Columbus fjärde resa blev hans största fiasko

Sjöhjältens goda rykte står på spel

Redan då Columbus år 1492 begav sig västerut över Atlanten var det med en stark längtan om att nå Indien där man kunde köpa exotiska kryddor som kanel och peppar.

Columbus fann dock inte Indien, utan ön Hispaniola i Västindien. Upptäckten gjorde honom till en hjälte i Spanien.

De ärofulla åren när sjö­fararen som guvernör och vice­kung för de nya kolonierna kunde fortsätta sitt utforskande av de västliga områdena avslutades abrupt under slutet av århundradet.

På Hispaniola pressades guvernören av både lokalbefolkningen och kolonisatörer. Successivt förlorade han kontrollen för att år 1500 kastas i fängelse i Santo Domingo – anklagad av en spansk attaché för att ha gett upphov till det kaotiska tillståndet på ön.

"Jag svär under ed att jag inte vet varför jag tagits till fånga. Mina misstag har inte varit med­vetna handlingar och jag tror att Era Hög­heter kommer att tro på mig och mina ord", skrev en avsatt Columbus till det spanska kungaparet år 1500, innan han med kedjor om armarna leddes ombord på ett skepp mot Spanien.

Som tur var för Columbus blev Ferdinand och Isabella förargade över behandlingen av den tidigare sjöhjälten som vid ankomsten till Cádiz återfick sin frihet.

Kungaparet föreslog att Columbus skulle gå i pension och erbjöd honom ett slott i Andalusien där han kunde njuta på sin ålders höst.

Sjöfararen var dock inte intresserad av vackra slott och siesta i skuggan. Han ville vinna tillbaka sin förlorade heder – och bevisa att vägen till Indien kunde hittas genom att segla västerut. I mer än ett år tjatade han på regentparet om att få lov att åter ge sig ut på upptäcktsfärd.

Till sist gav de med sig, men han försågs med endast fyra slitna fartyg och en oerfaren besättning. För att inte skapa mer problem skulle expeditionen hålla sig borta från Hispaniola.

Columbus hade redan levt längre än de flesta och han visste att den fjärde resan skulle bli hans sista.

Han hade en chans att förverkliga sin dröm och denna gång skulle han segla längre västerut än någon annan gjort. Drömmen levde i den gamla mannens hjärta då han lämnade Spanien år 1502, men resan skulle visa sig bli den hårdaste och farligaste av alla hans ­expeditioner.

Orkan sprider ut fartygen

På däcket till flaggskeppet La Capitana har Columbus den 29:e juni 1502 svårt att acceptera att Ovando har nekat honom skydd i Santo Domingo – en stad som Columbus "med Guds vilja, svett och blod hade vunnit för Spanien", som sjöfararen själv formulerar det.

Ovando har inte bara övertagit Columbus guvernörs­titel på Hispaniola. Han har också försatt sjöfararens fyra skepp och den 140 man stora besättningen i fara. Det ska visa sig att det inte är sista gången Ovando leker med Columbus liv.

Den tilltagande vinden blåser snart bort de bittra tankarna och amiralen riktar sin blick mot kustlinjen. Han håller sina skepp nära land, i hopp om att få syn på en liten flod eller vik.

De har turen med sig när Columbus ser en häst­skoformad bukt, sju mil väster om Santo Domingo.

Vinden rycker redan våldsamt i seglen då karavellerna seglar in i bukten. Medan sjömännen tar ner seglen börjar regnet falla i stora droppar som slår mot ansiktena likt hagel.

Genomblöta släpar männen alla sju ankare ut över relingen varefter de kravlar ner genom luckorna till lastutrymmet. På varje skepp sitter cirka 35 man tätt packade mellan vintunnor och lådor med torkat kött, allt medan ­orkanvindar på uppemot 42 m/s kastar runt fartygen.

På La Capitana har Columbus och hans son krupit in i den lilla kaptenshytten där den djupt troende sjöfararen har hängt upp flera kors och placerat ut statyer av jungfru Maria.

