes

Även om Cousteau hade lagt ned både tid och pengar på att utveckla Aqua-Lung hade han inte glömt bort sitt intresse för film. Han hade låtit bygga ett vattentätt fodral till sin kamera och letat upp en perfekt plats för sitt nästa projekt: skeppsvrak på havsbottnen.

Tillsammans med sina vänner Philippe Tailliez och Frédéric Dumas gav sig Cousteau ut på upptäcktsfärd i djupet och filmade skeppsvrak i Medelhavet. Deras många dykningar blev till den 30 minuter långa filmen ”Épaves” – Vrak – som saknar egentlig handling, men när filmen visades vid den allra första filmfestivalen i Cannes i september 1946 blev biobesökarna stormförtjusta. Aldrig tidigare hade de sett något liknande. Medan Cousteau och hans kamrater simmade fram över filmduken gick ett sus genom biosalongen. Dykarna blev filmstjärnor, och när Cousteau tilldelades juryns specialpris lyste han ikapp med strålkastarna. Hans karriär som undervattensfotograf hade fått en katapultstart – och vad bättre var: Åskådarna var tydligen intresserade av hur det såg ut under havsytan. I filmen utforskades bara ett hörn av Medelhavet, och eftersom 71 procent av jordens yta är täckt av hav fanns det massor kvar att upptäcka.

Filmen väckte uppseende inte bara i Cannes, den övertygade också den franska flottan om fördelarna med Aqua-Lung. Flottan köpte in dykarutrustning och bildade en grupp för undervattensforskning, Groupe de Recherches Sous-Marine, med Jacques Cousteau i spetsen. Gruppen tilldelades fartyget L’Elie Monnier och fick i uppgift att rensa upp bland vrak och minor i haven efter kriget.

Men Cousteau hade större ambitioner än så. Han ville utforska havet på egen hand och tog tjänstledigt från flottan för att leta efter ett lämpligt fartyg. Ett sådant fann han i Malta. Fartyget Calypso var byggt som minsvepare åt brittiska flottan och hade gått som färja efter kriget. Båten var dåligt underhållen, men Cousteau såg genast dess potential. Tack vare ekonomisk hjälp från en irländsk mecenat, Loel Guinness, kunde Cousteau underteckna köpekontraktet år 1950 och segla Calypso till Frankrike för ombyggnad.

I november 1951 var det nyutrustade forskningsfartyget klart för sin första resa. Vid en festmiddag före avresan höjde Cousteau glaset och utbringade en skål för det vitmålade fartyget och en ljus framtid. ”Il faut aller voir” – vi måste ut och se med egna ögon – konstaterade han och formulerade därmed både sin egen livsfilosofi och Calypsos motto.

Den tysta världen fick Guldpalmen

Calypso var en succé redan från början. Första resan gick till Röda havet, och där kartlade besättningen korallrev och samlade in hundratals djur och växter – varav många tidigare okända arter. Dykarna spelade dessutom in enastående färgfilmer med de fantastiska varelser som fanns i vattnet, och den 38 dagar långa expeditionen blev en stor triumf.

Ännu en framgång kom 1953, då Cousteau gav ut boken "Den tysta världen", i vilken han berättade historien om Aqua-Lung och om sina första dyk bland skeppsvrak, hajar och delfiner.
”Cousteau beskriver sina undervattensäventyr med en forskares noggrannhet och en diktares känslighet”, skrev en recensent om boken, som innan året var slut hade sålts i 486000 exemplar och översatts till drygt 20 språk.

År 1954 var den lille tunne fransmannen välkänd i hela världen, och från alla håll fick han förfrågningar från både män och kvinnor som drömde om att få följa med på Calypso. Den person som Cousteau mest av allt ville ha med sig ombord var filmregissören Louis Malle. En lycklig slump gjorde att denne letade efter jobb under just den här perioden.