Hans händer är konstant knäppta medan vind­stötarna välter omkull allting i kajutan och skeppets skrov knarrar högljutt.

La Capitanas ankarlinor håller henne stadigt fast men situationen är värre för de andra tre skeppen, vilka alla rivs loss av naturkrafterna.

Värst är det för Santiago där Columbus bror Bartolomeo befinner sig. Karavellens kapten Francisco de Porras grips av panik då orkanvindarna kastar skeppet rätt mot ett rev.

Instinktivt tar Bartolomeo över kommandot och kan med nöd och ­näppe styra bort Santiago från kusten. Nästa morgon, när stormen bedarrat, kan Columbus inte hitta något av sina tre andra fartyg.

"Stormen var förfärlig och under den natten förstördes min flotta. Alla förlorade hoppet och var helt säkra på att ­alla de andra hade drunknat", skriver Columbus, som några dagar senare kan andas ut.

"Skeppen som Herren hade tagit från mig för att lämna mig ensam skickade Herren tillbaka till mig då det behagade honom", skriver den gudfruktiga ­Columbus då de fyra karavellerna återförenas den 3:e juli.

Sjöfararens skepp är i ett eländigt skick men det flyter fortfarande och ­inte en enda sjöman har mist livet.

Den 27:e juli börjar äventyret på riktigt när flottan seglar i farvattnen väster om ­Kuba. Ingen europé har någonsin tagit sig så långt västerut och Columbus rör sig med sin besättning längre och ­längre in i en okänd värld.

Land i sikte inger förhoppningar

Endast tre dygn spenderas på det sol­glittrande havet innan en sjöman skriker "Land i sikte!" och dagens Honduras bryter himlens och havets blåa kulisser.

Amiralen, som plågas av gikt, släpar sig upp på däck och drar en lättnadens suck. Det råder inga tvivel. Det måste vara Kina som han läst om i Marco ­Polos berättelser om riket i öst.

Columbus har bråttom att komma längre söderut där han antar att en passage till Indien finns. Besättningen lägger därför inte mycket tid på att ut­forska de nya landet där lokalbefolkningen har en överraskande mörk hudton.

Med hjälp av teckenspråk berättar en indian att hans folk älskar människo­kött men annars visar de inga tecken på fientlighet. Den unga sjöfararen Fernando fascineras av de främmandes ansikts­tatueringar.

"De målar sig för att se vackra ut, men de liknar faktiskt djävlar", skriver han i sina memoarer.

Ofördelaktiga strömmar och dåligt väder gör Columbus resa söderut på­frestande och de måste hela tiden ­kryssa.

Dessutom gör temperaturer på över 30 grader i kombination med hög luftfuktighet sitt för att sänka sjömännens humör. Även svarta svärmar av mygg utgör en ständig plåga.

Den gamla sjöfararen är dock ­optimistisk och inga plågor kan rubba hans tro på att han till slut har hittat Asiens fastland.

Medan flottan passerar bananträd, palmer och stinkande våtmarker är hans blick fäst mot kusten. Om nätterna ligger flottan stilla eftersom Columbus är rädd för att missa passagen mot Indien i mörkret.

I oktober har expeditionen nått till dagens Panama och en stor, bred öppning dyker upp i den annars täta djungel­vegetationen.

Den otåliga amiralen dirigerar genast skeppen mot styrbord och de seglar under lång tid "som på vägar mellan öarna", som Fernando formulerar det.

Under tiden blir öarna färre och passagen breddas, som om det vore ett hav. Columbus hoppas och hoppas men ­måste till sin stora besvikelse erkänna att passagen bara är en djup vik som slutar med en lång, vit sandstrand. ­

Lokalbefolkningen berättar att ett nytt hav ligger bara tio dagsresor bort om spanjorerna fortsätter genom djungeln. Men Columbus har seglat i 40 år av sitt liv och kan inte tänka sig att ta sig igenom den tätbevuxna tropiska skogen som är full av ormar, krokodiler och spindlar.

Istället fortsätter han längs kusten ­söderut och förlorar därmed sin enda möjlighet att känna Stilla havets vatten skvalpa mot fötterna.

När han – utan att veta om det – rör sig bort från sin dröm om Fjärran östern smittas han av malaria och drabbas av gikt. Varje led, sena och muskel i kroppen gör ont. Columbus hämtar sig efter ca tio dagar, men strapatserna är långt­ifrån över.

Columbus går på guldjakt

Då skeppen ger sig av och seglar längs kusten pekar kompassen efter hand mot öst och Columbus tvingas inse att han knappast kommer hitta någon passage.

Att återvända till Spanien tomhänt skulle vara det ultimata fiaskot och amiralen satsar istället på att fylla lastutrymmet med dyrbarheter.

Han har hört från lokal­a invånare att området har stora guldfyndigheter.

De fyra expeditionsskeppen seglar därför i januari 1503 in i en lugn vik som Columbus kallar Belén – det spanska namnet för Betlehem. Sjöfararen hoppas innerligt att guldet ska bli en nystart för expeditionen.

Det ser lovande ut då den första grupp Columbus skickar in i djungeln kommer tillbaka med en handfull fjädrar med bladguld, guldklumpar och hela 20 guldspeglar som det bytt till sig med lokalbefolkningen.

På sin färd har spanjorerna också hittat små guldstycken vid trädens rötter och Columbus beslutar sig för att an­lägga en koloni i Belén som han hoppas ska bli Spaniens nya guldparadis.

I veckor svettas spanjorerna medan de hugger träd i djungeln och påbörjar uppförandet av åtta hus, en vapen­arsenal och inte minst en stor lagerbyggnad där allt guld ska förvaras.

När lägret är färdigt ska 80 spanjorer från flottan under ledning av Columbus bror Bartolomeo ansvara för kolonin och leta guld. Resten seglar däremot hem.

I början av april står byggnaderna färdiga. Columbus omfamnar sin bror ­innan och hoppar ombord på La Capitana för att sätta kurs mot Spanien.

Flottan består nu av endast tre karaveller då det fjärde skeppet El Gallego fått för ­stora skador för att klara en så lång resa.

De andra tre är inte heller i särskilt gott skick eftersom skeppsmaskar håller på att äta sig igenom skroven. Sjömännen vet att karavellerna blir bräckligare för var dag och de har ingen tid att förlora.

När fartygen glider ut vinkar Bartolomeo och de övriga kolonisatörerna ­ivrigt från Beléns kust. Men de är inte ensamma om att följa avresan. Bakom strandens palmblad väntar 400 lokala invånare med spjut, pilar och slungor.

De har under flera månader observerat spanjorerna och också förstått att främlingarna inte bara vill handla med dem utan också tänker ockupera deras land. Därför måste blodet flyta i Belén.

##

Spanjorerna drivs bort från kolonin

Skeppen har precis försvunnit bortom horisonten då pilarna susar in i vimlet av spanjorer på kusten.

I full fart tar de skydd bakom husen och Bartolomeo och Diego Méndez – en av Columbus mest lojala män – förser sjömännen med svärd och musköter medan indianernas pilar haglar mot trähusen.

"Indianerna började skjuta sina pilar och kasta sina spjut som om de angrep en tjur. Pilarna och spjuten kändes ­tjocka som hagel och några krigare lämnade skogen för att angripa oss med klubbor", berättar Diego Méndez.

Indianernas plötsliga anfall var ostruk­­turerat vilket förenklade spanjorernas försvar, de högg både armar och ben av fienden med svärd.

Efter nästan två timmars strid kan spanjorerna med Bartolomeo i spetsen till och med gå till motangrepp och tvingar tillfälligt indianerna tillbaka in djungeln.

Bartolomeo får betala priset – med blodet droppande från bröstet vänder han med ansträngd andning tillbaka till husen. Sju andra spanjorer är också skadade och en ligger livlös på slagfältet.