Två år senare lanserade Malle och Cousteau filmen "Den tysta världen", som skildrade vardagen ombord på Calypso. Kameran följde besättningsmedlemmarna överallt, från kabyssen till djupa dyk bland valar, sköldpaddor och tropiska fiskar. Publiken satt som trollbunden från första luftbubblan. När vattnet slöt sig kring dykarna höll åskådarna andan. När hajarna girigt slet åt sig stora köttstycken, satt biobesökarna längst ut på stolarna. Och när ett korallrev tonade fram på filmduken blev folk så rörda att de grät.

Filmen vann både det stora priset, Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes och en Oscar i USA. Efter de utmärkelserna var Jacques Cousteau en världsstjärna. Journalister stod i kö för att få inter­vjua honom, och furst Rainier av Monaco erbjöd fransmannen platsen som direktör för Monacos oceanografiska­ museum.

För Cousteau var det ett drömjobb. I flera år hade han kämpat för att få ekonomin att gå ihop, men med direktörsjobbet följde inte bara en furstlig lön och en bostad i Monaco; han fick även fria händer att fortsätta med sin filmproduktion och sitt författarskap. Cousteau tackade ja och lämnade flottan.

Han trivdes som fisken i vattnet. Aqua-Lung såldes i mängder av exemplar. Vart Calypso än kom möttes kaptenen och besättningen med hedersbetygelser, och 1966 undertecknade Cousteau ett fett kontrakt med det amerikanska TV-bolaget ABC. För deras räkning skulle han göra 36 avsnitt av dokumentärserien "The Undersea World of Jacques Cousteau".

Konceptet var enkelt: Varje program skulle besvara en fråga, t.ex. ”Är hajar elaka mördarmaskiner?” eller ”Hur bildas ett korallrev?” Serien väckte internationell uppmärksamhet, och under de nio år som den visades blev den väderbitne Cousteau och hans besättning med de karakteristiska röda mössorna favoriter hos en hel generation TV-tittare. Alla kände till Calypso och Cousteaus karakteristiska nasala berättarröst med den franska brytningen.

Tonen i serien var humoristisk, men Cousteau var ute på ett allvarligt uppdrag. Han hade med egna ögon sett hur oceanerna skadades av ökande föroreningar. Efter att ha ägnat år åt att utforska undervattensvärlden såg han det nu som sin plikt att rädda den. I TV -serien och från föreläsningssalar i hela världen uppmanade han alla att ta hand om vår blå planet, och 1973 grundade han organisationen ”The Cousteau Society”, som skulle samla in pengar till naturvård och upplysning. Liksom allt annat Cousteau var involverad i blev organisationen en succé: under första året fick den 120000 medlemmar – fyra år senare var medlemsantalet en kvarts miljon.

Gifte sig med sin älskarinna

Som självutnämnd ambassadör för planeten jorden reste Cousteau omkring för att skapa intresse för sin mission. Tidigare var havet hans rätta element, men på 1970-talet tillbringade han större delen av tiden i business class bland molnen. Här mötte han, 67 år gammal, den 40 år yngre flygvärdinnan Francine Triplet. Hon föll pladask för den energiske och charmige undervattensforskaren, och kärleken var ömsesidig. De inledde ett förhållande, och Francine födde honom två barn – medan Cousteau ännu var gift med den intet ont anande Simone.

Älskarinnan och de utomäktenskapliga barnen förblev en hemlighet, ända tills Simone dog i cancer 1990. Drygt ett halvår senare gifte sig den 81-årige Cousteau med Francine.

Cousteaus vuxne son Jean-Michel skummade av raseri över otroheten. Efter bröllopet vände han sin far ryggen, och när Cousteau dog den 25 juni 1997 hade far och son inte försonats.
Vid begravningen några dagar senare gick Jean-Michel emellertid bakom kistan tillsammans med Francine och sina halvsyskon. Stridsyxan var nedgrävd för stunden, och i kyrkan höll Jean-Michel ett rörande tal till sin far:

”Min fars arbete var en lovsång till ­livet. På mitt kontor hänger en lapp med ett av hans citat: 'Biets och delfinens lycka är att existera. Människans lycka är att vara medveten om existensen och att förundras.'”