Ute på havet är Columbus lyckligt ovetande om stridigheterna men på ett ödesbestämt vis upptäcker sjöfararen att vattentunnorna inte är fyllda och skeppen måste vända om.

Snart hör de kakofonin av musköter, trummor och krigsrop, och Columbus skickar den ena av sina två roddbåtar mot land.

Övermodigt ror männen uppför en flod som leder in i djungeln. Här blir de angripna av indianer i kanoter. Innan spanjorerna hinner reagera borrar sig träspjut in i deras kroppar och ansikten.

Ingen av dem överlever och liken flyter ner mot kusten där deras kamrater hittar dem. Samtidigt fortsätter mardrömmen för deras landsmän på land.

"Indianerna fortsatte att angripa oss konstant, förde oväsen med sina trumpeter och trummor medan de vrålade högt med en fast tro på att de besegrat oss", skrev Méndez efteråt om de våldsamma sammanstötningarna.

Situationen är klar – inte ens med hjälp från skeppens besättningar skulle fienden kunna besegras. Med tungt hjärta börjar Columbus evakuera. ­Utöver friska och sårade män fraktas tunnor med vatten, vin och olja ut till La Capitana. Allt under Diego Méndez rutinerade ledning.

"Amiral Columbus var speciellt nöjd med min insats och omfamnade mig flera gånger och kysste mig på bägge kinderna i tacksamhet över vad jag hade gjort för honom", skrev han.

Den 16:e april lämnar Columbus Belén i mörker och han har bara några få kilo guld med sig på de tre s­keppen. Nu handlar det om att rädda flottan.

Skeppen strandar på Jamaicas kust

Skeppsmaskarnas angrepp visar sig snabbt vara omfattande och redan efter några få dagars seglats måste en mycket frustrerad Columbus lämna ännu ett av sina skepp.

La Vizcaína tar in så mycket vatten att hennes besättning istället får fördelas mellan Santiago och La Capitana innan den lilla karavellen begravs på havet utanför Panamas nordspets.

I maj lämnar flottan kusten och lägger kursen norröver. Sjömännen kämpar i skift med att hålla de två sista överlastade skeppen flytande.

"Besättningen använde sig av pumpar, kar och spannar men de kunde inte ösa allt vatten som kom in genom de hål maskarna hade gjort", skriver Fernando som efter några veckor på öppet vatten lägger märke till att sjömännen både är "rädda och utsvultna".

Maten är nästan slut och skador, svält och malaria resulterar i att 19 personer mister livet. Flera kommer dela deras öde om de inte snart siktar land.

"Besättningen är utmattad och saknar moral", noterar Columbus som kan pusta ut då Kubas kust syns på ­hor­­isonten i juni 1503.

I åtta dagar äter sig spanjorerna mätte varefter de drar upp ankaren igen. Snart måste Columbus dock erkänna att hans flaggskepp är "har fler hål än en vaxkaka", och till och med den spanska kolonin på ön Hispaniola ligger för långt bort.

Med en insats från besättningen klarar sjömännen seglatsen till Santa Gloria-bukten på Jamaica där skeppen dras upp på stranden och de måste stagas upp för att inte välta.

Till de strandsattas lycka visar lokalbefolkningen sympati och ger spanjorerna mat i utbyte mot bjällror och glas­pärlor. Columbus känner sig dock inte trygg med situationen och i juli kallar han Diego Méndez till sin kajuta.

"Méndez, min vän. Ingen av mina mannar utöver oss båda känner till den faktiska faran. Vi är få, de vilda indianerna är många och vi kan inte vara säkra på att deras välvilja består", låter det från amiralen som övertalar Méndez att bege sig till Hispaniola för att be den ­annars fientliga Ovando om hjälp.

När Méndez paddlar iväg i en kanot med en grupp lokala vägvisare den 7:e juli 1503 vet alla att en livsfarlig resa väntar deras vän. Men han är deras ­enda hopp om överlevnad.

Månen visar Guds vrede

I månader travar Columbus bekymrat av och an på La Capitanas däck medan han blickar ut över havet.

Trots att det har gått ett halvår har Méndez ännu inte visat sig och de flesta av sjömännen har gett upp hoppet om räddning. Fler och fler drabbas av sjukdomar och "de friska började gadda ihop sig och trilskas", noterar Fernando.

Den 2:a januari 1504 tar 48 av de starkaste männen till vapen under kapten Francisco Porras ledning och myteristerna hotar sig till tio kanoter som byggts sedan ankomsten till bukten.

De skriker för full hals när de paddlar iväg längs kusten för att förhoppningsvis kunna passera det 150 km breda ­öppna vattnet mellan Jamaica och Hispaniola.

Efter endast 20 km slår höga vågor mot båtarnas skrov. Utan möjlighet att hantera förhållandena vänder myteristerna om och kan med nöd och näppe rädda sig i land.

Drömmen om att komma till Hispaniola begraver de i den jamaicanska djungeln och börjar istället röva lokalbefolkningen i jakt på mat och kvinnor. Detta påverkade också Columbus grupp i bukten då indianerna inte helt överraskande med tanke på överfallen hyste agg mot alla främmande i sitt land.

"De började ta med sig mindre mat än vi behövde. Det var ett allvarligt problem. Vi visste inte vad vi skulle göra", berättar Fernando.

Magarna kurrar, männens revben sticker ut och deras ledare är sjukast av alla. Men den belästa och visionära Columbus hittar lösningen i en almanacka som tagits med och som också varit till hjälp vid navigeringen.

År 1504 är ett skottår och i almanackan ser han att en total månförmörkelse kommer inträffa den 29:e februari.

Tre dagar innan naturfenomenet äger rum samlar Columbus ihop de mäktigaste ledarna på ön. Med stora ord och ­gester förklarar han för de främmande att den kristna guden är rasande över att de inte förser spanjorerna med förnödenheter.

En varning om det grymma straff som guden planerar för dem kommer om tre nätter, säger amiralen med dov röst.

Då mörkret faller den 29:e februari har inte många kommit till bukten men då månen bitvis försvinner, vallfärdar befolkningen till Columbus fartyg med proviant som de lägger på däcken – i hopp om att den främmande ledaren ska kunna lugna sin gud.

Med en dramatisk gest går Columbus in i sin kajuta där han stannar kvar tills månen förmörkats ännu mer. Först när månen färgas helt röd under månförmörkelsens höjdpunkt kommer han tillbaka ut igen.

"Gud har nu förlåtit er. Ni ska se månens vrede och flammor försvinna", lugnar han gruppen som faller på knä och tackar Columbus då de ser att månen långsamt blir ­normal igen.

"Från och med då försåg de oss alltid med det vi be­hövde", mindes Fernando.

Den trötta sjöfararen vänder hemåt

De följande månaderna får spanjorerna äta upp sig med indianernas hjälp. Men räddningen kommer först den 29:e juni 1504 – ett helt år efter skeppsbrottet – då ett spanskt skepp plötsligt dyker upp i viken.

Diego Méndez resa till Hisp­aniola hade lyckats men guvernör Ovando hade under elva månader hårdnackat vägrat att skicka något skepp till Jamaica p.g.a. sitt agg mot Columbus.

Den 53-åriga sjöfararen gläds åt att känna det skvalpande vattnet under sig då han hoppar ombord på fartyget tillsammans med Fernando och Bartolomeo.

Med honom är också myteristerna som han benådat eftersom det är bäst för hans anseende att vända hem med så stor besättning som möjligt.

Amiralens rykte är dock inte det­samma som år 1492. Hans sista resa har blivit ett fiasko som bara lyckats bidra med lite guld till Spanien.

Hälsan sviktar och vid ankomsten till Spanien i november 1504 måste han bäras i land. Ett och ett halvt år senare dör han i sin säng med Fernando och Diego Méndez vid sin sida. Då har de flesta européer redan glömt namnet Christofer Columbus.